Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: november 2014

Yosemite, uppdateringen från helvetet

yosemite_transform_pack

För den som vill uppleva den härliga OSX-känslan på Windows.

Det har gått ungefär sex veckor sedan jag uppdaterade till Apples nya, snygga och supersnabba operativsystem, OS 10.10. Och sedan dess har stora delar av fritiden gått åt till att:

  1. Tvångsavsluta program som hängt sig eller ”badbollar”.
  2. Starta om datorn som blivit instabil av alla tvångsavslutade program.
  3. Starta om datorn från extern Mac OS-disk för att kunna reparera startskivan, som efter en massa omstarter på grund av tvångsavslutade program uppvisar en antal skrivfel.

Livet med Yosemite har alltså utvecklats till en mindre mardröm. Jag har två datorer, en Macbook Pro från mitten av 2010, den andra en liten 11-tums Macbook Air från samma tillverkningsår. Min Macbook Air har jag redan rullat tillbaka till Macericks – som tur var hade jag en färsk kopia på min Time Capsule sparad direkt före uppgraderingen – efter att den blivit i princip helt obrukbar. CPU-fläkten gick upp i full fart varje gång varje gång en webbsida använde Flashinnehåll (I princip alla tidningssidor gör detta) och efter ett par minuter överhettades datorn och startade om. Efter att ha fått ett par flashande hårddisksymboler som indikerade att Macbooken inte hittade nån fungerande bootsektor, nedgraderade jag snabbt och nu funkar burken fint igen.

Men med min Macbook Pro 15″ ligger jag betydligt mer pyrt till. Den såg nämligen ut att fungera som den skulle dagarna efter att jag installerat Yosemite, men sedan dess har problemen hopat sig och tilltagit i styrka. Uppdateringen till 10.10.1, som skulle lösa ett antal problem lyckades istället skapa ett antal nya. Här är ett par av de grejer som inte längre går att göra:

  • Google Chrome vägrar starta. Försök att radera och installera om applikationen misslyckades – nedladdningssidan för Google Chrome kraschar.
  • Adobe Flash får både Safari och Firefox att krascha. Försök att uppdatera Flash misslyckas – installeraren hänger sig. Jag är medveten om att Apple inte precis gillar Flash, men det här känns lite drastiskt.
  • Att använda trådlös nätverksanslutning får datorn att krascha och starta om utan förvarning lite då och då.
  • Flera appar och hjälpprogram hänger sig och måste tvångsavslutas via aktivitetshanteraren, till exempel Spotify.
  • Drivrutiner saknas för datorns grafikkort (just denna modell har dubbla kort), och varningsrutor dyker upp varje gång man startar Photoshop. Om det inte hänger sig direkt vill säga.

Summa summarum är att jag gått från att ha ganska stabil gammal arbetshäst till en bärbar dator som i princip blivit obrukbar, trots att det snart har gått två månader sedan operativsystemet släpptes och många av de allvarligaste buggarna borde vara lösta. Så nu väntar ett digert jobb med att blåsa hårddisken och installera en färsk variant av Mavericks – för att sedan flytta över det 250 GB stora  – mycket bilder och musik – från en extern backup. Och alla program måste installeras från grunden, lösenord ska letas upp eller beställas hem på nytt. Helgen är alltså fullbokad.

Och allt detta för att Apple gått och förvandlats till ett nytt Microsoft – många av oss hoppade av PC-världen i samband med Windows Vista – som bara verkar testa sina program på den senast släppta hårdvaran. Vi som har pigga och fullt fungerande datorer med några år på nacken ska istället piskas till att köpa nytt.

Slutsats: Gratis är inte alltid gott, och personligen hade jag hellre betalat ett par hundralappar för att att få ett operativsystem som genomgått lite mer grundläggande kvalitetstester än Yosemite.

Fotnot: För den som vill uppleva OSX Yosemite på sin PC, finns det nu ett ”Transformation pack” att köpa. Oklart om även känslan av ständiga krascher och hängda program följer med dock.

Intressant?

Fler om , , ,

En uppvisning i arrogans och maktfullkomlighet

svensson_smith

Karin Svensson Smith. (Skärmdump från SVT Agenda.)

Karin Svensson Smith är miljöpartist och ordförande i Riksdagens trafikutskott. Där har hon varit ansvarig för att driva viktiga delar av Miljöpartiets ”ingångsvärden” i regeringsförhandlingarna – närmare bestämt den extremt dyra ”pausen” av Förbifartsbygget och beslutet att underlätta för MP i Stockholm att stänga Bromma.

I bägge dessa frågor kommer Svensson Smiths MP att bli överkört, deta sedan en majoritet av partierna i Trafikutskottet slagit fast att de kommer att rösta för att återuppta bygget av motorleden redan vid nyår. Dessutom vill majoriteten stoppa utnämningen av den statliga förhandlingsman som skulle fungera som en slags terapeut för Stockholms nedläggningssugna miljövänster.

Men i Agenda i helgen var Karin Svensson Smith totalt oförstående för att det skulle förändra något över huvud taget om hennes linje hamnade i minoritet. Frysningen av bygget fram till maj låg fast, oavsett vad som händer, fastslog hon. Något helt nytt, som inte kommnicerats tidigare, var dessutom det helt nya beskedet från Svensson Smith att anledningen till frysningen inte var att förhandla fram ny finansiering – utan att stoppa vägen från att byggas över huvud taget. I Karin Svensson Smiths värld är alltså målet att permanent strypa finansieringen till vägbygget så att den aldrig blir klar, vilket ju onekligen är diametralt annan syn än vad hennes chef – Stefan Löfven – har på saken.

Det här är något helt annat än vad som hittills sagts gång på gång av den man som kallar sig statsminister (i de fall han vågar visa sig offentligt). I en närmast obegriplig flathet mot ett litet extremt enfrågeparti som han av outgrundlig anledning utsett som regeringspartner, har han i princip lämnat walkover till en hårdför falang av miljövänstern som hatar de flesta moderna bekvämligheter uppfunna senare än sent 1800-tal. Och som struntar i såväl demokrati som riksdagsbeslut. Förbifartsbygget ska stoppas till varje pris, är den numera inte särskilt dolda agendan. Och detta ska alltså ske via en slags politisk maskirovka: Genom att sabotera förutsättningarna och strypa finansieringen ska Riksdagen, som främst representerar de dryga 93 procent av befolkningen som inte röstade på Miljöpartiet, ställas inför fullbordat faktum. Demokratin står i vägen, och måste därför rundas.

Karin Svensson Smiths maktfullkomlighet och arrogans är förvisso inte överraskande – vänsterns utopier har alltid krävt hårda inskränkningar av den personliga friheten. Oönskade beteenden, som att flyga till Thailand och åka bil, ska korrigeras, och lösningen är som alltid att skapa bristsituationer och ransonering. Därför måste bilism, flyg och låga energipriser till varje pris stoppas. Strunt samma om vi bara får el två dagar i veckan, strunt i att vi inte kan försörja ens hälften av svenskarna med egenproducerade livsmedel. Nolltillväxt är målet, och genom ransonering och umbäranden visar vi vilket föredöme vi är för en förbluffad omvärld. (Som mest skakar på huvudet åt oss.)

Vad som är intressant i sammanhanget är att Karin Svensson Smith själv hoppade av Vänsterpartiet för snart 10 år sedan, till stor del på grund av de gamla kommunisternas förakt för demokrati och parlamentarism. Så här skrev hon i Sydsvenskan om sitt avhopp:

I Skåne liknar ”ledande kamrater” parlamentarismen vid en varm tröja, som kan vara bra att ha när det är kallt men i övrigt umbärlig. I en färsk intern v-artikel reflekteras över om nu socialismen inte ser ut att nås via det parlamentariska arbetet kanske det är parlamentarismen och inte socialismen som skall ifrågasättas.

För sanna demokrater är det omöjligt att vara trovärdig i ett sådant sällskap. Miljöpartiet har ingen kommunistisk barlast. Partiet har de senaste åren mognat och utgör i regel en konstruktiv part i det parlamentariska arbetet.

I söndagens Agenda visade Svensson Smith minst av allt prov på någon utbredd respekt för parlamentarism och demokrati – snarast raka motsatsen. När inte parlamentet tycker som Smith och MP, inriktas strategin istället på att att runda majoritetens beslut – om så krävs med hjälp av fulspel och förhalningar.

Man får hoppas att denna uppvisning i maktfullkomlighet och arrogans gentemot en överväldigande majoritet av väljarna får tuffa konsekvenser. För MP – och i synnerhet för Smith.

Vi får väl se om samarbetet överlever veckan som kommer.

Intressant?

Fler om , , ,

DN 1, 2, 3, SvD, Aftonbladet, Motpol

20 år senare

Ja, jag erkänner – jag röstade ja till EU-medlemskapet i folkomröstningen för 20 år sedan.

Ett val som jag fått tillfälle att ångra många gånger sedan dess. Till mitt försvar kan jag säga att det dock var ett helt annat EU som jag personligen röstade för än det planekonomiska och centralstyrda monster som kom att ersätta det som lockade – den öppna handelsunion med fri rörlighet för varor och tjänster som vi dittills hade lärt oss förknippa med det som då kallades EG, den Europeiska gemenskapen. En sammanslutning av fria stater som har få likheter med det vi fick istället, när maktberusade politiker och byråkrater tog makten och styrde det europeiska projektet mot ständigt ökad överstatlighet och kontroll.

Visst, rörligheten har ökat lite grann och vi slipper ibland visa pass när vi reser mellan länderna. Och i stora delar av unionen existerar nu en gemensam valuta, vilket gör det enklare att jämföra priser på varor och tjänster.

Men samtidigt har problemen hopat sig, och idag är den allmänna bilden av EU bland medborgarna varken ett fredsprojekt eller konkurrenskraftig frihandelsunion, snarare att ekonomiskt och politiskt konkursbo. Det monumentala felbeslutet att tvinga in så väsensskilda ekonomier som Tyskland och Grekland under en gemensam valuta, ledde precis som kritikerna förutspådde till spekulationsbubblor och åtföljande permanenta kriser. Euroförsvaret har lagt en död hand över EU:s tillväxt i mer än sex år, och ingen ljusning är i sikte.

Samtidigt har Bryssel förvandlats till tummelplats för välfinansierade lobbyister som styr politiker och byråkrater med i från början högst oklart demokratisk legitimitet. Tjänstemän och kommissionärer – som vi inte röstat på – driver fram ständigt nya direktiv som sedan automatiskt blir svensk lag utan att vi kan protestera. 7-8 av 10 svenska riksdagsbeslut kommer idag från Bryssel – lagar som vi är tvingade att efterleva även i de fall där de slår direkt mot svenska jobb och svensk ekonomi (som det vansinniga svaveldirektivet som riskerar slå ut industrier i Norrland).

Den fria rörligheten, en av de verkligt stora fördelarna med samarbetet, är givetvis bra – men det vi ser mest av idag är hur skrupelfria EU-länder använder systemet för att mer eller mindre handgripligt tvinga iväg sina fattigaste medborgare till ett liv som tiggare i Europas huvudstäder.

1994 röstade svenskarna för ökad personlig frihet, bättre ekonomi, fler jobb och kanske allra mest ett avskaffat systembolag. Men istället för att få köpa vin och öl på ICA, blev EU ett byråkratiskt monsterbygge, med en allt större kader av ovalda byråkrater som detaljstyr allt större delar av våra liv – från vilken typ av dammsugare vi ska få köpa till vilket godis som ska tillåtas i butikerna. Lägg till detta EU-kommissionens nye ordförande, icke-vald av folket, som aktivt ägnat sig åt att hjälpa skattesmitare – med miljarder i förlorade skatteinkomster som resultat.

20 år efter Sveriges ja till EU permanentas den ekonomiska krisen, nya regleringar gör det mer och mer olönsamt att driva företag och industrierna flyr till länder med billigare energi och lägre kostnader. Kvar blir en union fokuserad på att hantera ständigt nya kriser, istället för att bygga välstånd och framtidstro.

Vi skulle gjort som våra grannar i väst och stannat utanför – och på köpet tjänat 30 miljarder i årlig avgift till byråkratcirkusen i Bryssel och Strasbourg. Fast det går ju inte heller längre, för Riksdagen beslutade redamn 2010 att skriva in vårt EU-medlemskap i grundlagen.

I alla fall: Förlåt.

You can check out any time yo like, but you can never leave. (Hotel California, The Eagles.)

Läs även Motpol och HAX.

Intressant?

Fler om , ,

Hej demokrati!


Gustav Fridolin är regeringens eget svar på PewDiePie. Han har börjat använda tjänsterummet för att spela in små peppfilmer till Sveriges lärare och lägga upp på YouTube – som den här ovan – och kan därigenom dryga ut den snålt tilltagna ministerlönen med lite sköna annonskulor från Google Adwords.

Men Fridolin är inte bara Youtubestjärna, han är dessutom skolminister – med ansvar för att den svenska skolan kravlar sig upp ur det hål där den kunskapsmässigt befunnit sig de senaste decennierna. I detta sammanhang är det värt att uppmärksamma att Fridolin själv verkar ha bristfälliga kunskaper i samhällskunskap, och då i synnerhet hur svensk demokrati fungerar. För när han i en intervju tidigare idag ombads att kommentera Alliansens skolbudget, med flera förslag som Sverigedemokraterna ställer sig bakom, var hans korta kommentar: ”vi får titta på dem”.

Gustav Fridolin verkar alltså ha missat grundkursen i demokrati: Att det är Riksdagen som har den yttersta lagstiftande makten i Sverige – inte den minoritetsregering där han själv ingår. Om Alliansens budget för stöd av SD i Riksdagen, är det den som går igenom och Fridolin kan antingen välja mellan att sitta kvar och genomföra Alliansens politik, eller avgå tillsammans med resten av regeringen. Det finns alltså inget alternativ som heter ”vi får titta på det”.

Fast det är klart, Fridolin är ju företrädare för samma parti som så sent som i våras ville förbjuda anonyma bloggar och vars mediepolitiske talesperson nu vill lösa den svenska tidningsbranschens kris genom att avgiftsbelägga länkar på webben.

Vi kan säkert se fram emot en ny Youtubefilm inom kort, där Fridolin rätar ut alla frågetecken.

Intressant?

Fler om , , ,

En omvänd skönhetstävling

Migrationsverket släppte i dagarna sin uppdaterade prognos, som pekar på att fler flyktingar än nånsin kommer att söka sig till Sverige kommande år. En mottagningorganisation som redan är mycket ansträngd, kommer att få ännu större problem – och kostnaderna kommer givetvis att bli ännu ett antal miljarder högre än vad finansminister Magdalena Andersson prognosticerade i sin två veckor gamla budget.

Och den stora och brännande frågan för Stefan Löfvens regering just nu är om han alls kommer att få igenom denna budget i Riksdagen. (Själv är han, och finansministern Magdalena Andersson, av någon anledning övertygade om att de borgerliga riksdagsledamöterna nog ändrar sig och väljer den gröna knappen för att ”unga ska få jobb” istället för att gå arbetslösa.)

Problemet för Andersson och Löfven är att allianspartierna sedan länge deklarerat att de kommer att lägga fram en gemensam budget – med start kl 09.30 idag – något som onekligen vore ganska meningslöst om de inte själva tänkte rösta på den. Därför kommer allianspartierna att säga nej till Löfvens budget, som alltså bara kan överleva ifall Sverigedemokraterna gillar den. Och med tanke på de senaste veckornas uttalanden från partiets företrädare, verkar SD redan ha beslutat sig för att rösta ner Löfven när det blir dags att rösta om budgeten i december.

Så långt verkar ju allt enkelt, men i dagens politiska situation är emellertid det som inte sägs ofta mer intressant än det som kommuniceras. För snart två veckor sedan uppmärksammades det lite i förbigående att den nya budgeten innehåller ett område där kostnadsökningen inte överraskande är mycket kraftig – migration och integration. Jämfört med 2014 hamnar kostnaderna  runt 12 miljarder högre nästa år, eller nära hälften av de budgetförstärkningar på 25 miljarder som aviserats. (Siffror som alltså redan är inaktuella.)

Denna budgetbomb har inte nämnts annat än i förbigående, eftersom Voldemortdoktrinen råder. Istället har fokus riktats mot i sammanhanget rena felräkningspengar som dragits in från Medelhavsinstitut, eller några miljoner som satsas på förortskultur.

Ingen ska dock inbilla sig att Sverigedemokratierna och Åkessons vikarie inte håller full koll på budgeten – krona för krona som det brukar heta på modern politikerprosa. Det som driver kostnaderna är framför allt de rekordstora flyktingströmmarna från Syrien och Irak, och de platser på anläggningsboenden som Migrationsverket tvingas hyra av diverse välfärdsoligarker, som genom att ta ut hotellpriser just nu tjänar miljarder på desperata människor på flykt undan mördarband och terrorister.

För SD bygger som bekant hela partiets politik på att stoppa flyktingströmmarna, därför kommer partiet givetvis att nagelfara alliansens stundande skuggbudget. Kommer M, FP, C och KD att satsa mer eller mindre på migrationspolitiken än regeringen? Och kommer de att bryta sig loss från den tidigare migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet, som slöts av Fredrik Reinfeldt som ett sätt att stoppa SD från att få inflytande, men som samtidigt innebar en avsevärt generösare migrationspolitik än tidigare s-regeringar bedrivit?

En överenskommelse till vilken Socialdemokraterna nu anslutit sig, och med tanke på arkitekterna bakom densamma – regeringspartnern MP – ges det knappast utrymme för ändringar i liggande S/MP-budget.

Vad som stundar är alltså en slags bisarr omvänd skönhetstävling där det block som satsar minst på migration kan räkna med SD:s röst. Inget av partierna kommer att prata öppet om denna politiska gisslansituation, men vi kan vara säkra på en det blir en högljudd svekdebatt där brun gegga i monumental mängd kommer att kletas på det block vars budget går segrande ur striden.

Om Alliansen i sin budget som det spekulerats däremot skulle lägga sig på samma nivå som S/MP-regeringen – eller högre – för att på så sätt desarmera SD:s möjlighet att bedriva utpressning, kan vi konstatera att Alliansen fortsatt hedrar Miljöpartiöverenskommelsen, trots att den nya regeringen kastat de flesta andra blocköverskridande uppgörelser överbord.

I praktiken innebär det att väljarna får bekräftat att det endast finns två alternativ att välja mellan på:  MP:s närmast nyliberala migrationspolitik, eller Sverigedemokraternas nollvision för flyktingar. Det finns ingen alternativ plan C, D eller E, eftersom både Stefan Löfven och Allianspartierna bestämt sig för att just denna mycket komplicerade fråga – hur vi ska kunna få fram utbildning, jobb och bostäder till nära 100.000 nyanlända – ska lämnas till Riksdagens två ytterlighetspartier att hantera.

Den vettskrämda tystnaden från partierna, där ingen politiker från vare sig alliansen eller vänsterblocket verkar vågar ta i frågan med tång, gör att vi har en situation där en liten minoritet bestämmer Sveriges politik i en av våra verkligt stora frågor. Och just nu är det MP med 6,9 procent av rösterna, som styr. Svansen vajar på hunden.

Detta är det nog ganska många väljare hos både S och M som har en del synpunkter på. Samtidigt som de bägge statsbärande partiernas ledare hoppas att problemet ska försvinna om de bara tiger tillräckligt länge.

De närmaste veckorna kommer att bli intressanta.

Intressant?

Fler om , , , ,

Passkontrolle, Bitte – den sista resan genom DDR

DDR-gränspolis

Östtysk passkontrollant (t v) i tidstypisk uniform ombord på ett tåg. Dock inte den samme som beskrivs i texten.

Tiden går snabbt när man har roligt, brukar det heta. Om det stämmer, måste de senaste 25 åren varit närmast hysteriskt kul, för tiden har verkligen flugit iväg. Det känns ju som det var alldeles nyss som vi var unga och nygifta, den varma försommaren 1989. Och som gröna nykomlingar i mediebranschen fanns det knappast tid för någon smekmånad – däremot lyckades vi lirka loss en veckas semester till vårt favoritställe i Europa: Berlin.

På den tiden var Berlin i mångt och mycket synonymt med Västberlin, och det skulle dröja många år innan det blev gentrifierat weekendresmål för svenskar. De centrala stadsdelarna, Mitte, låg bakom den antifascistiska skyddsvallen som det hette i östtysk propaganda. Visst gick det att resa in på ett dagsvisum, men det krävde tvångsväxling av 25 D-mark till lika många östtyska mark, som i princip inte gick att köpa nåt för. Dåtidens DDR:s ekonomi var i betydande utsträckning närmast fixerad vid att få in västvaluta till den konkursmässiga statskassan. Till och med de egna medborgarna såldes som ett sätt att få in västvaluta.

Dessutom kände sig aldrig riktigt ensam när man trampade kring bland de nedgångna och halvt raserade husen i Berlins forna hjärta – övervakningen var omfattande och Folkpolisen (Vopo) fanns överallt. Men trots det grå, trots det långt gångna förfallet, låg det något i luften då, denna sista sommar 1989 – en känsla som andades om det oundvikliga slutet för den övervaknings- och slavstat som DDR utvecklats till. Östtyskarna hade redan börjat rösta med fötterna – de tog sina Trabanter och reste i tiotusental på ”semester” till Ungern, och korsade sedan den nyöppnade gränsen mot Österrike. Landet dränerades snabbt och Honecker och hans politbyrå blev mer och mer trängd för varje dag. I städer som Leipzig, Karl Marx-Stadt och Magdeburg tilltog protesterna för varje dag, och massdemonstrationerna hade vuxit sig så stora att SED och Stasi inte längre vågade ingripa med våld.

Men det jag ändå minns bäst från Berlin 1989 är resan dit. En resa jag gjorde ett flertal gånger med början i mitten av 80-talet. På den tiden var tåget det enda realistiska sättet att ta sig dit från Sverige. Flyget till Västberlin var starkt reglerat – det fanns bara tre flygrutter in till staden – och endast de tre allierade segrarnas nationella flygbolag (Pan Am, Brirish Airways och Air France), hade tillstånd att landa på Tegel. Så för oss svenskar blev det till att ta nattåget från Malmö Centralsation, som avgick vid 22-tiden på kvällen och var framme strax efter 08.00 vid Bahnhof Zoo, dåtidens fjärrtågsstation i Västberlin.

Vägen dit var inte mycket längre än 40 mil – alltså kortare än till Stockholm – men i tid och rum kändes resan som en evighet.

mitropa_wagen

”Mitropa” stod det på många av de vagnar som kördes av östtyska Deutche Reichbahn. Den här bilden är tagen några år senare i Paris, men skulle lika gärna kunna ha varit från Malmö central en kväll 1989. Foto: Renaud CHODKOWSKI/Flickr

Redan på Malmö central kunde man förnimma DDR-atmosfären. Tågvagnarna som stod inne vid perrongen var nämligen östtyska, tillhörande Deutche Reichbahn, DR. (Östtyskland brydde sig aldrig om att döpa om den gamla riksjärnvägen från förkrigstiden.) Vagnarna var formligen  impregnerade av brunkolsrök och dieselångor, och vi visste att det krävdes en grundlig dusch och ett klädbyte efter natten på de hårda britsarna i fyrmannakupén.

Efter den svensk passkontroll på bangården i Trelleborg – jo, man kollades på utresan också, mest för att slippa fastna i Östtyskland – rullade vi ombord på M/S Rügen, en kombinerad tåg- och bilfärja med destination Sassnitz. Absolut ingenting hände ombord, möjligen med undantag för att några långtradarchaufförer, med destinationer i Östeuropa, drack sig fulla på billig östtysk öl i kafeterian.

När vi rullade av färjan i Sassnitz framåt tretiden på morgonen, bogserades tågsetet in ett stickspår, bredvid ruinerna av ett par gamla hamnmagasin. På perrongen lyste en rad starka strålkastare som fick ekipaget att bada i ljus. Ljudet av stöveltramp och hundskall hördes utanför, och ytterdörrarna till vagnen slets upp. Dörren till kupén öppnades med ett ryck, och en bister rundlagd man i 40-årsåldern, iklädd DDR-gränspolisens uniform, trädde in – i sällskap av en stor schäfer i koppel. Hunden satte igång direkt att sniffa under träbänkarna, på jakt efter föremål som var otillåtna att medföra in i DDR (skrivmaskiner och tryckutrustning var minst lika illa som narkotika). På magen hade passpolisen en liten metalllåda, som han knäppte upp med ett vant snäpp – varpå en uppsättning av stämplar och blanketter blev tillgängliga.

Barskt och med bistert ansiktsuttryck röt han fram sitt ärende: ”Passkontrolle, Bitte!” Det fanns inga som helst spår av någon vänlighet i detta ”bitte” – snarare handlade det om en militär ordergivning. På vakt utanför kupén stod ett par kpistbeväpnade vakter beredda att rycka in ifall någon passagerare mot förmodan skulle ha problem med att efterleva ordern.

Efter att ha blivit noggrant granskad och jämförd med bilden i passet, fick vi våra stämplar och fick åka vidare. Tåget rangerades om, vändes, och ett nytt diesellok kopplades på för vidare transport till Berlin.

Minnet från den nattliga tågresan genom det lummiga försommarlandskapet är något jag aldrig glömmer, framför allt för de extrema kontrasterna. Östtyskland var som ett slags Midgård ur Sagan om ringen – oändligt vackert och obeskrivligt smutsigt och fult på samma gång. Lummiga ängar, skogsdungar och vajande fält bredde ut sig i försommarskrud – bara för att snabbt förbytas i något som påminde om Mordor när tåget rullade förbi gigantiska, rykande kemikombinat i Bergen Rügen eller nedgångna skeppsvarv i Stralsund-Rügendamm – ett förfall som vittnade om en bankrut stat där ingenting egentligen hänt efter krigsslutet mer än 40 år tidigare.

ostberlin_1989

Östberlin 1989. Foto: Raphaël Thiémard/Flickr

När vi rullade in i Berlins utkanter tidigt på morgonen, gled färgskalan allt mer över i grått. Resan gick via förstäderna i öster, som Bernau, Ahrensfelde och Lichtenberg, och ju längre in mot centrum, desto tyngre lade sig den sötaktiga stickande röken från de stora koleldade kraftverken runt Spree. Till sist fanns det inga färger kvar, bara en skala från mörkt- till ljusgrått.

Tågstoppen var flera, trots att det här var ett transittåg som ingen vare sig fick gå på eller av. Men efter ett längre uppehåll vid Berlin Ostbahnhof var det till sist dags för den sista anhalten i DDR – Berlin Friedrichstrasse.

Här upprepades proceduren från Sassnitz, om möjligt med ännu fler gränsvakter och ännu grundligare undersökning. Poliser med ficklampor kröp in under tågvagnarna för att säkerställa att ingen DDR-medborgare försökte ta sig över gränsen,  schäferhundarna sniffade frenetiskt både under sätena och på vårt bagage. Efter ytterligare ett ”Passkontrolle, Bitte”, ännu en stämpel och ett stelt ”auf wiedersehen” fick tåget så äntligen rulla vidare in i väst mot slutdestinationen Zoologischer Garten.

Och det var inte utan att man drog en lättnadens suck efter de där timmarna i påtvingad instängdhet i DDR.

31-3

Potsdamer Platz, någon gång på 80-talet. I fonden står resterna av det forna lyxhotellet Esplanade (delar av detta finns idag inbyggt i det nya moderna centrumet på platsen.

Några månader senare, den 9 november, föll muren och mindre än ett år senare återförenades de bägge tyska staterna. Terrorstaten monterades ner och människor i öst och väst kunde själva välja att resa dit de ville, när de ville, utan att behöva riskera en kula i ryggen.

Det skulle dröja flera år innan jag gjorde om den nattliga tågfärden från Malmö till Berlin. Den var annorlunda på många sätt – men i ett avseende precis som förr.

När tåget rullade av färjan i Sassnitz, bogserades det som vanligt bort till sin rangerbangård för tågbyte, bredvid samma ruiner till hamnmagasin. Varpå samma rultiga gränspolis som på DDR-tiden återigen stegade in i kupén –  fast denna gång iklädd Förbundrepublikens uniform. Borta var också schäfern och plåtlådan med stämplar på bröstet.

”Passkontrolle”, sa han, med ganska trött röst. Och tillade, med ett tillkämpat leende, ”bitte”.

Den sista resan genom DDR – och den första genom ett fritt Tyskland. Två länder som var mer annorlunda än någon kanske  trodde, vilket Die Zeit speglar i sin utmärkta infografik om Tyskland idag jämfört med för 25 år sedan.

Nästan så man blir lite sugen på att sätta sig på tåget igen.

Intressant?

DN, SvD 1, 2, 3

Fler om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: