Politiska analytiker och handviftare på Twitter klättrar över varandra idag för att förklara hur det plötsligt kan komma sig att högerextrema och rasistiska partier körde över det politiska etablissemanget i flera europeiska länder. I Storbritannien krossade Ukip och Nigel Farage både Tory och Labour och får enligt de senaste siffrorna 28 procent av de brittiska väljarnas röster. I Frankrike blev de gamla nazisterna i Front National största parti – och i vårt grannland Danmark tog Dansk Folkeparti hem en övertygande seger.

Att var tredje dansk, fransman eller britt plötsligt skulle blivit rasist och nazimedlöpare är dock en riskabel förenkling – om än än praktisk för etablerade partier som vägrar att se valresultatet för vad det är: Ett rungande misstroendevotum mot Bryssel och ”mer EU”. Budskap som såväl socialdemokraterna som högern med marginella invändningar bekänner sig till. Det är i princip bara Vänsterpartiet och SD som gått till val på att minska EU:s inflytande – och hade inte Fi kommit in från vänster och gjort ett succéval tror jag vi hade sett liknande siffror för Sjöstedt som för Åkesson. ”Gammelmoderater”, som vi hittar i orter som Djursholm skulle givetvis aldrig proteströsta på vänstern – återstår alltså SD, som gick fram med 4,7 procent i Sveriges allra mest mörkblå villasamhälle.

Chocken över populisternas och extremisternas framgångar borde ändå inte komma som någon överraskning. Fem år efter finanskrisen, är tillväxten i EU fortfarande anemisk. Arbetslösheten har bitit sig fast på skyhöga nivåer – till stor del beroende på det dyra försvaret av den gemensamma valutan, Euron, som aldrig borde införts i länder som Grekland, Spanien och Italien, där arbetslösheten i spåren av skuldkris och utebliven tillväxt nu ligger nära 30 procent. Ändå har Bryssel konsekvent valt att rädda de stora bankerna istället för sina medborgare.

Samtidigt har det ena överstatliga beslutet efter det andra gjort det allt dyrare att driva företag i Europa. Höga skatter och byråkrati har gjort det kommersiellt ointressant att starta nya företag, samtidigt som EU:s ensidiga satsning på att gå före inom miljöpolitiken fått energipriserna att skjuta i höjden dramatiskt. Idag kostar energin bara en tredjedel i USA, jämfört med i EU – vilket innebär att industrier och jobb flyttas över Atlanten eller till Asien  i allt snabbare takt. Den fria rörligheten – i grunden det bästa med EU – har inneburit att vi skapat låglöneprolatariat med fattiga från öst som tvingas bo, äta och sova i sina lastbilar.

Detta är dock frågor som aldrig riktigt når upp till ytan i den svenska debatten. Här är det  enklare att avfärda 10 procent av svenskarna som rasister och idioter, än att se resultatet för vad det är: ett symtom på att EU inte fungerar, och att en allt större andel av invånarna är trötta på att byråkrater som de inte valt bestämmer mer och mer av deras vardag.

Som Wolfgang Hansson skriver i en klarsynt analys i Aftonbladet idag, kommer de populistiska framgångarna dock inte att ändra på något i EU-parlamentet, där de etablerade partierna inom t ex de socialistiska, konservativa och liberala blocken kommer att kunna hålla Farage, Wilders, Le Pen och Åkesson utanför beslutsfattandet.

Och just häri ligger den stora faran. De stora maktpartierna kommer att köra vidare som om inget har hänt och fortsätta bygga vidare på ett Europaprojekt som allt färre vill ha och ingen egentligen har råd med i sin nuvarande form. Ingen vill egentligen ta i gamla nazister som Front National ens med tång, men om inte väljarnas oro – för att inte säga desperation – möts av ett EU som kan skapa tillväxt, välstånd och fler jobb, är risken överhängande att Le Pen och Farage fortsätter att växa, och blir ett reellt hot mot de nationella maktpartierna i sina respektive länder.

Detta är en fråga som är betydligt allvarligare än att reduceras till skadeglädje mot Fredrik Reinfeldt för att moderaterna tappade ett mandat i EU-parlamentet. Ett faktum som i praktiken inte betyder ett dugg, men som av tidnignarna framställs som det tveklöst mest intressanta i hela valet…

Det som vi borde diskutera är hur denna folkliga revolt mot EU ska hanteras – för det är en revolt det handlar om, inte att var tredje dansk och engelsman plötsligt gått och blivit rasist och nazimedlöpare. Även om det är betydligt att avfärda valresultatet så.

Och om inte de etablerade partierna i t ex Westminster snabbt inser vart vinden blåser, kommer Ukip högst sannolikt att ställa till ordentlig oreda även i det brittiska parlamentsvalet nästa år – ett val som sannolikt nu kommer att fokusera på en enda fråga: om Storbritannien ska gå ur EU. Och om Storbritannien bryter sig loss, kommer det garanterat att sprida sig till fler länder. (Ukip, som ofta skälls för att vara ”högerextrema”, visar sig dessutom ha lockat väljare både från Tory och Labour.)

Samtidigt, i den betydligt mer provinsiella svenska EU-valrörelsen, gick de etablerade svenska partierna till val på parollen ”Vi tror på Europa” och ”Gillar du inte Europa? Rösta på de andra.”

Den senare uppmaningen, från Folkpartiet, gick uppenbarligen hem. FP gick back med 3,6 procent och förlorar en plats i EU-parlamentet.

Som man sår får man skörda.

Själv känner jag mig helt oskyldig till hela den här röran – jag röstade på Piratpartiet, som klappade igenom totalt och nu tvingas lämna EU-parlamentet. Beklagar, jag gjorde vad jag kunde…

Intressant?

Andra om , , , ,