Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: februari 2015

Putins hemliga finansiering av miljörörelsen

green_caribbean

Klicka för större bild.

Jag har skrivit ett par gånger om misstankarna att Ryssland har sitt finger med i spelet när det gäller motståndet mot skiffergasutvinning – en kamp som drivs parallellt av ett antal miljöorganisationer på båda sidor av Atlanten.

Anklagelser om att Putin försöker stoppa europeisk gasutvinning genom ekonomiskt stöd till miljöaktivister har framförts av bland annat förre Natochefen Anders Fogh Rasmussen, men hittills har det inte funnits några handfasta bevis på att Putins pengar faktiskt funnits i bakgrunden. Miljögrupper i Rumänien har dykt upp från ingenstans och drivit bort amerikanska företag som prospekterat för gas, medan ryska Gazprom av någon anledning kunnat borra ifred. Det här är förstås endast anekdotisk bevisföring – några kopplingar mellan Ryssland och miljöorganisationerna har inte kunnat avslöjas, ingen money trail har kunnat spårats till Kreml.

Inte förrän nu.

Webbtidningen Washington Free Bacon har fått ta del av en rapport som på ett mycket ambitiöst vis kartlagt miljardbeloppen som slussats via en obskyr företagsgrupp på Bermudas via bulvaner för att till sist dyka upp hos amerikanska miljörörelser. En av dessa är The Sierra Club, en anrik amerikansk miljöorganisation som aktivt motsätter sig gasutvinning genom fracking. Kartläggningen visar att Sierra Club fått stora belopp i 200-miljonersklassen – nära hälften av rörelsens intäkter – från en bidragsgivare vid namn Sea Change Foundation i Kalifornien.

Pengarna till Sea Change kommer i sin tur från företaget Klein Ltd, med adress på Bermudas. Ett företag styrs av peroner med nära kontakter till Rosneft, ett statsägt ryskt oljebolag som kontrolleras direkt av Kreml och ett verktyg i Rysslands utrikespolitiska arsenal.

Rapportförfattarna skriver:

One of those executives, Nicholas Hoskins, is a director at a hedge fund management firm that has invested heavily in Russian oil and gas. He is also senior counsel at the Bermudan law firm Wakefield Quin and the vice president of a London-based investment firm whose president until recently chaired the board of the state-owned Russian oil company Rosneft.

In addition to those roles, Hoskins is a director at a company called Klein Ltd. No one knows where that firm’s money comes from. Its only publicly documented activities have been transfers of $23 million to U.S. environmentalist groups that push policies that would hamstring surging American oil and gas production, which has hurt Russia’s energy-reliant economy.

Klein Ltd har som sagt en ganska begränsad verksamhet, enligt rapporten:

The only publicly available documentation of any business conducted by Klein Ltd. were two Internal Revenue Service filings by the California-based Sea Change Foundation, which showed that Klein had contributed $23 million to the group in 2010 and 2011. Klein Ltd. was responsible for more than 40 percent of contributions to Sea Change during those years.

Att slussa pengar via bulvaner på detta sätt är knappast något nytt eller ens oväntat – och frågan är varför det inte skulle vara lika vanligt förekommande på denna sida av Atlanten? I så fall – vilka är mottagarna? Hur långt in i EU:s korridorer sträcker sig Putins finansiella muskler?

(Samma adress på Bermuda listar för övrigt ett holländskt telekombolag som front för rysk penningtvätt.)

Frågan om Putins energipolitiska maskirovka blir extra aktuell i dessa dagar, när EU bestämt sig för att kasta sig in i ytterligare ett megalomaniskt projekt – en europeisk energiunion. Tanken med denna är att knyta samman de olika nationella elmarknaderna i Europa till ett enda gemensamt produktions- och frihandelsområde, där alla medlemmar kan köpa el av varandra utan tekniska, skatte- eller finansiella hinder.

På papperet låter det förstås bra, men med bakgrund av hur EU misslyckats med sina gränsöverskridande projekt tidigare bör man som elkonsument känna sig inte så lite oroad inför framtiden. Detta särskilt som ett av huvudsyftena till energiunionen är att skapa oberoende från Ryssland. En ambition som samma EU-politiker under många år aktivt motarbetat genom sitt motstånd mot gasutvinning parad med en närmast fatalistisk tro på ”förnybar energi” som lösning på alla energiproblem. Sol-  och vindenergi har byggs ut kraftigt, energikällor som kräver alltmer av redundant reglerkraft. Denna reglerkraft är i dagens Europa lika med naturgas, eftersom ingen vill ha kolkraft och ny kärnkraft blir för dyr att bygga.

De fyra dagar av fem som varken sol eller vind levererar, måste alltså all energi produceras på annat sätt – och under överskådlig framtid finns det i princip bara en rimligt miljövänlig storskalig lösning för detta. En resurs som Vladimir Putin idag har ett de facto leveransmonopol på till stora delar av Europa.

Att bli självförsörjande på gas borde alltså vara högsta prioritet för en europeisk energiunion, men samtidigt motarbetas alla sådana planer frenetiskt. Inom EU verkar mäktiga lobbygrupper – bland annat de stora miljörörelser som finansieras av EU och våra skattepengar – för att stoppa skiffergasen. Vi ser exempel på denna typ av motstånd även från svenska debattörer.

Det är ett känt faktum att det inte går att uppnå energisäkerhet enbart med elproduktion som levererar 1-2 dagar i veckan – ändå är det just detta namnkunniga organisationer som Greenpeace och WWF propagerar för. Och det är i mångt och mycket dessa organisationer som har politikernas öra – och därmed formar politiken på energiområdet.

Även om dessa organisationer säger sig vara fullt transparenta med sina bidragsgivare, är förstås frågan var donatorernas pengar kommer ifrån?  Eller donatorernas finansiärer?

Det kan ju vara en obskyr stiftelse på någon karibisk ö.

Intressant?

Fler om , , , ,

(Fotnot:  Energy Policy Alliance, som ligger bakom kartläggningen, kontrolleras av en omstridd lobbygrupp i Washington, vilket givetvis påverkar granskningens mål. Dock har ingen invänt mot de fakta som förs fram i rapporten.)

Låser fackets rättvisemärkning fast människor i fattigdom?

Uppsalas röd-rödgröna majoritet vill göra staden till en så kallad Fairtrade City – något som den borgerliga oppositionen protesterar mot. Varför ska en offentlig verksamhet enskilt stödja en enskild organisation – om än en som säger sig göra gott för fattiga bönder Tredje världen – när det finns andra så kallade rättvisemärkningar att välja mellan? undrar debattörerna.

Detta är en högst berättigad fråga, särskilt med tanke på de långtgående förpliktelser det innebär att bli en Fairtrade-stad. Bland annan måste kommunen verka för att ett stort antal butiker och kommunala verksamheter marknadsför Fairtrade-märkta produkter – de gynnas alltså på andra varors bekostnad. Som de borgerliga allianskommunalråden i Uppsala skriver:

För Uppsalas del skulle detta innebära att vi politiker ansvarar för att minst 80 Fairtrade-produkter skulle finns i minst åtta butiker, att minst 15 hotell, kaféer och restauranger har ett utbud av Fairtrade-produkter samt att minst 50 arbetsplatser erbjuder Fairtrade-produkter varav minst tio stycken ska ha mer än en Fairtrade-produkt.

Vid sidan om det faktum att detta känns som ett brott mot konkurrenslagstiftningen – och knappast heller är en kommunal angelägenhet – finns det mer som skaver.

För vad alliansråden inte skriver, kanske av någon slags kommunal anpassning till Decemberöverenskommelsen, är att detta enskilda gynnande även kommer S till godo – via dess fackliga gren Landsorganisationen i Sverige. LO äger varumärket Fairtrade Sverige, tillsammans med Svenska kyrkan, och tjänar pengar när producenter, företag och kommuner använder varumärket Fairtrade – eller utropar sig till Fairtrade City.

Vid sidan om bolaget finns det en ideell organisation med likartat namn,  som samlar in bidrag – därav en stor del skattemedel. Rebecka Weidmo Uvell har granskat detta upplägg på sin blogg (och ja, vi vet att hon ÄR högermänniska).

I vilket fall. Detta innebär det att när Uppsalas s-politiker utser staden till Fairtrade City, gynnas svenska LO – och i förlängningen Socialdemokraterna – där det blir klirr i kassan när de enskilt gynnade rättvisemärkta produkterna säljs.

Däremot klirrar det inte så mycket i fickorna på de fattiga bönderna i Afrika som programmet är tänkt att hjälpa. Tvärtom visar studier att Fairtradeanslutna odlare tjänar mindre än jämförbara bönder i samma områden. I en stor kartläggning (källa) utförd under en fyraårsperiod, slog Londonbaserade School of Oriental and African Studies fast så sent som förra året:

What did surprise us is how wages are typically lower, and on the whole conditions worse, for workers in areas with Fairtrade organisations than for those in other areas.

Careful statistical analysis allowed us to separate out the possible effects of other factors, such as the scale of production. Still, the differences were in most cases, and especially for wages, statistically significant. Explaining why it should be that workers in areas dominated by Fairtrade organisations are so often worse off than workers in other areas is a complex and challenging task. Our full report explores some possible reasons.

It was also surprising to learn that many people do not benefit from the “community” projects supported with funds generated by the “social premium” consumers pay for Fairtrade products. Researchers at London’s School of Oriental and African Studies (Soas) found that many of the poorest are unable to use these facilities. In one Fairtrade tea co-operative the modern toilets funded with the premium were exclusively for the use of senior co-op managers.

(Att notera är att Soas är en institution med ganska uttalade VÄNSTERSYMPATIER.)

Grundproblemet verkar ligga i att Fairtrades regler aktivt förhindrar mekaniserade jordbruksmetoder – enbart fattiga bönder som brukar marken småskaligt, med enkla handverktyg, får del av pengarna. Och alla som sysslar med jordbruk, eller all annan produktion för den delen, vet att högre intäkter hänger ihop med högre produktivitet. Utan effektiva verktyg och mekanisering – låg produktivitet och fortsatt fattigdom. Och även om de fattiga bönderna via Fairtrade får tillgång till nybyggda, fina toaletter, så är de fortfarande fattiga.

Det är alltid vanskligt när politiker bestämmer sig att vara solidariska med andra människors pengar, något som brukar vara ett säkert recept på att offentliga medel slösas bort. För på vägen till småodlarna i Kenya finns det oändligt många vd:ar, marknadschefer och mellanhänder som ska ha sitt, innan det anländer ett fjäderlätt kuvert med pengar till kaffeodlaren i Afrika.

I ett större perspektiv drivs denna nya industri av rättvise- och hållbarhetsmärkning i mångt och mycket helt under radarn, utan kritisk granskning. Det gäller förvisso inte bara Fairtrade utan även den aktuella fiskcertifiering som ASC och MSC bedriver. Eller WWF:s alla lukrativa program för att certifiera allt från palmolja till soja och timmer.

En boomande miljardindustri nästan helt utan insyn.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Regeringsbyråkratin får miljarderna istället för försvaret

Peter Hultqvist

Peter Hultqvist” av Frankie FouganthinEget arbete. Licensierad under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons.

Läser i Dagens opinion att den rödgröna ministären kostar betydligt mer än Alliansens. Under förra året ökade kostnaden för att driva regeringskansliet med 7,7 miljarder kr, eller 5 procent. Den största ökningen utgjordes av personalkostnader som ökade med sju procent, eller 330 miljoner mer än föregående år. Man får anta att S/MP-regeringen anställt fler medhjälpare.

I detta sammanhang kan det vara värt att påpeka den upprördhet som Socialdemokraterna, anförda av nuvarande försvarsministern Peter Hultqvist, gav uttryck för i november 2010. Då gick han till storms i en debattartikel i Aftonbladet mot miljardrullningen i Regeringskansliet. Hultqvist – då:

Sverige har aldrig haft så många statsråd som i dag, totalt 24 stycken. Med europeiska mått mätt är regeringen rekordstor. Men regeringskansliets expansion inleddes långt före den rekordstora regeringen. Kostnaderna för Fredrik Reinfeldts regeringskansli har på fyra år ökat med 1,1 miljarder kronor från 5,5 miljarder kronor 2006 till 6,6 i regeringens förslag till budget för 2011.

Hultqvist och Socialdemokraterna tvingade därför fram en besparing på 300 miljoner i regeringen Reinfeldts budget, med stöd av Sverigedemokraterna – första gången som S och SD bröt ut delar av budgeten och röstade ner den var alltså redan 2010, vilket de flesta har glömt idag. Det blev regeringen Reinfeldts första stora nederlag efter valvinsten 2010.

Nu blåser det andra vindar, uppenbarligen. Trots att ladorna sägs vara tomma och försvaret erbjuds småsmulor, finns det uppenbarligen fortfarande pengar för att fylla Klarakvarteren med ännu fler byråkrater. Och försvarsminister Peter Hultqvist tiger stilla, trots att det inte var mer än fyra år sedan han uttryckte sig på följande vis:

Samma regering som låter regeringskansliet svälla ut ställer hårda krav på rationaliseringar i verk och myndigheter. Statliga jobb försvinner runt om i hela landet. 1500 jobb försvinner när regeringen centraliserar ekonomi- och personalfunktionerna på 250 myndigheter. Tusentals jobb står på spel när Försvarsmakten stöps om. Bara i Sollefteå har man förlorat cirka 150 statliga jobb den senaste fyraårsperioden. Att sopa trappan ovanifrån tycks vara ett okänt begrepp i Fredrik Reinfeldts regeringskansli.

Nu vet ju alla att den där budgetbesparingen bara var ett spel för gallerierna. Redan i vårbudgeten året därpå återfördes de pengar som sparats bort av Hultqvist,  men då var det ingen som längre brydde sig längre. Och vad det gäller det rekordstora antalet statsråd i Alliansregeringen – som Hultqvist kritiserade hårt i sin debattartikel – är det värt att notera att de är exakt lika många i Löfvens ministär – 24 stycken.

Skillnaden är att de nu har betydligt bättre betalt. Tillsammans har ministrarna fått ett lönelyft på 8,5 procent jämfört med Alliansens ministrar.

Upprördheten i att försvaret får kalla handen, samtidigt som nära 8 miljarder satsas på regeringsbyråkratin, verkar dock inte vara särskilt utbredd hos vare sig politiker eller medier.

Så kallat vanligt folk har dock fått ytterligare en anledning att odla sitt politikerförakt.

Intressant?

Fler om , , ,

Drömmen om Den nya människan

640px-Bundesarchiv_Bild_183-2000-0110-500,_BDM,_Gymnastikvorführung

Tysk gymnastikuppvisning av Bund Deutsche Mädel 1941. «Bundesarchiv Bild 183-2000-0110-500, BDM, Gymnastikvorführung» av Bundesarchiv, Bild 183-2000-0110-500 / CC-BY-SA. Lisensiert under CC BY-SA 3.0 de via Wikimedia Commons.

Folkhälsominister Gabriel Wikström, 28, har ett kall: Att skapa friskare, sundare och mera produktiva svenskar, som inte ligger samhället till last genom att dra på sig cancer, hjärtproblem och andra vällevnadssjukdomar. Som inte dricker, röker eller snusar. Lever sunt, tränar och håller sig inom normalt BMI.

Detta kall har Wikström skolats in till via sin karriär i socialdemokraternas ungdomsförbund och sitt engagemang i den promillerörelse – i betydelsen hur stor del av befolkningen den egentligen representerar – som kallas IOGT-NTO. Ett särintresse som nu framgångsrikt beställer fram lagstiftning från sin alldeles egen Folkhälsominister.

Därför ska nu rökning förbjudas i princip överallt där det finns risk att andra människor finns inom synhåll. Cigaretter ska gömmas under disk, reklam förbjudas. Och i förlängningen vill Folkhälsoministern ta krafttag mot svenskarnas felaktiga kosthållning och övervikt. Tänk så mycket landstingen kan spara på uteblivna höftledsoperationer. För att inte tala om cancer- och hjärtsjukdomar, som ökar i spåren på vår överkonsumtion!

Kanske ett antal lagstiftade timmar på löpband varje vecka vankas inom kort?

Gabriel Wikström Oct, 2014

Gabriel Wikström Oct, 2014” av Frankie FouganthinEget arbete. Licensierad under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons.

Och Folkhälsominister, förresten. Smaka på ordet – vart för det egentligen tankarna? Och Folkhälsonistitutet? Överheten som vet bäst och bestämmer hur undersåtarna ska leva sina liv.

Wikström är dock långt ifrån ensam om de här tankarna. Projektet Den nya människan har blivit en utmaning som nära nog samtliga myndigheter och många företag entusiastiskt deltar i – det är lite som de eviga kraven på att vi ska leva hållbart. De som flyttar in i Norra Djurgårdsstaden förbinder sig enligt hyreskontraktet att leva sunt, äta ekologiskt, motionera regelbundet och använda bilpool. Och på Kalmar Vatten har företagsledningen bestämt att samtliga anställda måste träna på arbetstid, för att personalen ska hålla sig friskare och därmed blir mer produktiv. Annars får de inte del av löneökningarna.

Vad samtliga dessa Folkhälsoarkitekter, privata eller offentligfinansierade, inte riktigt tänker på är vart vägen leder, när de via politiska påbud, statligt subventionerad propaganda och ständigt mera repressiva lagar riktar in sig mot den del av befolkningen som hamnar utanför idealbilden av den perfekta människan. Kampen för idealet – den vältränade, slanka, som motionerar och tänker på miljön och låter bli både tobak och alkohol – har förts av helt andra regimer genom historien med förfärande resultat – och det är inte första gången i svensk historia heller. Projektet Den nya människan har ofta gått hand i hand med totalitarism och förtryck av ”undermänniskorna”· De som är feta, röker och saknar karaktär.

Sedan kan man fundera lite över det faktum att vi har politiker som lägger ner stor energi på att begränsa och styra våra privatliv, samtidigt som staten abdikerat från sina mest grundläggande uppgifter – att upprätthålla lag och ordning och försvara landet mot yttre fiender. Vi har avskaffat vårt militära försvar, lägger oss platt för ryska hot – och polisen kan och vågar inte längre upprätthålla ordningen i 55 så kallade no-gozoner.

Dessutom låter vi terrorturister från Sverige åka till Syrien och mörda och våldta. När de sedan blir sårade kommer de tillbaka hem och plåstras om på skattebetalarnas bekostnad, för att sedan återvända utvilade till folkmördandet.

Men viktigast just nu är att skydda allmänheten från röklukt utomhus.

(I sammanhanget kan jag upplysa om att jag själv håller mig inom BMI-gränserna, tränar regelbundet, är ickerökare och måttlighetsdrickare. För att jag själv vill.)

Mer läsning: Ett Knutby för klimatsmarta, Opassande: Kan vi lagstifta bort lite fler störande saker i vardagen?

Intressant?

Fler om , , , , ,

Libyen: Var är våra Jasplan nu?

För snart fyra år sedan drog EU och Nato ut i krig för att försvara rebeller och civila i Benghazi mot diktatorn Moammar Ghadaffi, vars styrkor hotade med massaker på civila i de östra delarna av landet. Då ställde Sverige solidariskt upp med våra Jasplan som utförde ett stort antal spaninsuppdrag över Libyen, så att Natos bombflyg sedan skulle kunna rensa vägen för… ja islamister, jihadister och folkmördare. Vi bombade alltså bort en diktator, men fick något ännu värre. Vilket väl om något illustrerar de uppenbara svårigheterna med att bomba fram demokrati.

I dagarna nåddes vi av nyheten om att Libyen i praktiken upphört att fungera som stat, och att terroristerna i Islamiska staten tagit kontroll över hamnstaden Darna och stora delar av Sirte. Och för att liksom fira dessa erövringar, valde de att skära halsen av 21 kristna egyptier, vars blod kroppar färgade Medelhavet rött.

Som vedergällning inledde Egypten, med stöd från arabiska grannländer som Jordanien och Förenade arabemiraten, flygbomningar av IS träningsläger och vapendepåer i östra Libyen. Men Egypten klarar, trots sin storlek, inte av att driva krig mot terroristerna i Libyen, samtidigt som man har ett islamitiskt uppror på Sinai att bekämpa. Därför vädjar nu landets president, Abdul Fatah al-Sisi, om internationellt stöd i kampen mot IS, i den sönderfallande stat som tidigare var Libyen.

Tragedierna som utspelar sig i Syrien och Irak, har dock fått Libyenkrisen att hamna  i medieskugga – detta trots att vi borde vara än mer oroliga för vad som händer där. Detta eftersom landet ligger precis på tröskeln till Europa och den terror och laglöshet som breder ut sig snart kan komma att bli ett direkt hot mot Europa. I Sverige är det dock tyst och ingen politiker – förutom KD:s Lars Adaktusson – andas ens om att vi borde bekämpa de bestialiska mördarbanden i Libyen. Något som ju borde vara vår moraliska plikt, med tanke på att vi själva bombade fram sönderfallet i ett av Nordafrikas till ytan största länder, och därmed ställde gigantiska mängder vapen och oljeinkomster till terroristernas förfogande.

Bekämpandet av IS i Libyen borde också ges hög prioritet av ett annat skäl. Efter IS senaste landvinningar kontrollerar nämligen organisationen människohandeln med båtflyktingar från Libyen till Europa. En våldsamt lukrativ verksamhet där varje flykting som IS kan knuffa ombord på en gammal skorv med destination norrut kan inbringa 10.000-tals kronor. Bara under de senaste dagarna har ett tusentals flyktingar i rangliga båtar räddats av den italienska kustbevakningen, och antalet flyende verkar allt mer utom kontroll.

Med denna väg rakt in i EU, öppnas helt nya möjligheter för IS att skeppa in jihadister i stor skala till Europa, genom att gömma dem ombord på flyktingskeppen, något som både italienska och brittiska underrättelsetjänster nu varnar för.

Räkna dock inte med att Sverige skickar ner några Jasplan denna gång för att slå tillbaka terroristerna – de är upptagna med att undvika att delta i en Natoövning i Estland.

Dessutom är det säkert mycket mer effektivt att försöka tala mördarna tillrätta med samtalskompasser.

Intressant?

Fler om , , , ,

Med ryggradslösheten som ledstjärna

Att kröka rygg kan med visst fog sägas vara en klassisk svensk nationalsport. I modern tid har vi som nation gjort mer än de flesta för att hålla oss utanför konflikter; Andra världskriget med de tyska permittenttransporterna och censurerade tidningar är bara ett av de historiska exempel på hur vi under hot om våld funnit det bäst att vika ner oss.

Det är dock tydligt att både det politiska och kulturella Sverige fortfarande är fast beslutet om kämpa om VM-titeln i ryggradslöshet. I gårdagens specialinsatta Agenda diskuterades – till synes på fullt allvar – frågeställningen om yttrandefriheten gått för långt. Ett ämne som den ena av debattörerna, författaren Ann Heberlein, gick all in på (46:30 in i programmet). Enligt Heberlein var det både onödigt och kränkande att reta upp minoriteter genom att rita rondellhundar –istället skulle det goda samtalet  lösa problemen med beväpnade radikala jihadister som mördar på våra gator. Alltså – bara vi kröker våra ryggar tillräckligt långt bakåt och inte gör något som kan uppfattas stötande, då slipper vi nog massakrer på svensk mark. PEN-klubbens ordförande – den andre av de två inbjudna debattörerna – nickade förbluffande nog instämmande åt detta resonemang.

Jag funderar lite på hur alla de svenska och danska judar, som kränker ett antal radikala jihadistiska dödskulter bara genom att finnas till, ska förhålla sig till denna tankebana. Har deras själva existens kanske gått för långt? Missbrukas den på ett sådant sätt att de själva får skylla sig när en beväpnad galning kommer och skjuter dem på öppen gata? Det skulle varit intressant om programledaren Camilla Kvartoft hade följt upp det Heberleinska spåret just i detta avseende, men i public service ska det ju helst inte riskera att bli dålig stämning.

Men Heberlein är i gott sällskap av våra politiker, som kulturministern Alice Bah Kunkhe. Kulturministern som ännu inte med ett ord yppat sitt stöd för en svensk konstnär som utsatts för upprepade mordförsök av den enda anledningen att han tecknat på ett sätt som retat upp extremister. Istället för att ge sitt helhjärtade stöd till yttrandefriheten och Lars Vilks rätt att rita vad f-n han vill, även om det är fult som stryk, utan att få en kula i huvudet, väljer Kunkhe enligt Heberleinsk modell det goda samtalet – med representanter för organisationer som gjort sig kända bland annat för sitt stöd till de terrorister som försökte mörda journalister på Jyllands-Posten. I detta sammanhang ekar statsministerns högtidliga ord om att stå upp för demokratin aningen tomma.

Dessa exempel på undfallenhet förbleknar i jämförelse med vår egen utrikesminister, som ifall Expressens uppgifter idag verkligen stämmer, vikt ner sig för kravet från Rysslands president Vladimir Putin om att hålla Sveriges jaktplan borta från estniskt territorium under den stundande övningen med Nato.

Här talar vi i så fall om ryggkrökande i en klass för sig själv – frågan är om Wallström inte har en lysande framtid i det svenska gymnastlandslaget.

Få klarar att vika sig i denna U-form och ta sig upp igen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Under en sten i Berlin

Precis intill järnvägsspåren i de södra delarna av Berlin, nära Tempelhof-flygplatsen, står en gigantisk betongklump, kallad Schwerbelastungskörper (ungefär ”tungbelastningskropp” på svenska) . Denna konstruktion är en av de få kvarvarande resterna av Adolf Hitlers kanske allra mest megalomaniska projekt – att bygga om Berlin till Welthauptstadt Germania. Ett projekt som innehöll en gigantisk nord-sydaxel och en öst-västlig boulevard – dagens Strasse des 17 juni – och vars huvudnummer var den gigantiska Volkshalle, en kupolförsedd gigantversion av det romerska Pantheon som med sina 290 meters höjd förväntades få problem med  molnbildning inuti kupolen.

germania

Modell över Germania. Observera triumfbågen, som står på den plats där betongklumpen finns idag. Bild: Bundesarchiv

I södra änden av den sju kilometer långa och 120 meter breda boulevarden skulle en likaledes överdådig triumfbåge anläggas. Måtten var sådana Paris motsvarighet lätt hade fått plats i dess öppning.

Tvärtemot den gängse uppfattningen – att byggplanerna bara var fantasier från en storhetsvansinnig diktator – så färdigställdes faktiskt en hel del av arbetet med Germania. Bland annat anlades två underjordiska motorvägar och en järnvägstunnel – detta eftersom den breda boulevarden inte skulle ha biltrafik utan användas för mimitärmarscher och hyllningar av Det tusenåriga rikets ledare, något som beskrivs väl i National Geographic-dokumentären  om Hitlers dolda stad. Uppmarschplatsen framför Volkshalle skulle ha plats för en miljon människor samtidigt.

Men kriget kom emellan och arbetet med den nya tyska huvudstaden ställdes in till förmån för bunkerbyggen och vapenproduktion. Och Germania hade ändå aldrig kunnat bli verklighet – något som den stora betongkolossen i korsningen General Pape Strasse och Löwenhardtdamm står kvar som ett tyst vittnesmål om.

korper_adress

Den massiva betongklumpen, som är 14 meter hög och sträcker sig 18 meter under mark, konstruerades nämligen av ett enda skäl: Att ta reda på om markförhållandena i Berlin skull klara av tyngden de gigantiska byggnadsverk som planerades i den nya Världshuvudstaden. Den uppfördes av franska slavarbetare 1941, och fylldes med mätinstrument för att kontrollera hur mycket den 12 000 ton tunga klumpen skulle sjunka ner i marken. Gränsvärdet för om marken skulle klara den gigantiska triumfbågen, som skulle stå just på platsen för Scwherbelastungskörper, var 6 centimeter. Men tyngden sjönk tre gånger så mycket, 18 cm, ner i den sanka Berlinmarken. Projektet var alltså dömt att misslyckas.

Hitlers storstilade planer begravdes således redan 1941 under en stor sten i Tempelhof – även om det skulle ta ytterligare fyra år innan diktatorn själv var död och de allierade lagt huvudstaden i ruiner.

Som tur är undgick Schwerbelastungskörper sprängning efter kriget, eftersom den stod alltför nära bostadshusen i kvarteret. Idag är betongklumpen öppen för allmänheten, och från toppen av den har man fin utsikt norröver mot det som var tänkt att bli Germania. Väl där uppe kan man begrunda det filosofiska i att alla förtryckarregimer förr eller senare går under – och att alla despoter till slut hamnar under en sten.

Oavsett om de heter Stalin, al-Baghdadi eller Putin.

Intressant?

Fler om , , ,

Nej, Chicago är inte USA:s Malmö

murder_cities_usa

Malmö brukar då och då få epitetet  ”Sveriges Chicago”, oftast efter mordfall, gängskjutningar eller uppgörelser mellan kriminella grupper. Men i verkligheten är det, som Oisin Cantwell skriver i Aftonbladet, så att statistiken visar en annan bild – nämligen att antalet brott tvärtom sjunker.

Men jämförelsen med Chicago är missvisande också av flera andra skäl. Dels är det en envis skröna att den gamla svenskmetropolen vid Michigansjön är USA:s farligaste stad, ett rykte som hänger kvar från förbudstidens 20-tal, då maffiagrupper slogs om kontrollen över smuggelsprit och Chicago i och med detta toppade antalet mord. Dels har Chicago sedan många år passerats av andra städer – flertalet betydligt mindre – när det gäller antalet döda som resultat av mord.

Ansedda opinionsmätningsföretaget Pew Research har granskat vilka städer som egentligen förtjänar epitetet USA:s värsta mordhuvudstad – en lista som Chicago inte ens är i närheten att kvala in på, enligt Pews senaste sammanställning från i somras. Dessutom syns en tydlig trend i statistiken:

When adjusted by population, murder rates are far higher in smaller cities than in larger ones, such as Chicago, New York and Los Angeles.

(En utveckling som vi kanske snart riskerar att få även i Sverige – där mindre städer som Eslkilstuna har fler ”no-go zones” än storstäderna.)

Chicago är alltså långt ifrån USA:s värstingstad, utan hamnar först på 21:a plats i mordtoppen med sina 18,5 mord per 100.000 invånare. Värt att notera är dock att detta är dryga sex gånger fler än i Malmö, som ryktet till trots årligen landar på 2,90 mord/100.000 invånare. (Länk till källa nedan.) Denna siffra är i sin tur fyra gånger högre än det svenska årsgenomsnittet på  0,7 mord.

Desto farligare är det då att bosätta sig i någon av de andra amerikanska ”mordhuvudstäderna” –  som Detroit, Michigan, New Orleans, Louisiana eller Birmingham, Alabama. I den senast sammanställda statistiken (2012) toppar dock den gamla industristaden Flint, Michigan, med närmast ofattbara 62 mord per 100.000 invånare. Eller 21 gånger fler mördade per capita än i Malmö.

usa_mordhuvudstader

USA skiljer sig dock extremt mellan olika delar av landet. I stater som Vermont är det ungefär lika ovanligt med folk som blir tagna av daga som  i Sverige. Och vill man hitta USA:s motsvarighet till Malmö, får man bege sig till Honolulu. Hawaii, en delstat med 1,3 miljoner invånare, ligger nämligen på samma nivå – 2,9 mord/100.000 invånare.

617px-Historical_homicide_rate_in_Stockholm.svg

Diagram från Wikimedia Commons

För vår egen del har mördandet legat på en stabil och låg nivå sedan 1700-talet. Annat var det på 1400- och 1500-talet, då mordtalen i Stockholm närmade sig 50 per 100.000 invånare. Vilket innebär att Stockholm faktiskt var säkrare på medeltiden än vad tillvaron i Flint, Michigan är idag.

Hur som helst – i historiens ljus har alltså både Malmö och Chicago ett oförtjänt dåligt rykte.

Merläsning i ämnet:

Antal mördade i världens länder. Amerika som kontinent ligger i topp.

Göteborg våldsammare än Malmö (Svensson)

Malmö är värst på gangstermord (Sydsvenskan)

Intressant?
Fler om , , , ,

Regeringen utreder hur många kameler det egentligen går att svälja

Den socialdemokratiska regeringen, som emellanåt sägs styra landet, är precis som den förra väldigt bekymrad för att svenska män åker för att kn***a i Bangkok (för att travestera en låttitel av en gammal punkare som senare blev rikspolischef). Att betala för sex ska bli straffbart för svenska medborgare – oavsett var i världen brottet har begåtts, anser regeringen som tillsatt en utredning som ska utmynna i förslag till skärpning av lagen redan nästa år. Detta brott måste nämligen beivras med kraft – oavsett var i världen det begås, anser justitieministern:

“Ett borttagande av kravet på dubbel straffbarhet skulle innebära att det blir möjligt att i Sverige lagföra köp av sexuell tjänst som skett utomlands oavsett om gärningen är kriminaliserad i den stat där den begåtts eller inte. En sådan förändring skulle tydliggöra samhällets inställning till det oacceptabla utnyttjande av människor som köp av sex är, säger justitieminister Morgan Johansson.”

Ett problem med en sådan här lagskärpning är den inte direkt är kompatibel med internationell praxis för rättsskipning, för att uttrycka sig milt. Det normala är att brott beivras i det land det begås – och en förutsättning är då att det är ett brott överhuvudtaget. Vad  gäller sexköp är detta tillåtet i relativt många länder – däribland de flesta av våra grannländer, som Danmark och Tyskland. Om detta kan man förstås tycka vad man vill, men så ligger det faktiskt till.

Ett annat är att sådan här lagstiftning öppnar för allsköns reciprocitet från länder vars moraluppfattning skiljer sig från Sveriges. Ryska medborgare som deltar i Stockholm Pride kan dömas enligt de nya hårda  anti-gaylagarna i hemlandet utan att vi egentligen kan invända. Och kvinnor från Irland som åker till Sverige för att göra abort får förstås skylla sig själva när de kommer hem och riskerar livstids fängelse för för det brott som de begått – inte i hemlandet utan på svensk mark. För om vi kriminaliserar handlingar som svenskar gör utomlands, oavsett om de är straffbara eller inte på plats, kan vi knappast protestera när andra  gör likadant mot oss.

Men det som är riktigt bisarrt är att detta utspel kommer just nu – i en tid då allt fler av unga svenskar med rötter i Mellanöstern tar värvning i brutala terrorsekter. Man skulle kunna tycka att skärpta lagar för att komma åt dessa krigsturister – som idag närmast riskfritt kan åka ner till Syrien eller Irak för att mörda, våldta och halshugga civila – borde stå ganska högt på justitieministerns att göra-lista. Men istället anser han att det mest angelägna just nu är att se till att vi kan bötfälla svenskar som köper sex i Thailand (eller valfritt EU-land där detta brott inte är kriminaliserat).

Och de som begår övergrepp av denna dignitet kan garanterat inte räkna med samtalsterapi eller gräddfil till jobb när de kommer hem. Detta till skillnad från de stackars vilsna unga svenskar som råkat åka till Syrien för att begå massmord, alltså.

Orspråket ”att sila mygg och svälja kameler” får här en helt ny innebörd.

Och tyvärr blir jag mer och mer övertygad om att det är något allvarligt fel på Sverige.

Intressant?

Fler om , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: