Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: december 2014

Vad ska vi egentligen med en riksdag till?

Efter gårdagens uppgörelse mellan S/MP-regeringen och Alliansen, allmänt kallad Decemberöverenskommelsen (som på Twitter ganska omgående föreslogs få hashtaggen #DÖ) finns det många på bägge sidor om den numera allt otydligare blockgränsen som frågar sig vad i alla glödheta våra folkvalda håller på med.

Visst, Löfven slapp utlysa nyval och behövde inte bryta upp regeringskoalitionen med ett alltmer opinionsmässigt pressat Miljöpartiet. Anna Kinberg Batra slapp att kasta sig oförberedd in i en ny valrörelse samtidigt som hennes parti skriker högt efter ny politik. Och både KD och Folkpartiet, som bägge hängde på gärdsgården, kan klamra sig kvar i Riksdagen ännu ett par år i väntan på ett mirakel som får väljarströmmarna att vända.

Men överenskommelsen, om än praktisk för de gamla maktpartierna. är samtidigt en loska i nyllet på demokratin. Vad MSKDFPCMP-kartellens uppgörelse innebär är ju nämligen att riksdagen och de folkvalda ställs åt sidan och inte längre behövs. Det är, om än inte ett brott mot grundlagen, en slags kastrering av rikets högsta beslutande församling. MSKDFPCMP-kartellen kom fram till att folket röstat fel, och därför ställs riksdagen nu under förmyndarskap.

Måhända beror det på den hätska och allt mer polariserade tonen i samhällsdebatten, eller på att de politiska partierna i allt högre utsträckning leds av unga och/eller oerfarna amatörer. Men om de tar ett steg tillbaka och tänker efter, kanske till och med bläddrar lite i en historiebok, kommer de att upptäcka att vad de gjort har praktiserats många gånger förr. I större delen av det gamla Östeuropa bakom järnridån fanns det till synes demokratiskt valda parlament, där ett antal partier satt representerade och till och med debatterade. Problemet var bara att ett parti, det socialistiska, alltid hade den absoluta majoriteten – och dessutom hade makten att godkänna vilka partier som fick ställa upp i valen.

Vi är inte där än, men MSKDFPCMP-koalitionen, som skapats enkom av en enda anledning – att hålla Sverigedemokraterna borta från makten och slippa skaffa sig majortet i riksdagen för sina budgetar – rör sig snabbt mot att bli ett slags nytt, ännu så länge informellt Enhetsparti. Och dessvärre leder detta i sin tur till att det enda oppositionspartiet kommer att vara SD.

MSKDFPCMP-kartellen tror kanske att de kan andas ut nu, men det är en draksådd de planterat. Alliansen har, som bland annat Gunnar Hökmark och PJ Anders Lindner uppmärksammat, på förhand gett grönt ljus för Jonas Sjöstedt att driva fram vilka budgetar som helst; Alliansen har ju lovat att släppa fram dem. Så när mästerförhandlaren Stefan Löfven sätter sig ner med V-ledaren ännu en gång för att mangla fram höstbudgeten, kan vi bara stillsamt titta på när de bägge kommer överens om att de statliga pengarna till Förbifarten inte längre existerar. Till exempel.

Riksdagen kommer de närmsta åren framför allt att fungera som ett forum för käbbel, utan någon reell makt över det som är politikens främsta strategiska vapen: statsbudgetarna. Så varför över huvud taget fortsätta betala 349 riksdagsledamöter 60.000 kr vardera i månaden, exklusive traktamenten, övernattningslägenheter och reseersättningar? För att inte tala om alla utskott, sekreterare och sakkunniga. De kan ju lika gärna käbbla på Twitter eller Facebook, och besparingen hade blivit uppåt en halv miljard årligen.

Det där som står i vår grundlag om att all makt utgår från folket, stämmer ju ändå inte längre.

Snarare går all makt numera ut över folket.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, Expressen
Fler om , ,

Surprise! EU-direktiv bakom kravet på att lägga ner svensk vattenkraft

stromma_kraftstation

Strömma vattenkraftstation, Varbergs första elverk. Ett av dem som hotas av stängning.

Egentligen borde jag väl fattat det här redan för ett år sedan, när jag skrev om den så kallade vattenverksamhetsutredningen, som – om dess förslag blir verklighet – kommer att leda till nedläggning av hundratals mindre vattenkraftverk, många i Sydsverige och byggda för 100 år sen eller mer. Anledningen är att de inte möter dagens miljökrav och därmed ska tvingas söka tillstånd på nytt. En process som kan kosta miljoner och som många mindre kraftverksägare inte har möjlighet att betala. Följden blir att verken stängs, och bortfallet av el – i runda slängar tio procent av den svenska produktionen – som blir resultatet är extra bekymmersamt i ett läge där förnybar energi med stort behov av reglerkraft byggs ut. Och utan vattenkraft att reglera vindkraften med, är vi hänvisade till gaseldade turbiner, till stor glädje för Vladimir Putin och hans hejdukar.

När jag skrev om förslaget förra gången, utgick jag lite raljant från att vindlobbyn hade ett finger med i spelet. Och det kanske den har, men det verkliga upphovet till galenskaperna är som i nästan samtliga fall där vi har att göra med kostsamma och jobbdödande regleringar och direktiv – just det  – EU. Samma omättliga och ständigt expanderande byråkratimaskin i Bryssel som ligger bakom fler än två av tre svenska lagar i den svenska riksdagen.

Så även det bisarra förslaget att avveckla stora delar av vår verkligt viktiga naturtillgång – den rena svenska vattenkraften som försett oss med trygg energi i mer än 100 år. Orsaken till att den kommit i skottgluggen är, enligt Vattenverksamhetsutredningen, som lämnade sitt förslag i somras,  just att den är byggd för mer än hundra år sedan och därför behöver ”anpassas” till modern EU- miljölagstiftning.

Utredningens slutrapport har sågats av nära samtliga flesta remissinstanser förutom sportfiskarna, som ju helst av allt vill riva alla svenska kraftverksdammar för att fisken ska få simma fritt som på det gamla goda 1800-talet. (På den tiden var det dessutom gott om plats att ägna sig åt sportfiske, om man inte hade oturen att inte ligga ihjälfrusen i sin utkylda statarstuga utan el, eller vara upptagen med att dö av svält, malaria eller tuberkulos.)

Hur som helst visar sig även vattenkraftsutredningen  vara resultat av ett EU-direktiv – i detta fall The EU Water Framework Directive, som bland annat kräver att att alla fiskar bosatta i unionen ska åtnjuta full frihet att simma obehindrat upp och ner för samtliga floder, från källa till utlopp, senast 2027. Där det finns kraftverk och/eller fördämningar måste alltså fisktrappor byggas som gör det möjligt för firrarna att ta sig förbi.

Underlåtelse att följa dessa regler resulterar i dryga böter på som mest 100000 Euro (900000 kr) per dag, vilket innebär att det snabbt kan kosta en massa laxar (!) att ignorera firrarna.

I Tyskland, som liksom Sverige är väldigt noga med att göra precis som Bryssel säger, tvingades storstaden Hamburg nyligen att bygga en fisktrappa mellan Elbe och Alster, en konstruktion som stod klar för ett bara par veckor sedan. Ombyggnaden gick loss på 350 miljoner kr, trots att den i princip inte används av några fiskar. Eller rättare sagt – tre om dagen simmar via trappan, har mätningar visat. Vilket innebär att det rationellt sett blivit betydligt billigare att fånga in dem med håv, lägga dem i transporttankar och låta dem åka taxi mellan de bägge floderna.

Ekonomiska realiteter har dock aldrig påverkat EU-byråkratin, fisktrappor ska byggas oavsett om det finns  fisk eller inte, enligt EU-reglerna.

Det är sådana här direktiv som numera är överodnade svensk lagstiftning –  och även överordnade sunt förnuft. Ändå är detta vad vi har att tugga i oss, eftersom vi i god demokratisk anda beslutat att skriva in EU-medlemskapet i vår grundlag.

Så när en stor del av den svenska elproduktionen inom några år försvinner, naturen återställs till hur den såg ut för 200 år sedan, när vi kan se fram emot rullande blackouter och elransonering – ja då kan vi i alla fall glädja oss åt att en och annan fisk trots allt kommer att må finfint i sin lilla å.

Relaterat till vad jag skrev i förrgår om Putins nyttiga idioter, är det svårt att se att den ryske despoten inte skulle ha sin finger med i spelet här också.

Eller så är det bara vanlig inkomptens.

Intressant?

Fler om , , , , , ,

Allt fler tecken på att Putin finansierar kampen mot skiffergas

I somras  gick Natos dåvarande generaldirektör Anders Fogh Rasmussen ut och vädrade sina misstankar om att den ryska underrättelsetjänsten låg bakom de omfattande protesterna mot europeisk skiffergasutvinning, bland annat i Storbritannien. Några handfasta bevis på att Putin slussade miljoner till olika europeiska miljöorganisationer gav han däremot inte.

Men nu kommer dock fler tecken på att Ryssland faktiskt har ett finger med i spelet. För en dryg vecka sedan publicerade New York Times en intervju med Vlasa Mircia, borgmästare i den lilla rumänska staden Pungesti. Borgmästaren trodde att staden gjort ett riktigt klipp när amerikanska oljebolaget Chevron kom hit förra året och köpte rättigheterna för att provborra efter skiffergas.

Det dröjde dock inte länge förrän aktivister och frackingmotståndare anlände till stan, och de våldsamma sammanstötningarna som uppstod fick inte bara Chevron att tappa lusten för projektet – även borgmästaren själv jagades bokstavligen ut ur stan som ett resultat av sitt stöd för det amerikanska oljebolaget.

Sedan försvann aktivisterna lika snabbt som de kommit – något som fått rumänska myndigheter att spekulera i vem som finansierar´dessa välorganiserade och samordnade protester.

Och många tecken pekar österut, även om Putin naturligtvis är för slug för att lämna några spår efter sig. Även i Litauen, där Chevron borrade efter gas, jagades de bort av osedvanligt hårda protester.

Aktivister som New York Times talat med avvisar anklagelserna om rysk inblandning som rena fantasier, men det finns en ganska besvärande faktor i sammanhanget. Den ryska oljejätten Gazprom, som i princip fungerar som en del av den ryske presidentens utrikespolitiska vapenarsenal, är själv på jakt efter skiffergas i västra Rumänien. Via sitt serbiska dotterbolag, Nis, har bolaget inlett geologiska undersökningar för framtida olje- och gasutvinning.

Skillnaden är att protesterna här helt har lyst med sin frånvaro.

Som sagt, några konkreta bevis finns det inte – men det vore mer eller mindre tjänstefel av Putin och hans underättelseorgan att inte göra allt vad som står i deras makt för att stoppa Europa och de gamla Warszawapaktsländerna från att göra sig oberoende av rysk olja och gas.

Något vi ska ha i bakhuvudet nästa gång vi hör en så kallad expert hävda på allvar att Europa klarar sin energiförsörjning utan vare sig kärnkraft, kol eller gas.

Nyttiga idioter finns det som bekant gott om.

Intressant?

Fler om , , ,

Socialdemokraterna – en allt skakigare allians

Efter valet i september spekulerades det vilt – framför allt från vänsterhåll – om att Alliansen var död, eftersom ingenting längre höll den samman. Så blev det ju inte riktigt, tvärtom visar sig samarbetet mellan de fyra tidigare regeringspartierna vara oväntat livskraftigt. Ett samarbete som nu inför stundande nyval dessutom får en oväntad nystart.

Däremot finns det en annan allians som knakar rejält i fogarna – socialdemokraterna. För i verkligheten är S fjärran från ett ”normalt” politiskt parti – det består snarare av ett antal inbördes stridande falanger som alla samlats under den röda rosen av det enkla skälet att detta traditionellt sett varit den enklaste vägen till makten i Sverige.

För 40 år sedan, då Socialdemokraterna var ett parti som samlade 40-45 procent av väljarna och Sverige i princip styrdes som en semi-socialistisk enpartistat, var det givetvis naturligt att alla med en politisk agenda gick med i SAP. Det var industrisossarna som värnade de svenska basnäringarna, vänsterfalangen som ville att staten skulle äga de flesta av produktionsmedlen inklusive bankerna, de utopiska miljökämparna, den kristna vänstern (Broderskapsrörelsen – idag Socialdemokrater för Tro och solidaritet – är vänsterns motsvarighet till KD). Under S-paraplyet ställdes stad mot land, industrijobb mot miljö, marknadsekonomi mot planekonomi.

Alla dessa falanger finns fortfarande kvar, och hur tuffa striderna dem emellan varit och fortfarande är, har Daniel Suhonen, socialdemokrat på vänsterkanten, engagerad i tankesmedjan Tiden och tillika Håkan Juholts talskrivare, beskrivit ingående i  Partiledaren som klev in i kylan (Leopard, 2014). Socialdemokratiska höger-vänsterbråk är förvisso inget nytt, de har pågått i decennier, men vad som är den stora skilladen melllan dagens falangstrider och gårdagens är avsaknaden av en stark ledare. Under decennier styrdes S av partiledare med närmast machiavelliska drag, som Olof Palme och Göran Persson – den senare med omvittnat hårda nypor. Under Persson var det ingen i S som på allvar vågade opponera sig mot GP: den partiföreträdare eller minister som försökte eller av olika skäl inte föll Persson i smaken, försågs snabbt med ett jobb långt borta. Till exempel i Bryssel, dit exempelvis Margot Wallström skickades.

Efter Persson-eran har dock Socialdemokraterna kompromissat sig fram till den ena ledaren svagare än den andra. Inte överraskande misslyckades Sahlin, Juholt och  Löfven att komma till rätta med de hårda maktstriderna i partiet. I Löfvens fall är detta extra illa, eftersom partiet nu befinner sifg i regeringsställning, samtidigt som statsministern inte har en aning om vilket ben han ska stå på. Ena dagen gör han upp med vänsterpartiet – vilket får högersossar och LO att göra uppror. Andra dagen ändrar han sig och ska gå till val tillsammans med MP – ett beslut som rivs upp när andra tunga partiföreträdare går emot statsministern offentligt. Löfven, å sin sida, mumlar och svamlar vidare, i desperata försök att försöka släta över de diametralt olika viljor han försöker gå till mötes samtidigt. Det är inte utan att man börjar känna sympati för statsministern med sitt närmast omöjliga uppdrag.

Dick Erixon beskriver situationen inom S som något som börjar närma sig inbördeskrig. Och den stora frågan är – vad händer om Löfven låter makten gå sig ur händerna vid extravalet i mars? Klarar Socialdemokraternas självbild som statsbärande parti ett så tungt nederlag?

En sak är i alla fall säker – just nu ser inte Alliansen ut att stå nära ett sammanbrott. Däremot verkar Socialdemokraterna ha uppenbara problem med att leva tillsammans.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4SVT, DN 1, 2, 3, 4

Fler om , , ,

När Gaddafi fick miljarder för att vakta EU:s gränser

unhcr_twitter

Från UNHCR:s Twitterflöde.

Rekordmånga flyktingar försöker ta sig till Europa, och en allt större del av dem väljer den riskabla sjövägen över Medelhavet, där många drunknar när de rangliga och överlastade båtarna de färdas i förliser.  FN:s flyktingorgan UNHCR slår idag larm om att så många som 350.000 flyktingar kommer att korsa Medelhavet i år, tre gånger fler än det tidigare rekordåret 2011. Nära hälften av dessa kommer från krigsområden som Syrien och Eritrea, enligt FN.

Riskerna för att mista livet är stor, hittills i år har 3.419 drunkat och UNHCR kräver nu att EU öppnar säkrare vägar för människor på flykt.

EU:s intresse för att underlätta för asylsökande verkar dock svalt. Stora länder som Frankrike, Storbritannien och Tyskland tycker redan att volymerna är för höga som de är. (Just ”volymer” är som bekant ett mycket laddat ord i den svenska debatten – den tidigare migrationsministern Tobias Billström krävdes på sin avgång när han använde det.)

Fästning Europa behålls intakt, taggtråden runt unionens gränser byggs allt högre och en av de få vägarna att ta sig in i EU är med båt över Medelhavet. Och därför tjänar nu flyktingsmugglare miljarder på att tränga ner horder av desperata flyende från islamistisk terror i rangliga små båtar och skicka ut dem på Medelhavet. Många förliser i hårt väder och höga vågor – och ännu fler hade drunknat om det inte varit för Italiens bevaknings- och sjöräddningsoperation Mare Nostrum (som nyligen omvandlades till EU-insatsen Frontex Plus) som lyckas plocka upp många av flyktingarna.

I slutet av oktober meddelade dock Storbritanniens regering att finansieringen till operationen upphör. Skälet angavs vara att det inte lyckats minska den allt större strömmen av flyktingar som lyckas ta sig till exempelvis Spanien och Italien – länder där de inte är de minsta välkomna. (Istället skickas istället norrut genom Europa, där många hamnar i Storbritannien, Tyskland – och Sverige.)

Mare Nostrum drogs igång i slutet av 2013, och sedan dess har antalet båtflyktingar nästan femdubblats. Uppenbarligen fungerar operationen inte det minsta avskräckande – snarare tvärtom. Misstankar finns om att flyktingsmugglarna använder bevakningen som en slags utökad garanti gentemot de flyktingar som tvingats betala 100.000-tals kronor för att sätta sig i små rangliga ekor. Vid en eventuell förlisning är ju chansen stor att kustbevakningen plockar upp dem.

Något som nu alltså fått den brittiska regeringen att dra in stödet till Mare Nostrum. Och följden kommer förstås bli att antalet som drunknar i vinter riskerar bli större än nånsin.

Vad få är medvetna om är detta bara är det senaste kapitlet i en decennier lång tragedi. Delvis är det också vi själva som skapat flyktingkrisen på Medelhavet och det stora antalet flyende som nu söker sig till Sverige.

319px-Muammar_al-Gaddafi_at_the_AU_summit

Muammar Gaddafi 2009. Foto: Jesse B. Awalt/Wikipedia

Under den libyske diktatorn Moammar Gaddafis regim, som varade fram till 2011, stoppades i princip samtliga flyktingar från att ta sig till Europa. Istället fångades de in av libysk polis och sattes i ökända läger under vidriga förhållanden. Fysiskt våld, tortyr och våldtäkt var inte ovanligt i dessa fångläger, enligt människorättsorganisationer.

Denna grymma behandling av flyktingarna var resultatet av en cynisk överenskommelse mellan EU och Libyen. Vi betalade under flera år miljarder till Gaddafi för att Libyen skulle fungera som en externaliserad mur mot EU. Flyktingar skulle hållas borta till varje pris.

Gaddafi skötte jobbet så väl att strömmen av flyende över Medelhavet  i princip upphörde 2009 – och den libyske diktatorn kunde under ett par år frottera sig med de tacksamma EU-ledare som köpte hans tjänster. Väl medvetna om att Libyen behandlade flyktingarna sämre än djur. Brittiska The Week skrev 2011:

From Europe’s point of view, this system worked extremely well. In Italy and Malta, there was a dramatic reduction in the numbers of  migrant arrivals in 2009 as a result of Libyan collaboration.

By outsourcing its border controls to a dictatorship without a functioning asylum system, Europe was able to prevent asylum-seekers from reaching its shores, while continuing to proclaim its commitment to the principle of refugee protection. Other EU neighbours have also acted as buffer zones in Europe’s immigration controls, including Tunisia and Morocco, Ukraine and Turkey. But none has been as ruthlessly effective as Libya.

Italiens tidigare premiärminister, Silvio Berlusconi, köpte inte bara olja av Gaddafi, han umgicks även flitigt med den ökände diktatorn och bjöd in den gode vännen till sina populära bunga-bungafester.
2011 gick EU och Nato i krig i Libyen för att skydda civilbefolkningen i Benghazi, där ett uppror mot diktatorn hade startats. Med luftunderstöd från Nato lyckades rebellerna – som senare visade sig bestå mest av Al-Qaida och diverse andra islamistgrupper – störta diktatorn som tillfångatogs och lynchades.
Sedan dess har Libyen fallit ner i ett svart  hål. Landet är idag i det närmaste en failed state som framför allt fungerar som vapendepå och träningsläger för IS-krigare. Och en stor del av finansieringen av denna terror kommer just från – flyktingsmuggling.

Sverige bidrog aktivt med spaningsflyg i denna operation, som gav Islamiska staten en flygande start. Så när vi klagar på volymerna av flyktingar som kommer hit och knackar på dörren, ska vi veta att vi själv aktivt bidragit till situationen.

Nu får vi alltså ta ansvar för våra handlingar.

Intressant?

Fler om , , ,

SvD 1, 2

Folket får en sista chans att rösta rätt

Strax efter valet reciterade jag som hastigast Bertolt Brechts dikt Die Lösung, som skrevs i samband med arbetarupproren i Östberlin 1953. Då, konstaterade Brecht med viss ironi, hade folket förverkat politikernas förtroende och det enklaste vore att välja ett nytt. Folk alltså.

Samma ironiska konstaterande av att folket förlorat politikernas förtroende, infinner sig efter Stefan Löfvens beslut att utlysa extraval – detta som en följd av att demokratin spelat ett synnerligen fult spratt med hans regering och den omsorgsfullt framförhandlade budget som undersåtarna skulle föräras under kommande år. Nu blev Löfven nesligt snuvad på konfekten när Sverigdemokraterna istället valde att rösta på Alliansens budget – och krisen var ett faktum.

Men istället för att ta på sig ansvaret för misslyckandet, valde Löfven att skylla allt på andra. Det var rasisterna i SD som i armkrok med Alliansen drog undan mattan för den älskade samarbetsregeringen. Och i sitt raseri valde statsministern att utlysa nyval – för att säkerställa att inte Alliansen skulle få chansen att göra en tidig comeback.

Det har skrivits pixelkilometer om maktspelet och analyser av vad resultatet av valet den 22 mars kan komma att innebära. Men det är få som uppmärksammat det kanske viktigaste budskapet som allt detta sänder till Sveriges väljare: att de röstade fel. Kaoset är ytterst väljarnas fel, som röstade på ett rasistiskt – eller enligt vissa till och med neofascistiskt – parti (även om det senare epitet inte är helt oomstritt). Så istället för att ta konsekvenserna av ett undermåligt politiskt hantverk, en uppsjö av klavertramp och en i många avseenden usel budget, väljer alltså S-MP-regeringen att upplösa parlamentet.

Nu ska man alltså välja sig ett nytt folk, eller åtminstone dressera det befintliga till att rösta rätt, i förhoppning om att de denna gång stoppar rätt valsedel i urnan och skickar iväg Socialdemokraterna mot gamla 40-procentsnivåer igen. Precis som det var på den gamla goda tiden, när Sverige i princip var en enpartistat och S kunde styra och ställa i lugn och ro utan käbbel.

Och om det ändå inte fungerar, alltså om folket envisas med att rösta på fel partier, så vankas det hårdare tag. Ett första steg blir att möjligheten för partier att taktikrösta begränsas, och därmed ska det bli möjligt för minoriteten att styra över riksdagsmajoritet utan att behöva förankra sina förslag hos tillräckligt många partier.

Allt detta görs i ett enda syfte: att de etablerade partierna ska slippa ha kontakt med SD. Valframgången för detta parti gör uppenbarligen att allt demokratiskt vett och analysförmåga lämnat såväl Alliansens företrädare som regeringen. Att begränsa röstningsreglerna i Riksdagen må lösa ett akut problem just nu, men det är samtidigt första steget ut på ett sluttande plan. För vad händer om (eller snarare när, om S och Alliansen fortsätter som nu) Sverigedemokraterna blir största parti? Då skulle samma regler innebära att en SD-budget skulle antas utan behov av en riksdagsmajoritet.

Att bädda för en sådan minoritetens diktatur, är att tigga om framtida problem genom att bygga in en tidsinställd bomb i systemet. Som tur är finns det fortfarande politiker, som förra MP-språkröret Peter Eriksson, som lyckas hålla huvudet kallt och påpeka hur galet det är

För vad man ska komma ihåg i denna infekterade situation där invektiv och etiketter haglar, är att 13 procent av svenskarna faktiskt inte är rasister. De flesta röstade inte för SD, utan emot de etablerade partierna, och därför är SD-framgångarna mer att betrakta som ett symptom på att något är allvarligt fel i det svenska samhällsbygget. Det är som ett stort öppet och varigt sår – men istället för att tvätta rent och sätta in antibiotika så står S/V/MP och Alliansen där och lindar in det i alltfler lager med gasbinda. Hudfärgad, så att det inte ska synas. Fast därunder fortsätter förstås infektionen att sprida sig.

Som av en händelse har en av Löfvenregeringens tungviktare, Margot Wallström, nu gett sig in i nyvalsdebatten och funderat på om det kanske ändå vore bäst att kasta Miljöpartiet under bussen för att locka väljarna att rösta rätt. Och Wallström har de facto mer erfarenhet än någon svensk politiker av sådant maktspel efter åren i Bryssel, där hon som kommissionär arbetade med ordföranden Jose Manuel Barroso för att driva igenom det impopulära Lissabonfördraget 2008. Ett land, Irland, anordnade en folkomröstning om fördraget, vilket utmynnade i ett nej. Det fick EU:s makthavare att hamna i smärre panik, eftersom avtalet krävde att samtliga unionens medlemmar ratificerade det. Lösningen: Irland tvingades hålla ytterligare en folkomröstning året därpå, där landets invånare efter massiv propaganda till slut röstade rätt, och fördraget gick igenom.

I TV-inslaget ovan förklarar Wallström hur detta agerande är viktigt för demokratin.  Hennes svar, om än förvirrade, ger en ganska bra inblick i vad som rör sig i huvudet på politiska eliten.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Dubbelstöten mot Löfven och Alliansen

Vi var nog många som höjde ordentligt på ögonbrynen när Jimmie Åkessons vikarie, Mattias Karlsson, tillsammans med den finanspolitiske talespersonen Oscar Sjöstedt inte bara fick alla svenska mediers totala uppmärksamhet i 15 minuter, utan avslutade den långa föreläsningen om svensk migrationspolitik med att begrava regeringen Löfvens budget. SD förklarade att partiet efter noggranna övervägningar beslutat att stödja Alliansens förslag – vilket logiskt sett borde leda till om inte extraval så i alla fall regeringsombildning.

Men SD, som i Jimmie Åkessons frånvaro verkar ha slipat knivarna och vässat partiets strategi ordentligt, ger inte bara Löfven en rak höger – utan även Alliansen. För även om de fyra borgerliga partierna efter ett nyval skulle få uppdraget att bilda regering, skulle Sverigedemokraterna fälla även den om flykting- och integrationspolitiken ligger fast, alltså den som både S och Alliansen sedan länge anslutit sig till. Åtminstone om SD behåller vågmästarrollen efter nyvalet (och partiets popularitet lär inte minska bland supportrarna efter dagens smocka mot ”etablissemanget”).

Detta lämnar alltså alla övriga partier i ett närmast omöjligt läge. Om de samarbetar över blockgränserna för att stänga SD ute, träder Sverigedemokraterna in i rollet som den enda svenska oppositionen, och kommer sannolikt att växa ännu mer. Och att bilda regeringskoalitioner där Miljöpartiet är i princip omöjligt, eftersom SD ser som sin uppgift att jaga ut MP från varje konstellation där partiet har inflytande.

Lika illa blir det om Alliansen – eller delar av den – i morgon avstår från att rösta för sin egen budget i någon slags solidaritetsmarkering för att förvägra SD inflytande – något som givetvis skulle innebära slutet för det borgerliga samarbetet, och ett direkt erkännande av Sverigedemokraterna som enda oppositionsparti. Det vill säga precis vad SD vill. Hur motståndarna än gör, så tjänar Sverigedemokraterna på det.

Stefan Löfven, statsministern som satt oss i den här situationen med sitt usla regeringsförhandlande – där MP och V fått ett oproportionerligt stort inflytande över välfärdspolitiken, ekonomin och energifrågorna – avsade sig dock allt ansvar i en intervju strax efter nederlaget. Löfven meddelade att bollen nu ligger hos de borgerliga. Vilket i klartext innebär att Sveriges statsminister i princip har abdikerat från sin post, och nu lägger ansvaret för att driva landet på Alliansen, genom att avstå från att rösta på sin egen budget.

Det är djupt tragiskt att SD kom att få den maktposition som partiet har idag – men lika tragiskt är det att vi saknar ledande politiker hos både S och Alliansen som klarar att stå upp emot dem när det blåser snålt. Framför allt sådana som inte försöker skylla ifrån sig när de egna planerna slår fel.

Det är inte utan att man ser tillbaka på Göran Perssons tid vid makten med en viss nostalgi.

Intressant?

Fler om , , , ,

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3

 

Digitalradion, zombien som vägrar att dö

dabradio

DAB-radion Tiny Audio M3.  699 kr hos Clas Ohlson.

Förra året utsåg den dåvarande borgerliga regeringen docenten Nina Wormbs till samordnare med uppgift att utreda när och hur Sverige kan gå över till radiosändingar i det digitala nätet – och samtidigt släcka de nuvarande FM-sändningarna. Nu är hennes utredning klar, och slutsatsen är att vi måste införa DAB.

Och bråttom är det. Redan 2022 – eller allra senast 2024 – ska FM-nätet stängas och tills dess måste därför miljontals svenskar köpa nya radioapparater ifall de vill fortsätta lyssna på traditionellt vis och inte via webb eller mobilnät, som allt fler gått över till i de fall de lyssnar på radio över huvud taget. Dessutom behöver ytterligare ett antal miljoner bilar anpassas för DAB-sändningar – ingen bil har stöd för digitala sändningar idag – vilket betyder ytterligare ett antal tusenlappar för konsumenterna, vid sidan av de 700 spänn som de billigaste DAB-radioapparaterna för hemmabruk kostar idag.

Lägg till detta kostnaden för själva det digitala nätet, som lågt räknat stannar på 600 miljoner, och det börjar bli hög tid att göra en cost-benefitanalys av hela DAB-projektet. Vad får vi egentligen för alla dessa pengar, som Sveriges radio och Teracom är så övertygade om att vi behöver för att sända radio i ettor och nollor?

Jo, för det första: Smarta tilläggstjänster. Som Lena Adelsohn Liljeroth förklarade det närmast lyriskt förra sommaren, när hon gav Nina Wormbs uppdraget:

“En digitalisering av radiomediet ger möjlighet för programföretagen att utvecka nya tjänster. Via en display på digitalradiomottagaren kan bland annat olika typer av programinformation visas.”

Ja, sådana tjänster efterfrågas givetvis tillräckligt mycket för att investera ett par tusen i ny utrustning. Dessutom har förespråkarna tidigare visionerat om mulitmediala tjänster, alltså både meddelanden, bild och film på radiodisplayen. Samtidigt som det blivit förbjudet i lag att sitta bakom ratten och pilla på sin mobiltelefon, säljs DAB-radion alltså in med löfte om att kunna sitta och kolla på gulliga kattklipp på bilradion.  Eller uppdatera sin Facebookstatus.

För det andra motiveras miljardrullningen på DAB med att FM-nätet är fullt. Det finns inte plats nog till alla som vill komma in och sända radio och bidra till mångfalden i etern. Förutom att detta argument smulades sönder totalt av två mediexperter i gårdagens SvD, verkar inte heller branschen skrika särskilt högljutt efter fler kanaler. I början av oktober i år, meddelade Myndigheten för radio och TV tillstånd för att sända digital kommersiell radio. Alla 25 ansökningar godkändes – eftersom det fanns betydligt mer ledigt kanalutrymme än sökande.

Med jämna mellanrum får vi dessutom veta att reklamradion är i kris, och hur en redan svajig annonsmarknad skulle kunna bära upp ytterligare 60 kanaler (jag förmodar att det inte är public service som ska dra igång dem) i det marksända nätet. Redan idag, med fem stora kommersiella aktörer på radiomarknaden, präglas branschen av kris och en allt hårdare konkurrens från nätbaserade musiktjänster som Spotify och Itunes. Antalet lyssnare sjunker, reklamintäkterna har rasat med nära 10 procent och flera stationer har stängts. Att i det läget varna för att nätet är ”fullt”, och att enda räddningen för radion är om konkurrensen om lyssnarna ökar än mer, ter sig minst sagt amatörmässigt även för en utredare som helt och hållet verkar bortse från den kommersiella verkligheten och kallt räknar med att skattebetalarna finansierar kalaset, oavsett kostnad.

Att reklamradiokanalerna till synes är med på tåget och stödjer övergången till DAB beror sannolikt på att de då ifrån de dyra sändingstillstånd som de betalar idag. 128 miljoner billigare skulle det bli för MTG Radio, SBS och de andra kommersiella aktörerna att sända digitalt istället för i FM-nätet – ett intäktsbortfall som ytterligare ska läggas till kostnaden för DAB-projektet och som alltså skattebetalarna förväntas slanta upp istället.

Fast å andra sidan levererar Nina Wormbs bara det som politikerna gett henne i uppdrag att komma fram till: Ett till synes kraftfullt argument för att DAB-satsningen måste ske nu, till varje pris. Annars hotas massor av jobb på den statliga teknikdinosaurien Teracom – mest känd för att ha ödslat miljarder av skattebetalarnas pengar på reklam för Boxerprofilen Robert – och sedan handlar det förstås om rättvisa. Sveriges television fick ju sitt digitala marknät, då är det ju inte mer än rätt att Sveriges radio också ska få sitt.

Som skattebetalare och konsumenter ska vi därför tvingas att investera tusentals kronor i nya mottagare och konvertering av våra bilradioapparater – allt för att införa en ny teknik som ingen behöver, ingen har efterfrågat och inte kommer att innebära någon märkbar förändring över huvud taget för dem som lyssnar.

Förutom att kanske folk slutar att lyssna på radio helt och hållet. Själv lyssnar jag aldrig på ”marksänd” radio där hemma, i de fall jag lyssnar på något program är det via nätet eller mobilen. Det finns ju faktiskt en överhängande risk för att den traditionella radiopubliken försvinner, ifall folk ställs mellan valet att betala dyrt för en ny radio eller nöjer sig med att strömma program på sin nya Iphone.

DAB-käbblet har nu hållit på i snart 20 år, och tiden har för länge sedan sprungit ifrån tekniken. Ändå, likt en zombie som vägrar dö, elchockas det malätna kadavret igång med jämna mellanrum. Det är hög tid att att begrava digitalradion nu, djupt under marken och gärna under ett par meter betong för säkerhets skull.

Intressant?

IDG 1, 2, 3, 4, SvD, Expressen

Fler om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: