And The Band Played On

Dag: 21 augusti, 2014

Hur många procent av lönen är det ok att vi behåller?

Årets valrörelse handlar i mångt och mycket om skatter, och då särskilt behovet av att höja dem kraftigt för att försvara välfärden – som enligt framför allt vänstern  totalhavererat under de åtta åren av borgerligt regeringsinnehav. Framför allt är det jobbskatteavdragen som slagit sönder Sverige och enligt vissa kritiker slitit isär  samhället till den grad att det tvingat ut rumänska EU-migranter på Stockholms gator för att tigga.

Om man analyserar dessa nya krav på stora skattehöjningar, en slags hets mot verkligheten som Sakine Madon så klarsynt formulerade det i en ledare nyligen, är det lätt att få intrycket av att de pengar vi tjänar egentligen inte är våra egna – utan statens. Att våra löner i sin helhet borde hanteras av politiker, som  i sin stora välvilja och godhet därefter förser oss med den välfärd och de bidrag som vi anses efterfråga. Och dessutom låter oss behålla mer mer än hälften av det vi tjänar.

Så generöst!

Som medelålders, vit man och allmän surgubbe (och dessutom fortfarande sosse i grunden) är jag så gammaldags att jag anser att mina ihoptjänade pengar tillhör mig och inte staten. Och att jag i princip alltid kommer att använda dem effektivare och bättre än Anders Borg och kommunpolitiker.

För i samma stund som skatterna sugs in i de stora transfereringssystemen, upphör också kostnadskontrollen och istället för välfärd får vi kommunala storsatsningar på dimmaskiner, medeltidsvärldar och kommunala clowner. Att vara generös och frikostig med någon annans pengar är nämligen alltid enklare än att satsa sina egna slantar, som slöseriombudsmannen Martin Borgs förtjänstfullt visat i sina böcker och filmer.

punktskatter

Nåväl, låt oss titta närmare på hur mycket en svensk höginkomsttagare betalar i skatt idag,

För att ta svensk politiks verkliga hatobjekt, väljer vi en medelålders, vit, heterosexuell man, Gustav, som jobbar som projektledare i IT-branschen, som går som tåget. Därför har han vid 44 års ålder lyckats förhandla sig till en lön på 40.000 kr, vilket i de flesta rödgrönas ögon gör honom så kallat ”rik”.

Om man går efter skattetabellen, betalar Gustav 10.966 kr i skatt på sin heltidslön, vilket innebär att han betalar 27 procent i skatt. Det verkar ju inte så farligt, eller hur.

Men då glömmer man att löneskatten bara är en av många skatter som tas ut. På den utmärkta sajten Ekonomifakta kan man beräkna det totala skattetrycket, inklusive arbetsgivaravgifter, och då framträder en helt annan bild.

På Gustavs lön måste nämligen hans arbetsgivare betala full arbetsgivaravgift – 31,42 procent av lönesumman eller 12.568 kr. Den totala skatten på Gustavs lön är alltså 23.534 kr, eller 59 procent. (Vissa hävdar att denna siffra är för hög eftersom lönen ska räknas inklusive arbetsgivaravgiften – jag har aldrig riktigt förstått det argumentet.)

(Utan jobbskatteavdragen hade Gustav haft en total skatt på 25.647 kr, eller 64 procent.)



Men det slutar inte där. När Gustavs lön är skattad och klar, och han vill använda sina pengar till konsumtion är staten framme igen. Denna gång vill Borg/Andersson/valfri finansminister ha 25 procent av hans kvarvarande pengar, eller c:a 4.000 kr. Därmed har skatterna på Gustavs lön ökat till nära 28.000 kronor.

Till detta kommer att en del varor och tjänster dessutom har höga punktskatter – som elektricitet, tobak och alkohol  vars pris utgörs till mer än hälften av skatter och moms.

Det totala skattetrycket för en en inkomst på 40.000 kronor ligger därför sannolikt i närheten av 30.000 kr – vilket skiljer sig rejält från de blygsamma 27 procent som man brukar tala om i deklarationssammanhang. Hur vi än vänder och vrider på det, antingen vi tolkar skatternas andel som 75 procent eller 57 procent av lönen, är det svårt att hävda att vi har ett problem med låga skatter i Sverige.

Detta är viktigt att bära med sig i en debatt där flera partier tävlar i vem som kan lova flest skattehöjningar – framför allt för ”höginkomsttagare”. För frågan alla borde svara på är: Hur mycket är det befogat att vi får behålla? 10 procent? 15? 5? Var någonstans blir det ointressant för folk att över huvud taget gå till jobbet – är det när 70 procent av lönen går till skatten? Eller 80?

Socialdemokraterna var faktiskt fram till helt nyligen ovilliga att skruva upp det totala skattetrycket, men om väntstervinden håller i sig fram till valet om ett par veckor kommer det snart att ställas krav på att 100 procent av våra inkomster behövs för att värna välfärden.

Och det kommer förstås att marknadsföras som rättvisa.

Intressant?

Fler om , , , ,

Voldemortdoktrinen

Att döma av de senaste dagarnas reaktioner på Twitter och från ledande företrädare från LO och S – nu senast  finansministerkandidaten Magdalena Andersson – är ett plötsligt uppkommet budgethål på 48 miljarder något som vi alla gör bäst i att hålla tyst om. Detta eftersom det handlar om Migrationsverket, som för någon vecka sedan slog larm om att den kraftigt ökande strömmen av flyende från Irak och mördarbandet IS tvingar verket att räkna upp antalet asylsökande kraftigt.

Att sju partier i Sveriges riksdag är överens om att vi ska ha en generös och human flyktingpolitik spelar här mindre roll. Vi kan nämligen få en debatt om kostnaderna för flyktingmottagningen, vilket då automatiskt spelar Sverigedemokraterna i händerna, menar proffstyckarna. Därför propagerar de för största möjliga tystnad, och att ovälkomna ekonomiska bakslag som är i nivå med Sveriges årliga försvarsbudget ska mörkas för att inte ge Jimmie Åkesson vind i seglen.  Samtidigt debatterar partierna ivrigt budgetposter som i jämförelse framstår som rena felräkningspengar, exempelvis kostnaden för den sänkta krogmomsen.

Själv tycker jag att det är välkommet att Reinfeldt & Co talar klarspråk och säger som det är: Att solidariteten med människor som flyr från våld och död inte är någon vinstaffär på kort sikt – och inte heller ska behöva vara det. Dessutom är det sannolikt som Carl Bildt sa på dagens presskonferens; att migrationen långsiktigt ger oss en bättre demografisk struktur än många jämförbara länder, något som ger ekonomiska fördelar över tid. Här och nu måste vi dock vara beredda på att solidariteten kommer att kosta – och att vi måste börja tala klarspråk om hur vi ska lösa utmaningarna med att så snabbt som möjligt få de nyanlända att lära sig svenska, hitta jobb och bostäder.

Det gynnar ingen att anamma en slags Voldemortdoktrin*, som stipulerar att ovälkomna realiteter måste sopas under mattan och döljas för den klent begåvade väljarboskapen – så att den inte springer och röstar på SD. Särskilt som en nyligen gjord SOM-undersökning faktiskt pekar på att en majoritet av svenskarna är övervägande positiva till invandring. Varför då inte lita på att folk faktiskt är smarta nog att tänka själva? De allra flesta inser att vi befinner oss i ett allvarligt världsläge, och att solidariteten faktiskt måste få kosta.

Att göra som idag, undanta det ena politikområdet efter det andra, av rädsla för att ”gynna Sverigedemokraterna” är inte bara fegt och undfallande, utan i längden kontraproduktivt. Då lämnas Åkesson och hans anhang ensamma med problemformuleringsinitativet och SD blir automatiskt det parti som ”äger” migrationsfrågan.

Denna ryggradslöshet riskerar med tiden att vi kan få ett i flera avseenden öppet rasistiskt parti som på allvar utmanar både M och S. Knappast i årets val – men mycket kan ske på vägen till september 2018. (Spåren från grannlandet Danmark förskräcker – där har Dansk folkeparti gått förbi Socialdemokraterna i opinionsmätningarna.)

Att prata öppet om migrationen – både dess utmaningar och fördelar – är förmodligen det bästa sättet att slippa göra om Danmarks misstag. Att ta tillbaka problemformuleringsinitativet från rasisterna. Och säga nej till Voldemortdoktrinen.

Förhoppningsvis är det inte för sent.

Intressant?

Fotnot: VoldemortHe who must not be named, syftar förstås på den onde trollkarlen i Harry Potter-böckerna.

Fler om , , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: