expressen_etta

Expressens förstasida den 8 januari 2015.

Idag säger sig som bekant alla vara Charlie och står upp för yttrandefriheten – från makthavare till publicister och hela Twitter-kommentariatet. I skrivande stund är det dock endast en svensk tidning som hittills haft modet att löpa linan ut och publicera en av satirtidningen Charlie Hebdos teckningar – nämligen Expressen, som idag pryds av en tecknad förstasida. En hedervärd symbolhandling som rimmar väl i linje med tidningens liberala traditioner.

I detta sammanhang kan det vara nyttitgt att se tillbaka på hur vi ställt upp tidigare för hotade konstnärer och journalister. Här är ett par höjdpunkter i vår stolta svenska tradition av att försvara det fria ordet:

2006: I spåren av  kontroversen med Muhammed-karikatyrerna skriver dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz en debattartikel i vilken han efterlyser en global överenskommelse där pressen förbinder sig att inte publicera bilder som ”i onödan kan kränka religioner”.

2006: Mehmet Kaplan, ordförande i Sveriges muslimska råd (numera bostadsminister), deklarerar i en intervju att man inte kan komma  ”dragande med yttrandefrihet” när det gäller karikatyrerna.

2006: Regeringen (genom UD) beordrar Säpo att stänga Sverigedemokraternas nättidning, sedan den bett läsarna skicka in sina bästa Muhammed-teckningar. Utrikesminister Laila Freivalds motiverade stängningen med att det diplomatiska läget med muslimska länder riskerade försämras. Hon avgick senare eftersom det var ”omöjligt för henne att jobba” när allt kom att handla om släckningen av SD-sidan.

2010: Kulturjournalisten Ulrika Knutson raljerar i Fokus om ”mordhoten” mot Lars Vilks, och avfärdar dem som en del av Vilks konstprojekt. Hon hänvisar till en expert i frågan, islamologen Jan Hjärpe som vid denna tid hävdar att allt färre islamister tar till våld. ”Det finns ingen muslim i hela världen som nu stöder ett attentat mot Lars Vilks”, citeras han av Knutson. (Strax därefter hamnade konstnären på Al-Qaidas dödslista.)

2010: Konstnären Elisabeth Ohlson Wallins utställning Jerusalem stoppades av Världskulturmuseet i Göteborg, efter påtryckningar från religiösa företrädare och hbt-motståndare.  Intendenten på museet var orolig för personalens säkerhet och för att utställningen skulle ”tvinga in muslimska svenskar i en defensiv position”. Företrädare för judiska församligen i Göteborg var också bekymrade över att deras medlemmar skulle känna sig provocerade.

2010: Mangaexperten och översättaren Simon Lundström åtalas och döms för innehav av barnpornografi. Detta trots att  det handlar om tecknade fantasifigurer – många dessutom med svans. 2012 upphäver Högsta domstolen de fällande domarna i Tingsrätten och Hovrätten, men skadan är redan skedd. Lundström har för länge sedan fått sparken från sina översättningsuppdrag för Bonnier Carlsen, som inte vill förknippas med pedofili. Stöd till Lundström kommer från bland annat Publicistförbundet och SJF, i politikerkretsar behandlas det pågående justitiemordet med största möjliga tystnad.

2012: Täppas Fogelberg är trött på att betala för Lars Vilks polisbeskydd och föreslår att det dras in. Fogelberg skriver:

Jag försvarar allas rätt att fritt få uttrycka sin åsikt. Men om Lars Vilks är så puckad att han gång på gång retar dem som är mer stingsliga än jordgetingar får han stå sitt kast.

Dra in hans bevakning och lägg ut stormningen av hans hus på Youtube, sedan kan vi väl glömma alltihop. Snälla. Glöm Lars Vilks.

2014: På Twitter förenas vi under hashtaggen #jesuischarlie, men ändå är det hittills bara en svensk tidning som återpublicerar Charlie Hebdos teckning av IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi. Journalistföreningen Reportrar utan gränser vädjar samtidigt om att fler tidningar ska våga publicera, men möts av kalla handen. Riskerna är för stora, enligt världspressen.

För ytterligare exempel, läs Fokus grundliga genomgång i ämnet. Även Ivar Arpi gör en bra studie av fenomenet på Nyheter 24.

Det positiva mitt i allt elände är att vi så sakteliga verkar börjat vakna upp – exempel som de ovanstående ser man allt mer sällan.

Fast det kan ju för all del bero på att vi självcensurerat oss till den punkt där vi inte längre är i närheten av att våga sticka ut huvudet.

Intressant?

Andra bloggar om , ,