Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: maj 2014 (sida 1 av 2)

Dummare än tåget

Järnvägstrafiken i stora delar av landet ligger nere sedan fyra dagar, efter en brand i ett ställverk. Och det är ju inte precis första gången det händer – det sker mer eller mindre regelbundet att tågtrafiken till och från Stockholm havererar.

Detta är inget att förvånas över. Järnvägen är en 1800-talsuppfinning, illa anpassad till dagens krav på leveranser dygnet runt, eftersom alla verksamheter idag drivs enligt den så kallade just in timeprincipen. Fabriker behöver råvaror och komponenter levererade direkt till produktionsbandet, och livsmedelsbutikerna har minimala egna lager – vilket innebär att det krävs påfyllning flera gånger dagligen om det inte ska gapa tomt i hyllorna.

Detta är en av anledningarna till att de flesta leveranser sköts med lastbil, även över längre sträckor. Att använda järnvägstransporter är helt enkelt för riskabelt, eftersom ett stopp som det nuvarande skulle få förödande konsekvenser för både konsumenter och företag om leveranserna uteblev under fem dagar – vilket tågstoppet kommer att ta innan det är åtgärdat.

Anledningen är att stora delar av järnvägsnätet inte har någon redundans – det finns ett fåtal spår mellan de stora städerna, och vid avbrott på en viss sträcka, finns det helt enkelt inga alternativa spår att köra på.

Till skillnad från vägtrafiken, där en olycka på E4 visserligen kan ställa till det en hel del för resenärer och nyttotrafik, men det finns alltid alternativa vägar att leda runt trafiken på.

Detta borde vara något att tänka på för alla som högljutt propagerar för att begränsa biltrafiken och storsatsa på järnvägen för en större del av transporterna – Miljöpartiet vill exempelvis lägga över det mesta av transporterna på räls och strypa investeringar i nya vägar. Men så är ju de flesta gröna partier osunt fixerade vid att lösa dagens miljöproblem med gårdagens teknik. Vindkraften skrotades redan på 1800-talet, när driftsäkrare och bättre energikällor utvecklades. Precis som elbilen övergavs när bensinmotorn utvecklades och gav möjlighet till oändligt mycket längre räckvidd än batterierna – som av en händelse hade de första elbilarna ungefär lika lång räckvidd som dagens. Järnvägen är och förblir en 1800-talsuppfinning, som är extremt känslig för störningar och där även ett relativt litet signalfel kan få oöverstigliga konsekvenser.

Man kan gilla tåg av många skäl – jag tar gärna tåget till och från Göteborg istället för bil – men särskilt hållbart är det inte som transportsystem. Vill jag veta säkert att jag kommer fram i tid, så tar jag bilen.

För som vanligt är det bussar och lastbilar som får rycka in och lösa problemet när tågtrafiken havererar igen.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Carl Bildt och Bilderbergfamiljen

Årets Bilderbergkonferens, som hålls i Köpenhamn, har fått ovanligt stort genomslag i traditionella medier – både Aftonbladet och Expressen (och DN) skriver om evenemanget där 140 av världens mäktigaste möts – och där en av deltagarna återigen heter Carl Bildt, Sveriges utrikesminister. För oss som följt dessa sammankomster, som omgärdas av stor sekretess och allmänt hysch-hysch –gruppen styrs av ett slags Fight Club-regler, börjar det bli alltmer tydligt att Bildt faktiskt är en av de verkliga höjdarna i Bilderberg. Så här skrev jag för fyra år sedan om det märkliga faktum att Bildt dykt upp på inte oväsentligt antal Bilderbergträffar genom åren:

Just Carl Bildts närvaro är lite intressant, och hans flitiga deltagande på Bilderbergarnas möten får honom nästan att framstå som en av organisationens verkliga stammisar. Enligt en artikel i DN har Bildt har varit med på mötena 1992, 1993, 1996, 1997, 1999, 2000 – och alltså i år. Och vid Bilderbergmötet 2006 flög Bildt in med den nye moderatledaren Fredrik Reinfeldt, tre månader före valet. Betalade gjorde Jacob Wallenberg, som ställde sin privatjet till moderathöjdarnas förfogande. (Investor försökte senare dra av resekostnaden på 1,1 miljoner i deklarationen, men fick nobben av Skatteverket…)

Sedan dess har det alltså tillkommit ytterligare tre sammankomster, vilket gör att utrikesministern nu deltagit i inte mindre än 12 konferenser (jag missade 2009 i min sammanställning då). Detta ständiga frotterande med Bilderberggruppen innebär naturligtvis inte att han konspirerar med globalister, bankirer och diverse andra förespråkare för New World Order, men det börjar kanske bli dags att ställa sig frågan exakt hur involverad Bildt egentligen är i gruppens inre arbete – och hur det rimmar med hans uppdrag som folkvald politiker?

För ett par år sedan diskuterade jag frågan med en av de mest kunniga journalisterna i ämnet, och han svarade då att han inte trodde att Bildt var med i den inre, organisatoriska delen av Bilderberg – men att hans återkommande närvaro pekade mot att han ändå måste ha någon speciell funktion i gruppen, som annars gör strikt åtskillnad mellan fasta medlemmar och inbjudna gäster, varav de senare väljs ut år för år. I styrgruppen, som alltid är med, återfinns industrimagnater som Jacob Wallenberg och expolitiker som Henry Kissinger. Men var Carl Bildt befinner sig i denna hierarki är fortfarande en gåta. Och vi lär inte få veta det heller, eftersom ingen nånsin skvallrar – Fight Club-reglerna är strikta och ingen bryter mot dem utan konsekvenser.

Det man kan konstatera är att årets Bilderberg är tomt på svenska politiker (med undantag för Bildt då) Kanske är arrangörerna försiktiga i år, efter incidenten i fjol när Löfvens presstab råkade läcka detaljer om mötet i förväg. Eller också är de svenska politikerna helt enkelt är för bleka och ointressanta för att kvalificera sig…

Vad som däremot är en ögonbrynshöjare är de många medierepresentanterna som bjudits in detta år. Förutom chefredaktörerna från Financial Times, The Economist, franska Le Monde och italienska RAI News samt en turkisk journalist, deltar även Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl.

Nu kommer Lifvendahl förstås inte att skriva eller blogga något om sin träff med maktens män i Köpenhamn, eftersom hon skrivit på ett Fight Club-kontrakt om att inte yppa något inifrån mötet, varken för sin redaktion, sin familj, sin hund eller någon annan levande organism utanför Bilderbergsfären.  Som alla andra närvarande chefredaktörer, har hon alltså valt att nedprioritera den egna tidningens läsares behov av information, till förmån för sekretessen för de mäktiga männen och kvinnorna som träffas bakom stängda dörrar i Köpenhamn.

Det är inte bara staten och kapitalet som sitter i samma båt – även medierna är med och ror.

Huruvida Lifvendahl får lift av Bildt eller Wallenberg ner till den danska huvudstaden får vi tillfälle att återkomma till.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

EU-valet: Som man sår får man skörda

Politiska analytiker och handviftare på Twitter klättrar över varandra idag för att förklara hur det plötsligt kan komma sig att högerextrema och rasistiska partier körde över det politiska etablissemanget i flera europeiska länder. I Storbritannien krossade Ukip och Nigel Farage både Tory och Labour och får enligt de senaste siffrorna 28 procent av de brittiska väljarnas röster. I Frankrike blev de gamla nazisterna i Front National största parti – och i vårt grannland Danmark tog Dansk Folkeparti hem en övertygande seger.

Att var tredje dansk, fransman eller britt plötsligt skulle blivit rasist och nazimedlöpare är dock en riskabel förenkling – om än än praktisk för etablerade partier som vägrar att se valresultatet för vad det är: Ett rungande misstroendevotum mot Bryssel och ”mer EU”. Budskap som såväl socialdemokraterna som högern med marginella invändningar bekänner sig till. Det är i princip bara Vänsterpartiet och SD som gått till val på att minska EU:s inflytande – och hade inte Fi kommit in från vänster och gjort ett succéval tror jag vi hade sett liknande siffror för Sjöstedt som för Åkesson. ”Gammelmoderater”, som vi hittar i orter som Djursholm skulle givetvis aldrig proteströsta på vänstern – återstår alltså SD, som gick fram med 4,7 procent i Sveriges allra mest mörkblå villasamhälle.

Chocken över populisternas och extremisternas framgångar borde ändå inte komma som någon överraskning. Fem år efter finanskrisen, är tillväxten i EU fortfarande anemisk. Arbetslösheten har bitit sig fast på skyhöga nivåer – till stor del beroende på det dyra försvaret av den gemensamma valutan, Euron, som aldrig borde införts i länder som Grekland, Spanien och Italien, där arbetslösheten i spåren av skuldkris och utebliven tillväxt nu ligger nära 30 procent. Ändå har Bryssel konsekvent valt att rädda de stora bankerna istället för sina medborgare.

Samtidigt har det ena överstatliga beslutet efter det andra gjort det allt dyrare att driva företag i Europa. Höga skatter och byråkrati har gjort det kommersiellt ointressant att starta nya företag, samtidigt som EU:s ensidiga satsning på att gå före inom miljöpolitiken fått energipriserna att skjuta i höjden dramatiskt. Idag kostar energin bara en tredjedel i USA, jämfört med i EU – vilket innebär att industrier och jobb flyttas över Atlanten eller till Asien  i allt snabbare takt. Den fria rörligheten – i grunden det bästa med EU – har inneburit att vi skapat låglöneprolatariat med fattiga från öst som tvingas bo, äta och sova i sina lastbilar.

Detta är dock frågor som aldrig riktigt når upp till ytan i den svenska debatten. Här är det  enklare att avfärda 10 procent av svenskarna som rasister och idioter, än att se resultatet för vad det är: ett symtom på att EU inte fungerar, och att en allt större andel av invånarna är trötta på att byråkrater som de inte valt bestämmer mer och mer av deras vardag.

Som Wolfgang Hansson skriver i en klarsynt analys i Aftonbladet idag, kommer de populistiska framgångarna dock inte att ändra på något i EU-parlamentet, där de etablerade partierna inom t ex de socialistiska, konservativa och liberala blocken kommer att kunna hålla Farage, Wilders, Le Pen och Åkesson utanför beslutsfattandet.

Och just häri ligger den stora faran. De stora maktpartierna kommer att köra vidare som om inget har hänt och fortsätta bygga vidare på ett Europaprojekt som allt färre vill ha och ingen egentligen har råd med i sin nuvarande form. Ingen vill egentligen ta i gamla nazister som Front National ens med tång, men om inte väljarnas oro – för att inte säga desperation – möts av ett EU som kan skapa tillväxt, välstånd och fler jobb, är risken överhängande att Le Pen och Farage fortsätter att växa, och blir ett reellt hot mot de nationella maktpartierna i sina respektive länder.

Detta är en fråga som är betydligt allvarligare än att reduceras till skadeglädje mot Fredrik Reinfeldt för att moderaterna tappade ett mandat i EU-parlamentet. Ett faktum som i praktiken inte betyder ett dugg, men som av tidnignarna framställs som det tveklöst mest intressanta i hela valet…

Det som vi borde diskutera är hur denna folkliga revolt mot EU ska hanteras – för det är en revolt det handlar om, inte att var tredje dansk och engelsman plötsligt gått och blivit rasist och nazimedlöpare. Även om det är betydligt att avfärda valresultatet så.

Och om inte de etablerade partierna i t ex Westminster snabbt inser vart vinden blåser, kommer Ukip högst sannolikt att ställa till ordentlig oreda även i det brittiska parlamentsvalet nästa år – ett val som sannolikt nu kommer att fokusera på en enda fråga: om Storbritannien ska gå ur EU. Och om Storbritannien bryter sig loss, kommer det garanterat att sprida sig till fler länder. (Ukip, som ofta skälls för att vara ”högerextrema”, visar sig dessutom ha lockat väljare både från Tory och Labour.)

Samtidigt, i den betydligt mer provinsiella svenska EU-valrörelsen, gick de etablerade svenska partierna till val på parollen ”Vi tror på Europa” och ”Gillar du inte Europa? Rösta på de andra.”

Den senare uppmaningen, från Folkpartiet, gick uppenbarligen hem. FP gick back med 3,6 procent och förlorar en plats i EU-parlamentet.

Som man sår får man skörda.

Själv känner jag mig helt oskyldig till hela den här röran – jag röstade på Piratpartiet, som klappade igenom totalt och nu tvingas lämna EU-parlamentet. Beklagar, jag gjorde vad jag kunde…

Intressant?

Andra om , , , ,

Den manliga cykelmaktordningen

Cykelmaktordningen i Stockholm: Övergångsställe.

Cykelmaktordning i vardagen: vem som har företräde vid övergångsställe avgörs av hur dyr cykel du har.

Egentligen borde jag varit igång sedan länge. Jag brukar plocka fram cykeln och byta ut resan med Saltsjöbanan mot en snabb 20-minutersfärd till centrala Stockholm redan i början av april, när frosten gett med sig och snön smält bort. Men i år har det varit motigare än vanligt. Inte för att jag ryggar för själva ansträngningen –jag är i bra form – utan för att det tar emot att ge sig ut i kriget på cykelvägarna. Ett krig där den med dyraste kolfiberhojen alltid har företräde framför andra, slipper stanna vid övergångställen, tillåts tränga sig före även om det innebär att medtrafikanter tvingas panikbromsa för att undvika krock. Och en oskriven regel är att aldrig nånsin använda ringklocka, oavsett allvaret i situationen.

Man skulle kunna kalla det för den manliga cykelmaktsordningen. Det vi ser är hur en grupp av män mitt i livet, sannolikt sprungna ur samma klientel som kryssar i 120 mellan filerna på infartsvägarna i BMW eller Audi, hittat ett nytt livsprojekt: att skaffa sig superkroppen genom att cykla till jobbet. Och då går det som det går: Cyklingen förvandlas till en svindyr prylsport där BMWn byts ut mot en ultralätt Specialized eller Scott för 60.000 (*), kostymen switchas mot tajt lycratrikå med minimalt luftmotstånd – och puls, tempo, och blodtryck kopplas upp via sensorer till smarttelefonen. Varje lopp till eller från jobbet blir en kamp om att sätta nytt Runkeeper-rekord. Det yttersta målet är att ställa upp i Klassikern – och vad kan väl vara ett bättre sätt att träna upp flåset än att göra jobbpendlingen till ett mini-Tour de France?

Det är dessa män jag möter varje morgon (fortfarande har jag aldrig stött på en kvinna med samma uppträdande) och som gör resan till jobbet till en veritabel skräckfärd längs de underdimensionerade och eftersatta cykelstråken. Det krävs att man hela tiden är på helspänn, aldrig slappnar av, eller stannar och släpper fram gående annat än i nödfall. Då blir man omkörd till både höger och vänster (se bilden överst på sidan som visar hur det brukar se ut). Vansinnesomkörningar, som hade kostat körkortet om de gjorts ute på bilvägarna, är mer regel än undantag i cykeltrafiken.

Cykelbanorna har utvecklats till laglöst land – och så länge de tillåts vara det, utan att polisen bryr sig om att sätta fast och bötfälla även dem som kör som dårar på två hjul – kommer olyckorna och irritationen bara öka (det händer bisarrt nog att människor dödas av cyklister i Stockholm).

Resultatet blir att ingen utanför kretsen av de mest fanatiska vågar sätta sig på sadeln i rusningstid. Sedan spelar det ingen roll hur många cykelmiljarder Centerns Per Ankersjö satsar på att få fler att ta cykel istället för bil. Så länge den manliga cykelmaktsordningen lämnas ifred att skapa lag och ordning på egen hand, kommer det aldrig att bli säkert att trampa runt i stan.

Allt detta sammantaget gör att jag faktiskt tvekar om jag över huvud taget ska fortsätta att ta cykeln till jobbet. Det är stressigt, farligt och man vet aldrig om man ska komma hem i ett stycke igen. En promenad genom Gamla stan är betydligt mer avslappnande, och ger vardagsmotion så det räcker.

Handen på hjärtat – när såg du en cyklande polis senast? Och framför allt – varför kan vissa människor, framför allt män, aldrig skaffa sig ett intresse utan att det går till överdrift och utvecklas till fanatism? Det är något för antropologerna att forska kring.

Jag ska nog ta mig en ordentlig funderare på om det verkligen är värt risken och stressen att att fortsätta ta cykeln till jobbet.

lockstock

Cykelmaktordning på jobbet: Lycramännen har paxat sina egna cykelställ – för att säkerställa att ingen annan kan ta just deras platser.

skap

Duschrevir. I duschrummet på jobbet. De här skåpen har varit paxade av samma cykelmän sedan de ställdes dit för snart fyra år sedan. Vissa har till och med inrett dem med lite galgar och en hylla för hygienprodukter. Från början var de menade att användas för tillfällig förvaring, medan man duschade, men den idén fick snabbt överges.

* Jag har naturligtvis inget belägg för att män med BMW väljer dyrare sportcyklar, men det skulle inte förvåna mig. Kanske borde sätta samman en poll för att kartlägga hur vissa bil- och cykelmärken hör ihop?

Intressant?

Fler om , , ,

Svensk toppforskare utmobbad och hotad – en världsnyhet överallt utom i Sverige

fox_bengtsson

Bengtsson i amerikanska Fox News igår.

För ett par veckor sedan skrev jag om hur Lennart Bengtsson, Sveriges internationellt mest kände klimatforskare med fler än 200 vetenskapliga publikationer och ett otal priser och utmärkelser att luta sig mot, gick med i den brittiska energipolitiska tankesmedjan GWPF:s (Global Warming Policy Foundation) vetenskapliga råd. GWPF består av ett brett spektrum av politiska åsikter, från höger till vänster, och trots att medlemmarna av vänstertidningar som Guardian ofta utmålas som klimatförnekare (detta idiotiska epitet), är tankesmedjan i princip enig med de slutsatser som förs fram av forskarna i FN:s klimatpanel. Var GWPF vänder sig mot är istället de långtgående och i flera avseenden förödande politiska beslut som röstats igenom för att rädda det framtida klimatet – beslut som i de flesta fall inte sänkt några utsläpp, utan bara gjort Europa fattigare och drivit ut industrin till länder som struntar helt i miljölagstiftning.

Sedan Bengtsson aviserade att han gick med i detta forskningsråd, har han utsatts för en hatkampanj av närmast McCarthyistiska proportioner. Han har utsatts för förtal, utfrysning och hot från det klimatindustriella komplexet. Till slut blev pressen så stor att han ansåg sig tvingad att lämna GWPF – innan han ens börjat. Bengtsson skriver i sitt avskedsbrev:

I have been put under such an enormous group pressure in recent days from all over the world that has become virtually unbearable to me. If this is going to continue I will be unable to conduct my normal work and will even start to worry about my health and safety. I see therefore no other way out therefore than resigning from GWPF. I had not expecting such an enormous world-wide pressure put at me from a community that I have been close to all my active life. Colleagues are withdrawing their support, other colleagues are withdrawing from joint authorship etc. I see no limit and end to what will happen.

It is a situation that reminds me about the time of McCarthy. I would never have expecting anything similar in such an original peaceful community as meteorology. Apparently it has been transformed in recent years. Under these situation I will be unable to contribute positively to the work of GWPF and consequently therefore I believe it is the best for me to reverse my decision to join its Board at the earliest possible time.

Nu visar det sig dock att det ligger mer bakom utfulningen av Lennart Bengtsson från den mäktiga klimatindustrin, framför allt driven från universitets- och myndighetsvärlden i USA. Roger Pielke, en av världens ledande miljöekonom och expert på ekonomiska effekter av extremväder är en av dem som fått känna på denna nya McCarthyism – eller kanske Lysenkoism är ett mera rättvisande epitet.

Pielke Jr blev hårt attackerad av president Barack Obamas egen vetenskapliga rådgivare förra året, för att denne vid ett senatsförhör framfört ”fel” åsikt i frågan om extremväder blivit vanligare eller ej. Så här skrev Pielke Jr i en kommentar till affären Bengtsson:

For experts in the climate issue, there is enormous social and peer pressure on what is acceptable to say and who it is acceptable to associate with. My recent experiences are quite similar to Bengtsson’s:
http://www.denverpost.com/carroll/ci_25395242/extreme-weather-censors

Unfortunately, “climate mccarthyism” is not so far off. It has been practiced for a while:
http://thebreakthrough.org/archive/climate_mccarthyism_part_i_joe

The main problem here is not that people have strong views or call people names. It is that the elite in this community – including scientists, journalists, politicians — have endorsed the climate mccarthyism campaign, and are often its most vigorous participants.

Over the long run, of course, good science will win out and policy will muddle through. In the short term however, the community will continue to do itself a lot of damage.

The climate issue is coming to represent a globalized version of the US abortion debates. I tell my grad students that there is no use for policy analysts in the abortion debates. I should follow my own advice!

Roger Pielke Jr.

Men affären går betydligt djupare än så. I februari stoppades en ny avhandling av Bengtsson och hans kolleger av facktidningen Environmental Research Letters, ERL. Avhandlingen analyserade orsakerna till den stora skillnaden mellan faktiskt uppmätta temperaturer och de klimatmodeller som IPCC lutar sig mot – alltså de simulatorer av det framtida klimatet som är vägledande för hela västvärldens skatte-, energi- och miljöpolitik. (Som en händelse är det människor som inte tror på worst case-scenarierna i dessa klimatmodeller för hur varmt det blir om 50 eller 100 år som brukar avfärdas som klimatförnekare.)

Skillnaden mellan faktiska temperaturer och datormodeller har de senaste decennierna blivit så stor att den inte längre går att vifta bort med att det bara skulle handla om en tillfällig paus i uppvärmingen, en paus som snart varat i 18 år (I Sverige har temperaturen stått stilla sedan slutet av 80-talet, vilket innebär att stora delar av den svenska befolkningen aldrig upplevt någon global uppvärmning över huvud taget.)

Bengtsson och hans medförfattare drog i sin rapport slutsatsen att den så kallade klimatkänsligheten – hur mycket uppvärmning en fördubblad halt av co2 i atmosfären leder till – kraftigt har överskattats, vilket innebär att en dubblering av koldioxidhalten bara skulle leda till någon enstaka grads uppvärmning, istället för 1,5-4,5 grader som IPCC räknat med i sina rapporter.

Avhandlingen avslogs för publicering, med kommentaren från en av granskarna att den ”inte hjälpte saken”. I klartext: den kom fram till en slutsats som riskerade slå undan benen för det konsensus som alla – särskilt höga politiker – talar vitt och brett om, och som stora delar av forskningsvärlden försörjer sig på att hålla vid liv.

Dessa två affärer håller just nu på att explodera rakt i ansiktet på det politisk-vetenskapliga etablissemanget – bland annat har Storbritanniens största tidningar, The Times och The Telegraph, uppmärksammat den moderna häxbränningsprocessen mot Bengtsson, som ju varit en känd och uppskattad professor vid universitetet i Reading under många år. Till och med amerikanska Fox News gjorde ett inslag om affären Bengtsson.

I Sverige väljer dock såväl pressen som den fria televisionen att tiga ihjäl det faktum att en svensk toppforskare fulas ut och tystas av forskarvärldens variant av Vuvuzelavänstern. Det är mycket svårt att föreställa sig att tystnaden varit lika kompakt om det gällt exempelvis ett fotbollsproffs eller en svensk skådespelare som råkat ut för något liknande.

Men det är ju ett känt faktum att Public service, som vi alla tvingas betala för, sedan länge slutat spegla det som faktiskt händer – istället handlar det numera om att förmedla rätt nyheter. Och SVT:s vetenskapsredaktion befattar sig som bekant inte med förnekare.

För den som är intresserad av vad som hänt, återfinns den bästa bevakningen på utmärka bloggen Bishop Hill. Undersökande journalisten Donna Laframboise har listat Lennart Bengtssons många akademiska utmärkelser och ser dystert på framtiden för den akademiska friheten. En utveckling som tyvärr verkar gå hand i hand med den parallellt allt mer utslätade och räddhågsna journalistiken, där skräcken för att hamna snett i åsiktskorridoren och – hemska tanke – förmedla en ståndpunkt som eventuellt kan gynna extremister, främlingsfientliga och klimatförnekare snävar in perspektiven så att rapporteringen till slut bara handlar om oväsentligheter. De stora, viktiga framtidsfrågorna förblir obesvarade.

Samma fenomen visar sig nu alltså även i den akademiska världen, där aktivister och starka ekonomiska och politiska intressen etablerat sin egen variant av åsiktsförtryck. Det var exakt detta som uppmärksammades i den så kallade Climategate-skandalen 2009, där det avslöjades att en liten grupp vetenskapsmän aktivt motarbetade publicering av forskning som gick på tvärs mot konsensus. Redaktörer och faktagranskare utsattes för hot och påtryckningar för att stoppa publiceringen av forskning med fel budskap. Nu ser vi det hända igen.

Roy Spencer, USA:s motsvarighet till Lennart Bengtsson inom klimatforskningen, skriver på sin blogg:

This bad behavior by the climate science community is nothing new. It’s been going on for at least 20 years.

I have talked to established climate scientists who are afraid to say anything about their skepticism. In hushed tones, they admit they have to skew the wording of papers and proposals to not appear to be one of those “denier” types.

Det var denna förödande polarisering inom sitt forskningsområde som Lennart Bengtsson försökte råda bot på, genom att omvärdera tidigare hypoteser, som inte visat sig hålla måttet.

För det fick han betala ett högt pris.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Övervakningsindustrin: Det är mycket värre än vi trott

paketoppning_cisco

En bild ur Greenwalds bok som visar hur NSA öppnar en försändelse från Cisco för att installera spionprogramvara.

Efter det senaste årets Snowden-avslöjanden om amerikanska säkerhetstjänsten NSA:s globala massövervakning av mobil- och internettrafiken trodde i alla fall jag att det mesta redan sagts i denna skandal, vars omfattning hade fått gamla Stasi-officerare att bli gröna av avund.

Men i No Place to Hide, journalisten Glenn Greenwalds nya bok om visselblåsaren Edward Snowden och avlyssningsaffären, som släpps idag, visar sig storleken och magnituden av övervakningen vara oändligt mycket större än vi hittills trott.

I en intervju med Amy Goodman på Democracy Now (se klippet ovan) avslöjar Greenwald – som länge varit ovillig att faktiskt sätta sin fot på amerikansk mark av rädsla att bli fängslad – att NSA:s spioneri går betydligt längre än att ”bara” samarbeta med de stora tele- och internetbolagen för att få tillgång till användardata.

NSA har, genom samarbete med sina mest lojala ”partners” även fysiskt fått tillgång till teknisk utrustning för installation av spionprogram och bakdörrar. I boken pekas särskilt amerikanska Cisco ut, ett av världens största tillverkare av Internetroutrar och switchar. Greenwald visar med bilder och dokument, läckta av Edward Snowden, hur NSA hämtat upp försändelser av routrar och brandväggar, skickade med post eller transportfirma från Cisco till bolagets kunder, däribland stora Internetleverantörer, för att installera bakdörrar i utrustningen. Efter installation har förpackningarna noggrant återförslutits med Ciscos egna säkerhetssigill och skickas vidare till slutkunden – som alltså inte haft en aning om att utrustningen preprerats för att rapportera in allt till NSA. Greenwald har inga handfasta bevis på att Cisco självt varit inblandat i verksamheten, men det ligger nära till hands att tro att leveranserna annonserats i förväg, så att NSA varit förberedda på var utrustningen kunnat plockas upp för specialbehandling.

Parallellt med denna hantering, har amerikanska myndigheter i skarpa ordalag varnat företag för att köpa routrar från exempelvis kinesiska tillverkare, eftersom dessa – enligt samma underrättelsemyndigheter – inneburit en ökad risk för avlyssning från främmande makt. En kinesisk konkurrent till Cisco uppges till och med ha dragit sig ur den amerikanska marknaden, eftersom myndigheterna aktivt motarbetat dem och ingen längre vågar köpa företagets varor.

Detta har fått till följd att amerikanska Cisco nått en närmast monopolliknande ställning på hemmamarknaden – med aktiv hjälp från NSA – mot att företaget sett mellan fingrarna när dess utrustning implanterats med spionprogram för att massövervaka befolkningen i USA och övriga världen.

Massövervakningen handlar alltså inte bara om kampen mot terrorismen, som politikerna ständigt hänvisar till, utan har även kommit att användas för att aktivt gynna amerikanska ekonomiska intressen. Alltså helt enkelt industrispionage i en aldrig tidigare skådad utsträckning.

Dessutom berättar Greenwald i sin bok om hur NSA varit drivande i utbyggnaden av mobil- och internetaccess på flygplan – i syfte att kunna avlyssna allt som sägs ombord – och hur USA även handgripligen gått in och planterat övervakningsutrustning i ambassader och konsulat tillhörande även vänligt sinnade samarbetspartner som EU.

Storyn om massövervakningen är alltså långt ifrån över. Fram träder en bild av en helt ny och mörkare internetindustri, byggt på massövervakning av i princip hela mänskligheten. Denna industri har nu vuxit sig så stor och lukrativ, att den förmodligen inte är möjlig att stoppa.

Det är alltså mycket värre än vi trott.

storebrorserdig noplacetohidePå svenska har Greenwalds bok fått titeln Storebror ser dig. Den finns givetvis att köpa som e-bok, till exempel på Bokon.se för 155 kr. Bokon, som jag själv varit med att bygga upp, är mig veterligt ännu inte en partner till NSA eller FRA. (Åtminstone inte det fram till sommaren 2013 då jag slutade där…)

Amazon vet man ju aldrig med, men vågar du köpa därifrån kommer du undan med bara 88 spänn för den engelskspråkiga Kindle-upplagan…)

Intressant?

Läs också: SVT, Aftonbladet 1, 2, Den hälsosamme ekonomisten, Dagens ETC, Henrik Alexandersson.

Fler bloggar om , , , ,

Larmindustrin går i spinn för eventuell havsnivåhöjning om 900 år

Antarktis is smälter i rasande fart kan vi idag läsa på SvD:s förstasida. Och jag blir bara trött. Artikeln är ännu en i raden av en formlig flod av journalistiska larm, baserade sig på potentiella följder av något som kanske kommer att inträffa, kanske så långt som tusen år in i framtiden, ifall dagens trend håller i sig. Denna speciella typ av hypotesjournalistik har utvecklats till något av en egen genre, framför allt när det gäller miljörapportering. Det verkar ständigt finnas någon ny forskningsrapport som baserar sig på simuleringar av vad som händer ”om” eller ”när” något inträffar, och i dessa fall ”kan” en dramatisk utveckling stå för dörren.

Vanligtvis är det dessutom enbart worst case-scenariot som uppmärksammas av medierna.

Vad gäller det Västantarktiska intäcket har forskarna varnat för kollaps ett antal gånger tidigare – men trots det dramatiska budskapet handlar detta alltså om en process som går ohyggligt långsamt. Och forskarna bakom den nya studien, “Marine Ice Sheet Collapse Potentially Under Way for the Thwaites Glacier Basin, West Antarctica.” under ledning av Ian Joughin vid Universitetet i Washington, kan förvisso bara spekulera i vad detta kan innebära på längre sikt. Andrew Revkin i New York Times, som läst rapporten och också pratat med forskarna, sammanfattar det bra (fetningarna är mina):

To translate a bit, that means sometime between 200 and 900 years from now the rate of ice loss from this glacier could reach a volume sufficient to raise sea levels about 4 inches (100 millimeters) a century. At that point, according to the paper, ice loss could pick up steam, with big losses over a period of decades.* But in a phone conversation, Joughin said the modeling was not reliable enough to say how much, how soon.

I den verkliga världen utanför datorsimulerade domedagsmodeller av hur skrämmande framtiden skulle kunna te sig, råder det exakt motsatta förhållandet till vad SvD skriver. Det har nämligen aldrig varit mer is i Antarktis än nu (eller rättare sagt, aldrig nånsin under den tid som vi kunnat mäta isutbredningen med satellit). Så här ser utvecklingen ut sedan 1979 i Antarktis:

antarctic-sea-ice-extent-for-day-128-from-1979-infilled

Samtidigt, i den hårt trängda mediebranschen, har det aldrig varit lättare att runda den journalistiska granskningen än nu för den ständigt expanderande och välfinansierade larmindustrin.

Vi tar och läser rubriken en gång till. Det är möjligt att den har en viss täckning i själva artikeln den länkar till. Däremot ingen som helst i källmaterialet som den bygger på. Om man inte med ”rasande takt” egentligen menar ”århundraden”.

antarktislarm

Intressant?

Fler om , ,

Finanseliten tar också regeringsflyget

DN har uppmärksammat Fredrik Reinfeldts och Carl Bildts flygande cirkus med det så kallade statsflyget, som belastar försvaret – och i slutändan skattebetalarna – med kostnader i hundramiljonersklassen.

Och de bägge svenska Gulfstreamplanen används flitigt av både regering och kungahus. Så flitigt att man kan ställa sig frågan om statskassan inte tjänat på att boka in ministrarna i förstaklass på reguljärflyg istället för att anlita försvaret för att transportera höjdarna kors och tvärs i världen till olika representationsuppdrag.

Själv uppmärksammade jag för ett par år sedan hur den svenska politiska eliten använde statsflyget för att transportera ett antal regeringsföreträdare, som Carl Bildt och Jan Björklund, till och från Bilderbergkonferensen i Aten 2009. På vägen från Bromma hämtade statsflyget upp delar av den finska regeringen i Helsingfors för vidare transport till Aten. Och när det var dags för hemfärd tre dagar senare, fick Jan Björklund sällskap i kabinen på försvarets Gulfstream av ingen mindre än industrimagnaten Jacob Wallenberg, en av Bilderbergs ständiga medlemmar.

Så här skrev jag då, i äkta Infowars-inspirerat konspirationsteoretiserande:

Huruvida industrimagnaten betalade för denna resa har jag ännu inte lyckats ta reda på, men det ligger nära till hands att tro att staten betalade. Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hade ju trots allt fått lift i Wallenbergs privatplan till Bilderbergmötet i Ottawa våren 2006, några månader före valet. En resa som gick loss på 1,1 miljoner – och som Investor försökte dra av i deklarationen (men som nobbades av skattemyndigheten).

För den journalist som vill gräva mer, finns det säkert mycket att hitta i passagerarlistorna från F7 i Skaraborg, den flygdivision som driver statsflyget. Vem som åkt och vart är allmän offentlig handling – visserligen görs en sekretessprövning före utlämning, men det ska mycket till för att uppgifter om redan genomförda resor ska betraktas som ett hot mot rikets säkerhet.

Vad gäller just Bilderbergkonferenserna brukar de inbjudna delegaterna – även våra politiker – hävda att deltagandet är av privat natur. Detta då Bilderberg i sin inbjudan strikt förbjuder de inbjudna att tala om konferensens innehåll med någon utomstående – inte ens riksdagen informeras. Med denna tolkning innebär det alltså att Bildt och Björklund utnyttjat regeringsflyget i privat syfte.

Intressant?

Fler bloggar om , , ,

Filmtajm: Putin och kirurgen diskuterar Ukraina

Jag har skrivit förut om Vladimir Putins osannolika bromance med MC-bossen Alexander ”kirurgen” Zaldostanov – bland annat gjorde jag en kort artikel om Kremls egen MC-klubb i gårdagens Aftonbladet.

Efter den artikeln fick jag tipsad om en Youtubevideo där ”kirurgen” dyker upp även vid en frågestund i TV för några dagar sedan med den ryske presidenten. Zaldostanov, som knappast kommit till tv-studion utan Putins personliga inbjudan, frågade om Ryssland klarat av att besegra nazisterna i Andra världskriget utan hjälp av Ukraina – som miste fler än 1,6 miljoner liv i det stora fosterländska kriget som det kallas i öst. Putins svar var kort och koncist: JA. Ryssland hade besegrat Hitler även utan hjälp av de ukrainska soldaterna, ”eftersom vi är en nation av vinnare”. Underförstått: Många av ukrainarna var ju ändå nassar innerst inne, enligt den nyryska offentliga historieskrivningen.

Vad vi ser här är hur den den ryska propagandan arbetar. Det gäller att till varje pris utmåla regimen i Kiev som ”högerextremister” och förrädare, infiltrerade av väst – och därmed kunna motivera framtida interventioner i Ukrainas inre angelägenheter. Inte ens den gemensamma historien, där folken slogs och dog vid varandas sida i kampen mot nazismen, är alltså fredad längre från Putins extremnationalistiska korståg.

I en annan film blir ”kirurgen” intervjuad under den så kallade folkomröstningen på Krim. Zaldostanov och hans MC-polare agerar här en slags paramilitära styrkor (det syns inte om de bär vapen) som vaktar en vallokal i Simferopol. I intervjun hörs ”kirurgen” dessutom säga ”vi börjar med Krim, och slutar i Kiev”.

Vi får se om han blir sannspådd.

Intressant?

Andra röster om , , , ,

Att våga stå upp för kolleger som gör sitt jobb

Uppdrag gransknings Janne Josefsson, som är i blåsväder igen och blev anklagad för att var nazist efter senaste programmet, är en av få rakryggade murvlar i ett allt mer ängsligt och duckande medielandskap. För det Josefsson och UG-redaktionen gör borde inte vara något märkvärdigt – i grunden är det ju bara ett klassiskt journalistiskt hantverk Uppdrag granskning utför. Ett hantverk som alla dagstidningar, radio- och tv-redaktioner borde ägna sig åt.

Att rapportera om hur saker och ting ligger till, utan påverkan av ideologiska eller moraliska raster, var ju en gång det som utmärkte god journalistik – i alla fall när jag blev journalist för snart 30 år sen. Men i takt med att mediebranschens kris fördjupats, med ständiga neddragningar på redaktionerna, allt mer otrygga arbetsförhållanden för journalisterna och färre och färre som ska fylla allt mer medieutrymme, har granskningen ersatts med journalistik som i allt högre grad handlar om att skyffla åsikter och skapa debatt. Det är relativt billigt, kräver ett minimum av research och kräver egentligen ingen erfarenhet. Och man slipper lämna redaktionen; alla åsiktsmaskiner finns ju bara ett klick bort på Twitter. (Vissa brukar förvisso kalla det ”sociala medier”, men ingen reporter bryr sig att plocka upp nåt utanför Twitterbubblan.)

I detta journalistiska vakuum har också den politiska aktivismen tillåtits flytta fram sina positioner och rapporteringen blir alltmer trängd och ängslig. Rädslan för röra sig utanför den beramade åsiktskorridoren skrämmer många, framför allt unga, reportrar från att över huvud taget röra vid vissa ämnen, som Britta Svensson skriver i Expressen:

Om de journalister som gör sitt jobb och rapporterar om brottsmisstankar och rättegångar mot vänsterextremister av framträdande kolleger kallas nazister, då händer två väldigt obehagliga saker.

En stor grupp, som inte är Janne Josefsson, klarar inte att brännmärkas på det sättet. De har för svag ställning på sin arbetsplats eller på arbetsmarknaden. Det blir enklare att inte skriva, eller att skriva som de högljudda nazistkletarna har bestämt.

Så istället för gamla tiders skandaljournalistik har vi därför fått mer och mer fått något som närmast kan betecknas som moraljournalistik. Allt fler avslöjanden handlar numera om moraliska tillkortakommanden hos makthavarna – som att riksdagsledamöterna inte sjukanmäler sig som de kanske borde göra.

Hur som helst. Anledingen till att Josefsson råkat i blåsväder denna gång är att han granskade det utbredda våldet från autonoma grupper på vänsterkanten, som Revolutionära fronten och AFA. Grupper vars modus operandi är att hota och misshandla politiska motståndare till tystnad – ofta i förebyggande syfte. Detta våld drabbar inte bara högerextrema och SD:are (om det skulle vara ett försvar för att slå folk sönder och samman) utan även moderater, folkpartister, kristdemokrater och slovakiska gästarbetare. Det kommer dagligen in rapporter om hur valarbetare misshandlas på öppen plats, och många unga politiker vittnar om hur de skräms till tystnad, ofta av autonoma grupper. Det är ett hårdnande ideologiskt klimat vi ser, och vad det innebär i längden för demokratin borde vi nog ta oss en rejäl funderare på.

Genom att beskriva denna verklighet, blev Josefsson hårt attackerad. Och till skillnad från förr i tiden, då det existerade en slags kollegialitet mellan journalister – en kodex som innebar att man inte kastade skit på sina kolleger, inte ens om man arbetade på konkurrerande redaktioner – är det nu mer regel än undantag att journalister attackerar varandra offentligt. Ibland till och med kolleger som jobbar på samma tidning.

I detta fall ställde sig en programledare på Sveriges radio, Ametist Azordegan, längst fram i drevet och skällde Janne Josefsson för att vara både en usel journalist och nazist. Något som SR senare tvingades be om ursäkt för.

Anledningen till utbrottet var att Josefsson genom att göra en granskning av vänstervåldet och låta misshandlade nazister prata ut därmed relativiserat det högerextrema våldet (som UG granskat veckan före) och gått nassarnas ärenden. Så uppfattar i allla fall jag själva essensen i drevet mot Josefsson, i den utsträckning det faktiskt finns någon genomtänkt essens.

En av de bättre nedtagningarna av detta resonemang står glädjande nog vänstertidningen Flamman för, där Jonas Wikström skriver klokt:

Det sägs vara fel att inte ha sammanhållning och allt ljus på nazisterna, ja det är till och med lite borgerligt att nu vilja göra som alla andra och hitta fel hos vänstern också. Det där är både ohederligt – strategidiskussioner handlar inte om att hitta fel, utan om att göra färre så att man blir bättre – och obegripligt. Ska man alltså hellre diskutera vänsterns strategier när de inte behöver vara bra, när allt har lugnat ner sig? Det finns inget krigstillstånd här som gör debatt farlig.

Själv tycker jag bara det känns främmande att väga olika typer av terror mot varandra. Det är naturligtvis förkastligt med hot och våld oavsett vilka perverterade ideologiska måttstockar som används. Att misshandla någon för att vederbörande har ”fel” hudfärg eller religion är vidrigt, men är det verkligen så mycket bättre att slå sina motståndare sönder och samman i förebyggande syfte? Eller hota anställda på Migrationsverket, för att de anses som en del av ”förtrycket”?

Mest bisarrt blir det när debattörer börjar väga extremismens farlighet utifrån någon slags bodycount – alltså vilken sidas våld som tagit livet av flest. Konsensus verkar här vara att det nazistiska våldet är värre än vänsterextremisterna, eftersom fler har dött som en följd av högerextremt våld.

Jag är antagligen för medelålders. för vit, för man, för att riktigt hänga med i denna intellektuella diskurs som mestadels förs på kultur- och opinionssidor av debattörer tryggt förankrade bakom skrivbord i Stockholms innerstad, långt från extremisterna som för krig på gator och torg. Men det är just dagar som dessa som det är viktigt för oss som kallar oss journalister att stå upp och försvara de kollegor som gör ett modigt – och ofta farligt – jobb. Journalister som vågar ställa sig i skottlinjen, som vågar ta mötet med våldsverkarna öga mot öga, trots att hotet om våld eller repressalier alltid finns under ytan.

Journalister som Janne Josefsson.

Intressant?

Fler röser om , , ,

Bloggar: No Size Fits All, Motpol

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: