Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: oktober 2014

Nollräntan och försöken att piska en död häst

flogging_dead_horse

Ingves. Eller kanske Andersson?

Stefan Ingves och Riksbanken har så fallit till föga efter åratal av kritik mot sitt styvnackade motstånd mot att sänka räntan. Och nu valt att ta bort den helt och hållet – den nya styrräntan är alltså noll procent, en åtgärd som i många avseenden känns desperat.

Enligt gängse ekonomisk teori är ju  tanken att lagom mycket inflation – i Sveriges fall två procent – är bra för tillväxt och prisstabilitet, medan såväl högre som lägre inflationstal är av ondo.

Särskilt mycket av ondo är det om vi får deflation – det vill säga om varor och tjänster blir billigare istället för dyrare. Då, enligt keynesianerna, kommer människor att skjuta upp sin konsumtion – varför köpa en ny bil idag om den är billigare nästa år? Vi är inte riktigt där ännu, men i praktiken har Sverige snuddat vid deflation flera gånger under senare år.

Men är det verkligen ett problem?

Problemet med detta ränteresonemang är att en styrränta på någon procentenhet hit eller dit sannolikt inte har någon effekt på den reala ekonomin, annat än i teoretiska ekonomiska modeller (vi vet ju hur rättvisande sådana har har varit historiskt). Istället är det helt andra saker som avgör ifall företagen investerar i nya maskiner och anställer personal.

Och det är här vi har själva grundproblemet – i Sverige men framför allt inom EU där åratals krispolitik och åtstramningar gjort att arbetsplatser blivit ett allt mer sällsynt fenomen. Ovanpå effekten av den jobbdödande gemensamma valutan, läggs EU:s hårda miljö- och energilagar som genom massiva subventioner fått elpriset att skjuta i höjden. Därför är det numera allt mer olönsamt att driva industrier inom EU, och Sverige är tyvärr inget  undantag.

I dagarna meddelade den tyska kemijätten BASF, med 33.000 anställda i Ludwigshafen, att man drar ner på investeringarna i Tyskland och istället satsar på USA – där energipriset endast är en tredjedel av EU:s. För BASF utgör kostnaderna för el och gas uppemot 70 procent av rörelsens kostnader – och bilden är densamma för stålverk, massaindustri och andra energiintensiva industrier (som oftast även är de som sysselsätter flest.)

För BASF, liksom för andra industrier, är det egalt om det kostar nån procent mer eller mindre att låna pengar. Problemet är att det finns allt färre aktörer i den reala ekonomin som har intresse av att låna till investeringar.

Det blir som att försöka piska en död häst att springa ett varv till.

Det enda faktiska resultatet av att sänka en redan superlåg ränta till noll är att aktiemarknaden eldas på med ytterligare ett par procents uppgång – det finns ju inga sparalternativ längre – och att MP/Fi/V-sympatisörerna får lönelöfte på ytterligare några hundratusen till den nya bostadsrätten på  Söder.

Sedan är förstås hela sättet att beräkna fram inflation tveksamt. De tillfällen då vi tyngts av höga inflationssiffror har dessa ofta sammanfallit med ökade priser som följd av skattehöjningar. När staten drämde till med full moms på värme, vatten och andra fastighetsrelaterade tjänster i början av 90-talet, bidrog detta starkt till ökad inflation. Och när Riksbanken höjde räntorna kraftigt inför finanskrisen 2008 var detta en bidragande orsak till att konsumentprisindex steg. Ingen av dessa åtgärder torde på något sätt ha medverkat till att shoppinghumöret steg hos allmänheten, eller ens på avlägset håll vittnade om tillståndet i den reala ekonomin.

Det finns dessutom en mycket tydlig korrelation mellan energipris och ekonomisk aktivitet ( oavsett vad Miljöpartiet och andra förespråkare för sovjetinspirerad planhushållning säger). Lägre energipriser – högre aktivitet. Högt energipriser – sämre ekonomisk utveckling.

Idag rasar oljepriset som en sten, vilket innebär bland annat billigare drivmedel. Det är något som traditionellt brukat höra ihop med ökade ekonomisk aktivitet – men i Riksbankens analys signalerar det kris. Ändå har jag någonstans svårt att se att privatekonomin verkligen blir sämre av att folk får mer pengar över till att handla eller spara för – särskilt i ett läge då skattehöjningar och hårdare amorteringskrav står för dörren.

För att dra metaforen till sin yttersta gräns, är Stefan Ingves nu långtifrån ensam om att försöka piska liv i döda hästar. Den nya regeringen står i stallet bredvid med en hel hög av kadaver som frenetiskt chocksbehandlas med jobbskattehöjningar, pensionsskattehöjningar, nedlagd kärnkraft, nedlagd vattenkraft, nedlagda flygplatser och stelfrusna infrastrukturinvesteringar.

Man får väl önska lycka till.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6

Fler om , , , ,

Bunkerklara – regeringens egen cityomvandling

bunkerklara

Drottninggatan i hörnet av Karduansmakargatan, en vanligt onsdagsmorgon kl 08.55. Till höger utbildnings- och kulturdepartementet, till vänster kvarteret Björnen och Loen som ska bli ny byråkratbunker.

Stockholm växer så det knakar, staden ska förtätas och få nytt liv. Så brukar det ju heta i alla fall. Fast konstigt nog förväntas detta nya sjudande stadsliv uppstå i ny bebyggelse, ofta långt från innerstan – medan de kanske mest centrala, och logiskt sett attraktiva delarna av Stockholm, förblir öde stenöken utan vare sig myller, bostäder eller mänskligt liv efter kontorstid.

Ett av de bästa exemplen på denna typ av stenöken är de gamla Klarakvarteren söder om Klarabergsgatan. Efter 50- och 60-talets brutala cityomdaning, som slet sönder den månghundraåriga stadsväven och drev bort alla småföretagare, hantverkare, tryckare, butiker, hotell och krogar – för att inte tala om de klassiska tidningsredaktionerna – har området legat öde. Stora trafikleder har effektivt stoppat gående, och längs de smala gatorna – som Jakobsgatan, Karduansmakargatan och Vattugatan – ersattes småhusbebyggelsen med kontors- och parkeringskolosser med slutna fasader.

Efter ett välkommet försök att sparka liv i stadsdelen i mitten av 90-talet, då bland annat det anskrämliga parkeringshuset Elefanten försvann och ersattes med bostäder, stannade allt av igen. Många av de värsta 60-talsfasaderna, som i kvarteret Wahrenberg, blev kvar, och idag talas det till och med om att kulturskydda många av plåthusen från City 67. Arrgh!

Men det största hotet mot nytt liv i Klara kommer paradoxalt nog från Helgeandsholmen. För riksdagsbyråkratin sväller till synes ohämmat år från år och i jakten på nya lokaler i närheten av Riksdagen lägger byråkratimaskineriet det ena huset efter det andra under sig på väg upp längs Drottninggatan.

Intressant nog reagerade Socialdemokraterna – av alla partier – på detta fenomen så sent som i november 2010, precis efter valet som vanns med knapp marginal av Alliansen. Då drev S, V och MP – med stöd av Sverigedemokraterna – igenom en besparing på 300 miljoner i Regeringskansliets budget, något som dock i första hand drabbade svenska ambassader utomlands, inte byråkratmarschen norrut genom Klara och den tillhörande bunkrifieringen av området.

bjornen_loen1

Relationsskiss för kvarteret, sett från Jakobsgatan norrut. Observera påbyggnaden mot Drottninggatan.

bjornen_loen2

Befintlig huskropp visas i brunt. Nytt liv i Klara?

Just nu byggs det gigantiska kvarteret Björnen och Loen, ägt av Statens fastighetsverk, om för att husera tusentals nya arbetsplatser för Riksdagens departement. Kvarteret, varigenom Karduansmakargatan löper, ska byggas på med ett avsevärt antal nya våningar vilket innebär att vi kommer att få se ännu fler ”retrofittade” 60- och 70-talshus mitt i det historiska city. Skisserna här intill är från 2009 och kommer från SFV (PDF). Där utlovas ”nytt liv i Klara”, något som känns som en eufemism, milt uttryckt. Visst blir det fler arbetsplatser, men byggnadskropparna kommer av säkerhetsskäl att bli närmast hermetiskt tillslutna, och kommunikation med omliggande gator kommer inte att ske. Precis som resten av byråkratbunkrarna i kvarteren runt Rosenbad är slutna kolosser utan egentlig gatukontakt.

För i spåren av denna politiska kontorisering av Klara, kommer också nya säkerhetskrav. Byggnaderna förvandlas till slutna bunkrar, med vakter som kontrollerar alla ingångar. Flanörer och affärsverksamhet tvingas bort – och City fortsätter att vara lika dött som förr.

Det vill säga, om inte Peter Hultqvist återupptar sin jakt på det galopperande slöseriet i regeringskansliet och sparkar ett par hundra byråkrater till.

Jag har faktiskt ställt frågan i ett mejl till den nye försvarsministern – det ska bli intressant att se om han svarar. På något sätt misstänker jag att behovet inte är lika överhängande idag, när det är s-byråkrater det handlar om…

Intressant?

Fler om , , , ,

Polen räddar Europa från EU-politikerna

Det nyligen avslutade EU-toppmötet om unionens nya klimatmål är slut. Och som vanligt kan vi konstatera att kunskapen om dessa frågor är relativt låg hos svenska redaktioner, precis som det brukar vara när det handlar om EU-politik. Analysperspektivet är snävt och Sverigefixerat, och det fåtal kommentarer som släpps fram är kommer från the usual suspects – alltså de gröna aktivistorganisationerna, som ser sin lukrativa verksamhet hotad när EU nu i en senkommen tillnyktring väljer att inte begå ekonomisk harakiri. Vilket blivit resultatet om kraven från EU:s miljöpolitiker, Världsnaturfonden och andra mer eller mindre skattefinansierade påtryckargrupper hade blivit verklighet.

Som tur var kom Polen och landets nyvalda premiärminister Ewa Kopacz, till undsättning, och satte stopp för de långt framskridna planerna på att avindustrialisera Europa för att som det heter gå före i klimatarbetet. Europa, med bara lite drygt 10 procent av de globala utsläppen av växthusgaser, står nämligen allt mer övergivna i kampen för FN:s tvågradersmål, och listan på länder som är intresserade av att skriva under ett nytt Kyotoavtal – tänkt att förhandlas fram vid ett toppmöte i Paris nästa sommar – blir allt kortare. Stora industriländer som Brasilien, Ryssland, Kina och Kanada har redan deklarerat sitt ointresse för en fortsättning. Och USA har aldrig varit med.

Problemet är alltså att ingen följer efter. Och därför spelar det heller ingen roll om EU minskar sina utsläpp med 40 procent eller 80, eller bygger vindkraftverk på varje ledig kvadratmeter av unionens jordbruksmark. Så länge 90 procent av världens länder högaktningsfullt struntar i klimathotet och istället satsar allt på tillväxt och ökad levnadsstandard, blir alla EU-beslut på området bara dyr och meningslös symbolpolitik.

Fast det är egentligen mycket värre än så. Europa har istället blivit ett skolexempel på hur man inte ska blanda ihop miljö- och energipolitik, och lägga ansvaret för en fungerande elmarknad i händerna på amatörer. Det enda som uppnåtts i Europa under de senaste dryga 10 årens experiment med utsläppshandel och kraftig utbyggnad av förnybar energi är att elpriserna har skjutit i höjden, industrier och jobb flyttat ut eller lagts ner och skuldbördan för subventioner till vind- och solenergi vuxit till monstruösa summor. I Tyskland beräknas elkunderna vara skyldiga i runda slängar 1.000 miljarder bara i subventioner för utbyggnaden av solenergi. Ändå ökar utsläppen istället för att minska, när kolkraften byggs ut för att agera reservkraft för vind och sol.

Det är alltså fullt förståeligt om ett land som Polen, med en stark ekonomisk tillväxt, med fasa tittar västerut och ser med fasa på hur Europas forna ekonomiska stormakter till synes gör sitt yttersta för att avskaffa både industrier, arbetstillfällen och välstånd.

Därför blev nu resultatet av nattmanglingen i Bryssel ett mycket flexibelt klimatavtal som kan förhandlas om i princip när som helst – och dessutom kan dumpas helt ifall inte resten av världens länder gör jämförbara åtaganden i Paris nästa sommar. Utan ett nytt globalt avtal som ersätter Kyotoprotokollet, blir det alltså inga mer politiskt beslutade utsläppsbegränsningar på europeisk nivå, och EU:s klimatpolitik har därmed kommit till vägs ände. Att notera i sammanhanget är att Stefan Löfven sade sig vara nöjd med resultatet.

Detta är något som vi borde tacka Polen för. Vid årsskiftet tar landet dessutom över ordförandeklubban i EU, och Ewa Kopacz blir därmed ansvarig för att förhandla fram ett nytt globalt klimatavtal. Förväntningarna på att få ett sådant på plats är just nu mikroskopiska, och jag misstänker dessutom att Polen har ett mycket begränsat intresse av att se det bli verklighet. Polens ekonomi är starkt beroende av kolkraft, och landet vill absolut inte sätta sig i en situation där det riskerar bli beroende av gas från Putins Ryssland, vilket i dagsläget är alternativet till att elda  stenkol.

Något som ingen analytiker berört – sannolikt för att det är för pinsamt att erkänna – är det faktum att EU-ledarna tvingades muta Polen med gratis utsläppsrätter för att få med landet på det nya avtalet. Polens energisektor får fri tilldelning av utsläppsrätter inom handelssystemet ETS, och kan alltså elda vidare i sina befintliga kolkraftverk utan några som helst krav på begränsningar eller ökade kostnader.  Så här står det i avtalet (PDF), som avser länder med lägre än 60 procent av unionens medel-BNP, däribland Polen:

  1. in this context, Member States with a GDP per capita below 60% of the EU average may opt to continue to give free allowances to the energy sector up to 2030. The maximum amount handed out for free after 2020 should be no more than 40% of the allowances allocated under 2.9 for auctioning to the Member States using this option. The current modalities, including transparency, should be improved to ensure that the funds are used to promote real investments modernising the energy sector, while avoiding distortions of the internal energy market;

Kostnaden för denna gratislunch för den polska kolindustrin vältras över på elkunder i Västuropa, däribland Sverige. Här ingår all energiproduktion i ETS, och kostnaden hamnar på våra elräkningar. Villaägarna gjorde för ett par år sedan beräkningen att landets egnahemsägare betalat mellan 12 och 21 miljarder kr extra varje år ( eller drygt 3.000 per villahushåll) på sina elräkningar som ett resultat av utsläppshandeln – detta trots att i princip all elproduktion i Sverige alltså är fossilfri.

Miljarder som alltså nu läggs på att driva polska kolkraftverk.

Reflektioner man kan göra på detta är att vi verkligen skulle behöva fler slipade realpolitiker som Ewa Kopacz.

Och att EU-politiken är smått fantastisk.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Att odla förakt istället för att bygga förtroende

De senaste veckorna har verkligen inte varit svensk demokratis stoltaste dagar. Vi visste väl lite till mans att det skulle bli en stökig resa för Stefan Löfven – men någonstans trodde jag ändå att han skulle komma ur det här som en segrare. Trots de luddiga beskeden i valrörelsen, och trots att stora delar av den regeringspolitik vi till slut fick var långt längre åt vänster än vad majoriteten av väljarna hade förväntat sig.

Tyvärr måste jag konstatera att Löfven och socialdemokraterna inte klarade att stå emot de högljudda och gapiga populisterna i vänstern och mp. Kapitulationen har gömts undan i kommissioner och speciella utredningsmän, men inget kan egentligen längre dölja faktum: Löfven hade ingen plan för Sverige – istället dealar och wheelar han hejvilt för att navigera sig fram till en position där han kan klamra sig fast vid makten med sin regering.

Vi ska nog inte vara förvånade över det faktum att en gammal förhandlare från facket är van att ge och ta. Problemet är när kohandlandet och kompromissandet blir allt, och ersätter visioner och mål. Då blir plötsligt ett vallöfte något som inte var så viktigt när allt kom omkring – som att både Bromma och Förbifarten absolut inte skulle läggas ner respektive byggas, eller att skatten bara skulle höjas för de med inkomster över 60.000. Alla dessa vallöften var när allt kom omkring bara ”ingångsvärden” i en förhandling, för att tala med Löfvens volkabulär. Och nya finansministern Magdalena Andersson verkar tycka det är allmänt jobbigt att ha ansvar för statens finanser – därför gnäller och skyller på sina företrädare för att slippa göra sitt jobb.

Vad vi ser nu, en månad efter valet, är en regering som på många punkter förhandlat sig fram till en politik som bär mycket små likheter med vad Löfven gick till val på. Vinsterna i välfärden har måhända inte stoppats, men osäkerheten om framtiden gör att ingen längre vågar investera i vård, skola eller omsorg. En död hand har lagts över en bransch med hundratusentals anställda.

På samma sätt stryper kompromisspolitiken den svenska landsbygden, som  läggs i träda när meningslösa straffskatter på handelsgödsel – som inte gör ett dugg för miljön – riskerar driva svenska lantbrukare i konkurs. Kärnkraften ska läggas ner, genom att göra verksamheten så dyr att driva att kraftbolagen går i konkurs eller avvecklar frivillgt. Och då har vi inte ens gått in på den politiska maskirovka som S och MP:s radarpar i Stockholms stadshus ägnar sig åt – en politik som går ut på att slänga in så många skiftnycklar i stadens maskineri som möjligt för att göra den ultimata drömmen om nolltillväxt möjlig.

Besvikelsen blir inte mindre av att Stefan Löfven utsatt ministrar som aldrig nånsin borde ha kommit nära makten. Åsa Romson, miljöminister och därtill vice statsminister, har de senaste veckorna gjord sig känd för att äga en gammal dieseldriven båt som enligt rapporterna verkar kunna vara ansvarig för en avsevärd del av Östersjöns bottendöd. Hon värmer sin bostad (dvs båten) med billig brännolja i strid med skattereglerna, hon släpper ut gråvatten rakt ut i Saltsjön – och målar båten med giftig kopparfärg. Allt medan hon kräver att alla vi andra ska låta bli att använda fossila bränslen och sluta flyga från Bromma.

Så här en månad efter valet kan jag därför konstatera att jag borde använt min röst annorlunda – att lägga den på Löfven var i praktiken att rösta på Jonas Sjöstedt och Åsa Romson. Och tyvärr tror jag att många delar denna min djupa besvikelse. Regeringen Löfven var ingen samarbetsregering – det blev bara en ändlös radda med kompromisser där värderingar och visioner lättvindligt slängdes på soptippen för möjligheten att klamra sig kvar vid makten ännu en tid.

Istället för att bygga förtroende, har den nya regeringen med sina bortkompromissade ingångsvärden enbart spätt på väljarnas förakt. Jag har  varit med här på Jorden i mer än ett halvt århundrade, men har nog aldrig tidigare varit med om att en ny regering fått utstå så mycket hån och förakt som denna. Det är en mycket, mycket farlig utveckling vi ser nu.

Om Löfven inte skärper sig och börjar bete sig som en statsminister istället för förhandlare, talar ganska mycket för att vi 2018 kommer att se ett nytt statsbärande parti i Sverige.  Ett parti vars ledare precis sjukskrivit sig för utbrändhet.

Intressant?

Fler om , , ,

Miljöpartiet och chocken när pressen plötsligt gör sitt jobb

Socialismen har alltid haft betydande svårigheter när det gällt att få sina företrädare att leva som de lär. I exempelvis DDR (omhuldat och uppskattat av många av dåtidens vänsterpolitiker) hade exempelvis höjdarna inom SED, socialistiska enhetspartiet, sina egna butiker att handla i, där de hade tillgång till alla de västvaror som befolkningen förvägrades och dessutom slapp köerna som var vardag i det socialistiska mönsterlandet. Detta eftersom de, som det brukade heta, var främst bland jämlikar.

I socialismens värld var det sällan någon som ifrågasatte detta öppet, eftersom det aldrig rapporterades. Medierna var nämligen en integral del i socialistiska kampen, och journalisterna skulle aldrig drömma om att beskriva hur Erich Honecker levde lyxkliv i sin datja, alltmedan landet stod på randen till bankrutt och medborgarna fick köa i timtal för en toarulle.

Hur som helst. Utan att på något sätt jämföra Romson med Honecker (förutom den gemensamma tron på planekonomi som ett överlägset sätt att organisera samhället) tror jag att en del av denna inställning till pressen finns inbakad i Miljöpartiets dna. Efter åratal av gullande med det gröna lite krejjsy uppstickarpartiet och en närmast total avsaknad av kritisk rapportering, hade partiet invaggats i tron att det stod över normal journalistisk granskning. Eller rättare sagt – MP hade börjat se medierna som en allierad i kampen för det gröna drömsamhället, och släppte ner garden.

Därför har Romson kanske utgått från att hon även i regeringsställning riskfritt kan fortsätta att instruera andra i hur de ska leva sina liv, samtidigt som hon själv gör precis tvärt om. När partiet i sitt program vill förbjuda giftiga marinfärger för att de dödar livet i Östersjön, väljer Romson sålunda att bevilja undantag för sig själv, och avfärdar det hela som en privatsak.

Miljöpartiet har i åratal drivit kravet på att all olja för uppvärmning ska vara borta redan 2015 – samtidigt värmer Romson upp sin egen husbåt, ankrad vid Skeppsholmen mitt i Stockholm, med en 270-hästars dieselmotor från 70-talet utan avgasrening (vilket inte spelar nån som helst roll för klimatet, däremot bullrar det och avgaserna kan vara skadliga för närboende). Hon brännmärker vita, medelålders män för att de äter kött och flyger från Bromma, men har själv inga problem att använda samma flygplats för att hoppa ombord på statsflyget – regeringens privatplan som kostar 100.000-tals kronor i timmen – för att skydda sig till ett miljömöte i Italien.

Och när hon så konfronteras med alla dessa diskrepanser mellan den privata moralen och vad hon förväntar sig av befolkningen – av en journalist som agerar precis som journalister ska – kommer Romson ur balans. Först påpekar hon att bilderna han visar är ”skyddade av copyright”, sedan försöker hon vifta bort allt med att det är en privatsak, att båten är ”kulturarv” (den är byggd 1951), för att till slut landa i att det var hennes makes fel. Själv var hon givetvis helt utan skuld.

Det är inte första gången Romson är i blåsväder. I våras ville hon på fullt allvar förbjuda anonyma bloggare, och efter sitt Almedalstal om medelålders vita, heterosexuella svenska män som skyldiga till både klimatkris och fattigdomen i södra Afrika, var det säkert ett antal av partiets sympatisörer som funderade en extra gång på sin politiska hemvist.

MP tvingas nu motvilligt att anpassa sig till ett nytt läge. En situation där de inte längre kan leva på sin image som utmanare till etablissemanget: De är nu makten, och kommer att behandlas därefter. Och inställningen gör som jag säger, inte som jag gör fungerar inte att köra med när man är både miljöminister och vice statsminister.

Jag misstänker att många miljöpartister börjar fråga sig hur många procent partiet kommer att skrapa ihop efter ett par år i regeringsställning, med Romson vid rodret.

Fotnot: Att vänta sig att det går att stoppa en publicering med hänsyn till copyrightskydd – som ett förtäckt hot om att vidta juridiska åtgärder – är i högsta grad okunnigt. Citaträtten ger tryckta tidningar rätten att visa även  upphovsrättsskyddade verk, om det är befogat för den journalistiska granskningen.

Intressant?

Fler om , , ,

Konsten att lägga ner Sverige utan att fråga riksdagen

640px-Oskarshamns-kärnkraftverk

Oskarshamns kärnkraftverk. It’s doomed! “Oskarshamns-kärnkraftverk” av Daniel Kihlgren – Självskapat. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Regeringen Löfven har nu presenterats, och på de tunga posterna fanns väl inga direkta överraskningar – undantaget var nya kulturministern Alice Bah Kunke, en av få förutom Löfven själv som faktiskt haft ett riktigt jobb och bidragit med något till samhället, till skillnad från den politiska klassen där broilers i 20-årsåldern går direkt från ungdomsförbund till att få ansvar för hela den svenska sjukvården.

Nåväl. Nu är det enkla arbetet över, och den verkliga kampen tar vid. För Löfven och hans stödparti har trots allt bara 138 mandat i riksdagen, eller 38 procent av väljarnas röster. Löfven och Romsons/Fridolins MP är alltså i klar minoritet, och det ska till ett smärre under för att radarparet ska få igenom några budgetförslag över huvud taget som inte allianspartierna och SD bägge gillar. Och det lär knappast hända.

Därför kommer vi sannolikt att få se en ny slags politik växa fram, en där regeringen i allt större utsträckning försöker runda riksdagen och istället verkar via andra kanaler för att få igenom sin politik. Detta är något som Barack Obama – som i mångt och mycket sitter  i samma sits som Löfven – praktiserat under de senaste åren. Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har varit i USA för att låta sig inspireras av Obama och hans stab – och vi har redan fått en försmak av det.

I USA, där Obama och det demokratiska partiet är i minoritet i kongressens ena kammare – Representanthuset – har det blivit omöjligt för presidenten att få igenom flera av sina mera kontroversiella förslag. Därför har Obama istället mer och mer börjat agera genom så kallade dekret, eller executive orders, för att styra landet.

Här i Sverige har vi förvisso ett annat politiskt system, vi har ingen president med liknande maktbefogenheter som Obama – och framför allt har vi myndigheter med en helt annan grad av självständighet. Det är dessutom förbjudet i lag för en minister att detaljstyra en myndighets verksamhet (sådant kallas ministerstyre).

Därmed inte sagt att det inte förekommer, om än i smyg och via mera inofficiella kanaler. Och det finns dessutom många andra sätt att påverka en myndighets eller ett statligt bolags verksamhet utan att behöva peka med hela handen. Ett exempel har vi redan sett: Genom nya ägardirektiv från staten (dvs regeringen) förbjuds Vattenfall att projektera för nya reaktorer i svenska kärnkraftverk.

Planen framåt, om vi stannar kvar vid energipolitiken, torde vara att begrava framtiden för den svenska kärnkraften i utredningar och så kallade blocköverskridande överläggningar. I bakgrunden kommer dock fokus att inriktas på att göra det så dyrt och oekonomiskt som möjligt att driva kärnkraften vidare – med exempelvis höjda försäkringskrav och högre avgifter för kärnkraftselen. Detta är något som Strålskyddsmyndigheten till stor del kan göra på egen hand, och om inte generaldirektören Mats Persson själv ser behovet av detta, kommer säkerligen hans efterträdare – som tillsätts av regeringen – att förstå.

Vi ser också hur Miljöpartiet lyckats kasta in en hel container full med skiftnycklar i maskineriet bakom Förbifart Stockholm. Officiellt heter det att projektet ”pausats” fram till maj nästa år, men i praktiken har hela finansieringen dragits undan, vilket borde innebära att entreprenörer och underleverantörer nu tvingas välja mellan att ta stora förluster eller ge sig in i mångåriga juridiska processer för att få kompensation. Eller helt enkelt bita i det sura äpplet och röra sig vidare till nya projekt.

Till sist: Utnämningen av Per Bolund som finansmarknadsminister är ytterligare en del i denna miljöpartistiska maskirovka. Bolund kommer att fortsätta – och intensifiera – det arbete som föregångaren Peter Norman inledde med att dels övertyga de statliga AP-fonderna – som förvaltar stora delar av våra pensioner – att investera i ”förnybart”, dels svartlista alla innehav i bolag som sysslar med fossila bränslen.  Något som innebär att framtidens pensionärer kan se fram emot en betydligt sämre utveckling för pensionsplaceringarna och därmed en fattigare ålderdom, samtidigt som den konkursmässiga gröna energisektorn hålls under armarna ytterligare en tid.

Det bästa amerikanska exemplet på där presidenten har detaljstyrt en myndighet för att runda parlamentet är Obamas mångåriga War on coal.  Via dekret från presidenten har det amerikanska naturvårdsverket, EPA, fått kraftigt utvidgade befogenheter att detaljreglera verksamheten hos bland annat energiföretag. På så sätt kan Obama genomföra sitt vallöfte – att stänga USA:s kolkraftverk och därmed sänka utsläppen – utan stöd i kongressen.

Räkna kallt med att Romson och Fridolin kommer att försöka sig på samma sak framöver – för att lägga ner kärnkraft, vägar, jordbruket och andra inslag i det moderna Sverige som sexprocentspartiet inte gillar.

Hej då, demokrati!

Intressant?

Fler om , , , ,

Planekonomiskt energihaveri har gjort kalkylen omöjlig för ny kärnkraft

Dagens så kallade uppgörelse mellan S och MP innebär av allt att döma slutet för minst två kärnkraftsreaktorer under den kommande mandatperidoden. För oavsett hur man tolkar överenskommelsen mellan Fridolin, Romson och Löfven så ser vi nu förmodligen början till slutet för svensk kärnkraft, exakt 60 år efter att den första R1-reaktorn kördes igång i berget under KTH i Stockholm. Även om Löfven tolkar det som att uppgörelsen bevarar status quo.

Orsaken är att kärnkraften redan med dagens elpriser är olönsam att driva. Värst är det för Oskarshamnsverket, som dras med miljardförluster, vilket SVT kunde berätta härom dagen. För ägarna vore sannolikt det vettigaste att sätta anläggningen i konkurs, vilket skulle innebära att drygt 800 anställda blev av med jobben. Och då ska man veta att Oskarshamn ändå är ett av de äldsta svenska verken, med de tunga investeringarna gjorda långt tillbaka i tiden. Att någon ens skulle drömma om att bygga nya reaktorer – även om tillstånd gavs – i ett läge då elpriset ligger på mindre än en tredjedel av vad ny kärnkraftsel kostar att producera, är inte realistiskt.

Detta innebär alltså att kärnkraftsfrågan – trots sin laddning (!) – i praktiken är en ickefråga i förhandlingarna mellan s och mp. De bägge partierna kan lugnt ta åt sig äran för att ha fått igenom sina respektive krav – ute i verkligheten kommer det sannolikt aldrig mer (eller i alla fall inte inom överskådlig framtid) att byggas någon ny kärnkraft i Sverige. Vad det handlar om just nu är inte om två reaktorer – eller fler – kommer att stängas, utan hur snart. Och med ett par extra finansiella pålagor på produktionen, något som MP aviserat, skyndas stegen mot konkurs på lite extra.

Vad som inte kommit fram i debatten är varför lönsamheten sviktar, inte bara för kärnkraftsindustrin. Orsaken är de låga elpriserna, som i sin tur är en följd av en krympande industrisektor och ihållande lågkonjunktur – både i Sverige och Europa – kombinerat med en gigantisk överproduktion av el, som framför allt beror på den kraftiga utbygganden av förnybar energi (i Sverige framför allt vindkraft). Överskottet på vindel driver ner spotpriset, och mycket av elöverskottet får helt enkelt skänkas bort.

Trenden ser exakt likadan ut i stora delar av Europa. I Tyskland – som ofta framställs som den goda förebilden – har botten gått ur elmarknaden helt och i princip alla investeringar i ny energiproduktion är olönsam. Undantaget är den del av energisektorn som åtnjuter gigantiska statliga subventioner. Och det är är just här problemet ligger.

I Tyskland har energiföretag försökt att  lägga ner ett antal äldre koleldade kraftverk, som inte klarar dagens utsläppskrav – men där det inte lönar sig att modernisera. Detta har dock tyska politiker satt stopp för, reservkraften behövs för att balansera produktionen från opålitliga sol- och vindkraften. Det har gått så långt att statliga subventioner betalas ut till gamla kolkraftverk för att att hålla dem igång.

Miljöskatter används alltså för att hålla igång den allra sämsta energiproduktionen, helt enkelt för att alternativet är stora blackouter.

Sverige har länge hållit emot denna tyska lösning, men nu är det alltså slut. Nu ska ännu högre avgifter och fler pålagor läggas på den redan blödande kärnkraftsbranschen, vilket kommer att garantera att minst två reaktorer läggs ner inom en snar framtid. ”Med råge”, som Åsa Romson uttryckte det. Istället kan vi se fram emot att betala ännu högre skatter och elcertifikatsavgifter för en ännu större andel förnybar energi.

Elpriserna är för låga för att någon ska vilja investera i ny konventionell kraftproduktion – samtidigt som skatter, subventioner och pålagor ändå gör elen dyrare än nånsin för de vanliga konsumenterna och driver bort företag och jobb. Avindustrialiseringen av Sverige kommer nu att accelerera, och de tillverkningsindustrier som finns kvar kommer förmodligen att söka sig till andra länder, med en nyktrare syn på det som kallas energipolitik.

Vad nedläggningen av kärnkraften också för med sig, är att annan energiproduktion måste byggas ut för att klara effektreserven – till exempel på iskalla vinterdagar då det är vindstilla och inga vindkraftverk är igång. Det kommer i så fall att handla om gasturbiner, som eldas med gas från Putins Ryssland.

Framtidens historiker kommer att titta tillbaka på det tidiga 2000-talet och fascineras av hur världsfrånvända politiker med utopiska drömmar – som 93 procent av väljarna dessutom inte röstade på – tilläts slå sönder en väl fungerande, stabil elmarknad och ersätta den med en planekonomisk mardröm. Till en kostnad för skattebetalarna på hundratals miljarder.

Och med den enda effekten att utsläppen ökar.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3

Fler om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: