Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: april 2014

Energipolitisk desinformation spelar bara Putin i händerna

För ett par år sedan skrev Anders Wijkman debattboken ”Den stora förnekelsen”, tillsammans med bäste vännen i domedagsbranschen, Johan Rockström. I boken gick de bägge till attack mot de förnekare som vägrade inse att Jorden är på väg att gå åt h-e, med mindre än att vi alla begår industriellt och ekonomiskt självmord. Bland annat genom att lägga ner ungefär 90 procent av vår energiproduktion.

Nu är han tillbaka med en ny litania, denna gång om att Europa måste avstå från utvinning av skiffergas och istället fokusera helt på förnybara energikällor. Med förnybart menar Wijkman solpaneler och vindkraftverk, energislag som idag står för i bästa fall några enstaka procent av den europeiska energimixen (i Tyskland, som satsat hårdast, uppåt 20 procent). Det massiva bortfallet ska kompenseras med ”energieffektivisering” och ”smarta elnät”, två magiska formler som trollar bort alla problem med dessa gröna utopier.

Erfarenheterna hittills förskräcker dock. Storsatsningen på sol och vind har hittills bara inneburit ett resursslöseri av aldrig tidigare skådad omfattning – någon egentlig minskning av utsläppen inte skett. Tvärtom ökar de, bland annat i Tyskland. Där tvingas skattebetalarna punga ut med hundratals miljarder i subventioner för att hålla vindsnurror och solparker igång, samtidigt som nya kolkraftverk byggs för att reglera den sporadiska leveransen av grön energi. Det paradoxala är att storsatsningen på förnybart, kombinerat med beslutet att lägga ner kärnkraften, allra mest inneburit en sällan tidigare skådad utbyggnad av just kolkraftverk. Dessa behövs för att säkerställa elen under de fem-sex dagar i veckan då vindsnurror och solpaneler inte levererar. (Man får förmoda att Wijkman inte på allvar menar att även reglerkraften ska ”effektiviseras” bort.)

co2-de

Tysklands koldioxidutsläpp, efter åtta år med hundratals miljarder i subventioner till förnybart. Den stora minskningen mellan 1990 och 2005 beror på att många omoderna kolkraftverk i gamla DDR stängdes.

På senare år har därför de tyska CO2-utsläppen ökat, samtidigt som konsumenterna blivit allt fattigare och industrijobben försvinner till Asien och USA, där tillgången på billig energi – den största kostnadsposten för till exempel den kemitekniska industrin – lockar.

energipris_eu_us

Skillnad i gaspriser mellan Europa och USA. Att industrin flyttar västerut är ingen slump.

Kvar i det europeiska konkursboet sitter välbetalda lobbyister som Anders Wijkman och berättar skräckhistorier om hur farligt det är med fracking. Och visst, alla typer av energiproduktion har sina risker, men just hydraulisk spräckning är betydligt mer skonsam än konventionell gas- och oljeutvinning, eftersom det räcker med ett borrhål, som sedan används för att borra horisontellt in i skifferlagren – vilket sker kilometervis under marken. Och just omsorgen om naturvärden klingar ganska falskt, eftersom Wijkman (som äger egen vindkraft) inte har några problem med att ödelägga milsvida naturområden med gigantiska vindsnurror.

För en tid sedan släppte IPCC:s tredje arbetsgrupp (WG III) sammanfattningen av sin nya rapport om hur de framtida befarade klimatförändringarna ska förhindras. I svenska tidningar framställdes detta som ett ”skräkfilmsmanus” av the usual suspects, men vad ingen av dessa hysteriska röster nämnde med ett ord var att samma arbetsgrupp öppnade för såväl storskalig utbyggnad av kärnkraft som – just det – skiffergasutvinning för att kunna fasa ut västvärldens kolberoende. Professor Ottmar Edenhofer, vice ordförande för IPCC:s arbetsgrupp 3, sade i en kommentar till brittiska The Telegraph:

‘The shale gas revolution can be very consistent with low-carbon development – that is quite clear. It can be very helpful as a bridge technology.’

Förklaringen till denna öppning är givetvis att även IPCC, en i grunden politisk organisation, märker åt vilket håll vinden blåser. Och just nu ser skiffergasen, en energikälla som ger upphov till bara drygt hälften av de koldioxidutsläpp som koleldade kraftverk ger upphov till, ut att kunna vara en lösning på flera av de problem som Europa står inför. Alltifrån försämrad konkurrenskraft till geopolitiska hänsyn (alltså att slippa beroendet av Putin).

Dessutom: Hade EU satsat på att utvinna egen gas för att ersätta kolkraften, hade vi utan problem kunnat uppnå utsläppsmålen både för 2020 och 2030. Istället ökar utsläppen, trots enorma satsningar på förnybar energi, handel med utsläppsrätter och en havererad satsning på biobränslen. (De senare har förresten i en EU-utredning visat sig ge upphov till högre CO2-utsläpp än vad som sparas in…)

Men miljöfrågan har i grunden aldrig handlat om att uppnå konkreta resultat – utan om att detaljstyra medborgarnas liv och samtidigt håva in miljarder i olika skatter. Billig energi är ett hot mot hela denna domedagsindustrin, där privata företag, lobbyister som Anders Wijkman och välsmorda byråkrater i Bryssel lever gott på våra dåliga samveten.

Om Wijkman får som han vill, kommer industrierna snart att vara ett minne blott på den europeiska kontinenten, med allt vad det innebär av massarbetslöshet och ytterligare tillväxt för extremistpartierna. Samtidigt ler säkert Vladimir Putin borta i Moskva, som kan se framtiden an med tillförsikt. I brist på egen energiförsörjning kommer vi att kedjas ännu hårdare vid den nye tsarens gasledningar.

Jag har givetvis ingen anledning att tro att Anders Wijkman går i Putins ledband, eller får betalt av Kreml för att propagera för att vi ska kasta energisäkerheten överbord. Däremot verkar Wijkman själv leva i en förnekelse av stora mått. Han förnekar det faktum att vi omöjligen klarar att leva på en tiondel av nuvarande energiproduktion, och han förnekar att kärnkraft och skiffergas är viktiga instrument för att rädda europeiska jobb och samtidigt slippa förlita oss på den alltmer despotiske Vladimir Putin för vår energiförsörjning.

Och framför allt ska man vara väldigt försiktig med vems ärenden man går i dessa dagar.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Konsten att stjäla ett land och komma undan med det

Rysslands nye tsar, Vladimir Putin, sägs förakta den degenererade och svaga västvärlden. Och det blir faktiskt svårare och svårare att inte hålla med honom. Den senaste månaden har visat på en närmast obeskrivligt valhänt politik för att möta Rysslands invasion och annektering av Krimhalvön. Något militärt motstånd riskerar Putin inte att möta, och de så kallade sanktioner som diskuteras är så små och ineffektiva att de lika gärna kunde kvittat. Bland de länder som är mest försiktiga med sanktioner hittar vi Tyskland, ett land som mer än något har erfarenheter av att bli uppätet av Ryssland (hela Ostpreussen med den urgamla tyska handelsstaden Königsberg rensades etniskt av Sovjet i krigets slutskede för att återuppstå som den tungt militariserade exklaven Kaliningrad). Tyskland är nu fånge under den ryska gaskranen – uppemot 30 procent av landets naturgas är beroende av Putins och Gazproms välvilja – och Merkel gör inget som kan äventyra den tyska industrin.

Kerry och Lavrov i Geneve

Kompisar igen: Kerry och Lavrov skakar hand efter att ha nått en uppgörelse där Ryssland ska ta i med hårdhandskarna mot sina egna hemliga soldater. Krimkrisen är glömd och förlåten.

Men det värsta av allt är att bara veckor efter den värsta aggressionen i Europa sedan Hitler gick in i Tjeckoslovakien 1938, verkar världen ha accepterat Putins stöld av Krim och bjuder återigen in Ryssland i finrummen. Det senaste exemplet var vid Genéveförhandlingarna nyligen, där alla hyllade de diplomatiska framgångarna med att få Ryssland att gå med på kravet att avväpna miliserna i Östra Ukraina. Alltså samma milis som till stor del styrs av Putins egna hemliga armé, de gröna männen under ledning av den mystiske Igor Strelkov, som ockuperat parlamenten i den ena staden efter den andra. USA:s minst sagt normalbegåvade utrikesminister John Kerry skrattade och skämtade med sin ryske kollega Rysslands Sergej Lavrov precis som inget hade hänt.

Ryssland har nu alltså lovat att sätta press på separatisterna i öst för att få dem att lämna de ockuperade byggnaderna – detta trots att alla med ens den mest basala inblick inser att det är Putin själv som ligger bakom den maskirovka som bedrivs i Östra Ukraina. Det är hans gröna män, elitsoldater ditskickade för att ställa till maximal oreda och förhindra att valen hålls som planerat om en månad.

Om Putin beordrar sin skuggarmé att dra sig tillbaka, kommer han alltså återigen att stå som segrare. Bara Putin lyckades med det svåra jobbet att skapa lugn och stabilitet i grannlandet Ukraina, medan västledarna återigen får se sig stå med brallorna nere. Precis som förra året, när Putin kapade åt sig initiativet i Syrien och fick den krigshetsande Barack Obama att framstå som rena amatören.

Och framför allt, om Putin skänker lugn och stabilitet till Slovjansk, Charkiv, Kramatorsk, Donbass och andra ryssdominerade delar av Ukraina – med garantier för ett mycket stort inslag av regionalt och ryskinfluerat självstyre – kommer ingen längre att komma ihåg att han för bara en månad sedan snodde en stor bit av ett grannland.

Själve Machiavelli hade inte haft mycket att sätta emot Vladimir Putin. Denna moderne tsar, demagog och landsfader i en och samma person, är sannolikt den farligaste man Europa sett sedan de mörka åren på 30-talet. Samtidigt är det ett helt nytt krig han utkämpar, ett krig som sker i gränslandet mellan diplomati, propaganda och militärt hot. Ett område där ingen västledare har något att sätta emot.

En relaterad fråga som vi också borde ställa oss: var befinner sig Alexander ”kirurgenZaldostanov just nu?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Miljöpartiets tveksamma inställning till integriteten är tyvärr inget nytt

Efter att ha varit förskonat från alla former av kritisk granskning i mer än 15 års tid, upplever Miljöpartiet just nu sin första verkliga kris. Orsaken är Åsa Romsons utspel i morse att förbjuda anonyma bloggare för att komma åt det så kallade näthatet. Så här sa Romson ordagrant i radiointervjun:

Den som ansvarar för en blogg kan inte vara anonym. Det måste finnas någon att vända sig till som tar ansvar för att stänga av personer som använder sajter för att begå brott. Det tycker vi är ett grundläggande krav.

Det är långt ifrån första gången Romson hasplar ur sig konstigheter, men till skillnad från i miljö- och klimatfrågor där partiet ännu är fredat från all kritisk granskning (som en färsk undersökning från TNS-Sifo bekräftar) gav sig språkröret denna gång in i en debatt där hon trampade på helt fel tår. Och reaktionen från integritetsvännerna på nätet lät inte vänta på sig – Romsons utspel har sågats i princip av samtliga nätdebattörer idag.

Det tog dock inte många minuter innan såväl språkröret själv som andra företrädare för Miljöpartiet pudlade. Partiets EU-kandidat Jakop Dalunde gjorde ett försök att förklara vad Romson egentligen menade med sitt utspel både på sin egen blogg och i P3 Nyheter med Karlsten, men misslyckades totalt och ursäktade sig därefter med att han fått ”hjärnsläpp”. Det enda vi fått veta är att partiet planerar att ”återkomma” i frågan när de tänkt ut något som kanske fungerar.

Miljöpartiets krishantering bär tydliga spår av både yrvakenhet och förvirring: uppenbarligen har ingen i partiet ens funderat på hur de ska hantera ett fullskaligt mediedrev, som de nu utsätts för. Och det är i högsta grad en nyttig lärdom – som Riksdagens tredje största parti är det ohållbart att MP tillåts få en fortsatt räkmacketillvaro genom resten av valrörelsen. Förhoppningen är att Sveriges journalistkår – trots sitt dokumenterat stora MP-stöd – kritiskt börjar granska även andra uttalanden och utspel från Romson och Fridolin (och slutar agera hejaklack när den senare tar flyget till Stora Hornstull för att hämta inspiration).

Romson-debaclet är nämligen långt ifrån det första exemplet på MP:s tveksamma vurm för den personliga integriteten. Det är bara några år sedan Grön ungdom röstade igenom en motion på sitt årsmöte om att införa så kallade personliga utsläppsrätter. Detta system, som skulle hanteras av storbankerna, hade medfört att varje svensk skulle övervakas in i minsta detalj vad gäller transporter, elförbrukning och resor. Det skulle alltså kräva en kontrollapparat som hade fått DDR:s övervakningssamhälle att framstå som rena frihetsdrömmen.

Integritetsaspekten oroade förvisso en del miljöpartister, men här handlade det ju om klimatet – och denna fråga är i MP:s värld överordnad allt annat, inklusive den personliga integriteten, resonerade ungdomsförbundet. Men det är inte bara Grön ungdom som brinner för denna typ av ransonering – Gustav Fridolin uppgavs av magasinet Effekt också vara smygförälskad i idén med personlig utsläppskontroll.

(För övrigt finns motionen inte längre kvar på Grön ungdoms hemsida, möjligen har den tagits bort av valtaktiska skäl.)

För några år sedan krävde dessutom Miljöpartiet en obligatorisk hälsopolicy för att få driva mötesplatser på internet. Och listan på exempel kan göras längre.

Jag är övertygad om att det existerar liberala medlemmar även i MP, men i en rad frågor uppträder partiet som en slags neo-ludditisk* sekt som mest av allt vill ha kontroll över samtliga delar av våra liv. Från hur ofta och vart vi reser till vad vi äter och hur vi bor. Personlig integritet är i detta avseende bara viktig att försvara när den råkar sammanfalla med partiets överordnade mål.

Förhoppningsvis för Romsongate det goda med sig att MP börjar granskas precis som andra partier som vill ha väljarnas förtroende att styra Sverige. Den långa smekmånaden med den svenska mediekåren har pågått alldeles för länge.

Intressant?

Läs också: Josh, HAX, Motpol, Den hälsosamme ekonomisten,André Assarsson

* Neo-Luddism är en filosofi som motsätter sig de flesta former av modern teknik. Neo-luddismen beskrivs som en ”ledarlös rörelse av passivt motstånd mot konsumismen och den skrämmande teknologin som hör ihop med datoråldern”. Namnet kommer från de brittiska ludditerna, som var aktiva mellan 1811 och 1816 och gjorde sig kända för att ta avstånd från moderna tekniska redskap och predikade ett enkelt leverne. (Källa: Wikipedia.)

Andra bloggar om , , , ,

Klarna och risken med att tvinga på kunderna ett affärsförhållande

Till min glädje ser jag att Cdon är på väg att kasta ut betalförmedlaren Klarna och ta själva ta hand om sina nätbetalningar. Jag gillar Cdon, och har handlat där massvis med gånger och varit hur nöjd som helst med sajtens låga priser, snabba leveranser och högklassiga kundtjänst.

Det är egenltigen bara en gång som det gått riktigt fel vid en beställning, och inte helt oväntat var Klarna djupt involverat i strulet. Förra sommaren nappade jag på ett erbjudande om att boka två kommande Xboxspel för bara 799 kr, vilket är en mycket bra deal (i butik hade spelen kostat nära 1200 kr). Jag valde att betala med kreditkort, vilket gjordes med Klarna som betalförmedlare. På detta sätt lyckades Klarna komma över mina mejl- och adressuppgifter, som detta företag – som här bara agerade betalväxel – egentligen inte hade något att göra med. Men jag tänkte inte mer på det då.

Ett halvår senare, i februari i år, damp det ner en faktura på 399 kr i mejlen (jo, Klarna skickar faktiskt ut fakturor via mejl, trots vittnesmål om motsatsen) som gällde betalning för ett av spelen som jag beställt i augusti föregående år, och som jag alltså redan betalt. Jag kontaktade Klarnas så kallade kundtjänst, som förhöll sig relativt kallsinnig till min ovilja att betala ett redan betalt spel ännu en gång. Jag hänvisades istället till Cdons kundtjänst, som direkt såg felet och rev betalningskravet.

Men det räckte inte för Klarna. Fakturan låg kvar i systemet, och skulle betalas, hette det. Ny kontakt med Cdon, som efter ett par timmar återkom och mer eller mindre ursäktade sig för att de inte kunde göra något åt Klarna. Cdon krediterade därför mitt kreditkort med 399 kr till mitt kreditkort, och bad mig betala fakturan till Klarna. Cdon gav mig 100 kr i rabatt som plåster på såren. Jag är säker på att jag var långt ifrån ensam om att råka ut för detta problem, vilket antagligen gjorde hela denna förbokningskampanj till en dyr affär för Cdon.

Med ovanstående i åtanke, är det fullkomligt naturligt om Cdon tar över betalningarna själv. Företag som Klarna och Payex, som för ett par år sedan var pigga startups, har med tiden utvecklats till att bli ett slags finansiella parasiter som åker snålskjuts på ett affärsförhållande mellan köpare och säljare. Därefter gör de allt för att kapa åt sig hela kundförhållandet – och sälja på oss diverse ”tjänster” som vi aldrig har efterfrågat. Ett exempel är delbetalning av småsummor som via fakturaavgifter snabbt blir mångdubbelt högre. Och kommer betalningen in en enda dag sent, så tjänar mellanhänderna ännu mer.

Häromdagen köpte jag ett par nya träningsskor på nätet, och vid utcheckningen i kassan fick jag välja betalningssätt. Jag fyllde i min mejladress i tron att jag behövde skapa ett konto på sajten, men istället tog Klarna – som alltså visade sig hantera även Sportamores betalningar – över. Ett klick senare möttes jag av det korta meddelandet tack för ditt köp, en faktura skickas till din mejladress. Ingen kontrollfråga om jag verkligen ville ha faktura – jag hade faktiskt tänkt betala med kort.

Detta sätt att bygga upp en kunddatabas är inte bara oetiskt utan dessutom problematiskt vad gäller integriteten. Jag ska inte gå in på detaljer, men i praktiken är det möjligt att på ett enkelt sätt vaska fram personnummer för alla som någon gång handlat på faktura i någon webbutik som är ansluten till Klarna.

Det, om något är ett bra sätt att bojkotta betaltjänsten. Numera undviker jag därför medvetet alla butiker som jobbar med Klarna.

Intressant?

Andra bloggares åsikter om , , ,

Alla slåss för integriteten – när det är ofarligt

Sedan EU-domstolens besked för några dagar sedan om att det så kallade datalagringsdirektivet underkänts, har debattsidorna översvämmats av politiska tyckare som hyllar domslutet. Direktivet var fel från början, borde aldrig ha införts – och själva var de naturligtvis starkt emot det. Framför allt har företrädare från centern framställt sig som riddare av den personliga integriteten.

Detta handlar alltså om ledande företrädare för ett parti som trots ett uttalat motstånd mot datalagringsdirektivet så gott som mangrant röstade ja när lagen röstades igenom i riksdagen den 21 mars 2012. Bara tre centerpartister – däribland Frederick Federley, som med gråten i halsen baxade fram FRA-lagen några år tidigare – valde att rösta nej till direktivet, vilket i praktiken inte betydde något alls eftersom det fanns en massiv opinion för att rösta ja till massövervakningen från både S och M. Därför skulle samtliga centerriksdagsmän ha kunnat rösta nej till direktivet, utan att det haft någon betydelse för utgången. Men då, 2012, var det sällsynt bråttom att baxa genom datalagringen i den svenska riksdagen. Partipiskorna ven, samtidigt som böterna till EU steg för varje dag som vi kämpade emot. Inställningen från etablissemanget var, som Fredrik Reinfeldt uttryckte sig några år tidigare: “Det är bäst för alla om debatten lägger sig”.

Men nu, sedan EU:s högsta lagstiftande domstol alltså stämplat datalagringen som ett brott mot de lagstadgade fri- och rättigheterna, är det annat ljud i skällan. Då passar det att åter bedyra sin omsorg för den personliga integriteten. Företrädare för ett parti som närmast unisont röstade för massövervakningen för två år sedan – trots att de tidigare sagt sig vara emot – meddelar nu att de egentligen var emot lagen från början.

Vilket osvikligt leder oss in på området politikerförakt. För hur ska någon kunna lita på ett parti som inte bara röstar emot den egna övertygelsen för att en överstatlig och i stora delar odemokratisk organisation – EU – råkar kräva det, utan dessutom utan att tveka vänder kappan efter vinden så fort hen får chansen?

Och, vilket är ännu allvarligare: Hur många fler felaktiga lagar har röstats fram som ett resultat av direktiv från Bryssel? Lagar som inte bara säljer ut vår integritet, utan i många fall är direkt skadliga för vår ekonomi? Jag kan på rak arm i alla fall komma på två exempel: Dels svaveldirektivet som införs 2015 och straffbeskattar svensk och finsk sjöfart, dels den bisarra vattenkraftsutredningen, som kan innebära att 20 procent av vår elproduktion från vattenkraft kan komma att försvinna – bara för att olika särintressen vill återställa naturen som den var på 1700-talet och återigen hänvisar till att EU kommer att bötfälla oss om vi inte lyder. Hur många av alla de lagar som röstats fram av Riksdagen på senare år är direkta beställningsjobb från EU – lagar som våra folkvalda egentligen är emot, precis som de är emot datalagringsdirektivet? Tanken svindlar.

Samtidigt är det en ironi av stora mått, att det enda parti som protesterat och gnetat i år efter år för att stoppa massövervakningen i form av FRA, Ipred och datalagringsdirektivet – Piratpartiet – nu i princip stängs ute helt från debatten. Detta medan politiker som Centerns Frederick Federley kan bygga sin EU-valskampanj på att han minsann var emot massövervakingen. En ståndpunkt som knappast är särskilt utbredd i hans parti, med tanke på den massiva uppslutningen för datalagringsdirektivet i mars 2012.

Jag är ingen Piratpartist – egentligen tycker jag de ligger alltför nära miljöpartiet i övriga frågor för att det ska kännas bekvämt – men de har min röst i EU-parlamentsvalet i maj. Bara som ett tack för att de inte gav upp och krökte rygg för överheten.

Just nu verkar det som om Piratpartiet drabbats av någon slags centralt beslutad medieskugga från public service, men vi får hoppas att folk ändå minns vem som stod rakryggade och kämpade – och vilka som var kappvändare.

Intressant?

Läs också: HAX, Christian Engström, Cornucopia, Anna Troberg

Andra bloggar om , , ,

Bioshock Infinite: Burial At Sea – från kvantfysik till religion

bas2

Elisabeth och Sally i Burial At Sea.

Alla som har försökt sätta sig in i det komplicerade forskningsområde som kallas kvantfysik (eller tillämpningen – kvantmekanik), vet att vissa delar av den gränsar till det oförklarliga och lätt leder till ont i huvudet. En så kallad kvantdator har till exempel visat sig komma till olika resultat beroende på om operatören betraktar den eller inte – något som kallas The observer effect och fått sitt populärveteneskapliga genombrott i  det teoretiska fenomenet Schrödingers katt. Universums minsta beståndsdelar verkar alltså kunna styras av om vi observerar ett skeende eller inte. Kanske är tidlösa filosofiska funderingar – som om ett träd faller i skogen när ingen är där, hörs det då? – inte helt obefogade. Och kan vi över huvud taget vara säkra på att världen som vi känner den verkligen existerar när vi vänder ryggen mot den?

Jag vet inte hur mycket Irrational Games Ken Levine och utvecklarna bakom Bioshock Infinite borrat sig ner i kvantfysikens vindlingar, men spelets berättelse med parallella universum där objekt existerar i flera dimensioner, är precis vad David Deusch, teoretisk fysiker vid Oxforduniversitetet, hävdade på 70-talet när han först kom på idén med att bygga en kvantdator:

Deutsch invented the idea of the quantum computer in the 1970s as a way to experimentally test the “Many Universes Theory” of quantum physics — the idea that when a particle changes, it changes into all possible forms, across multiple universes.

Jag vill minnas att jag skrev en rätt djuplodande analys av vad Levine egentligen ville ha sagt med Bioshock Infinite för nästan precis ett år sedan. Detta moderna mästerverk i actionspelsgenren, som utspelade sig i den svävande staden Columbia – som hölls i luften tack vare syskongenierna Luteces kvantfysiska landvinningar – var ju i allt väsentligt en slags spegelbild av Irrational Games tidigare skapelse, Rapture (industrimagnaten och objektivisten Andrew Ryans utopia djupt under havet).

Himmel och helvete om man så vill.

Efter att ha spelat klart del två av det nedladdningsbara tillägget Burial At Sea (det första släpptes i höstas), inser jag att jag nog behöver omvärdera delar av det jag skrev då. Dels vad gäller slutsatsen av vad som egentligen är konstanter och variabler (de två bärande pelarna i Bioshock Infinite), dels när det gäler spelets ideologiska budskap; det handlar nog mer om religion än politik.

Burial at Sea Episode 2, som är betydligt längre än första delen – tillägget tar åtminstone 4-5 timmar att klara av – kan sägas vara både en epilog till Infinite och en prolog till händelserna i första Bioshock, precis innan  storskurk Frank Fontaine (Atlas) gjorde revolution. Och utan att förstöra äventyret med spoilers för den som inte ännu spelat denna DLC, kan jag meddela att man här tar rollen som Elisabeth, som desperat försöker rädda lillasystern Sally ur Atlas våld. I gengäld kräver denne en uppfinning från den onde vetenskapsmannen Yi Suchong (vars motsvarighet i Infinite är Jermiah Fink). I denna version av Rapture är vi med kvantfysikens hjälp tillbaka i tidigt 50-tal, strax före upproret som fick civilisationen i undervattensstaden att bryta samman och Rapture togs över av nerdrogade splicers.

Elisabeth, som i denna tidslinje mist sin förmåga att färdas genom sprickor i rumtidsväven, tears, tvingas nu ut på ett uppdrag som leder henne tillbaka till Columbia, som tidsmässigt sammanfaller med att hon och Booker DeWitt kämpar mot Comstocks soldater i Fink Industries.

Det blir en svindlande resa genom Luteces parallella universum. Och ju längre jag spelar, desto mer övertygad blir jag om att det här i grunden är en djupt religiös – eller åtminstone filosofisk – berättelse som Ken Levine försöker förmedla. Rumtidsväven i Bioshocks universum är ett oändligt hav, med ett lika oändligt antal fyrtorn – vart och ett en ingång till separata universum. Dit återförs (eller återföds) man efter döden. En ny dörr startar ett nytt livsspel – ett där miljöer och tidsepoker varierar, men rollerna alltid är förutbestämda.

Elisabeth ”återuppstår” sålunda i denna dimension som en slags fallen ängel (kanske som ett straff för sina handlingar i Bioshock Infinite) och frågan som aldrig riktigt besvaras är om hon överhuvud taget lever – eller är död. Samtidigt är det kanske inte så intressant: livet och döden är just bara variabler, medan konstanterna är eviga: ett fyrtorn, en maktgalen despot, en liten flicka – och kärleken som kan få en man eller kvinna (alternativt en mekanisk jätte som Songbird eller Big Daddy) att offra allt. Historien är redan skriven, det är bara rollerna som behöver besättas.

På väg mot det oundvikliga slutet då hon måste betala för sina synder och rädda barnet, stöter Elisabeth på en inspelning från syskonen Lutece i ett övergiven byggnad. Gudarna som skapat världen – för det är ju det de är – har fått hemlängtan, men tvekar att återvända eftersom de i sitt allseende inser att de då måste ge upp sin odödlighet. Därmed skulle universums hemligheter, som syskonen använt för att förverkliga sina skapelser, förbli just – hemligheter.

Kvantfysik eller religion? Kanske är skillnaden inte så stor.

I alla händelser är Burial At Sea en storslagen final för Irrational Games, som nu går i graven. I alla fall i den här världen. Det kan ju finnas fler fyrtorn.

Would You Kindly…

Bring us the girl and wipe away the debt.

Intressant?

Aftonbladet

 

Måste det till en Nigel Farage för att sparka liv i EU-debatten?

Sedan Sverige gick med i EU för snart 20 år sedan, har vår nation mer och mer utvecklats till en lydstat under en gigantisk byråkratisk apparat i Bryssel – en som vi inte vare sig valt eller har möjlighet att rösta bort i framtida val. Detta trots att 8 av 10 lagar idag införs som en direkt följd av beslut som fattas i Bryssel – flera av dem dessutom direkt skadliga för svensk ekonomi. (Det nya svaveldirektivet för sjöfarten som införs vid årsskiftet, hotar exempelvis att slå ut stora delar av svensk massa- och stålindustri.)

Den enda möjlighet vi har till påverkan via direkta val är att rösta fram ett litet antal EU-parlamentariker vart fjärde år. Men dessa politiker hamnar i ett parlament som vare sig kan ta initiativ till eller rösta fram ny lagstiftning – det är till sin konstruktion bara rådgivande till kommissionen, där en kader odemokratiskt valda byråkrater sitter vid rodret.

Få har satt fingret på detta gigantiska demokratiska underskott bättre och mera högljutt än Nigel Farage, ledare för UK Independence Party, UKIP, som i åratal häcklat, förolämpat och hånat EU-topparna, däribland ordföranden Jose Manuel Barroso och unionens ”president” van Rompuy. Videoklippen där han frågar van Rompuy ”Who are you” är en modern klassiker och viralsuccé på nätet.

I Storbritannien har Farage lyckats med bedriften att på allvar sparka igång debatten om landet verkligen ska vara med i EU eller inte – en fråga som Storbritanniens politiska klass trodde var begravd sedan  20 år, när dåvarande Toryledaren John Mayor skrev under Maastrichtfördraget.

Farages folkliga framgångar har tagit de etablerade politikerna på sängen och drivit premiärministern David Cameron till att halvhjärtat lova en folkomröstning i frågan om ett par år. Farage börjar dock bli ett reellt hot mot både Cameron och Labour – han snor röster från bägge blocken – och en tilltagande panik börjar märkas hos Storbritanniens politiska klass. Skräcken vore om Ukip inte bara vinner Bryssel, utan blir en kraft att räkna med i det brittiska parlamentsvalet nästa år.

Detta skildras mycket bra i reportaget om Farage från brittiska Channel 4. Det är nästan en timme långt, men väl värt att se för den som önskar att även Sverige haft en EU-debatt värt namnet.

Tyvärr är UKIP inte bara EU-kritiskt, utan riskerar med sin obegripliga hållning när det gäller invandring och migration att hamna bland övriga tokhögerpartier i EU-parlamentet.

Med detta sagt, är det synd att det inte finns fler bråkstakar som Farage i EU-parlamentet. Det närmsta vi kommer här i Sverige är Piratpartiet – ett parti som inte ens tillåts vara med i SVT:s EU-debatt, trots att partiet redan har en plats två platser i parlamentet.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: