Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: maj 2014 (sida 2 av 2)

Flashback 2009: Anders Wijkman och Kristdemokraterna går till val på att massövervaka medborgarna

Åren går fort – plötsligt är det dags för EU-val igen. Förra gången det begav sig, i juni 2009, var det framför allt två frågor som stack ut: Dels kampen mot massövervakningen, som gav Piratpartiet två platser i Europaparlamentet, dels klimatfrågan som vi denna tidpunkt peakade i en slags politiskt masshysteri som gav upphov till ett antal besynnerliga utspel. (Själv lade jag min röst den gången, liksom i årets val, på Piratpartiet.)

En av de mest besynnerliga inslagen i 2009 års val till EU-parlamentet var Kristdemokraternas klimatpolitiska program, som drevs av partiets bägge toppnamn till EU-parlamentet, Anders Wijkman och Ella Bohlin. Programmet, som omfattade nära 100 sidor, hade tagits fram av Anders Wijkman själv, till synes utan någon inblandning från KD. Detta faktum accentueras av att Wijkman i programmet ofta skriver i jag-form och lutar sig mot auktoriteter som neo-malthusianska tankesmedjan Romklubben (där han själv sitter som ordförande).

Efter EU-valet försvann programmet ganska snabbt från KD:s hemsida, vilket man kanske kan förstå. Det var inte bara radikalt utan var en uppvisning i usel fingertoppskänsla i ett val som i mångt och mycket handlade om att sätta stopp för massövervakning och integritetskränkning.

Vad Wijkman föreslog var bland annat införandet av personliga utsläppsrätter, ett handelssystem där individens ”koldoxidavtryck” skulle mätas och prissättas. Jag skrev om det när det var aktuellt.

Wijkman ville se att ett ”IT-baserat system byggs ut så att konsumtionens kolinnehåll enkelt kan mätas”. I praktiken en massövervakning av medborgarna på individnivå som inte skådats i Europa sedan murens fall:

  • Bilkörning loggas genom inrapportering av körsträcka och förbrukning.
  • Tankstationer förses med utrustning som startar pumpen först efter inmatning av en speciell medborgarkod, så att drivmedelinköpen registreras.
  • Hushållets elförbrukning rapporteras kontinuerligt till ansvarig myndighet, liksom inköp av villaolja.
  • Alla flygresor registreras.
  • Personliga varu- och livsmedelsinköp loggas med hänsyn till hur mycket koldioxidavtryck tillverkningsprocessen genererat.

Detta var alltså ett program som Kristdemokraterna ansåg vara det bästa för Sveriges och Europas medborgare så sent som för bara fem år sedan. Dagens KD-program för miljön är betydligt mer allmänt hållet, men den som vill läsa programmet som Anders Wijkman kuppade igenom, kan fortfarande hitta det på The Internet Archive.

Lärdomen man kan dra av denna historia är dels att politik är färskvara, och att det som verkar inne ena dagen kan kvalificera sig för stora skämskudden den andra. Dels att vi alla bör vara tacksamma för att gamle KD-ledaren Alf Svensson i sista stund beslutade sig för att ställa upp i EU-valet – och lyckades kryssa sig förbi bägge de tidigare toppnamnen. Han räddade alltså oss, och EU-parlamentet, från Anders Wijkman.

Tack, Alf!

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Borgerlig fördelningspolitik: Lägenhetsboende ska betala för villägarnas solpaneler

Solar panel installation

Tack, alliansen!

Grattis, alla ni som äger villa! Efter avskaffandet av fastighetsskatten för ett par år sedan kommer nu nästa present från Alliansen – skattesubventionerad el med upp till 18.000 per år! Energiminister Anna-Karin Hatt meddelade idag att den som sätter upp solpaneler på villataket kommer att kunna sänka sin energiskatt med upp till 18.000 kronor per år. Reformen genomförs från den 1 juli.

Denna nya skattesubvention är ännu ett exempel på det fördelningspolitiska arbete som Alliansen gjort sig känd för: att ta från de som har minst och ge till de bemedlade – tidigare har bara lantbrukare och stora landägare kunnat tjäna storkovan på grön energi, men nu ska även landets egnahemsägare kunna göra sig en hacka på subventionskarusellen. För de som betalar för kalaset är givetvis alla andra skattebetalare som inte äger hus: Alltså alla vi andra som bor i lägenhet.

Hur många miljoner denna reform kommer att belasta skattebetalarna med framgår inte av Hatts blogginlägg, men förhoppningsvis finns det något slags ”tak” (pun intended) på reformen. Annars kan det sluta som i Tyskland där landets skattebetalare nu tvingats betala dryga 100 miljarder Euro (nära tusen miljarder kronor, eller en biljon) för de paneler som installerats fram till 2011 av landets solelsproducerande villaägare och landägare. Detta havererade system håller därför på att rullas tillbaka i allt snabbare takt, vilket är lätt att förstå om man studerar diagrammet här intill från tyska Der Spiegel. Fast svenska politiker är förstås smarta nog att inte göra om samma fel som tyskarna, eller?

solar_subsidies_de

Whoops…

I sammanhanget ska det sägas att Sverige knappast är i behov av mer el – vi dras redan med ett stort överskott som måste exporteras, ofta till subventionerat pris. Att skattesubventionera ytterligare elproduktion bygger därför bara på överskottsberget, och leder till ännu större kostnader för samhället.

Sedan är det ju ett sedan länge känt faktum att det är förenat med stora faror att sätta upp solpaneler – inget annat energislag dödar fler människor

Intressant?

Fler bloggar om , , , ,

Riskerna med att bli megafon åt larmindustrin

Jag har varit inne på det flera gånger: Problemet med hur förment ideella organisationer som WWF och Naturskyddsföreningen upphöjs till vetenskaplig expertis. I denna roll låter medierna företrädare från dessa organisationer uttala sig som oberoende rådgivare i miljö-, energi- och klimatfrågor utan att se att de driver sina egna agendor – precis som alla påtryckargrupper. Framför allt Naturskyddsföreningen, en gammal folkrörelse som tidigare månade om den svenska naturen och rovfåglarna, har idag utvecklats till en slags larmindustri där skyddet av våra flora och fauna fått stå tillbaka för en närmast okritisk propaganda för att avskaffa kärnkraften och satsa ännu mer på förnybar energi.

Ett aktuellt exempel på hur fel det går när man tillmäter detta larmindustriella komplex en expertroll, är hur SvD okritiskt blev megafon för SNF:s ständigt återkommande larm om kemikalier i vår mat. Tidningen redovisade Naturskyddsföreningens rapport om att så mycket som 87 procent av frukten vi äter innehåller gifter från besprutning. Vad som inte framgick är att dessa kemikalier återfinns i så små mängder att de inte ens kommer i närheten av de gränsvärden som svenska och europeiska livsmedelsmyndigheter kräver. För att komma upp i halter som ens kan börja närma sig ett riskabelt intag av gifter skulle man behöva äta 400 kg vindruvor – varje dag.

Megafonjournalistiken förstärktes genom den chatt som SvD hade dagen efter avslöjandet, där redaktionen istället för att ta in en expert från exempelvis livsmedelsverket lät oroliga läsare ställa sina frågor till Johanna Sandahl, vice ordförande i Naturskyddsföreningen. Alltså avsändaren för larmrapporten om de giftiga druvorna.

Trots att larmet alltså som vanligt var gravt överdrivet, kommer det kvarstående budskapet som stannar kvar i människors medvetande bli att det är farligt att äta vanlig frukt. Den ursprungliga artikeln var den som delades och uppmärksammades mest – inte SvD:s uppföljande pudel dagen efter: Livsmedelsverket: Säkert att äta frukt, där hela larmet drogs tillbaka.

Det här är naturligtvis bingo för Naturskyddsföreningen, som medvetet driver kampanj för att vi ska gå över till ekologiskt jordbruk, utan någon besprutning alls. Något som inte bara skulle innebära att skördarna minskar dramatiskt, utan också att vi riskeras att drabbas av verkligt skadliga gifter i maten. För det finns ju en anledning till att frukten besprutas – nämligen att få bort de riktigt farliga grejerna som följer med frukten, som till exempel giftiga mögelsporer.

Det är naturligtvis vällovligt att program som Medierna i P1 granskar journalistiken Tyvärr missar granskarna  att rikta sökarljuset mot själva källan: Naturskyddsföreningen. För vad vi har här är inte en gräsrotsdriven ideell förening, finansierad av bidrag från naturälskare runt om i Sverige. SNF har istället utvecklats till ett offentligfinansierat kampanjorgan för svensk och europeisk jordbruks-, energi- och klimatpolitik, som till största delen betalas med bidrag från det offentliga. Främst kommer pengarna från SIDA, men bidrag strömmar även in från myndigheter som Kemikalieinspektionen och Energimyndigheten, något som bloggen Vargfakta uppmärksammade för en tid sedan. 2007 stod medlemsavgifterna för 83 procent av SNF:s omsättning, 2012 (den senaste årsredovisningen) utgjorde de 37 procent – resten kom från skatter och bidrag. Under de fem åren 2007-2012 bidrog skattebetalarna med 343 miljoner till Naturskyddsföreningens verksamhet.

343-miljoner-i-statliga-bidrag-till-naturskyddsföreningen

Andelen av statliga bidrag jämfört med medlemsavgifter till Naturskyddsföreningen 2007-2012. (Diagram från Vargfakta.)

Organisationer som är beroende av statliga pengar i denna utsträckning kan knappast anses som fristående och oberoende, utan riskerar att få rollen som strumpdockor, ”sock puppets”. Det vill säga politiskt eller ideologiskt styrda organisationer som används av de styrande för att skapa en förment folklig förankring för en viss typ av politik – som exempelvis storskalig utbyggnad av vindkraft, även i känsliga naturmiljöer som Gotland, där vindkraften slaktar rovfåglar i massor. (Detta är dock något som SNF hittills undvikit att larma om.)

De 85 miljoner som vi skattebetalare årligen finansierar Naturskyddsföreningen med , räcker dessutom till att att avlöna inte bara en utan två heltidsanställda talespersoner. Ordföranden Mikael Karlsson plockar ut 655.000 i årslön medan Svante Axelsson får 770.000. Det är förstås fjärran från några VD-löner, men för en ideell organisation sticker de ändå ut. (Som jämförelse tjänar en riksdagsman c:a 720.000 i årslön, eller strax under 60.000 i månaden.)

Naturskyddsföreningen borde granskas hårdare – istället för att sättas på piedestal. Det gäller även en lång rad  andra organisationer, som uppfattas som goda och därför inte ifrågasätts. För som det heter: vägen mot helvetet är kantad med goda föresatser.

Intressant?

Fler bloggar om , , , ,

Vi borde lyssna mer på Lennart

Ofta hör vi debattörer, framför allt från de mera högljudda i miljösvängen, slå sina meningsmotståndare i huvudet med argumentet att vi måste lyssna på forskarna. Detta eftersom planeten befinner sig i något slags undantagstillstånd, och den enda lösningen är att snabbt som attan sluta köra bil, lägga ner våra industrier, flytta ut på landet och leva ekologiskt som på 1700-talet. Enligt politiker som Åsa Romson är forskarna helt eniga om att detta måste ske omgående, för att vi inte ska gå mot en katastrof av aldrig tidigare skådad omfattning.

lennart_bengtsson

Lennart Bengtsson vid en föreläsning 2006.

En av de forskare som i detta avseende borde vara mest värd att lyssna på är Lennart Bengtsson.  Han är Sveriges utan tveckan mest meriterade inom sitt fält, och har ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma liv åt klimatforskningsuppdrag utomlands. Han är docent i meteorologi, och var under nio år chef för det välrenommerade Max-Planck-Institut Meteorologie i Hamburg (1991-2000). Dessförinnan var han forskningschef vid ECMWF (European Centre for Medium-Range Weather Forecasts) i Reading 1975-1981. Och fram till förra året var han chef för jordvetenskaperna på rymdforskningsinstitutet ISSI i Bern.

Det är alltså ingen överdrift att slå fast att ingen svensk borde vara mer välmeriterad att uttala sig på området klimatforskning än Lennart Bengtsson.

Ändå är det ingen som lyssnar, och med relativt få undantag vill varken politiker eller  journalister ta i Lennart ens med tång. Tidningar och TV stängde dörren för länge sedan, eftersom Lennart Bengtsson liksom de flesta andra forskare med ryggrad tröttnade på den svartvita och förenklade bild av annalkande domedag som miljöpolitiker och välfinansierade lobbyister som Greenpeace och WWF matar oss med så gott som dagligen. (Den ende som verkar ha lyckats med den svåra bedriften att vidga åsiktskorridoren på detta område är Björn Lomborg.)

Lennart Bengtsson är alltså något så ovanligt som en forskare med gedigen kunskap – som inte är rädd för att berätta vad han tycker. Och hans budskap kan i korthet sammanfattas så här:

  • Ja, klimatförändringar sker, och vi människor är medskyldiga via våra galopperande utsläpp. Det krävs åtgärder både för att minska utsläppen och att öka samhällets motståndskraft för de framtida effekterna.
  • Men nej: vi har tid på oss att lösa problemen – men det sämsta vi kan göra är att slösa bort vårt välstånd och skattemiljarder på ineffektiv förnybar energi, samtidigt som vi lägger ner kärnkraften och slår undan benen för svensk och europeisk industri med skyhöga energipriser.

För dessa åsikter är Lennart Bengtsson numera portad från de flesta medier – DI lät honom förvisso komma till tals i ett välkommet undantag härförleden. Istället vänder tidningarna sig till domedagsprofeter som Johan Rockström, neo-maltusianen & Romklubbaren Anders Wijkman eller avdankade tv-metorologen Pär Holmgren när det behöver larmas. Ibland bjuds till och med Åsa Romson in som klimatexpert. Men Lennart, som verkligen vet vad han talar om, är det ingen som ringer till.

Det är tragiskt, och tyvärr ytterligare ett bevis på hur trång den svenska åsiktskorridoren är.

Det positiva är att Lennart Bengtsson får desto mer uppmärksamhet utomlands. Nyligen knöts han till den brittiska tankesmedjan Global Warming Policy Foundation, GWPF:s vetenskapliga råd. Så nu kommer Lennarts röst att höras högt och tydligt i den europeiska energidebatten – däremot tyvärr inte i den svenska. Här anses det nämligen fullt jämförbart med förintelseförnekelse att ifrågasätta att vi går mot en klimatmässig domedag – eller tvivla på att jobben och välfärden överlever om vi lägger ner halva Sveriges energiförsörjning (det senare vill som bekant både MP och S).

För den som i likhet med mig faktiskt är intresserad av vad en riktig forskare tycker, har Lennarts tyske kollega Hans von Storch intervjuat honom med anledning av det nya jobbet. Och så här säger han i en annan mejlintervju med holländske bloggaren Marcel Crok:

I believe the whole climate consensus debate is silly. There is not a single well educated scientist that question that greenhouse gases do affect climate. However, this is not the issue but rather how much and how fast. Here there is no consensus as you can see from the IPCC report where climate sensitivity varies with a factor of three! Based on observational data climate sensitivity is clearly rather small and much smaller that the majority of models. Here I intend to stick to Karl Popper in highlighting the need for proper validation.

Som sagt: Betydligt fler borde lyssna på Lennart.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Valkompasserna visar hur visionslösa partierna är i EU-politiken

valkompass_ab

Aftonbladets valkompass. Här blev jag miljöpartist ena gången, och Sverigedemokrat den andra. Observera dock att samtliga av mina rekommenderade kandidater kommer från PP…

Har långt om länge tagit mig tid att fylla i en av alla dessa valkompasser, för att få reda på vilka partier som står mig närmast i EU-valet om fyra veckor. Inte för att jag skulle behöva hjälp med att hitta en lämplig kandidat – jag har sedan länge bestämt mig för att rösta på Piratpartiet – utan för att jag rent allmänt är nyfiken på om det finns något parti som tycker ungefär som jag  när det gäller Sveriges framtid inom EU. Jag tycker själv att jag är hälsosamt EU-skeptisk: Den fria rörligheten för såväl kapital, varor och arbetskraft är bra, men jag är starkt emot en ökad överstatlighet och tycker att alldeles för många viktiga beslut fattas av ovalda byråkrater i Bryssel, som istället borde avgjorts på hemmaplan. Att EU ska detaljreglera hur många vindkraftverk Sverige ska ha, att vi tvingas betala miljarder i miljöskatter på 100 procent ren vattenkraftsel eller att vår svenska sjöfart straffbeskattas via det jobbdödande svaveldirektivet, är bara några exempel på lagstiftning där jag känner att EU har passerat gränsen för vad vi ska acceptera.

Så jag fyllde i Aftonbladets och SVT:s valkompasser, eftersom dessa är inriktade just på EU-valet. Resultatet? Jag som aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att vare sig rösta på Miljöpartiet, Centern eller Sverigedemokraterna vår veta får veta att det är just dessa partier ligger närmast mig i EU-valet.

Det känns som ett hån.

Men det är nog inte mig det är fel på – utan det faktum att de etablerade partierna uppvisar en närmast total avsaknad av visioner för hur Sverige ska fungera tillsammans med EU de närmaste fyra åren. Om man som jag redovisat har klara och tydliga åsikter om att EU roffat åt sig  alltför mycket makt på nationalstaternas bekostnad – då hamnar jag alltså automatiskt i samma hörna som extremistpartierna SD och Vänsterpartiet. Problemet är bara att bägge dessa partier är populister – i Sverigedemokraternas fall dessutom skrämmande okunniga om vad EU egentligen står för. De fångar bara upp ett missnöje och försöker kapitalisera på det.

valkompass_svt

I SVT:s valkompass blev jag plötsligt moderat – och kristdemokrat…

Samma sak med Centern, som utsett sig själva till integritetens försvarare, trots att de röstat för såväl FRA som Datalagringsdirektivet – det senare på EU:s order. Piratpartiet, de enda som slagits för att stoppa övervakningssamhället, hamnar längst ner på min lista över lämpliga partier att rösta på (både i Aftonbladets och SVT:s test). Trots att jag på en direkt fråga angav att det var detta parti jag kunde tänka mig att rösta på.

Men tyvärr är det just så här som det svenska politiska landskapet ser ut idag. De stora, etablerade partierna ägnar sig åt viskleken och avslöjar så lite som möjligt om vad de vill (vilket kanske är lika bra, eftersom den yttersta målet egentligen bara är att roffa åt sig makt). Kvar för oss som faktiskt är politiskt intresserade står bara missnöjes- och populistpartier.

Vad valkompasserna visar är alltså inte min politiska tillhörighet – utan de politiska partiernas oronbedövande visionslöshet och feghet.

Vi borde vara värda bättre. Framför allt i ett val som på avgörande punkter är betydligt viktigare än vårt eget riksdagsval i höst. Tre av fyra lagar stiftas i Bryssel (och Strasbourg), och att i det läget lämna walk-over till enfrågepartier och extremister är ett gigantiskt misslyckande för våra etablerade partier.

Intressant?

Andra om valkompasser: Anders Johansson Heinö, Politologerna, Enligt min humla,  Metro, G-P

Fler bloggar om , , , ,

Nyare inlägg »

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: