slagetvidratan

Träffningen vid Ratan norr om Umeå, det sista slaget mellan Sverige och Ryssland, den 20 augusti 1809.

Reaktionerna på att Umeå kommun slängt ut försvarsmakten från årets nationaldagsfirande är som tur är närmast unisont avståndstagande från både höger och vänster. Och illa vore det väl annars. Att Sveriges försvarsmakt skulle uppfattas som hotfull bland nya svenskar – som kanske har flytt från krig och terror i Mellanöstern – är ett enda stort feltänk. De som flyr till Sverige är sannolikt mer rädda för de krafter som lämnas fritt spelrum i avsaknad av en försvarsmakt, inte av en militär styrka satt att upprätthålla demokratin och de mänskliga rättigheterna. Att projicera en rädsla för allt som har uniform på sig på flyktingar är direkt nedlåtande, och vittnar tyvärr också om den slags omvända rasism som vi ser alltmer av. En uppfattning om att människor av annat ursprung inte anses kunna tänka på egen hand – därför måste de tas om hand och skyddas från potentiellt traumatiska upplevelser. Något som alltså Lillemor Elfgren, programsamordnare på Västerbottens museum,  anser är liktydigt med uniformer och militärfordon.

Men vid sidan av det huvudlösa i såväl beslutet och försvaret av detsamma (även om s-ledningen i staden ser ut att tvingas backa)  finns det en stor symbolik i att högtidlighålla Sveriges väpnade styrkor just i den västerbottniska residensstaden, en händelse som i synnerhet en museichef borde ha koll på.

För lite drygt 200 år sedan tog nämligen den ryske tsarens framryckning slut just när. Efter att ha lagt hela den östra rikshalvan (nuvarande Finland) under sig, avancerade tsarens trupper söderut ända tills de nådde fram till Umeå – där ockupanterna omgående började brandskatta den civila befolkningen på förnödenheter. Vid intåget i Umeå tvingades stadsborna bland annat att leverera 17 000 kilo bröd och knappt 12 000 kilo kött till ockupanterna.

En traumatisk upplevelse för Umeåborna, får man anta.

Sommaren 1809 avsattes den svenske kungen Gustaf IV Adolf, och den nye kungen, Karl XIII, beslöt att skicka den svenska skärgårdsflottan för att befria Umeå. I Ratan, några mil norr om staden, landsattes svenska trupper som mötte ryssarna i strid för sista gången på svensk mark. Ryssarna förskansade sig i Ratan, men de kraftfulla svenska kanonbåtarna gjorde processen kort och efter en kort strid tvingades den ryske befälhavaren Kamenskij till förhandling. 20000 ryssar och 12000 svenska soldater hade då mist livet i striderna, och Kamenskij tvingades retirera norrut med resterna av sin armé.

En vecka senare var ett fredsavtal färdigförhandlat, och den nya gränsen mellan Tsarryssland och Sverige kom att bli  Torne älv. Sverige tvingades lämna ifrån sig halva riket, men undgick med nöd och näppe total utplåning.

Så här drygt 200 år senare har alltså just Umeborna orsak att känna sig lite extra tacksamma för alla de svenska soldater som offrade livet för deras frihet. Hade de inte slagit tillbaka ryssen den 20 augusti 1809, kanske de fått fira Oktoberrevolutionen istället för nationaldag – med bombastiska militärparader och en president som hetat Vladimir Putin.

Och med tanke på hur Ryssland skramlar med vapnen just nu, går väl detta scenario dessvärre inte att utesluta ens idag. Något som ledande politiker i Umeå borde ägna en tanke – istället för att trampa på dagens och gårdagens generationer av dem som stått upp för att försvara landet.

Intressant?

Fler om , , , ,