bas2

Elisabeth och Sally i Burial At Sea.

Alla som har försökt sätta sig in i det komplicerade forskningsområde som kallas kvantfysik (eller tillämpningen – kvantmekanik), vet att vissa delar av den gränsar till det oförklarliga och lätt leder till ont i huvudet. En så kallad kvantdator har till exempel visat sig komma till olika resultat beroende på om operatören betraktar den eller inte – något som kallas The observer effect och fått sitt populärveteneskapliga genombrott i  det teoretiska fenomenet Schrödingers katt. Universums minsta beståndsdelar verkar alltså kunna styras av om vi observerar ett skeende eller inte. Kanske är tidlösa filosofiska funderingar – som om ett träd faller i skogen när ingen är där, hörs det då? – inte helt obefogade. Och kan vi över huvud taget vara säkra på att världen som vi känner den verkligen existerar när vi vänder ryggen mot den?

Jag vet inte hur mycket Irrational Games Ken Levine och utvecklarna bakom Bioshock Infinite borrat sig ner i kvantfysikens vindlingar, men spelets berättelse med parallella universum där objekt existerar i flera dimensioner, är precis vad David Deusch, teoretisk fysiker vid Oxforduniversitetet, hävdade på 70-talet när han först kom på idén med att bygga en kvantdator:

Deutsch invented the idea of the quantum computer in the 1970s as a way to experimentally test the ”Many Universes Theory” of quantum physics — the idea that when a particle changes, it changes into all possible forms, across multiple universes.

Jag vill minnas att jag skrev en rätt djuplodande analys av vad Levine egentligen ville ha sagt med Bioshock Infinite för nästan precis ett år sedan. Detta moderna mästerverk i actionspelsgenren, som utspelade sig i den svävande staden Columbia – som hölls i luften tack vare syskongenierna Luteces kvantfysiska landvinningar – var ju i allt väsentligt en slags spegelbild av Irrational Games tidigare skapelse, Rapture (industrimagnaten och objektivisten Andrew Ryans utopia djupt under havet).

Himmel och helvete om man så vill.

Efter att ha spelat klart del två av det nedladdningsbara tillägget Burial At Sea (det första släpptes i höstas), inser jag att jag nog behöver omvärdera delar av det jag skrev då. Dels vad gäller slutsatsen av vad som egentligen är konstanter och variabler (de två bärande pelarna i Bioshock Infinite), dels när det gäler spelets ideologiska budskap; det handlar nog mer om religion än politik.

Burial at Sea Episode 2, som är betydligt längre än första delen – tillägget tar åtminstone 4-5 timmar att klara av – kan sägas vara både en epilog till Infinite och en prolog till händelserna i första Bioshock, precis innan  storskurk Frank Fontaine (Atlas) gjorde revolution. Och utan att förstöra äventyret med spoilers för den som inte ännu spelat denna DLC, kan jag meddela att man här tar rollen som Elisabeth, som desperat försöker rädda lillasystern Sally ur Atlas våld. I gengäld kräver denne en uppfinning från den onde vetenskapsmannen Yi Suchong (vars motsvarighet i Infinite är Jermiah Fink). I denna version av Rapture är vi med kvantfysikens hjälp tillbaka i tidigt 50-tal, strax före upproret som fick civilisationen i undervattensstaden att bryta samman och Rapture togs över av nerdrogade splicers.

Elisabeth, som i denna tidslinje mist sin förmåga att färdas genom sprickor i rumtidsväven, tears, tvingas nu ut på ett uppdrag som leder henne tillbaka till Columbia, som tidsmässigt sammanfaller med att hon och Booker DeWitt kämpar mot Comstocks soldater i Fink Industries.

Det blir en svindlande resa genom Luteces parallella universum. Och ju längre jag spelar, desto mer övertygad blir jag om att det här i grunden är en djupt religiös – eller åtminstone filosofisk – berättelse som Ken Levine försöker förmedla. Rumtidsväven i Bioshocks universum är ett oändligt hav, med ett lika oändligt antal fyrtorn – vart och ett en ingång till separata universum. Dit återförs (eller återföds) man efter döden. En ny dörr startar ett nytt livsspel – ett där miljöer och tidsepoker varierar, men rollerna alltid är förutbestämda.

Elisabeth ”återuppstår” sålunda i denna dimension som en slags fallen ängel (kanske som ett straff för sina handlingar i Bioshock Infinite) och frågan som aldrig riktigt besvaras är om hon överhuvud taget lever – eller är död. Samtidigt är det kanske inte så intressant: livet och döden är just bara variabler, medan konstanterna är eviga: ett fyrtorn, en maktgalen despot, en liten flicka – och kärleken som kan få en man eller kvinna (alternativt en mekanisk jätte som Songbird eller Big Daddy) att offra allt. Historien är redan skriven, det är bara rollerna som behöver besättas.

På väg mot det oundvikliga slutet då hon måste betala för sina synder och rädda barnet, stöter Elisabeth på en inspelning från syskonen Lutece i ett övergiven byggnad. Gudarna som skapat världen – för det är ju det de är – har fått hemlängtan, men tvekar att återvända eftersom de i sitt allseende inser att de då måste ge upp sin odödlighet. Därmed skulle universums hemligheter, som syskonen använt för att förverkliga sina skapelser, förbli just – hemligheter.

Kvantfysik eller religion? Kanske är skillnaden inte så stor.

I alla händelser är Burial At Sea en storslagen final för Irrational Games, som nu går i graven. I alla fall i den här världen. Det kan ju finnas fler fyrtorn.

Would You Kindly…

Bring us the girl and wipe away the debt.

Intressant?

Aftonbladet