Uppdrag gransknings Janne Josefsson, som är i blåsväder igen och blev anklagad för att var nazist efter senaste programmet, är en av få rakryggade murvlar i ett allt mer ängsligt och duckande medielandskap. För det Josefsson och UG-redaktionen gör borde inte vara något märkvärdigt – i grunden är det ju bara ett klassiskt journalistiskt hantverk Uppdrag granskning utför. Ett hantverk som alla dagstidningar, radio- och tv-redaktioner borde ägna sig åt.

Att rapportera om hur saker och ting ligger till, utan påverkan av ideologiska eller moraliska raster, var ju en gång det som utmärkte god journalistik – i alla fall när jag blev journalist för snart 30 år sen. Men i takt med att mediebranschens kris fördjupats, med ständiga neddragningar på redaktionerna, allt mer otrygga arbetsförhållanden för journalisterna och färre och färre som ska fylla allt mer medieutrymme, har granskningen ersatts med journalistik som i allt högre grad handlar om att skyffla åsikter och skapa debatt. Det är relativt billigt, kräver ett minimum av research och kräver egentligen ingen erfarenhet. Och man slipper lämna redaktionen; alla åsiktsmaskiner finns ju bara ett klick bort på Twitter. (Vissa brukar förvisso kalla det ”sociala medier”, men ingen reporter bryr sig att plocka upp nåt utanför Twitterbubblan.)

I detta journalistiska vakuum har också den politiska aktivismen tillåtits flytta fram sina positioner och rapporteringen blir alltmer trängd och ängslig. Rädslan för röra sig utanför den beramade åsiktskorridoren skrämmer många, framför allt unga, reportrar från att över huvud taget röra vid vissa ämnen, som Britta Svensson skriver i Expressen:

Om de journalister som gör sitt jobb och rapporterar om brottsmisstankar och rättegångar mot vänsterextremister av framträdande kolleger kallas nazister, då händer två väldigt obehagliga saker.

En stor grupp, som inte är Janne Josefsson, klarar inte att brännmärkas på det sättet. De har för svag ställning på sin arbetsplats eller på arbetsmarknaden. Det blir enklare att inte skriva, eller att skriva som de högljudda nazistkletarna har bestämt.

Så istället för gamla tiders skandaljournalistik har vi därför fått mer och mer fått något som närmast kan betecknas som moraljournalistik. Allt fler avslöjanden handlar numera om moraliska tillkortakommanden hos makthavarna – som att riksdagsledamöterna inte sjukanmäler sig som de kanske borde göra.

Hur som helst. Anledingen till att Josefsson råkat i blåsväder denna gång är att han granskade det utbredda våldet från autonoma grupper på vänsterkanten, som Revolutionära fronten och AFA. Grupper vars modus operandi är att hota och misshandla politiska motståndare till tystnad – ofta i förebyggande syfte. Detta våld drabbar inte bara högerextrema och SD:are (om det skulle vara ett försvar för att slå folk sönder och samman) utan även moderater, folkpartister, kristdemokrater och slovakiska gästarbetare. Det kommer dagligen in rapporter om hur valarbetare misshandlas på öppen plats, och många unga politiker vittnar om hur de skräms till tystnad, ofta av autonoma grupper. Det är ett hårdnande ideologiskt klimat vi ser, och vad det innebär i längden för demokratin borde vi nog ta oss en rejäl funderare på.

Genom att beskriva denna verklighet, blev Josefsson hårt attackerad. Och till skillnad från förr i tiden, då det existerade en slags kollegialitet mellan journalister – en kodex som innebar att man inte kastade skit på sina kolleger, inte ens om man arbetade på konkurrerande redaktioner – är det nu mer regel än undantag att journalister attackerar varandra offentligt. Ibland till och med kolleger som jobbar på samma tidning.

I detta fall ställde sig en programledare på Sveriges radio, Ametist Azordegan, längst fram i drevet och skällde Janne Josefsson för att vara både en usel journalist och nazist. Något som SR senare tvingades be om ursäkt för.

Anledningen till utbrottet var att Josefsson genom att göra en granskning av vänstervåldet och låta misshandlade nazister prata ut därmed relativiserat det högerextrema våldet (som UG granskat veckan före) och gått nassarnas ärenden. Så uppfattar i allla fall jag själva essensen i drevet mot Josefsson, i den utsträckning det faktiskt finns någon genomtänkt essens.

En av de bättre nedtagningarna av detta resonemang står glädjande nog vänstertidningen Flamman för, där Jonas Wikström skriver klokt:

Det sägs vara fel att inte ha sammanhållning och allt ljus på nazisterna, ja det är till och med lite borgerligt att nu vilja göra som alla andra och hitta fel hos vänstern också. Det där är både ohederligt – strategidiskussioner handlar inte om att hitta fel, utan om att göra färre så att man blir bättre – och obegripligt. Ska man alltså hellre diskutera vänsterns strategier när de inte behöver vara bra, när allt har lugnat ner sig? Det finns inget krigstillstånd här som gör debatt farlig.

Själv tycker jag bara det känns främmande att väga olika typer av terror mot varandra. Det är naturligtvis förkastligt med hot och våld oavsett vilka perverterade ideologiska måttstockar som används. Att misshandla någon för att vederbörande har ”fel” hudfärg eller religion är vidrigt, men är det verkligen så mycket bättre att slå sina motståndare sönder och samman i förebyggande syfte? Eller hota anställda på Migrationsverket, för att de anses som en del av ”förtrycket”?

Mest bisarrt blir det när debattörer börjar väga extremismens farlighet utifrån någon slags bodycount – alltså vilken sidas våld som tagit livet av flest. Konsensus verkar här vara att det nazistiska våldet är värre än vänsterextremisterna, eftersom fler har dött som en följd av högerextremt våld.

Jag är antagligen för medelålders. för vit, för man, för att riktigt hänga med i denna intellektuella diskurs som mestadels förs på kultur- och opinionssidor av debattörer tryggt förankrade bakom skrivbord i Stockholms innerstad, långt från extremisterna som för krig på gator och torg. Men det är just dagar som dessa som det är viktigt för oss som kallar oss journalister att stå upp och försvara de kollegor som gör ett modigt – och ofta farligt – jobb. Journalister som vågar ställa sig i skottlinjen, som vågar ta mötet med våldsverkarna öga mot öga, trots att hotet om våld eller repressalier alltid finns under ytan.

Journalister som Janne Josefsson.

Intressant?

Fler röser om , , ,

Bloggar: No Size Fits All, Motpol