DDR-gränspolis

Östtysk passkontrollant (t v) i tidstypisk uniform ombord på ett tåg. Dock inte den samme som beskrivs i texten.

Tiden går snabbt när man har roligt, brukar det heta. Om det stämmer, måste de senaste 25 åren varit närmast hysteriskt kul, för tiden har verkligen flugit iväg. Det känns ju som det var alldeles nyss som vi var unga och nygifta, den varma försommaren 1989. Och som gröna nykomlingar i mediebranschen fanns det knappast tid för någon smekmånad – däremot lyckades vi lirka loss en veckas semester till vårt favoritställe i Europa: Berlin.

På den tiden var Berlin i mångt och mycket synonymt med Västberlin, och det skulle dröja många år innan det blev gentrifierat weekendresmål för svenskar. De centrala stadsdelarna, Mitte, låg bakom den antifascistiska skyddsvallen som det hette i östtysk propaganda. Visst gick det att resa in på ett dagsvisum, men det krävde tvångsväxling av 25 D-mark till lika många östtyska mark, som i princip inte gick att köpa nåt för. Dåtidens DDR:s ekonomi var i betydande utsträckning närmast fixerad vid att få in västvaluta till den konkursmässiga statskassan. Till och med de egna medborgarna såldes som ett sätt att få in västvaluta.

Dessutom kände sig aldrig riktigt ensam när man trampade kring bland de nedgångna och halvt raserade husen i Berlins forna hjärta – övervakningen var omfattande och Folkpolisen (Vopo) fanns överallt. Men trots det grå, trots det långt gångna förfallet, låg det något i luften då, denna sista sommar 1989 – en känsla som andades om det oundvikliga slutet för den övervaknings- och slavstat som DDR utvecklats till. Östtyskarna hade redan börjat rösta med fötterna – de tog sina Trabanter och reste i tiotusental på ”semester” till Ungern, och korsade sedan den nyöppnade gränsen mot Österrike. Landet dränerades snabbt och Honecker och hans politbyrå blev mer och mer trängd för varje dag. I städer som Leipzig, Karl Marx-Stadt och Magdeburg tilltog protesterna för varje dag, och massdemonstrationerna hade vuxit sig så stora att SED och Stasi inte längre vågade ingripa med våld.

Men det jag ändå minns bäst från Berlin 1989 är resan dit. En resa jag gjorde ett flertal gånger med början i mitten av 80-talet. På den tiden var tåget det enda realistiska sättet att ta sig dit från Sverige. Flyget till Västberlin var starkt reglerat – det fanns bara tre flygrutter in till staden – och endast de tre allierade segrarnas nationella flygbolag (Pan Am, Brirish Airways och Air France), hade tillstånd att landa på Tegel. Så för oss svenskar blev det till att ta nattåget från Malmö Centralsation, som avgick vid 22-tiden på kvällen och var framme strax efter 08.00 vid Bahnhof Zoo, dåtidens fjärrtågsstation i Västberlin.

Vägen dit var inte mycket längre än 40 mil – alltså kortare än till Stockholm – men i tid och rum kändes resan som en evighet.

mitropa_wagen

”Mitropa” stod det på många av de vagnar som kördes av östtyska Deutche Reichbahn. Den här bilden är tagen några år senare i Paris, men skulle lika gärna kunna ha varit från Malmö central en kväll 1989. Foto: Renaud CHODKOWSKI/Flickr

Redan på Malmö central kunde man förnimma DDR-atmosfären. Tågvagnarna som stod inne vid perrongen var nämligen östtyska, tillhörande Deutche Reichbahn, DR. (Östtyskland brydde sig aldrig om att döpa om den gamla riksjärnvägen från förkrigstiden.) Vagnarna var formligen  impregnerade av brunkolsrök och dieselångor, och vi visste att det krävdes en grundlig dusch och ett klädbyte efter natten på de hårda britsarna i fyrmannakupén.

Efter den svensk passkontroll på bangården i Trelleborg – jo, man kollades på utresan också, mest för att slippa fastna i Östtyskland – rullade vi ombord på M/S Rügen, en kombinerad tåg- och bilfärja med destination Sassnitz. Absolut ingenting hände ombord, möjligen med undantag för att några långtradarchaufförer, med destinationer i Östeuropa, drack sig fulla på billig östtysk öl i kafeterian.

När vi rullade av färjan i Sassnitz framåt tretiden på morgonen, bogserades tågsetet in ett stickspår, bredvid ruinerna av ett par gamla hamnmagasin. På perrongen lyste en rad starka strålkastare som fick ekipaget att bada i ljus. Ljudet av stöveltramp och hundskall hördes utanför, och ytterdörrarna till vagnen slets upp. Dörren till kupén öppnades med ett ryck, och en bister rundlagd man i 40-årsåldern, iklädd DDR-gränspolisens uniform, trädde in – i sällskap av en stor schäfer i koppel. Hunden satte igång direkt att sniffa under träbänkarna, på jakt efter föremål som var otillåtna att medföra in i DDR (skrivmaskiner och tryckutrustning var minst lika illa som narkotika). På magen hade passpolisen en liten metalllåda, som han knäppte upp med ett vant snäpp – varpå en uppsättning av stämplar och blanketter blev tillgängliga.

Barskt och med bistert ansiktsuttryck röt han fram sitt ärende: ”Passkontrolle, Bitte!” Det fanns inga som helst spår av någon vänlighet i detta ”bitte” – snarare handlade det om en militär ordergivning. På vakt utanför kupén stod ett par kpistbeväpnade vakter beredda att rycka in ifall någon passagerare mot förmodan skulle ha problem med att efterleva ordern.

Efter att ha blivit noggrant granskad och jämförd med bilden i passet, fick vi våra stämplar och fick åka vidare. Tåget rangerades om, vändes, och ett nytt diesellok kopplades på för vidare transport till Berlin.

Minnet från den nattliga tågresan genom det lummiga försommarlandskapet är något jag aldrig glömmer, framför allt för de extrema kontrasterna. Östtyskland var som ett slags Midgård ur Sagan om ringen – oändligt vackert och obeskrivligt smutsigt och fult på samma gång. Lummiga ängar, skogsdungar och vajande fält bredde ut sig i försommarskrud – bara för att snabbt förbytas i något som påminde om Mordor när tåget rullade förbi gigantiska, rykande kemikombinat i Bergen Rügen eller nedgångna skeppsvarv i Stralsund-Rügendamm – ett förfall som vittnade om en bankrut stat där ingenting egentligen hänt efter krigsslutet mer än 40 år tidigare.

ostberlin_1989

Östberlin 1989. Foto: Raphaël Thiémard/Flickr

När vi rullade in i Berlins utkanter tidigt på morgonen, gled färgskalan allt mer över i grått. Resan gick via förstäderna i öster, som Bernau, Ahrensfelde och Lichtenberg, och ju längre in mot centrum, desto tyngre lade sig den sötaktiga stickande röken från de stora koleldade kraftverken runt Spree. Till sist fanns det inga färger kvar, bara en skala från mörkt- till ljusgrått.

Tågstoppen var flera, trots att det här var ett transittåg som ingen vare sig fick gå på eller av. Men efter ett längre uppehåll vid Berlin Ostbahnhof var det till sist dags för den sista anhalten i DDR – Berlin Friedrichstrasse.

Här upprepades proceduren från Sassnitz, om möjligt med ännu fler gränsvakter och ännu grundligare undersökning. Poliser med ficklampor kröp in under tågvagnarna för att säkerställa att ingen DDR-medborgare försökte ta sig över gränsen,  schäferhundarna sniffade frenetiskt både under sätena och på vårt bagage. Efter ytterligare ett ”Passkontrolle, Bitte”, ännu en stämpel och ett stelt ”auf wiedersehen” fick tåget så äntligen rulla vidare in i väst mot slutdestinationen Zoologischer Garten.

Och det var inte utan att man drog en lättnadens suck efter de där timmarna i påtvingad instängdhet i DDR.

31-3

Potsdamer Platz, någon gång på 80-talet. I fonden står resterna av det forna lyxhotellet Esplanade (delar av detta finns idag inbyggt i det nya moderna centrumet på platsen.

Några månader senare, den 9 november, föll muren och mindre än ett år senare återförenades de bägge tyska staterna. Terrorstaten monterades ner och människor i öst och väst kunde själva välja att resa dit de ville, när de ville, utan att behöva riskera en kula i ryggen.

Det skulle dröja flera år innan jag gjorde om den nattliga tågfärden från Malmö till Berlin. Den var annorlunda på många sätt – men i ett avseende precis som förr.

När tåget rullade av färjan i Sassnitz, bogserades det som vanligt bort till sin rangerbangård för tågbyte, bredvid samma ruiner till hamnmagasin. Varpå samma rultiga gränspolis som på DDR-tiden återigen stegade in i kupén –  fast denna gång iklädd Förbundrepublikens uniform. Borta var också schäfern och plåtlådan med stämplar på bröstet.

”Passkontrolle”, sa han, med ganska trött röst. Och tillade, med ett tillkämpat leende, ”bitte”.

Den sista resan genom DDR – och den första genom ett fritt Tyskland. Två länder som var mer annorlunda än någon kanske  trodde, vilket Die Zeit speglar i sin utmärkta infografik om Tyskland idag jämfört med för 25 år sedan.

Nästan så man blir lite sugen på att sätta sig på tåget igen.

Intressant?

DN, SvD 1, 2, 3

Fler om , , ,