And The Band Played On

Månad: januari 2015

Ulf Lundells långa kamp mot allt

I dessa dagar av ständigt dåliga nyheter och en flod av deprimerande rapporter om krig och mänskligt lidande – då är det skönt att det finns människor som kan få en att le en smula. Som Ulf Lundell, den gamle rockräven som nästan gick och blev nationalskald med sin närmast sönderälskade ballad Öppna landskap. Nu var förvisso Lundell alltför vresig och misantropisk för att lyckas uppnå den nivå av folklighet som Carl-Anton eller Lasse Berghagen ståtar med. Tänk er själva – Uffe Lundell som allsångsledare på Skansen?

Dessutom trivs Lundell inte alls bäst i öppna landskap – snarare på ödsliga, tomma fält utan något levande inom synhåll, vilket jag ska återkomma till lite längre ner i den här texten.

Hur som helst, Lundell har varit högaktuell den senaste tiden, dels för att han börjat blogga och dels för att han därmed fått en helt ny arena där han kan sparka på sina favorithatobjekt – Sveriges journalister. Senast att hamna i skottgluggen är Aftonbladets journalister Markus Larsson och Kristin Lundell som får sina fiskar varma i Lundells blogg. I ett sällsynt eldfängt inlägg kallar Ulf Lundell för  Larsson för ”Kiruna-Hitler” och känner sig dessutom kränkt av det faktum att han behöver dela efternamn med andra  ”Lundeller” som Kristin.

Lundells långa, yviga rant är tidvis ett stycke stor underhållning, och att kalla det för ”hatattack” är nog att ta i i överkant. Ironin lyser igenom, och alla som läst något av vad Lundell gett ut i bokform genom åren vet att det är sånt här man får ta om man jobbar på tidning. Lundells korståg mot tyckareliten har pågått i mer än 30 år, och det kommer att fortsätta så länge han orkar trycka ner tangenterna på datorn.

Men det finns en annan Lundellsk kamp som är mindre känd, i alla fall för oss i huvudstaden. Ett krig som rockveteranen driver mot Simrishamns kommun – närmare bestämt sin närmsta granne, konstgalleriet Kivik Art Centre. En bitter konflikt som pågått i åtta år, och som handlar om Lundells till synes omättliga behov av att kunna isolera sig från all slags mänsklig kontakt.

2007 byggde Kivik Art Centre ett 18 meter högt utsiktstorn på en liten bergsknalle dryga halvkilometern från Lundells gård i den lilla byn Svinaberga. En gård som han köpte i samband med att han sålde av sin stora femrummare på Knivsöder. Lägenheten hade precis ombildats till bostadsrätt och drog därmed in ett inte oförsvarligt antal miljoner till rockstjärnans kassa. (Jag vet detta, eftersom en vän till mig bodde i en lika stor hyresrätt mitt emot Lundell…)

Nu finns det förvisso inga uppgifter om exakt var den Lundellska gården i Skåne ligger, men genom att studera omgivningarna kring det hatade tornet, hittar man egentligen bara en fastighet som kan vara hans. Det är en gård ensligt belägen ute på ett vidöppet fält. Bostadshuset skyddas från insyn  (om jag tolkar bilderna via Google maps rätt) av en u-formad ladugård.

lundell_kivik

Hur som helst. När tornet väl var på plats, insåg Lundell att någon med en mycket stark kikare teoretiskt skulle kunna rikta den mot hans gård, och därmed få en skymt av honom där han satt i sitt kök och åt frukost. Sedan dess har kriget varit i full gång. Lundell har anmält, överklagat, anmält igen, och till slut fick han rätt – kommunen hade begått ett misstag som byggt tornet utan att ha sökt permanent bygglov.

Så när galleriet långt om länge sökte och beviljades  bygglov för sitt torn – mer än sju år efter att det stod klart – så överklagade Lundell förstås igen. Och så håller det på.

lundell_vs_soder

För att få en uppfattning om vad det är Ulf Lundell kämpar mot – att slippa insyn från folk som klättrar upp i ett utsiktstorn – kan det vara på sin plats att jämföra den störning som Ulf Lundell utsätts för i sitt skånska hem med den han tvingades utstå i Stockholms innerstad, där det var fullt av hus och människor överallt. Avståndet mellan Lundells bostad och tornet är lite drygt 550 meter (enligt Google maps). Det är samma avstånd som mellan hans gamla lägenhet på Ringvägen 6 och Brännkyrkagatan 50, ett kvarter från Mariatorget. Visserligen är Södermalm fullproppat med nimbyister – men jag tror faktiskt att få boende vid Zinkensdamm hade fått för sig att klaga på insyn från nya lägenheter uppe på Mariaberget. Eller… ehh… kanske ändå.

Sådana argument spelar förmodligen mindre roll i Lundells kamp mot allt och alla. Han trivs bäst i tomma landskap, där journalister, grannar eller annat löst folk hålls på några kvadratkilometers avstånd. Och låter bli att skriva så irriterande.

Återigen, det är enormt befriande med folk som vågar vara så fullkomligt uppfriskande bråkiga, utan att skämmas ett dugg!

Tack, Ulf!

Intressant?

Fler om , , , ,

Min stora feta grekiska statsbankrutt

640px-Alexis_Tsipras_Syriza

Alexis Tsipras Syriza” by FrangiscoDerOwn work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Det har gått snart sju år år sedan den europeiska finanskrisen startade, och sedan dess har Grekland fått ta den absolut hårdaste smällen av det feltänkta och i realiteten havererade projektet att samla Europas vitt skilda ekonomier under en och samma valuta och växelkurs – även om inget av Sydeuropas länder sluppit undan effekterna som stavas stagnation, nolltillväxt och permanentad hög arbetslöshet.

Så det är kanske fullt rimligt att medborgarna i ett land där BNP minskat med 25 procent och där mer än hälften av alla unga går utan jobb, reagerar på det enda sätt som de fortfarande kan: Genom att rösta bort de politiker som ansvarade för krisen – och fortsatt att styvnackat hålla fast vid Euron som valuta, trots att det stora flertalet nog inser att landet aldrig kommer att resa sig så länge det är fjättrat till detta blysänke.

Att notera är emellertid att det hårdföra vänsterparti som grekerna röstade till makten inte heller propagerar för att landet ska lämna vare sig EU eller Euron. Och det kanske är detta som är det riktigt tragiska med hela denna valrörelse. Gamla kommunister och falangvänster har lyckats sälja in budskapet till de desperata  grekerna att det nu minsann är slut på sparprogram, att staten ska skapa nya, pensioner och löner ska höjas, sociala förmåner ska återinföras. Dessa satsningar förutsätter Syriza att EU kommer att betala, genom att skicka in nya frikostiga lån till den bankrutta grekiska staten, som redan är skyldig hisnande 250 miljarder Euro. Någon återbetalning kommer dock inte att ske – vare sig av de gamla lånen eller de nya som behövs för att infria de stora feta grekiska vallöftena som var tredje grek uppenbarligen svalde med hull och hår.

Det minst onda hade naturligtvis varit ärlig nog att stå för den enda egentliga utvägen: Att dumpa euron och återinföra den egna nationella valutan, drachman. Skulderna hade förvisso funnits kvar och blivit mångdubbelt större i och med att kursen störtdykt, vilket i sin tur hade tvingat fram en statsbankrutt.

Men det hade i alla fall inneburit en slags botten för krisen, en nystart – och högst sannolikt bättre än den långa och utdragna plåga som fjättrandet till euron innebär år efter år.

Något märkligt i sammanhanget är att s-märkta politiker och debattörer i mångt och mycket verkar sympatisera med de grekiska vänsterextremisternas analyser. (Vilket ungefär är samma sak som att svenska socialdemokrater skulle heja på KPML® eller Kommunistiska partiet.) Fast det kanske är ett sätt att bearbeta det plågsamma faktum att de grekiska socialdemokraterna blev närmast utraderade och bara lyckades samla bara 4,7 procent av rösterna. Till och med nazisterna i Gyllene gryning fick fler röster än det gamla maktpartiet Pasok. En genomklappning av närmast episka proportioner.

Själv undrar jag hur länge den grekiska militären, en av Europas största i förhållande till BNP – och den enda bland de europeiska Natomedlemmarna som fortsatt lägger mer än 2 procent årligen på försvaret – kommer att sitta still i båten och se hur gammelkommunister och nazister steg för steg tar över parlamentet. Till råga på allt är Alexis Tsipras bästa kompis med Putin och har fördömt EU:s sanktioner mot Ryssland efter annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i östra Ukraina. Putin var för övrigt bland de första som hörde av sig med gratulationer till de nya grekiska makthavarna.

Det här kan sluta precis hur som helst.

Intressant?

Fler om , , , ,

 

Regeringen lägger ner kärnkraften i smyg – och torpederar Decemberuppgörelsen

Den så kallade Decemberöverenskommelsen, som fullkomligt logiskt  fick den mycket passande förkortningen DÖ (eller #dö som det skrivs ut av det tyckonomi-industriella komplexet) är inte mer än en dryg månad gammal, men är i praktiken redan död och begraven. Något som flera bloggar så riktigt påpekat har regeringen – sannolikt under betydande tryck från Miljöpartiet – redan brutit mot delar uppgörelsen. Mer specifikt är det punkten om att inleda blocköverskridande samtal inom energipolitiken som S/MP-regimen nu definitivt skjutit i sank, genom att via ägardirektiv förbjuda statliga Vattenfall att fortsätta utreda eller planera för ersättning de reaktorer som inom bara ett par år faller för åldersstrecket.

Samtliga som jobbat inom Vattenfall med denna viktiga planering – totalt ett 50-tal personer – har antingen fått andra arbetsuppgifter eller erbjudits tidig pension. Detta innebär att kärnkraften, som idag står för nära 50 procent av den svenska elproduktionen, i praktiken är dödsdömd när kompetensen skyfflas ut bakvägen.

Man kan ställa sig lite frågande till varför Stefan Löfven, en gång öppen kärnkraftsförespråkare, just i denna viktiga fråga kapitulerade  för det lilla gröna extremparti han av någon anledning tog med sig in i regeringen. Detta parti, som idag stöds av bara 5-6 procent av väljarna, har alltså tillåtits lägga ner ett av Sveriges viktigaste energislag, utan vare sig debatt eller beslut av de folkvalda eller en aning om vad vi ska få vår el från istället. Det var ju denna knepiga fråga som de blocköverskridande energiförhandlingarna skulle försöka få klarhet i, alla kort skulle läggas på bordet. Nu kommer regeringen istället med en kortlek där många av korten har smusslats undan.

Jag skrev om mina farhågor om att just detta skulle hända strax efter valet i höstas. Genom att styra via ägardirektiv uppnår Miljöpartiet här  sitt mål: att ställa till så mycket problem för kärnkraften att den blir olönsam. Detta uppnås via nya avgifter, kraftigt höjda riskpremier och massiv skattesubventionering av olönsam energiproduktion (oftast vindkraft) för att på så sätt driva ner elpriset till nivåer där kärnkraften inte längre klarar att konkurrera.

Ovanpå detta administrativa sabotage kastar alltså regeringen nu in ytterligare en skiftnyckel i maskineriet, för att få det att stanna helt – alla hos Vattenfall som kan något om kärnkraft får helt enkelt sparken. Tankeförbudet är tillbaka, det som gjorde att Sverige förlorade nära 30 år av kompetens på kärnkraftsområdet, och genom att kortsluta demokratin har ett femprocentsparti helt lyckats runda den demokratiska processen. En slags politisk maskirovka, helt enkelt.

Hade jag varit i Alliansledarnas kläder just nu, hade jag rivit decemberöverenskommelsen i väldigt små bitar, och kastat dem i ansiktet på Löfven & Romson. Decemberuppgörelsen är överspelad eftersom regeringen bara efter en månad brutit mot den på ett flagrant sätt. I en normalt fungerande demokrati hade detta mynnat ut i en misstroendeförklaring mot regeringen. Och Alliansen skulle kunna rösta bort Löfven som statsminister vilken dag som helst.

Men har vi hört något borgerligt parti yttra kritik mot att Löfven och Romson på förhand torpederar energiförhandlingarna? Nej just det. Tystnaden är öronbedövande, och uppenbarligen sätter sig de så kallat borgerliga partierna hellre i en förhandling riggad på förhand, än vågar sätta hårt mot hårt och fälla regeringen. Något av de mindre partierna skulle ju kunna riskera att ramla ur Riksdagen, eftersom folket som bekant inte går att lita på längre. Och att sitta vid köttgrytorna i tre år till är ju viktigare än att stå upp för sina principer – och sina väljare.

Det går att kalla det många saker, men demokrati är det inte.

Intressant?

Fler om , ,

Är judehatet ok om det bara drabbar israeler?

ug

Uppdrag gransknings reportage från antisemitismens Malmö är ett skrämmande och viktigt tidsdokument, även om det för flertalet av oss knappast är en nyhet att judehatet är utbrett i Sveriges tredje stad. Och det är långt ifrån bara i Rosengård och liknande bostadsområden med en stor del svenskar med rötterna i Mellanöstern som attackerna sker – även Malmös politiker har upprepade gånger uttryckt sig antisemitiskt om stadens judar. Och det är som många skriver hög tid att ta i med hårdhandskarna mot problemet, det duger inte för politiker att blunda längre av rädsla att bli uthängda som islamofober. Eller för polis och åklagare att regelmässigt lägga ner utredningar om hatbrott mot judar (samtidigt som man inte har några problem att lagföra och fängsla konstnärer för samma brott).

Men det är ändå något som skaver, både i det här reportaget och i nästan alla andra nyhetsinslag där hoten mot Sveriges och Europas judar avhandlas. För i nästan samtliga fall landar analysen i samma slutsats – de judar som bor här, i Bryssel eller Paris, har ju ”inget med Israels politik” att göra. Reportrar, intervjupersoner, politiker och analytiker återkommer ständigt till denna distinktion. Till och med förintelseöverlevare och företrädare för svenskjudiska organisationer som SKMA är noga med att distansera sig från vad politikerna i Jerusalem håller på med. Blanda inte ihop svenska judar med Israel, är budskapet.

Vilket då leder till den oundvikliga frågan: OM det varit israeliska medborgare – kanske turister – som utsatts för hatattacker som de i Uppdrag granskning, hade de varit mer befogade då? Eller om attackerna skett i Israel?

Ibland kan man faktiskt börja undra.

Som av en händelse knivhöggs 15 personer i går morse, varav fem allvarligt,  på en buss i Tel Aviv av en palestinier som gick till attack mot busschauffören och passagerarna, av ingen annan anledning än att de var judar. Enligt Jerusalem Post uppgav mannen i förhör efter gripandet:

He said he was driven by last summer’s conflict in Gaza, unrest on the Temple Mount, and watching extremist Islamic content that glorifies “the reaching of heaven,” the Shin Bet added.

Det som är intressant är hur detta dåd rubriceras i svensk press: som en ”knivattack”.  Om 15 personer hade huggits ner i Paris eller Stockholm hade vi inte tvekat att kalla dådet vid dess rätta namn, men när det riktar sig mot dem som bor i Israel verkar vi ha uppenbara problem att tala klarspråk om terrorn. Jag har ofta funderat på varför det är så.

Dessutom är det inget nytt. Sedan i somras har det pågått en typ av lågnivå-intifada i Israel, där ensamma terrorister slagit till mot civilpersoner i både Jerusalem och Tel Aviv. Bedjande har huggits ihjäl i synagogor, barnfamiljer har mejats ner av bilar vid busshållplatser – eller knivmördats i snabbköpet när de helghandlat. Förövarna har i många fall varit radikaliserade palestinier boende på Västbanken, som jobbat eller varit på besök i Israel. Gemensamt för dessa händelser – om de alls rapporterats – är dock att t-ordet i det närmaste helt lyst med sin frånvaro. Dåden har i svenska medier rubricerats som ”attacker”, ”religiösa konflikter” vid Tempelberget eller kanske  ”oroligheter” på Västbanken (det senare var när en treårig flicka dödades av stenkastare).

hamashyllar

Skärmdump från IDF:s blog.

Inte överraskande har samtliga dåd hyllats av terrorrörelsen Hamas, som även berömmer gårdagens attack som ”heroisk”. Betydligt mera oroande är att även Fatah, den palestinske presidenten Mahmoud Abbas parti – som styr på Västbanken – också har uppenbara svårigheter med att hålla rågången mot extremisterna. (Extremister som ju faktiskt sitter i den palestinska regeringen – Hamas gick i koalition med Fatah för snart ett år sedan.)

Ett talande exempel är att dagen efter att den palestinske presidenten gick arm i arm med världsledarna i Paris, för att visa sitt stöd för yttrandefrihet och mot terrorism, högtidlighöll hans eget parti minnet av den blodigaste attacken någonsin mot civila israeler, då palestinska terrorister 1978 mördade 37 människor på en buss med skjutvapen och handgranater. Måndagen den 12 januari hyllades terroristerna som hjältar på Fatahs Facebooksida.

Denna relativisering av terror är problematisk på många sätt. Dels för att debatten nästan alltid landar i samma slutsats: att hatet, antisemitismen och terrorn föds ur Israels förtryck, ockupationen av Västbanken och att judar envisas med att bygga hus i östra Jerusalem – trots att vi alla vet att hatet går tillbaka betydligt längre än vad staten Israel har existerat. Dels – ergo – att Israel genom att bete sig som en skurkstat på något sätt får skylla sig själv när landet och dess befolkning utsätts för terrorattacker. Till skillnad från svenskar som bekänner sig till den judiska tron, alltså, som är ”oskyldiga” till vad Israels politiker hittar på.

Givetvis ska det vara fritt fram att kritisera Israel för dess bosättningspolitik, för bombningarna av Gaza och för den repressiva behandlingen av invånarna på Västbanken. Men det blir underligt när radikala islamister kan utsätta israeliska medborgare för vidriga terrordåd utan att vi knappt höjer på ögonbrynen. Som antisemit kommer man ganska långt idag genom att hävda att man bara är ”israelkritisk”.

Som sagt – det är en angelägen journalistisk gärning som Uppdrag granskning gör när redaktionen sätter ljuset på antisemitismen i Malmö. Lärdomen vi borde dra  borde dock vara att judehat och terror är oacceptabelt oavsett vem som är måltavla.

Det finns helt enkelt inga ”skyldiga”, som förtjänar att dö.

Intressant?

Fler om , ,

Myndigheten larmar: undersåtarna vägrar jobba gratis

Den Stora morgontidningens huvdunummer i går söndag var larmrapporten om att svenskarna i allt högre grad skolkar från SCB-undersökningarna – något som riskerar att göra den offentliga statistiken som produceras av myndigheten otillförlitlig. Jag vet inte vad jag tycker är mest upprörande här –myndighetens syn på medborgarna som undersåtar som SKOLKAR från sin plikt att ställa upp när SCB ringer, eller DN som okritiskt gör sig till överhetens redskap gentemot pöbeln. (Att notera är att Dagens nyheter inte ens besvärar sig med att sätta ”skolkar” inom citationstecken, ordvalet är alltså på fullt allvar.)

I detta sammanhang kan det vara värt att upplysa om hur det ser ut i verkligheten för oss svenskar. Ingenstans i svensk lagstiftning finns det något som föreskriver att medborgarna ska lägga ner timmar av sin fritid när myndigheten ringer. Ingenstans har lagstiftaren funnit SCB:s uppgift så samhällskritisk att vi svenskar har belagts med skyldighet att svara när utfrågarna ringer och frågar hur du bor, med vem du har sex eller vem du tänker rösta på.

Mot bakgrund av att vi formligen drunknar i en lavin av enkäter, kartläggningar, utvärderingar och nöjd kund-index, är det desutom fullt normalt att fler och fler av oss vägrar att svara. Numera uppmanas vi fylla i enkäter bara vi har pratat med kundtjänsten på banken. Vi förväntas betygsätta vartenda köp som vi gör på internet. Med tre barn skolan beordras jag gå in och besvara uppåt sex enkäter per år – var och en med hundratalet i princip meningslösa frågor. En plats i musikskolan återföljs direkt av enkät om hur man uppfattar kursen (ibland innan den ens är påbörjad). Normalt internetsurfande resulterar i ett oändligt antal popup-rutor varje dag, där vi uppmanas att svara på ”ett par frågor” om sajten man står i begrepp att besöka.

Det är alltså fullt förståeligt att vi drabbats av massiv kollektiv enkättröttma, och den naturliga reaktionen när SCB ringer blir därför självklar: att slänga på luren. Många av oss har dessutom sagt upp våra fasta telefonabbonnemang – eftersom det mot slutet nästan uteslutande var försäljare och undersökningsföretag som ringde.

I förra veckan fick jag själv ett slags vykort från SCB, där jag informerades om att myndigheten valt ut mig till att svara på frågor – oklart om vad – och att jag skulle komma att kontaktas av utfrågare inom en snar framtid. Jag förväntades delta i eftersom detta var viktigt för SCB:s statistikverksamhet (något tack för hjälpen eller kompensation för den tid jag skulle lägga ner på detta oavlönade arbete nämndes inte).

För mig, som liksom ett flertal andra jobbar gratis fram till nån gång i augusti varje år (räknat på en marginalskatt på 60 procent är det först då man börjar tjäna pengar till sig själv), är kravet på att ägna en enda halvtimme ytterligare till oavlönat jobb för staten minst sagt upprörande.

Men jag ska inte bara gnälla, utan har faktiskt ett tips om hur SCB ska kunna vända trenden med den skolkande allmänheten: Att betala. En tusenlapp för en besvarad undersökning är förmodligen ett ganska billigt sätt att börja få folk att svara i telefon igen. Dessutom skulle SCB behöva lägga ner betydligt mindre resurser på att jaga skolkare om de avlönade folk för den faktiska tid de förväntas ägna åt att gratis åt staten.

Tyvärr kommer detta inte att ske så länge våra myndigheter, lydigt uppbackade av tredje statsmakten, tillåts se på medborgarna som sina olydiga undersåtar.

Intressant?

Fler om , , ,

Två hundradels grader varmare och paniken är nära

Jag har flera gånger varit inne på det bisarra förhållandet att vi svenskar, som lever i en del av världen där kyla och mörker råder stora delar av året, är närmast patologiskt oroade för att det ska bli för varmt. Senast i förra veckan kunde vi se ett utslag av denna oro för att klimatet löper amok, när TT publicerade en nyhet om att 2014 var det varmaste året globalt sedan temperaturmätningarna startade.  De stora dagstidningarna hängde givetvis på liksom radio och TV.

Källa till påståendet var amerikanska Nasa, som tillsammans med USA:s vädertjänst NOAA analyserat data från väderstationer Jorden runt – och kommit fram till att 2014 slog såväl 2010 som 2005 med hela 0,02 grader celcius.

Jo, just det: två hundradels grader. Bara denna siffra – som inte nämnts i någon av de artiklar som publicerats – gör att hela nyheten faller platt. Felmarginalen för mätinstrumenten ligger nämligen på +-0,1 C – alltså mångdubbelt högre än den påstådda temperaturökningen. Den enda seriösa slutsatsen att dra för klimatforskarna på Nasa vore därför att det inte skett någon märkbar förändring över huvud taget och att temperaturen ligger stilla, precis som den gjort de senaste 18 åren.

Samtidigt utgör denna uppvärmningspaus ett ständigt förtret för det klimatindustriella komplexet. I år ska det nämligen drivas igen nytt globalt avtal i Paris för att ersätta det så kallade Kyoto-protokollet – och då behövs det mer än någonsin larmrapporter om stigande temperaturer, extremväder och värmeböljor. Tyvärr vägrar verkligheten att anpassa sig till larmen, vilket kan tänkas driva fram kreativitet med siffrorna för att inskärpa allvaret i de enligt uppgift allt allvarligare konsekvenserna av klimatförändringarna.

Vad vi därför också kan observera är en slags ompositionering bland forskarna, som i allt väsentligt börjat förlika sig med tanken att den så kallade klimatkänsligheten är betydligt lägre än man tidigare trott. Istället för att det blir 2-3 grader varmare vid en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären, landar temperaturökningen sannolikt betydligt lägre. Därför kan vi nu se exempel på experter som försöker sälja in budskapet att redan dagens blygsamma temperaturökning på 0,8 C leder till mer extremväder som översvämningar, stormar och skogsbränder. I den observerade verkligheten finns det dock inget som tyder på detta.

Efter att ha dragit på sig hård kritik verkar nu dock Nasa och Noaa backa från sitt besked om att 2014 var rekordvarmt. I ett nytt uttalande är man nu endast 38 procent säkra på att det faktiskt var varmast (det vill säga, det är troligare att det inte var det). Dessutom visar satellitmätningar på ett helt annat resultat – där är 2014 betydligt svalare än flera tidigare år på 2000-talet. Satellitmätningarna får anses betydligt mer rättvisande än landbaserade termometrar, som ju bara täcker 29 procent av jordytan – de 71 procent som utgörs av hav har ganska glest med mätutrustning.

uah_temperatures

Globala medeltemperaturer, uppmätta med satellit vid UAH, Universitetet i Atlanta-Huntsville.

Den verkliga nyheten här är alltså inte att det är varmare än någonsin – utan att ingen hänt. Den globala temperaturen har stått stilla i snart två decennier, det är fortfarande inget konstigt med vädret och vi drabbas inte oftare av extrema  väderhändelser.

Det enda som vi drabbas av i allt högre utsträckning är extremt opportunistiska och makthavare, som aldrig missar chansen att utnyttja ett bra hot för att införa nya regleringar, pålagor och skatter – för att finansiera dyra och verkningslösa symbolhandlingar som varken gör till eller från för det globala klimatet. Som att stoppa förbifarter eller lägga ner Bromma.

Personligen är jag innerligt tacksam för varje dag som det är några grader varmare än normalt för årstiden. Jag inser att jag är ganska ensam om detta.

Intressant?

Fler om , ,

Uppgraderingen från helvetet slår till igen

Jag skrev för ett tag sedan om mina problem med Apples senaste operativsystem, Yosemite. Datorn jag installerade det på, en Macbook Pro från 2010, blev inte bara segare – utan dessutom extremt instabil. Efter tre månaders frustration, kraschande program (Google Chrome, Safari, Firefox, flash, etc) gav jag upp och köpte ny bärbar – antagligen precis som Apple planerat.

Denna gång blev det en Macbook Pro 13 Retina med en rymlig SSD på 500 GB. Eftersom jag har ett stort arkiv av musik och bilder – och det fortfarande inte finns något vettigt sätt att spara denna typ av utrymmeskrävande data på externa lagringsenheter – krävs denna diskstorlek för attfå plats med allt.

diskutrymme1_1

Större delen av hårddiskutrymmet, ett par hundra gigabyte, listas som ”övrigt”.

Men säg den glädje som varar. Tre veckor efter att jag köpt den nya datorn, och fört över innehållet via en Time Capsule-backup, råkade jag titta på systeminformationen – och upptäckte att det lediga utrymmet på hårddisken minskat från 274 GB till bara drygt 50. Och det som upptog flera hundra gigabyte var en filtyp som listades som ”övrigt”.

Jag är fortfarande osäker på exakt vad som hände, men efter en stunds googlande på symtomen, verkade det ligga närmast tillhands att misstänka Filevault, Apples inbyggda funktion för att kryptera hårddiskinnehållet på datorn. (Jag har inte hittat just denna bug beskriven, men det finns många rapporter om andra problem med krypteringen.)

Filevault skapar tillfälliga skivavbildningar vid krypteringen, och tar alltså ledigt diskutrymme i anspråk för detta. Detta utrymme ska frigöras vid utläggning eller omstart, men i detta fall fungerade det tydligen inte – istället verkar programmet ha löpt amok och duplicerat innehållet på disken.

(Jag testade även med att avaktivera Filevault, utan resultat.)

daisy1

Detaljinformation om vad som finns på disken. Om man räknar samman de olika filerna, landar den totala storleken på lite drygt 220 GB. Ändå utnyttjas dubbelt så mycket av disken – det verkar alltså som innehållet ligger speglat nånstans.

En närmare titt på hårddisken med det utmärkta verktyget DaisyDisk (28 spänn på App Store), visade att innehållet inte tog upp mycket mer än 200 GB – men vilka filer som tog upp lika mycket utrymme till på disken, gick dessvärre inte att se.

Efter att förgäves ha sökt svar på problemet i Apples supportforum, fanns bara en utväg kvar: att formatera om hårddisken och installera om OS X. Något man brukade ägna sig åt flitigt på den gamla Windows-tiden – däremot trodde jag aldrig att det skulle behövas med ett Unixbaserat system.

Tyvärr verkar Apple tappat en hel del när det gäller sin mjukvaru-utveckling på senare år. De senaste OS X-versionerna, som förvisso släppts gratis, har varit fullproppade med buggar. I Yosemites fall är det nu dryga fyra månader sedan det släpptes, och ändå dyker sådana här problem upp. Dessutom med den senaste generationens hårdvara, där systemet borde varit testat på längen och tvären.

Detta är inte acceptabelt för ett företag vars image är överlägsen design och kvalitet.

diskutrymme2

Efter formatering och återställning av backup – det förlorade utrymmet är tillbaka!

daisy2

Och nu stämmer totalsiffran också!

Hur som helst, nu sitter jag i alla fall här och har fått tillbaka 200 GB utrymme. Jag kommer dock att vara ännu noggrannare med att ta regelbundna backuper – både lokalt och offsite ifall det händer igen. Dessutom lämnar jag FileVault avstängt, för säkerhets skull.

Tyvärr är det svårt – om än inte omöjligt – att backa tillbaka till den senaste riktigt stabila och driftsäkra versionen av Mac OS X, Mountain Lion. Sedan dess har det gått utför. Istället för att förbättra stabilitet och snabbhet, har Apples utvecklare mer och mer blivit som Microsoft när det var som sämst. De nya operativsystemen blir alltmer ”bloatade” med högar av funktioner med tveksam nytta, samtidigt som nya grafiska effekter gör dem mer och mer  minneshungriga (idag är 8 GB minimum för att stå ut med laddningstiderna i OS X).

Och där kunderna allt mer börjat betraktas som betatestare.

Just nu känns datorn pigg och beter sig precis som man förväntar sig av en av Apples toppmodeller. Frågan är bara hur länge det varar.

Intressant?

Fler om , , ,

Kort tillbakablick på hur vi svenskar försvarar yttrandefriheten

expressen_etta

Expressens förstasida den 8 januari 2015.

Idag säger sig som bekant alla vara Charlie och står upp för yttrandefriheten – från makthavare till publicister och hela Twitter-kommentariatet. I skrivande stund är det dock endast en svensk tidning som hittills haft modet att löpa linan ut och publicera en av satirtidningen Charlie Hebdos teckningar – nämligen Expressen, som idag pryds av en tecknad förstasida. En hedervärd symbolhandling som rimmar väl i linje med tidningens liberala traditioner.

I detta sammanhang kan det vara nyttitgt att se tillbaka på hur vi ställt upp tidigare för hotade konstnärer och journalister. Här är ett par höjdpunkter i vår stolta svenska tradition av att försvara det fria ordet:

2006: I spåren av  kontroversen med Muhammed-karikatyrerna skriver dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz en debattartikel i vilken han efterlyser en global överenskommelse där pressen förbinder sig att inte publicera bilder som ”i onödan kan kränka religioner”.

2006: Mehmet Kaplan, ordförande i Sveriges muslimska råd (numera bostadsminister), deklarerar i en intervju att man inte kan komma  ”dragande med yttrandefrihet” när det gäller karikatyrerna.

2006: Regeringen (genom UD) beordrar Säpo att stänga Sverigedemokraternas nättidning, sedan den bett läsarna skicka in sina bästa Muhammed-teckningar. Utrikesminister Laila Freivalds motiverade stängningen med att det diplomatiska läget med muslimska länder riskerade försämras. Hon avgick senare eftersom det var ”omöjligt för henne att jobba” när allt kom att handla om släckningen av SD-sidan.

2010: Kulturjournalisten Ulrika Knutson raljerar i Fokus om ”mordhoten” mot Lars Vilks, och avfärdar dem som en del av Vilks konstprojekt. Hon hänvisar till en expert i frågan, islamologen Jan Hjärpe som vid denna tid hävdar att allt färre islamister tar till våld. ”Det finns ingen muslim i hela världen som nu stöder ett attentat mot Lars Vilks”, citeras han av Knutson. (Strax därefter hamnade konstnären på Al-Qaidas dödslista.)

2010: Konstnären Elisabeth Ohlson Wallins utställning Jerusalem stoppades av Världskulturmuseet i Göteborg, efter påtryckningar från religiösa företrädare och hbt-motståndare.  Intendenten på museet var orolig för personalens säkerhet och för att utställningen skulle ”tvinga in muslimska svenskar i en defensiv position”. Företrädare för judiska församligen i Göteborg var också bekymrade över att deras medlemmar skulle känna sig provocerade.

2010: Mangaexperten och översättaren Simon Lundström åtalas och döms för innehav av barnpornografi. Detta trots att  det handlar om tecknade fantasifigurer – många dessutom med svans. 2012 upphäver Högsta domstolen de fällande domarna i Tingsrätten och Hovrätten, men skadan är redan skedd. Lundström har för länge sedan fått sparken från sina översättningsuppdrag för Bonnier Carlsen, som inte vill förknippas med pedofili. Stöd till Lundström kommer från bland annat Publicistförbundet och SJF, i politikerkretsar behandlas det pågående justitiemordet med största möjliga tystnad.

2012: Täppas Fogelberg är trött på att betala för Lars Vilks polisbeskydd och föreslår att det dras in. Fogelberg skriver:

Jag försvarar allas rätt att fritt få uttrycka sin åsikt. Men om Lars Vilks är så puckad att han gång på gång retar dem som är mer stingsliga än jordgetingar får han stå sitt kast.

Dra in hans bevakning och lägg ut stormningen av hans hus på Youtube, sedan kan vi väl glömma alltihop. Snälla. Glöm Lars Vilks.

2014: På Twitter förenas vi under hashtaggen #jesuischarlie, men ändå är det hittills bara en svensk tidning som återpublicerar Charlie Hebdos teckning av IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi. Journalistföreningen Reportrar utan gränser vädjar samtidigt om att fler tidningar ska våga publicera, men möts av kalla handen. Riskerna är för stora, enligt världspressen.

För ytterligare exempel, läs Fokus grundliga genomgång i ämnet. Även Ivar Arpi gör en bra studie av fenomenet på Nyheter 24.

Det positiva mitt i allt elände är att vi så sakteliga verkar börjat vakna upp – exempel som de ovanstående ser man allt mer sällan.

Fast det kan ju för all del bero på att vi självcensurerat oss till den punkt där vi inte längre är i närheten av att våga sticka ut huvudet.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Hur många vågar egentligen vara Charlie idag?

Efter dagens vidriga terrorattack mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo, som slutade med att tio journalister och två poliser miste livet, var världen snabb med att visa solidaritet med offren. Det dröjde inte många minuter förrän hashtaggen #jesuischarlie  dök upp på Twitter. I dagens slacktivism-samhälle går det ju snabbt att visa sitt deltagande och sympati – praktiskt nog utan att riskera vare sig liv, hälsa eller jobb. Vilket de tio journalisterna på Charlie Hebdo gjorde.

De jobbade för en tidning som slog vilt åt alla håll och inte räddes för att håna och baktala vare sig politiker, potentater eller religiösa fanatiker. I denna genre stod Charlie Hebdo tämligen ensam: Få andra tidningar – framför allt inga som betraktade sig som vänster – vågade publicera den typ av teckningar som blev döden för stora delar av redaktionen. Ett faktum som illustrerades utmärkt av brittiska The Telegraphs liverapportering av terrorattentatet, illustrerad med en pixlad bild på Charlie Hebdos omslag.

Den övervägande delen av den internationella pressen har nämligen sedan länge bevisat att den definitivt inte är Charlie. Självcensuren sitter djupt, vilket visade sig bland annat i reaktionerna på de famösa Muhammedkarikatyrerna som publicerades av danska Jyllandsposten 2006. Dessa teckningar ledde inte bara till att tidningen terrorhotades – publiceringen gav även upphov till en storpolitisk kris när stora delar av Mellanöstern exploderade i hat mot Danmark (och även Sverige drogs med). Exporten av danska (och  svenska) mjölkprodukter hotades, och ledande politiker var snabba med att ta avstånd från publiceringen – samtidigt som de mellan raderna närmast beklagade att de  inte kunde göra något åt den (upphovsrätt, pressfrihet, etc).

Vad som förvånade mest då var den massiva kritiken mot själva publiceringen, inte bara från makthavare utan även från ledande publicister, en kritikstorm som kom att överskugga mordhoten mot tidningens anställda. Få andra tidningar valde att återpublicera teckningarna, inte ens som illustration till vad själva affären handlade om. Anledningen som gavs var att illustrationerna var en kollektiv kränkning av alla muslimer, men sanningen är nog att de flesta helt enkelt var rädda för att själva hamna i skottlinjen för extremister och fanatiker. En av få tidningar som faktiskt gjorde det var just franska Charlie Hebdo – och det är sannolikt denna publicering för åtta år sedan som var själva orsaken till dagens massaker i Paris, inte de färskare hånen mot IS och dess ledare.

Vår undfallenhet mot hot och terror har dock gamla anor. Salman Rushdie, den brittiske författaren som levt under dödshot från mullorna i Iran sedan mer än 25 år efter att ha skrivit  boken ”Satansverserna”, har fortfarande ett pris på sitt huvud. Så sent som i september 2012 höjdes belöningen för att mörda Rushdie till 3,3 miljoner dollar. Och i al-Qaidas webbtidning Inspire förnyades hotet mot honom med en dödslista – som även innehöll namnet på den svenske konstnären Lars Vilks.

Detta sker alltså samtidigt som omvärlden för länge sedan förlorat intresset för Rushdieaffären och åter bjuder in de iranska medeltidsmännen till diplomatins finrum. Rushdie själv, som fick sitt liv förstört, skrev så här om sin situation i boken Den sista gisslan:

I resten av den fria världen handlar ’fallet Rushdie’ om yttrandefrihet och statsterrorism. I Storbritannien förefaller det handla om en man som måste räddas från konsekvenserna av sina egna handlingar. På andra håll vet människor att det skändliga brottet inte begåtts av mig utan mot mig. I vissa kretsar i mitt eget land hyser man den motsatta uppfattningen.

Mycket av denna attityd har även mött Lars Vilks, som även han lever under dödshot sedan han för ett antal år sedan framställde profeten Muhammed som en rondellhund. Han har blivit överfallen under föreläsningar, utsatts för mordbränder – och så sent som 2011 greps tre knivbeväpnade män från Göteborg som var på väg att söka upp Vilks i samband med en konstutställning.

Och trots att alla, politiker som publicister, bedyrat att de alla står upp för den svenska yttrandefriheten, står Vilks ganska ensam där ute i kylan. Ingen vill längre befatta sig med honom eller hans konst, och egentligen får han nog skylla sig själv när han kränker miljarder människor så där som han gjorde. Eller?

Detta är något att fundera på en dag som denna, när jag på Twitter läser uppskattade och retweetade inlägg om att vi inte ska publicera bilder på de som dog i Paris – istället uppmanas vi dela de bilder journalisterna mötte döden för.

Jag ställer mig stilla frågan om vi hade visat samma slags solidaritet med Vilks, ifall någon av hans angripare hade lyckats i sitt uppsåt. Hade vi delat hans rondellhund på samma sätt som Charlie Hebdos satirteckningar? Hade vi samlats i en gemensam manifestation under hashtaggen #jagarlarsvilks?

Till sist: Det är lätt att sätta sig på höga hästar, men jag vill i detta avseende upplysa om att jag aldrig någonsin skulle dela en Mohammedteckning eller publicera någon av Charlie Hebdos karikatyrer. Jag är alltså inte heller Charlie – det är jag för feg för. Eller kanske jag bara handlar strategiskt. För precis som de flesta journalister som har familj tänker man sig väldigt noga för innan man ställer sig i skottlinjen. Framför allt eftersom att vi vet att vi oftast blir lämnade ensamma där framme, utan någon som kommer till vårt försvar när det blir allvar.

Just nu ställer vi oss alla helhjärtat bakom det avskyvärda dådet mot Charlie Hebdo, vi sympatitwittrar och sörjer attacken mot pressfriheten. Men redan i morgon kommer själva dådet att så sakteliga glida in i bakgrunden, för att istället ersättas av den evighetslånga mediala diskussionen om hur det kommer att gynna extremhögern och Sverigedemokraterna.

Hur som helst, de flesta av oss är definitivt inte Charlie – och det är ett problem.

Intressant?

DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3

Fler om , , ,

Döden i Grytan

Hungerstrejken bland de besvikna syriska flyktingarna, som tvångsinkvarterades i en gammal militärförläggning i Grytan utanför Östersund, är över. Det 30-talet män som tvingades ut på en 15-timmars bussresa rakt ut i ödemarken har nu motvilligt funnit sig i situationen: att tillbringa månader, kanske år, i väntan på att beviljas permanent uppehållstillstånd i Sverige, och därmed åter vara fria att bosätta sig i Malmö, Stockholm eller någon annan tätort där det finns landsmän, kanske till och med bekanta som kan hjälpa dem att starta ett nytt liv efter flykten från terrorns Syrien. Om de lyckas hitta någonstans att bo, förstås.

Flera har påpekat det ”otacksamma” i att människor på flykt över huvud taget kan ha fräckheten att ens ställa krav på var de ska bo – att de inte bara i djup tacksamhet finner sig i sitt öde, och tålmodigt sitter och väntar på att Den goda staten ordnar allt till det bästa och integrerar dem. Detta tänkande, att staten ska ta om hand,  sitter djupt i den svenska folksjälen; vi har ju under generationer med socialdemokratiskt enpartivälde fostrats till att i allt väsentligt undvika egna initiativ och lämna över ansvaret för utbildning, jobb, bostäder och sjukvård till Staten. Istället för att agera på egen hand, ska vi vänta tills någon myndighet uppmärksammat att det finns ett problem, och efter några års utredande kommer på en lösning som passar om inte alla så i alla fall folkflertalet.

Detta rimmar illa med samhällen i många andra delar av världen, där egen handlingskraft ofta handlar om liv eller död, och där staten inte sällan är ens fiende. Jag har ingen aning om vilka de surande syrienflyktingarna i Grytan är, men med tanke på att många betalat 100.000-tals kronor till flyktingsmugglare för resan till Sverige, är det kanske inte den mest utblottade och resurssvaga delen av Syriens befolkning som sitter där. Hemma i Aleppo, Damaskus eller Tartus kanske de var bilmekaniker, plåtslagare, banktjänstemän eller fastighetsägare – verksamheter som fått slå igen i spåren efter den mångåriga terrorn från  Assadregimen och Daesh. Vissa kanske varit förutseende nog att säkra sina besparingar, för att kunna börja på ny kula i en annan del av världen. Starta nya företag och anställa både landsmän och svenskar. De borde alltså vara, som det heter, relativt lätta att integrera i det svenska samhället om de får chansen.

Men istället får de sitta och ruttna bort i en gammal nedlagd militärförläggning, och ägna de få timmarna med dagsljus åt att rulla tummarna. Och om det inte varit så att Sverige – till skillnad från de flesta andra EU-länder – erbjuder permanent uppehållstillstånd (PUT) istället för tillfälligt (TUT) till flyktingar från Syrien, hade de förmodligen aldrig kommit på tanken att fly till en av de mest ogästvänliga, mörka och iskalla avkrokarna i Europa, där ett normalt liv på sin höjd kan levas fem-sex månader om året. Utan den avgörande pull factor som PUT innebär, hade det stora flertalet förmodligen sökt sig till mera dynamiska regioner – metropoler som London eller Berlin – istället för till en stelfrusen tillvaro i närheten av polcirkeln.

Med tiden, beroende på hur snabbt de lär sig svenska och börjar följa nyhetssändningarna på TV, kommer flyktingarna i Grytan till sin stora förvåning upptäcka att det vi svenskar oroar oss för allra mest – trots mörkret, kylan och snöstormarna som viner utanför knuten– är att det är alldeles för varmt. För att sätta stopp för detta hot, till vilket Sverige bidrar med 0,2 procent av de globala koldioxidutsläppen, vill vår folkvalda minoritet lägga ner i princip all svensk energiproduktion förutom vindkraft, straffbeskatta bort vägtransporter och göra det olönsamt att bedriva jordbruk och företag norr om Dalälven. Till exempel i Jämtland, där flyktingarna befinner sig.

Förmodligen har de insett det lönlösa i att försöka skapa sig en framtid i Sverige långt innan dess.

Intressant?

Fler om ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: