Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: februari 2014

Det är överutbudet på mat och snask som gör svensken fet

bjorkhallen_soderhallarna

Björkhallen, Söderhallarna. Tidigare fanns här en vacker trappa, som nu tagits bort för att förbättra lönsamheten för fastighetsägaren.

Stillasittande och läsk är de största hoten mot folkhälsan, om man ska tro den återkommande debatten om svenskarnas tilltagande fetma. Och som vanligt slutar det med krav på sockerskatt – eftersom vi i Sverige verkar vara fixerade vid höjda skatter som ett sätt att uppfostra befolkningen. Det kommer förstås inte att fungera, lika lite som högre skatt på sprit botar alkoholister.

Dessutom är det enögt på gränsen till okunnigt att skylla just läsk och godis som orsaken till att vårt BMI sväller. Istället kan våra politiker, framför allt på lokal nivå, se sig omkring och ägna sig åt lite självkritik. På de senaste 20 åren har nämligen utbudet av mat, snacks, godis och bakverk formligen exploderat. Till exempel hade det tidiga 90-talets Stockholm två Pressbyrån på Centralstationen – idag finns ett halvdussin kiosker som erbjuder allt från läsk, godis och chips till färdigmat och gigantiska bakverk. I gången från T-Centralen trängs en uppsjö med bagerier, snabbmatsställen och kaféer med Burger King. På våningen kan man välja på McDonalds, Starbucks, asiatiskt, svenskt, pizza, mackor, bullar, korv, bullar, hamburgare, bullar, bullar, bullar…

Tillgängligheten på mat är alltså större än det någonsin varit – delvis påeldad av de nya skattesubventionerade låglönejobben i restaurangbranschen – som förväntas ersätta de  försvunna industrijobben som de nya moderaterna inte längre anser behövs. Lägg till detta den nya satsningenfood trucks, som gör det ännu svårare att gå tio meter utan att man lockas att stoppa i sig något.

Denna explosion av ättillfällen har dessutom skett på bekostnad av våra gemensamma, offentliga ytor. Tidigare samlingsplatser har köpts eller hyrts av fastighetsbolag och alla ytor måste generera avkastning. Naturliga mötesplatser har försvunnit och ersatts med artificiella, där alla förväntas vara ”kunder”, och att umgås blir allt mer synonymt med att konsumera.

Ett exempel är Söderhallarna (bilden ovan), ett av de finaste exemplen på modern Stockhomsarkitektur, centrumet och saluhallen invigdes så sent som 1992. Den vackra inomhusgallerian innehöll tidigare många platser där man kunde vila benen – bland annat den stora trappan i Björksalen, där Systembolaget låg och fortfarande ligger. Idag är alla sådana platser borta – alla öppna har hyrts ut till sushirestauranger, caféer eller snabbmatsställen. Om man behöver vila benen, krävs det att man äter eller dricker något som ens kropp med största sannolikhet inte behöver.

Idag finns det inte en enda bänk kvar i Söderhallarna, där man tillåts sätta sig ner utan att vara konsument. Vad gör detta på sikt med folkhälsan? Och hur formar det vår uppväxande generation när vårt budskap till dem är att det enda sättet att träffa en kompis är att samtidigt konsumera läsk eller latte?

När det handlar om droger som alkohol, är experter och politiker rörande överens om att tillgången styr hur mycket vi dricker. Därför får endast Systembolaget sälja starköl, vin och sprit. När det gäller livsmedel och snask – det vi numera missbrukar i betydligt högre utsträckning – finns det däremot inga restriktioner alls. Trots att det förmodligen dör fler som ett resultat av övervikt och livsstilsrelaterade sjukdomar, än av alkoholmissbruk.

Det är faktiskt rätt konstigt.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Västra Ukraina i fullskalig revolution – utropar självständighet

I skuggan av de blodiga upploppen i Kiev, som mer och mer börjar likna ett inbördeskrig, är utvecklingen kanske som mest dramatisk utanför de internationella nyhetsbolagens kameror – i den västligaste delen av Ukraina. Den urgamla centraleuropeiska metropolen Lviv, ett industriellt och kulturellt centrum i denna del av landet, har i vreden efter efter de senaste dagarnas dödsskjutningar av demonstranter i Kiev nu utropat sig självständig från Janukovytj-regimen, enligt nyhetsbyrån Interfax. Det innebär att Ukraina nu befinner sig i en slags revolution, vilket gör att insatserna plötsligt höjs dramatiskt.

Redan i januari avsattes guvernören och den lokala maktapparaten i Lviv av proteströrelsen, och igår kväll visade BBC bilder på hur stadens polis gav upp inför demonstranterna och helt sonika kastade av sig kravallutrustning och vapen och lämnade polishuset, som sedan plundrades på vapen (så många som 500 kan ha försvunnit enligt ukrainska medier) och stacks i brand.

Även centralregeringens inrikestrupper i Lviv sägs ha lämnat sina baracker utan strid och tillåtit demonstranterna att ta kontroll, vilket är första gången som en större militär installation fallit i proteströrelsens händer.

Lviv ser alltså ut att vara laglöst land just nu – med den lokala polismakten på flykt och regionen i ett slags maktvaakum kan vad som helst inträffa. Och man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att konstatera att uppror och kampen för självständighet ligger i stadens DNA, som Stratfor beskriver i en historisk tillbakablick.

Redan under det habsburgska väldet, 1773, fick den dåvarande provinsen Galicien ett omfattande självstyre. Lemberg, som staden hette vid denna tid, blev en mångkulturell smältdegel i Europas mitt, och ett kulturellt och vetenskapligt centrum i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Invånarna var framför allt polacker och ukrainare, men nära 30 procent av invånarna var judar, fram till andra världskriget då de föll offer för Förintelsen.

1918, efter Första världskrigets slut och Österrike-Ungerns upplösning, utropade sig Västra Ukraina som självständigt för första gången i modern tid – detta försök till autonomi slogs dock snabbt ner av polska trupper och Galicien införlivades därefter i Polen då staden döptes om till Lwow. Fram till Andra världskrigets slut bytte området härskare ett flertal gånger – Polen, Sovjet och Nazityskland styrde regionen fram till krigsslutet, då Stalin tvångsanslöt Lvov (som det ryska namnet på staden blev) till Sovjetrepubliken Ukraina. Den till stora delen polska befolkningen fördrevs västerut – framför allt till Wroclaw (Breslau) där den tyska befolkningen i sin tur drevs ut från tyska områden i Schlesien som istället blev polskt territorium.

Och nu är det alltså dags igen för Lemberg/Lwow/Lvov/Lviv att bryta sig loss. Det är som sagt ingen slump. För det är här, i väst, som den europeiska identiteten sitter som starkast. Här besvaras en fråga på ryska med ett svar på ukrainska. Det var också här som den oranga revolutionen startade för tio år sedan, och det är här som avskyn för den ryskorienterade presidenten Viktor Janukovytj är som störst.

Men att Lviv verkligen skulle klara av att bryta sig loss ur Ukraina är mindre troligt. Även om det råder ett farligt maktvaakuum just nu, med en centralregering som flytt och lokal polis och inrikestrupper på proteströrelsens sida, kommer regimen i Kiev givetvis inte att ge upp utan strid.

Och i brist på egna ”lojala” trupper, finns tyvärr möjligheten att Janukovytj bjuder in sina gamla allierade i Ryssland för att få kontroll över sitt territorium. Det skulle i så fall vara första gången sedan 1968 som Moskva skickar väpnade styrkor till ett europeiskt land.

Just nu håller sig Putin på mattan, men det är bara för att det är OS och han har världens blickar på sig. Nästa vecka är spelen slut, och då kommer han nog inte att sitta still i båten längre. Vi minns fortfarande den brutala invasionen av Georgien 2008.

Vad gör EU om Europas största land splittras – och Ryssland försöker hindra det med stridsvagnar på gatorna?

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, Aftonbladet

Andra bloggar om , , , ,

Skottland och det snabba sättet att lämna EU

Alla med ens ett minimum av insyn i EU-politiken, kan konstatera att den svällande Brysselbyråkratin varit förödande för den ekonomiska utvecklingen och arbetsmarknaden i medlemsstaterna. Grekland och stora delar av södra Europa befinner sig i permanent massarbetslöshet och ekonomisk kris efter att ha dragits in i Eurosamarbetet. I forna industriländer som Storbritannien och Tyskland flyttas fabrikerna och därmed arbetstillfällen till Asien och USA, i spåren av en huvudlös energipolitik mer än fördubblat företagens kostnader jämfört med konkurrentländerna.

I Skottland har det länge funnits en önskan att lämna Storbritannien, och i september kommer landet att hålla en folkomröstning som ska vara vägledande för om landet ska utropa sig som självständigt. Emellertid har de skotska politikerna klart deklarerat att de vill stanna kvar inom EU – men slippa euron – även om de inte längre är en del av Storbritannien.

Men dessa förhoppningar grusas nu av EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso, som deklarerar att Skottland kommer att få extremt svårt att bli EU-medlem om eller när de lämnar Storbritannien.

Det är alltså bara att gratulera skottarna, där självständighetsivrarna nu bjuds ett tungt argument för sin sak: Att slippa den tillväxtfientliga EU-politiken, de jobbdödande bojorna och Bryssels återkommande planekonomiska haverier. Om inte detta kommer ger separtisterna vind i segeln, vet jag inte vad som skulle kunna föra dem till seger i folkomröstningen.

Här på hemmaplan finns EU-medlemskapet inskrivet i grundlagen, så här kan vi inte lämna unionen med mindre än att valda delar av landet går ur Sverige.

Vem vet – kanske norrlänningarna kan försöka sig på att utropa självständighet?

Intressant?

Andra bloggar om , ,

När politikerna förlorar förtroendet för folket

I denna trianguleringens tidevarv, när partierna flockas mot mitten och all politik professionaliseras till en punkt där inget av egentlig vikt längre beslutas av väljarna, är det intressant att läsa Per Gudmundssons tänkvärda ledare om politikens tilltagande karellisering.

Det är emellertid långt från ett nytt fenomen att partierna agerar utifrån agendor som sätts oberoende av vad befolkningen egentligen vill. Redan 1953 skrev Bertolt Brecht detta poem, efter det östtyska upproret 1953 som slogs ner brutalt av DDR:s militär (och blev startskottet för planeringen av Berlins delning).

The Solution

After the uprising of the 17th of June
The Secretary of the Writers Union
Had leaflets distributed in the Stalinallee
Stating that the people
Had forfeited the confidence of the government
And could win it back only
By redoubled efforts.
Would it not be easier
In that case for the government
To dissolve the people
And elect another?

Vi är inte där ännu, men jag är övertygad om att det finns ett icke oansenligt antal politiker som gärna skulle välja sig ett annat folk om de fick chansen.
Intressant?

Andra bloggar om , ,

Världsnaturfonden, rödlistningen och smygprivatiseringen av miljöpolitiken

Efter att Världsnaturfonden, WWF, gick och rödlistade nordhavsräkan, har debatten varit hård. Att försöka få västkustborna att avstå från något som närmast kan jämställas med Göteborgs nationalrätt är inget man gör ostraffat – inte ens en miljöorganisation som åtnjuter ett ofta högt anseende kommer undan Västkustbornas vrede och indignation.

Ändå är det få av debattörerna som berör den viktigaste frågan i detta räkkrig: När och hur kunde en stenrik, multinationell och privat miljöorganisation utan offentlig insyn plötsligt få status som svensk myndighet? För det är så det låter; ”Det är ju förbud mot att äta räkor nu”, har jag fått höra både hemma och av vänner, som jag vanligtvis ser som både kritiska och välinformerade i största allmänhet.

För vi har ju de facto ett antal existerande myndigheter, som Havs och Vattenmyndigheten, vars uppgift är att just bevara fiskebestånden i våra vatten, myndigheter betalade med våra egna skattepengar. Och i fallet med räkfisket finns det  enligt just dessa myndigheter ingen behov av ett förbud i dagsläget, vilket miljödebattören Stefan Edman skrev i GP förra veckan . Ändå ser man politiker och debattörer som skriver  debattartiklar glödande av indignation för vi inte lyssnar mer på en ickedemokratisk, toppstyrd miljöorganisation – som drar in fyra miljarder årligen och håller sig med en vd med högre lön än USA:s president – än på våra egna ansvariga experter. Ett exempel på denna aningslöshet ger Göteborgs miljöpartistiska kommunalråd Kia Andreasson uttryck för när hon kallar det ofattbart att politiker som Eskil Erlandsson inte följer Världsnaturfondens riktlinjer. Medan landshövdingen i Västra Götaland, Lars Bäckström, säger det som borde vara självklart för alla:

Staten har tecknat ett avtal under demokratiska former. Skall den abdikera för en organisation som Världsnaturfonden? Gör vi så överlåter vi den egentliga lagstiftningen till annat än demokratiskt valda organisationer. Då kommer allt fler beslut som berör oss att tas i stängda rum.

Hur kunde vi då komma hit? När blev miljöorganisationer som Greenpeace, Naturskyddsföreningen och Greenpeace upphöjda till ett slags supermyndigheter, vars beslut inte kan ifrågasättas utan risk för att halka långt utanför åsiktskorridoren?

För även om WWF har de allra bästa avsikter med sin rödlistning av räkan, går det inte att bortse från att organisationen idag utgör själva basen i den växande industri som ibland kallas Big environment. WWF samarbetar oblygt med oljejättar som Shell för att rädda elefanter i Afrika (Royal Dutch Shell var för övrigt det bolag som betalade grundplåten när WWF bildades). Och Coca-Cola betalar sannolikt mångmiljonbelopp för att få använda Världsnaturfondens isbjörn på sina läskburkar. Nu senast har WWF även inlett ett samarbete med Ikea för att få människor att leva klimatvänligt. Stora företagssamarbeten som dessa utgör en allt större del av WWF:s intäkter.

En annan marknad där WWF varit extremt framgångsrikt är så kallad hållbarhetscertifiering. Organisationen sitter som spindeln i nätet i flertalet organ som delar ut stämplar med intyg om att en produkt är certifierat hållbar. Det finns idag allt ifrån certifierad soja, palmolja och virke (FSC) till turism, och alla företag som vill ha denna stämpel måste uppfylla ett antal miljö- och hållbarhetskrav (som att inte hugga ner djungel där det bor orangutanger). Dessutom får företagen betala en avgift för rätten att använda certifieringen.

Miljöcertifiering är en växande och lukrativ bransch – men exakt hur mycket WWF drar in på detta segment, eller på företagssamarbeten, är inget som vi vet, eftersom det är en privat organisation som själv väljer vad den vill offentliggöra i sina årsredovisningar.

fisheries-certifications

Diagram från NPR

När det gäller fiske ska det erkännas att WWF spelat en viktig roll i kampen för hållbara marina ekosystem. 1997 startade organisationen Marine Stewardship Council (MSC) tillsammans med livsmedelsjätten Unilever. För livsmedelsjätten innebar stämpeln certified sustainable att företaget kunde visa att det tog miljöansvar, och som lök på laxen (!) gick det dessutom att ta bättre betalt för fisken. Detta kan sägas ha blivit startskottet för dagens boomande certifieringsindustri.

Enligt den officiella historieskrivningen avvecklade WWF sitt engagemang i MSC redan i början av 2000-talet, men de båda organisationerna samarbetar fortfarande mycket nära varandra i fiskefrågor. Dessutom sitter en av WWF-topparna, Alfred Schumm, i styrelsen för MSC som idag är störst i världen på certifiering av fisk.

MSC fick sitt stora genomslag 2006 då organisationen fick i uppdrag av varuhusgiganten Walmart att hållbarhetsstämpla all fisk som såldes i kedjans varuhus. Detta innebar att MSV i ett slag sjudubblade sin certifiering, samtidigt som intäkterna sköt i höjden. Före 2006 var  inkomsterna från certifiering sju procent av MSC:s omsättning – idag utgör de mer än hälften. Och explosionen av MSC-märkta produkter på senare år har stöpt om organisationen helt. Idag har MSC över 100 anställda, varav 60 vid huvudkontoret i centrala London.

Samtidigt växer kritiken mot den allt mer kommersialiserade hållbarhetscertifieringen. I en forskarstudie från 2012 visade det sig att hela 31 procent av de bestånd som godkänts av MSC egentligen var överfiskade. Och amerikanska National Public Radio, NPR, sänder just i dagarna en intressant reportageserie – fritt tillgänglig på nätet – som handlar om MSC och hur certifiering i vissa fall delas ut på mycket bristfällig grund. Ett exempel som NPR tar upp är svärdfiskefångst utanför Kanadas kust, som görs med kilmeterlånga revar. Detta fiske har fått MSC:s certifiering, trots att det för varje fångad svärdfisk dör två utrotningshotade blåhajar…

Här börjar vi allstå närma oss den verkligt viktiga frågan i räkdebatten: Kan vi lita på dem som talar om för oss vad vi får äta? Och hur mycket styr pengarna när det gäller hållbarhetscertifiering? Detta är viktigt att förhålla sig till i en tid när de stora miljörörelserna, i kraft av allt större finansiella muskler och ett välbetalt PR-maskineri, tränger allt djupare in i den politiska beslutsprocessen och ”assimilerar” en slags myndighetsroll.

Det kan dessutom ses som ett demokratiproblem. Vi som medborgare har ingen som helst möjlighet att granska dessa slutna pseudomyndigheter utan insyn som miljöjättarna – ofta styrda från utlandet – utvecklats till. Och journalistkåren är inte till någon större hjälp – där betraktas WWF och Greenpeace mer som remissinstanser för regeringens politik än organisationer som borde utsättas för en kritisk granskning. Som syn för sägen delar Världsnaturfonden ut ett årligt pris till den journalist som varit extra duktig.

Det ser ut som en tanke att bara dagar efter WWF:s rödlistning av västkusträkorna, deklarerade MSC att organisationen planerade certifiering av just räkfisket i Kattegatt.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Miljöpolitik: Tusentals brittiska hem under vatten för att rädda en sällsynt flodmussla

I kategorin you can’t make this stuff up, nås vi idag av följande pärla (!) från Daily Mail: River Thames wasn’t dredged in case a rare mollusc was disturbed.

Stora delar av södra England ligger som bekant under vatten, och tusentals husägare längs Themsen tvingas överge sina hem i takt med att floden svämmar över sina bräddar. Och som brukligt är åkallas den nya religionen – klimathotet – som förklaring till det myckna regnandet denna vinter. Den brittiska väderlekstjänsten, Met Office utesluter inte att det kan bero på ”klimatförändringarna”, eftersom just denna typ av väder är i linje med vad forskarna förutsagt. (Sådana uttalanden ska sättas i relation till att samma Met Office så sent som i fjol varnade för omfattande torka i just södra England – och att ransonering av vatten behövdes – allt i linje med vad forskarna varnat för.)

Vad som drabbat England är i alla händelser inte alls särskilt onaturligt om man ser det i ett längre perspektiv. Regn och översvämningar har varit en del av landets historia – London var en gång träskmark, och hade fortfarande varit det om inte om inte vallar byggts som skydd mot Themsens återkommande översvämningar. Före bygget av The Thames barrier var detta ett vanligt problem i den brittiska huvudstaden. 1953 dog 307 britter (och tusentals holländare) i en katastrofal storm, vilket blev startskottet till bygget av barriären.

En bidragande orsak till dagens katastrofala situation visar sig – som så ofta – vara handfallna och inkompetenta myndigheter – och då i synnerhet det brittiska miljödepartementet. 1947, efter en översvämningskatastrof liknande dagens, införde den brittiska staten regelbunden muddring av speciellt utsatta flodavsnitt – en tradition som upphörde 1996 då det brittiska miljödepartemenetet (EA) tog över ansvaret för landets vattenvägar.

Sedan dess har i princip ingen muddring, rensning eller utdikning gjorts, något som bidragit till att Themsen nu svämmar över sina bräddar och lägger tusentals hem under vatten. Miljödepartementet försvarar sig med att myndighetens anslag för muddring skurits ner kraftigt, och att de hårda EU-reglerna för ”farligt avfall” (vilket slam numera betraktas som – i likhet med snö här i Sverige) gör det för dyrt att muddra.

Fast den främsta anledningen till att avstå från muddring på senare år verkar ha varit – hör och häpna – omsorgen av en hotad mollusk: den platta flodmusslan. I ett beslut från 2010 anför brittiska miljömyndigheter just skyddet av hotade arter som ett skäl för att avstå från lokala myndigheters krav på utdikning och muddring:

‘A number of protected and threatened species are known to be present in the waters of the Lower Thames, including the Depressed River Mussel, which is a UK Biodiversity Action Plan species, and on the IUCN Red List as near-threatened.
‘This poses a constraint on any works to be undertaken within the River Thames itself, especially activities such as dredging.’
A ‘strategy appraisal report’, compiled by the agency into the prospect of defence works on the Lower Thames in August 2010, said dredging was one of the ‘options rejected at preliminary stage’.

Efter de senaste månadernas milda väder och oavbrutna regnande, mår flodmusslan förmodligen finfint. Betydligt sämre lär livet vara för alla de husägare som förlorat i princip allt de äger.

Ett hälsotecken är i alla fall att många brittiska politiker vaknat upp inför vansinnet och börjar lägga ansvaret där det hör hemma. En parlementsledamot (Douglas Carswell, The Tories) skräder inte orden:

‘Ever since we have given responsibility for flood defences to this central quango, they’ve elevated the interests of the natural over and above the human.
‘We can see the consequences today. There is nothing nice about letting our rivers and coastline revert to nature. London used to be a swamp, and if we leave these clowns in charge it will return to that.’

Alok Sharma, Tory-ledamot för översvämningsdrabbade Reading West, fyller i:

‘The priority has to be protecting people and property not mussels.

Det tål att upprepas: you can’t make this stuff up.

Fotnot: Missa inte The Spectators: Revealed: how green ideology turned a deluge into a flood

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: