flogging_dead_horse

Ingves. Eller kanske Andersson?

Stefan Ingves och Riksbanken har så fallit till föga efter åratal av kritik mot sitt styvnackade motstånd mot att sänka räntan. Och nu valt att ta bort den helt och hållet – den nya styrräntan är alltså noll procent, en åtgärd som i många avseenden känns desperat.

Enligt gängse ekonomisk teori är ju  tanken att lagom mycket inflation – i Sveriges fall två procent – är bra för tillväxt och prisstabilitet, medan såväl högre som lägre inflationstal är av ondo.

Särskilt mycket av ondo är det om vi får deflation – det vill säga om varor och tjänster blir billigare istället för dyrare. Då, enligt keynesianerna, kommer människor att skjuta upp sin konsumtion – varför köpa en ny bil idag om den är billigare nästa år? Vi är inte riktigt där ännu, men i praktiken har Sverige snuddat vid deflation flera gånger under senare år.

Men är det verkligen ett problem?

Problemet med detta ränteresonemang är att en styrränta på någon procentenhet hit eller dit sannolikt inte har någon effekt på den reala ekonomin, annat än i teoretiska ekonomiska modeller (vi vet ju hur rättvisande sådana har har varit historiskt). Istället är det helt andra saker som avgör ifall företagen investerar i nya maskiner och anställer personal.

Och det är här vi har själva grundproblemet – i Sverige men framför allt inom EU där åratals krispolitik och åtstramningar gjort att arbetsplatser blivit ett allt mer sällsynt fenomen. Ovanpå effekten av den jobbdödande gemensamma valutan, läggs EU:s hårda miljö- och energilagar som genom massiva subventioner fått elpriset att skjuta i höjden. Därför är det numera allt mer olönsamt att driva industrier inom EU, och Sverige är tyvärr inget  undantag.

I dagarna meddelade den tyska kemijätten BASF, med 33.000 anställda i Ludwigshafen, att man drar ner på investeringarna i Tyskland och istället satsar på USA – där energipriset endast är en tredjedel av EU:s. För BASF utgör kostnaderna för el och gas uppemot 70 procent av rörelsens kostnader – och bilden är densamma för stålverk, massaindustri och andra energiintensiva industrier (som oftast även är de som sysselsätter flest.)

För BASF, liksom för andra industrier, är det egalt om det kostar nån procent mer eller mindre att låna pengar. Problemet är att det finns allt färre aktörer i den reala ekonomin som har intresse av att låna till investeringar.

Det blir som att försöka piska en död häst att springa ett varv till.

Det enda faktiska resultatet av att sänka en redan superlåg ränta till noll är att aktiemarknaden eldas på med ytterligare ett par procents uppgång – det finns ju inga sparalternativ längre – och att MP/Fi/V-sympatisörerna får lönelöfte på ytterligare några hundratusen till den nya bostadsrätten på  Söder.

Sedan är förstås hela sättet att beräkna fram inflation tveksamt. De tillfällen då vi tyngts av höga inflationssiffror har dessa ofta sammanfallit med ökade priser som följd av skattehöjningar. När staten drämde till med full moms på värme, vatten och andra fastighetsrelaterade tjänster i början av 90-talet, bidrog detta starkt till ökad inflation. Och när Riksbanken höjde räntorna kraftigt inför finanskrisen 2008 var detta en bidragande orsak till att konsumentprisindex steg. Ingen av dessa åtgärder torde på något sätt ha medverkat till att shoppinghumöret steg hos allmänheten, eller ens på avlägset håll vittnade om tillståndet i den reala ekonomin.

Det finns dessutom en mycket tydlig korrelation mellan energipris och ekonomisk aktivitet ( oavsett vad Miljöpartiet och andra förespråkare för sovjetinspirerad planhushållning säger). Lägre energipriser – högre aktivitet. Högt energipriser – sämre ekonomisk utveckling.

Idag rasar oljepriset som en sten, vilket innebär bland annat billigare drivmedel. Det är något som traditionellt brukat höra ihop med ökade ekonomisk aktivitet – men i Riksbankens analys signalerar det kris. Ändå har jag någonstans svårt att se att privatekonomin verkligen blir sämre av att folk får mer pengar över till att handla eller spara för – särskilt i ett läge då skattehöjningar och hårdare amorteringskrav står för dörren.

För att dra metaforen till sin yttersta gräns, är Stefan Ingves nu långtifrån ensam om att försöka piska liv i döda hästar. Den nya regeringen står i stallet bredvid med en hel hög av kadaver som frenetiskt chocksbehandlas med jobbskattehöjningar, pensionsskattehöjningar, nedlagd kärnkraft, nedlagd vattenkraft, nedlagda flygplatser och stelfrusna infrastrukturinvesteringar.

Man får väl önska lycka till.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6

Fler om , , , ,