Rysslands nye tsar, Vladimir Putin, sägs förakta den degenererade och svaga västvärlden. Och det blir faktiskt svårare och svårare att inte hålla med honom. Den senaste månaden har visat på en närmast obeskrivligt valhänt politik för att möta Rysslands invasion och annektering av Krimhalvön. Något militärt motstånd riskerar Putin inte att möta, och de så kallade sanktioner som diskuteras är så små och ineffektiva att de lika gärna kunde kvittat. Bland de länder som är mest försiktiga med sanktioner hittar vi Tyskland, ett land som mer än något har erfarenheter av att bli uppätet av Ryssland (hela Ostpreussen med den urgamla tyska handelsstaden Königsberg rensades etniskt av Sovjet i krigets slutskede för att återuppstå som den tungt militariserade exklaven Kaliningrad). Tyskland är nu fånge under den ryska gaskranen – uppemot 30 procent av landets naturgas är beroende av Putins och Gazproms välvilja – och Merkel gör inget som kan äventyra den tyska industrin.

Kerry och Lavrov i Geneve

Kompisar igen: Kerry och Lavrov skakar hand efter att ha nått en uppgörelse där Ryssland ska ta i med hårdhandskarna mot sina egna hemliga soldater. Krimkrisen är glömd och förlåten.

Men det värsta av allt är att bara veckor efter den värsta aggressionen i Europa sedan Hitler gick in i Tjeckoslovakien 1938, verkar världen ha accepterat Putins stöld av Krim och bjuder återigen in Ryssland i finrummen. Det senaste exemplet var vid Genéveförhandlingarna nyligen, där alla hyllade de diplomatiska framgångarna med att få Ryssland att gå med på kravet att avväpna miliserna i Östra Ukraina. Alltså samma milis som till stor del styrs av Putins egna hemliga armé, de gröna männen under ledning av den mystiske Igor Strelkov, som ockuperat parlamenten i den ena staden efter den andra. USA:s minst sagt normalbegåvade utrikesminister John Kerry skrattade och skämtade med sin ryske kollega Rysslands Sergej Lavrov precis som inget hade hänt.

Ryssland har nu alltså lovat att sätta press på separatisterna i öst för att få dem att lämna de ockuperade byggnaderna – detta trots att alla med ens den mest basala inblick inser att det är Putin själv som ligger bakom den maskirovka som bedrivs i Östra Ukraina. Det är hans gröna män, elitsoldater ditskickade för att ställa till maximal oreda och förhindra att valen hålls som planerat om en månad.

Om Putin beordrar sin skuggarmé att dra sig tillbaka, kommer han alltså återigen att stå som segrare. Bara Putin lyckades med det svåra jobbet att skapa lugn och stabilitet i grannlandet Ukraina, medan västledarna återigen får se sig stå med brallorna nere. Precis som förra året, när Putin kapade åt sig initiativet i Syrien och fick den krigshetsande Barack Obama att framstå som rena amatören.

Och framför allt, om Putin skänker lugn och stabilitet till Slovjansk, Charkiv, Kramatorsk, Donbass och andra ryssdominerade delar av Ukraina – med garantier för ett mycket stort inslag av regionalt och ryskinfluerat självstyre – kommer ingen längre att komma ihåg att han för bara en månad sedan snodde en stor bit av ett grannland.

Själve Machiavelli hade inte haft mycket att sätta emot Vladimir Putin. Denna moderne tsar, demagog och landsfader i en och samma person, är sannolikt den farligaste man Europa sett sedan de mörka åren på 30-talet. Samtidigt är det ett helt nytt krig han utkämpar, ett krig som sker i gränslandet mellan diplomati, propaganda och militärt hot. Ett område där ingen västledare har något att sätta emot.

En relaterad fråga som vi också borde ställa oss: var befinner sig Alexander ”kirurgenZaldostanov just nu?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet