Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: augusti 2014

Hundratals svenska skattemiljoner till vindkraftsoligarkerna

Många vänsterpolitiker, framför allt Jonas Sjöstedt, går till val med löfte om att stoppa så kallade vinster i välfärden. Att hindra gnidna välfärdsoligarker och riskkapitalbolag från att profitera på vår gemensamma välfärd och föra ut till vinsterna till skatteparadis.

Och det kan man ju i mångt och mycket sympatisera med. Vad som är betydligt svårare att förstå är att samme Sjöstedt vill storsatsa på att bygga ut av bland annat vindkraften i Sverige – en bransch som domineras av stora utländska energijättar och riskkapitalister med kontor i Luxemburg. Bolag som genom sina konstruktioner plockar  hem skattefria intäkter från svenska elkonsumenter i storleken hundratals miljoner. Intäkter som garanteras via det svenska elcertifikatssystemet, som egentligen bara är en förklädd skatt som vi alla betalar via  elräkningen och utgår till alla som producerar vindel.

Energimyndigheten har publicerat en lista på samtliga anläggningar i Sverige som är berättigade till elcertifikat (något som tillfaller inte bara vindkraftsproducenter, även om dessa överväger). Av listan framgår också vem som är ägare till verken.

Om vi sorterar på de största anläggningarna, visar det sig tydligt att flera stora aktörer dominerar. En av de största vindparkerna, Havsnäs i jämtländska Strömsunds kommun, ägs via bolaget Havsnäs Vindkraft AB av riskkapitalbolaget Njord Wind SL med säte i Luxemburg. Vindkraftparken blev klar 2010, och bakom både konstruktion och drift stod bolaget Nordisk Vindkraft AB, helägt av brittiska riskkapitalbolaget HG Capital. (Sannolikt är Njord Wind också ägt av HG Capital – samma personer förekommer i bolagsledningarna.)

Vindkraftparken har hittills genererat hundratals miljoner i inkomster till de utländska ägarna – samtidigt som Strömsundsborna fick nöja sig med 400.000 kr i så kallad ”bygdepenning”. Vilket i praktiken är en muta för att folk ska hålla tyst när deras närmiljö skövlas av gigantiska vindsnurror.

havsnas_nyckeltal

Hög omsättning, men ingen vinst. Havsnäs vindkraft AB verkar inte vara någon lysnade affär…

En snabb titt i årsredovisningen för Havsnäs vind visar att det trots intäkter på hundratals miljoner – 180 milj omsattes under 2013 – redovisar minusresultat år efter år. En förklaring är tunga räntekostnader, bland annat till koncernföretaget i Luxemburg. (Det som populärt brukar kallas för räntesnurror.) Genom att vinsten försvinner, finns inget att beskatta i bolaget. Resultatet blir att intäkterna slussas över till ägarbolaget i Luxemburg, där pengarna undgår svensk beskattning. Eller rättare sagt – bolaget får dessutom tillbaka ett antal miljoner i skatt eftersom de går med storförlust. Närmare bestämt 25 miljoner för 2012 och 2013.

havsnas_avskrivningar

Tunga räntekostnader, bland annat till koncernföretag, trollar bort vinsten.

Nu är förstås Havsnäs Vind AB långtifrån ensamma om att slussa bolagsvinster utomlands, och det finns absolut inget olagligt i hanteringen. Många av de större vindkraftsparkerna ägs eller delägs av utländska intressen. Exakt hur mycket dessa drar in via certifikatssystemet är svårt att säga, eftersom detta dels styrs av dagspriset för elcertifikat, dels av hur mycket det blåser. Totalt finns det, enligt Energimyndighetens lista, idag cirka 12 GWh så kallat ”förväntad elcertifikatberättigad produktion” i systemet. Om hela denna tilldelning skulle falla ut, hade det med dagsaktuellt pris på elcertifikat (c:a 200 kr/MWh) inneburit en kostnad för svenska elkunder på 2,4 miljarder.

Detta är alltså utöver alla andra miljöskatter, nätavgifter och moms som gör elräkningen till en av de tyngsta hushållsavgifterna vid sidan av hyra och/eller bostadslån.

Här är några av de största ägarna av svensk vindkraft, samt hur mycket deras godkända certifikatsberättigade produktion är värd om de skulle producera för fullt:

  • Havsnäs vindpark (Njord Wind SL): 51 235 200 kr
  • Eon (Tyskland): 95 323 600 kr
  • Enercon (Tyskland): 24 000 000 kr
  • Hällåsen/Jädraås vindkraft AB (Scirocco Wind Holding AB, Malmö): 115 479 200 kr
  • Statkraft (Norge): 101 691 200,00 kr
  • Vattenfall: 166 126 400 kr

(Att notera är att även statliga Vattenfall har ett bolag med säte i Luxemburg, Vattenfall SAs, vad detta nu är tänkt att användas till.)

Hur som helst – trots denna till synes ohämmade miljonrullning med skattepengar, räcker pengarna inte på länga vägar för att hålla den allt mer ekonomiskt ansträngda vindkraftsbranschen under armarna. Därför bedrivs nu intensivt lobbyarbete, dels för att som det heter ”öka ambitionen i elcertifikatssystemet” (vilket i klartext innebär att politikerna bestämmer att elhandlarna ska tvingas köpa fler certifikat till ännu högre pris), dels att på olika sätt skruva upp det idag alldeles för låga elpriset, som inte ens är hälften av vad som krävs för att vindkraftsel ska bli lönsam – trots den garanterade intäkten via elcertifikaten.

I detta ligger sannolikt mycket av förklaringen till olika energilobbyisters brådska att stänga svenska kärnkraftverk och lägga ner stora delar av vår vattenkraft med hänvisning till att den skadar miljön. Bara med en riggad marknad där stora skattesubventioner paras med ett högt elpris – minst det dubbla mot idag, kan utbyggnaden av vindkraften bli lönsam.

Vi kan också notera att vindkraften egentligen inte behövs för vår elförsörjning. Den måste alltid backas upp av annan baskraft, vilket i Sverige utgörs av vattenkraften, och den ersätter inte några koldioxidproducerande kraftkällor och sänker alltså inga utsläpp. Dessutom har vi ett stort elöverskott,  större än den sammanlagda vindkraftsproduktionen, som vi vid sidan av alla andra kostnader får betala för att bli av med.

Dessutom är det värt att uppmärksamma att nästan samtliga dessa bolag, som håvar in hundratals miljoner, redovisar antalet anställda i ägarbolagen till – just det – 0 personer.

Vart än alla de nya sköna, gröna jobben är tänkta att komma ifrån, så inte är det i vindkraftsbranschen i alla fall.

Kanske kan vi få fler i sysselsättning genom att elda upp skogen istället?

Intressant?

DN 1, DN 2, DN 3, SvD 1, 2, 3

Fler om , , , ,

En framtidsspaning om Internet för 19 år sedan

ab_gevert_1995

Så här tänkte vi oss Aftonbladets förstasida någon gång sent 1994. Illustratören Björn Gevert gjorde en bild som fungerade som en imagemap – klickade man på ingången kom man in till redaktionen, och kunde där välja avdelning. Reklamtavlorna på huset skulle säljas till annonsörer…

Aftonbladet fyller 20 år på Internet i dag, något som naturligtvis firas. Jag minns det väl, eftersom jag själv var med. Då, i augusti 1994, hade Aftonbladet dock ingen egen IT-avdelning som höll på med nätpublicering – de vägrade att befatta sig med denna ”fluga” och istället handlade allt om stora dyra text- och bildhanteringslösningar från Atex.

Så det blev en liten del av redaktionen, kallad ”Nya medier”, som fick ta sig an Internet och fundera på hur den nya tekniken skulle kunna utnyttjas i journalistikens tjänst. Till en början bestod Nya medier av en enda person – Bosse Hedin – men från och med sommaren 1994 lyckades också jag efter mycket tjat få tillåtelse att ansluta mig till hans avdelning.

Efter att Aftonbladet Kultur som första svenska tidning lagts ut på nätet – det är denna dag som firas – tog det dock ganska lång tid innan vi tog steget att även publicera dagliga nyheter på nätet. Det var ett beslut som satt långt inne, och det var ingen hemlighet att utvecklingen både gav upphov till viss oro: Var Internet ett hot mot tidningen?

Det var en fråga som dåvarande chefredaktören Thorbjörn Larsson var ganska sysselsatt med. Larsson var mannen som gjort Aftonbladet till Sveriges största tidning, och nu ville han veta om och hur vi skulle förhålla oss till nätet. Jag vet inte riktigt varför, men han bad mig att utveckla mina tankar om hur framtidens tidning på nätet skulle kunna fungera, vilka möjligheter och hot som låg framför oss.

Det här skrev jag och skickade den 10 mars 1995 till Thorbjörn Larsson (som på denna tid inte använde e-post utan lät sin sekreterare skriva ut allt på papper…).

Så här nästan 20 år senare slås jag av att mycket av det jag skrev då, faktiskt är verklighet idag. Men också av hur svårt det är att förutse framtiden. Att tjänster som Facebook, Twitter och Youtube skull dyka upp fanns ju inte ens på kartan då, inte heller smarttelefon-revolutionen och mobilt bredband. Och de flesta exempel jag tar upp är förstås för länge sedan döda och begravda på teknikhistoriens kyrkogård.

Men håll till godo, här är min 19 år gamla framtidsspaning.

Thorbjörn,
Du ville ha några visioner om framtidens elektroniska publicering kan komma att se ut. Så jag ska försöka. Förlåt om jag blir långrandig.

För det första tillhör jag inte dem som tror att varenda människa kommer att sitta hemma och läsa tidningen på skärm vid sekelskifet, att i varje läsare skulle kunna komponera sitt eget dagliga nyhetsurval – det dröjer säkert betydligt längre innan vi är där. Dessutom har den digitala revolutionen hittills mest manifesterat sig i en sällan skådad flod av böcker och faktidningar: folk verkar fortfarande föredra att bläddra i en tidning eller bok istället för att läsa på skärm.

I ett kortare perspektiv – fem, tio år – tror jag snarare att elektronisk publicering kommer att användas som komplement till den tryckta tidningen, ett sätt att erbjuda bättre service, utökat bakgrundsmaterial och tätare kontakter med läsarna.

Skriver man exempelvis i tidningen om en ny Temo-undersökning kan man lägga det kompletta materialet på databasen för den som är intresserad, och det går även att anordna direktdebatter med politiker och makthavare som uttalar sig i artiklarna. Fördelen, jämfört med traditionella ”ringningar”, är dels att fler kan vara uppkopplade samtidigt, dels att både frågorna och svaren kan vara utförligare: det finns ju i praktiken ingen gräns för textmängden på en databas.
I en databas kan nyheter i tidningen också kanaliseras i online-debatter där alla kan få komma till tals – inte bara de som råkar tillhöra en organisation av något slag. Även här är det ju oftast utrymmet som sätter stopp i den tryckta tidningen.
Det går till och med att fortsätta en intressant artikel eller artikelserie i elektronisk form. En fråga som till exempel den om tredje spåret kan flyttas över till en databas där debatten kan rasa vidare även efter det att det omedelbara nyhetsvärdet i den tryckta tidningen är över.
Det går också att hålla omröstningar i olika ämnen (betydligt mera utförliga än vanliga Ja eller nej-frågor), omröstningar som kan användas i den tryckta tidningen.

Vad jag tror det handlar om med online-tjänster är att rikta sig till den del av läsarskaran som är lite mera aktiv och som är van att själv söka svar.
En av de tidningar som lyckats bäst ute på Internet är Time Magazine, som har mycket aktiva läsare som skriver och debatterar innehållet i tidningen både med varandra och redaktörerna.
En annan amerikansk tidning, San Jose Mercury News (tror att den heter så i alla fall), här ofta lite längre bakgrundsartiklar i en databas, medan de senaste nyheterna finns att läsa i den tryckta tidningen. Varje artikel avslutas med ett telefonnummer till databasen där det går att läsa vidare.

Titta gärna på svenska Distans. Det är ett bra exempel på tidning där läsarna bjuds in till vidare samtal. Distans finns lagrad elektroniskt på databasen Agora 2000 och de elektroniska kontakterna med läsarna, sköts av en “Distans-guide” och två “Elektroniska Värdar” dvs en expert och två intresserade journalister/nätsurfare. Här har varje artikel också telefonnummer, adress och e-postadress till dem som intervjuas – läsaren uppmanas alltså att själv ta kontakt.

Receptet på framgång i det nya elektroniska samhället för tidningarna kanske är så enkelt som att ge medborgarna ett forum att synas i igen, efter alla år med koncentration till allt större medier. En bra elektronisk tidning kommer nog att ha samma roll som lokaltidningens, där ”alla” kan få synas i tidningen. Fast arenan är förstås större.

Detta är som sagt ett kortare perspektiv. På lite längre sikt är jag lite osäker. Å ena sidan är jag inte säker på att folk ORKAR vara interaktiva; den stora ”massan” kommer säkert att vilja ha nyheter och underhållning presenterad ”passivt” även framöver.
Å andra sidan tror jag att det är oundvikligt att en allt större del av publiceringen går över till digital form. Det kommer helt enkelt att bli för dyrt att trycka och massdistribuera tidningar som vi gör idag. Den elektroniska tidningen kostar inget att trycka och kan distribueras över hela världen utan att det egentligen kostar ett dugg.

Vem vet, framtidens böcker och tidningar kommer kanske att bli lyxkonsumtion.

Hälsningar /Göran

Hösten 1995, precis innan priserna började regna över Aftonbladet.se, slutade jag för att börja på Postens stora Internetsatsning – Torget. Men det är en helt annan historia…

Intressant?
Fler om , , ,

Hur många procent av lönen är det ok att vi behåller?

Årets valrörelse handlar i mångt och mycket om skatter, och då särskilt behovet av att höja dem kraftigt för att försvara välfärden – som enligt framför allt vänstern  totalhavererat under de åtta åren av borgerligt regeringsinnehav. Framför allt är det jobbskatteavdragen som slagit sönder Sverige och enligt vissa kritiker slitit isär  samhället till den grad att det tvingat ut rumänska EU-migranter på Stockholms gator för att tigga.

Om man analyserar dessa nya krav på stora skattehöjningar, en slags hets mot verkligheten som Sakine Madon så klarsynt formulerade det i en ledare nyligen, är det lätt att få intrycket av att de pengar vi tjänar egentligen inte är våra egna – utan statens. Att våra löner i sin helhet borde hanteras av politiker, som  i sin stora välvilja och godhet därefter förser oss med den välfärd och de bidrag som vi anses efterfråga. Och dessutom låter oss behålla mer mer än hälften av det vi tjänar.

Så generöst!

Som medelålders, vit man och allmän surgubbe (och dessutom fortfarande sosse i grunden) är jag så gammaldags att jag anser att mina ihoptjänade pengar tillhör mig och inte staten. Och att jag i princip alltid kommer att använda dem effektivare och bättre än Anders Borg och kommunpolitiker.

För i samma stund som skatterna sugs in i de stora transfereringssystemen, upphör också kostnadskontrollen och istället för välfärd får vi kommunala storsatsningar på dimmaskiner, medeltidsvärldar och kommunala clowner. Att vara generös och frikostig med någon annans pengar är nämligen alltid enklare än att satsa sina egna slantar, som slöseriombudsmannen Martin Borgs förtjänstfullt visat i sina böcker och filmer.

punktskatter

Nåväl, låt oss titta närmare på hur mycket en svensk höginkomsttagare betalar i skatt idag,

För att ta svensk politiks verkliga hatobjekt, väljer vi en medelålders, vit, heterosexuell man, Gustav, som jobbar som projektledare i IT-branschen, som går som tåget. Därför har han vid 44 års ålder lyckats förhandla sig till en lön på 40.000 kr, vilket i de flesta rödgrönas ögon gör honom så kallat ”rik”.

Om man går efter skattetabellen, betalar Gustav 10.966 kr i skatt på sin heltidslön, vilket innebär att han betalar 27 procent i skatt. Det verkar ju inte så farligt, eller hur.

Men då glömmer man att löneskatten bara är en av många skatter som tas ut. På den utmärkta sajten Ekonomifakta kan man beräkna det totala skattetrycket, inklusive arbetsgivaravgifter, och då framträder en helt annan bild.

På Gustavs lön måste nämligen hans arbetsgivare betala full arbetsgivaravgift – 31,42 procent av lönesumman eller 12.568 kr. Den totala skatten på Gustavs lön är alltså 23.534 kr, eller 59 procent. (Vissa hävdar att denna siffra är för hög eftersom lönen ska räknas inklusive arbetsgivaravgiften – jag har aldrig riktigt förstått det argumentet.)

(Utan jobbskatteavdragen hade Gustav haft en total skatt på 25.647 kr, eller 64 procent.)



Men det slutar inte där. När Gustavs lön är skattad och klar, och han vill använda sina pengar till konsumtion är staten framme igen. Denna gång vill Borg/Andersson/valfri finansminister ha 25 procent av hans kvarvarande pengar, eller c:a 4.000 kr. Därmed har skatterna på Gustavs lön ökat till nära 28.000 kronor.

Till detta kommer att en del varor och tjänster dessutom har höga punktskatter – som elektricitet, tobak och alkohol  vars pris utgörs till mer än hälften av skatter och moms.

Det totala skattetrycket för en en inkomst på 40.000 kronor ligger därför sannolikt i närheten av 30.000 kr – vilket skiljer sig rejält från de blygsamma 27 procent som man brukar tala om i deklarationssammanhang. Hur vi än vänder och vrider på det, antingen vi tolkar skatternas andel som 75 procent eller 57 procent av lönen, är det svårt att hävda att vi har ett problem med låga skatter i Sverige.

Detta är viktigt att bära med sig i en debatt där flera partier tävlar i vem som kan lova flest skattehöjningar – framför allt för ”höginkomsttagare”. För frågan alla borde svara på är: Hur mycket är det befogat att vi får behålla? 10 procent? 15? 5? Var någonstans blir det ointressant för folk att över huvud taget gå till jobbet – är det när 70 procent av lönen går till skatten? Eller 80?

Socialdemokraterna var faktiskt fram till helt nyligen ovilliga att skruva upp det totala skattetrycket, men om väntstervinden håller i sig fram till valet om ett par veckor kommer det snart att ställas krav på att 100 procent av våra inkomster behövs för att värna välfärden.

Och det kommer förstås att marknadsföras som rättvisa.

Intressant?

Fler om , , , ,

Voldemortdoktrinen

Att döma av de senaste dagarnas reaktioner på Twitter och från ledande företrädare från LO och S – nu senast  finansministerkandidaten Magdalena Andersson – är ett plötsligt uppkommet budgethål på 48 miljarder något som vi alla gör bäst i att hålla tyst om. Detta eftersom det handlar om Migrationsverket, som för någon vecka sedan slog larm om att den kraftigt ökande strömmen av flyende från Irak och mördarbandet IS tvingar verket att räkna upp antalet asylsökande kraftigt.

Att sju partier i Sveriges riksdag är överens om att vi ska ha en generös och human flyktingpolitik spelar här mindre roll. Vi kan nämligen få en debatt om kostnaderna för flyktingmottagningen, vilket då automatiskt spelar Sverigedemokraterna i händerna, menar proffstyckarna. Därför propagerar de för största möjliga tystnad, och att ovälkomna ekonomiska bakslag som är i nivå med Sveriges årliga försvarsbudget ska mörkas för att inte ge Jimmie Åkesson vind i seglen.  Samtidigt debatterar partierna ivrigt budgetposter som i jämförelse framstår som rena felräkningspengar, exempelvis kostnaden för den sänkta krogmomsen.

Själv tycker jag att det är välkommet att Reinfeldt & Co talar klarspråk och säger som det är: Att solidariteten med människor som flyr från våld och död inte är någon vinstaffär på kort sikt – och inte heller ska behöva vara det. Dessutom är det sannolikt som Carl Bildt sa på dagens presskonferens; att migrationen långsiktigt ger oss en bättre demografisk struktur än många jämförbara länder, något som ger ekonomiska fördelar över tid. Här och nu måste vi dock vara beredda på att solidariteten kommer att kosta – och att vi måste börja tala klarspråk om hur vi ska lösa utmaningarna med att så snabbt som möjligt få de nyanlända att lära sig svenska, hitta jobb och bostäder.

Det gynnar ingen att anamma en slags Voldemortdoktrin*, som stipulerar att ovälkomna realiteter måste sopas under mattan och döljas för den klent begåvade väljarboskapen – så att den inte springer och röstar på SD. Särskilt som en nyligen gjord SOM-undersökning faktiskt pekar på att en majoritet av svenskarna är övervägande positiva till invandring. Varför då inte lita på att folk faktiskt är smarta nog att tänka själva? De allra flesta inser att vi befinner oss i ett allvarligt världsläge, och att solidariteten faktiskt måste få kosta.

Att göra som idag, undanta det ena politikområdet efter det andra, av rädsla för att ”gynna Sverigedemokraterna” är inte bara fegt och undfallande, utan i längden kontraproduktivt. Då lämnas Åkesson och hans anhang ensamma med problemformuleringsinitativet och SD blir automatiskt det parti som ”äger” migrationsfrågan.

Denna ryggradslöshet riskerar med tiden att vi kan få ett i flera avseenden öppet rasistiskt parti som på allvar utmanar både M och S. Knappast i årets val – men mycket kan ske på vägen till september 2018. (Spåren från grannlandet Danmark förskräcker – där har Dansk folkeparti gått förbi Socialdemokraterna i opinionsmätningarna.)

Att prata öppet om migrationen – både dess utmaningar och fördelar – är förmodligen det bästa sättet att slippa göra om Danmarks misstag. Att ta tillbaka problemformuleringsinitativet från rasisterna. Och säga nej till Voldemortdoktrinen.

Förhoppningsvis är det inte för sent.

Intressant?

Fotnot: VoldemortHe who must not be named, syftar förstås på den onde trollkarlen i Harry Potter-böckerna.

Fler om , , ,

Israels blockad mot Gaza gjorde Hamasledarna stenrika


Få vet exakt hur många tunnlar som terroristerna i Hamas egentligen grävt under Gaza, men uppenbart är att det underjordiska systemet varit avsevärt större och långt mer utbrett än vad armen (IDF) och Israels underrättelsetjänst kunnat föreställa sig. Och det är primärt av detta skäl som den nu avstannade Gaza-offensiven hållit på såpass länge jämfört med tidigare militära operationer i Gaza. Det har helt enkelt tagit tid för IDF att upptäcka och demolera tunnlarna (32 stycken enligt de senaste uppgifterna).

Inspektioner som gjorts på plats visar dessutom svart på vitt det som IDF hävdat under lång tid: Att ett stort antal civila byggnader – sjukhus, moskéer, skolor, vanliga bostadshus – haft omfattande tunnelsystem under sig Tunnlar professionellt byggda i betong och med elektriskt belysning. Underjordiska system vars grenar sträckt sig kilometervis under mark – ett flertal  in på Israeliskt territorium – och som använts dels för att skydda Hamasledare, dels för att lagra och/eller tillverka de raketer som avfyrats mot Israel.

Och framför allt skulle tunnlarna göra det möjligt för Hamas att anfalla mål djupt inne på israelsiskt territorium – i syfte att kunna ta israelisk gisslan och använda denna i utpressningssyfte,

Även Gazas centralsjukhus visade sig ha ett bunkersystem i källaren, som enligt uppgifter använts som Hamas ledningscentral. (Det är därför Hamasledarna hållit många intervjuer just på sjukhuset, något som dock aldrig rapporteras av reportrar på plats, eftersom Hamas förbjudit det.)

Men tunnelsystemet i Gaza är långtifrån nytt. Tunnlarna började byggas redan på 80-talet, då framför allt för att smuggla varor från Egypten som delar en 1,2 mil lång gräns mot Gazaremsan vid gränsstaden Rafah. Efter Hamas maktövertagande 2006 och den påföljande israeliska blockaden, intensifierades byggverksamheten och som mest fanns flera tusen tunnlar som användes för att smuggla allt från blöjor till lyxbilar till Gazaremsan.

Och eftersom Hamas såg till att ta ut skatt på allt smuggelgods – medan tull på varor från den legala importen tillföll den Palestinska myndigheten i Ramallah – blev flera höjdare i organisationen snabbt mycket rika och antalet dollarmiljonärer kan räknas i tusental. Israel Today skriver:

In recent media interviews, Professor Ahmed Karima of Al-Azhar University in Egypt noted that in recent years Hamas has blossomed into a movement of millionaires. According to Karima, Hamas can boast no fewer than 1,200 millionaires among its leadership and mid-level officials. That assertion was backed up by Palestinian leader Mahmoud Abbas, who in 2012 estimated the number of Gaza millionaires to be 800.

Hamasledaren Khaled Mashal är riktats av alla, och sägs vara god för inte mindre än 18 miljarder kr, enligt uppgifter i jordanska medier.

De nyvunna rikedomarna har gått befolkningen i Gaza spårlöst förbi. Istället har miljonerna använts till att köpa exklusiva bilar, lyxbostäder och fastigheter utomlands – och vapen förstås. Och samtidigt som folket led brist på allt, kunde höjdarna själva bedriva jihad i luftkondititionerade lyxlägenheter i Qatar, på tryggt avstånd från fattigdomen och misären i det Gaza som de själva  förvandlat till ett mål för Israels bomber.

Tunnelindustrin boomade under åren med israelisk blockad  och utvecklades snabbt till en av Hamas viktigaste intäktskällor. Som mest utgjorde smugglingen 30 procent av ekonomin, och 10.000-tals gazabor jobbade i tunnlarna. Det upprättades till och med ett tunnelministerium för att administrera intäkterna från smuggelverksamheten. Myndigheten betalade också ut ersättning till familjerna till tunnelarbetare som miste livet när tunnlar rasade eller svämmades över.

För ett par år sedan skrev jag så här om denna gigantiska underjordiska industri.

Omar Shabban, ekonom verksam vid den Gazabaserade tankesmedjan Palthink,berättar för BBC att så mycket som 500.000 liter bensin och 300.000 cigaretter smugglas in via tunnlarna – varje dag. Vissa av tunnlarna är stora nog att köra igenom – under 2011 fördes c:a 13.000 bilar in i Gazaremsan denna väg. Och den boomande byggindustrin i Gazaremsan är nästan helt beroende av byggmaterial och cement som smugglas in via tunnlarna. 10.000 personer är ”anställda” i denna tunnelekonomi, som gjort många förmögna (den palestinska myndigheten på Västbanken hävdar att många av Gazaremsans 600 nya miljonärer har smuggelverksamheten att tacka för sitt välstånd).

Men mest av alla tjänar Hamasregeringen på smugglingen. Den styr verksamheten och tar ut avgifter för varenda pryl som smugglas in via tunnlarna. En egyptisk källa som Asharq Al-Awsat talat med hävdar att tunnlarna idag har blivit en av Hamasregimens primära intäktskällor och i princip betyder ”liv eller död” för organisationen.

Därför skulle det givetvis vara ett tungt ekonomiskt avbräck om smugglingen plötsligt upphörde. Särskilt som tullavgifter från de c:a 250 lastbilar som kommer in dagligen på legitim väg vid israeliska Kerem Shalom, går direkt till den Palestinska myndigheten på Västbanken – inte till Hamas.

 

Vad man ska ha i minnet är att det är den israeliska – och på senare tid även den egyptiska – blockaden mot Gaza som gjort detta möjligt. Utan blockaden hade inkomsterna från gränshandeln tillfallit den palestinska regeringen under mahmoud Abbas i Ramallah istället. Därför har Hamas gjort allt för att stoppa denna ”vita” importen av varor, genom att helt enkelt lägga beslag på transporter när de kommit in i Gaza – och istället tvingat invånarna till att köpa från den Hamaskontrollerade svarthandeln. För de styrande i Hamas vore det alltså knappast något positivt om Gaza-blockaden lättade eller upphörde, snarare tvärtom.

Ett exempel på denna bisarra dubbelmoral är att Hamas vägrat att släppa in transporter med  ”sionistisk bensin” genom någon av de båda israeliska gränsövergångarna. Istället sålde Hamas sin egen insmugglade, och betydligt dyrare, bensin från Egypten. Samtidigt som den hårt prövade civilbefolkningen tvingats leva i fattigdom och en arbetslöshet på 40 procent, har Hamas lagt beslag på den cement som importerats via Israel till att bygga terrortunnlar istället för bostäder.

Resultatet efter den snart åtta år långa israeliska blockaden, som kom till till för att hindra palestinska extremister att föra in vapen till Gaza, fick alltså helt motsatt effekt: Den berikade just de terrorister man ville stoppa. Och med fickorna fulla av pengar kunde Hamas mer eller minera ostört bygga ut sin militära infrastruktur under jord, under Gazas sjukhus, moskéer och skolor, som undan för undan förvandlades till vapenupplag för raketer som köpts från Iran eller tillverkades på plats. När den israeliska operationen inleddes för en dryg månad sedan fanns därför fler raketer än nånsin på Gazaremsan – bedömningar pendlar mellan 15.000 och 20.000.

För den som är kritisk mot den israeliska blockaden finns här alltså ett utmärkt argument för att upphöra med den omgående.

Och även om IDF kämpat i en allt hårdare medial motvind för att upptäcka och förstöra terrortunnlarna – för varje civilit offer blir omvärldens fördömanden allt hårdare – är frågan om den riktigt stora game changern för Gazas framtid finns i Kairo. För sedan general Al-Sisi kom tog makten förra sommaren i en militärkupp där islamisten Muhammed Mursi avsattes, har Hamas inte bara förlorat en allierad. Organisationen hatas och föraktas av såväl den egyptiska ledningen som en majoritet av allmänheten, och inget skulle passa Egypten bättre än att Israel en gång för alla raderade ut extremisterna i Hamas – som ju är en del av det numera förbjudna Muslimska brödraskapet – från kartan.

Inslaget nedan ger en bra sammanfattning av känslorna i Egypten mot de styrande på Gaza.

Sedan maktskiftet i Egypten ligger också smuggelekonomin i ruiner. Al-Sisi beordrade redan i fjol att alla tunnlar mellan Sinai och Gaza skulle förstöras, vilket slagit hårt mot Hamas finanser. Mer än 1.600 tunnlar har förstörts av Egypten de senaste månaderna, de senaste så sent som för någon vecka sedan. Egyptens mål är, precis som Israels, att svälta ut Hamas och andra islamistgrupper, genom att hindra inflödet inte bara av vapen utan också av smuggelvaror till Gaza.

Det är här man ska hitta förklaringen till det hårda motstånd som Israel har mött på marken i Gaza – att försvara tunnlarna handlar om överlevnad för Hamas.

För utan pengar, ingen jihad.

Intressant?

Fler om , , ,

DN, SvD 1, 2

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: