Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: maj 2015

Tannbach, socialismen och den oundvikliga muren

ADN-ZB- Donath Deutschland, Juli 1949 (amerikanische Besatzungszone), Grenzort Mödlareuth. Der Bach bildet die Zonengrenze zwischen Thüringen und Bayern, die mitten durch das Dorf verläuft.

Tyskland, juli 1949, amerkanska zonen i gränsorten Mödlareuth.  Bäcken Tannbach, som rinner genom byn, bildar gräns mellan Thüringen und Bayern. Foto: Bundesarchiv.

De senaste kvällarna har jag suttit som klistrad framför den gripande tyska miniserien Tannbach (går att se på SVT Play fram till den 9 juni). Tannbach skildrar en liten by på gränsen mellan Bayern och Thüringen som genom en ödets nyck hamnar i centrum av konflikten mellan USA och Sovjet efter andra världskrigets slut. Serien beskriver en ofta förbisedd del av vår nutidshistoria, den som handlar om vad som hände i det besegrade Tyskland vars territorium efter krigsslutet ockuperades av de fyra segrarmakterna USA, Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Tannbach skildrar dessa dramatiska år, med början i april 1945, när de flesta stora städer låg i ruiner och desperata flyktingströmmar drog fram genom landsbygden i jakt på mat och husrum.

Tannbach, som är  den bäck som utgör gränsen mellan de båda tyska delstaterna, bygger på verkliga händelser i byn Mödlareuth. I tv-serien rullar USA:s soldater in några dagar före krigsslutet i maj 1945 och kämpar ner det sista motståndet bland spridda hemvärnsstyrkor och Hitler jugendsoldater. Amerikanerna kan knappast sägas ha silkesvantar på sig, men under den inledande USA-styrda ockupationen återgår livet i byn till något som kan liknas vid vardag. Strax efter Tysklands kapitulation visar det sig emellertid att den amerikanska armén ryckt fram för långt – byn  ligger i den sovjetiska sektorn. USA drar sig tillbaka och in kommer de nya herrarna från Röda armén, som raskt inleder ett veritabelt skräckvälde med avrättningar, våldtäkter och plundring.

I Mödlareuth finns spåren kvar från denna tid. Byn, som kallas ”Lilla Berlin” delades mitt itu av den gigantiska innertyska gränsen, som trots sina 140 mil är betydligt mindre känd än Berlinmuren.  Idag finns det ett välbesökt museum i byn, och en del av den groteska gränssträckan står kvar, komplett med dödsremsa och vakttorn, som ett minne av det storskaliga vansinne som pågick under 40 år, inte många mil från Sverige. Ett vansinne som inte bara tolererades utan till och med försvarades av flera svenska politiker och kulturpersonligheter.

Moedlareuth_Informationstafel

Informationstavla i Mödlareuth som visar hur det såg ut under DDR-tiden med muren mitt i byn.„Moedlareuth Informationstafel“ Foto: Andreas Praefcke/ Wikimedia Commons

För mig är de största behållningen med serien den lågmälda men mycket effektiva uppgörelsen med socialismen som idé. I Tannbach påbörjar de tyska kommunisterna, som placerats vid makten i den sovjetockuperade sektorn (DDR bildades 1949) socialiseringen med en hårdhänt landreform av samma typ som senare kom att genomföres i Kina och Kambodja. Jordägarna fråntogs sin mark – som styckades upp och delades ut till folket, så kallade nybönder (ofta helt utan erfarenhet från jordbruksarbete). De tidigare godsägarna betraktades som utsugare och folkfiender och deporterades i bästa fall långt bort från sina tidigare ägor. I värsta fall skickades de till arbetsläger – till exempel det gamla koncentrationslägret Buchenwald som under den sovjetiska ockupationen återuppstod som ”Specialläger nr 2” och nu huserade Stalins och den nya tyska statens fiender. Människor som genom sina åsikter riskerade att underminera det nya  socialistiska samhällsbygget.

Så medan USA och de västallierade satsade på snabb återuppbyggnad i sina sektorer, plundrade Sovjet de östliga delarna på i princip allt. Fabriker demonterades och skickades till Sovjet, liksom maskiner och fordon. Slott och gårdar revs för att få byggnadsmaterial till de nya småbönderna som förväntades försörja den nya tyska socialistiska staten.

Vi vet alla hur det gick. Istället för välstånd fick östtyskarna ett liv med ständig brist på det mesta. När godsägarna fängslades, marken styckades upp och generationers expertkunskap ersattes av nybönderna – ofta från de utbombade tyska städerna – bäddade den nya staten och dess enda tillåtna statsbärande parti SED för en långsam katastrof. När ingen längre kunde eller ville skapa välstånd genom sitt arbete, kom folk istället att ägna sig åt byteshandel och smuggling. Enda sättet att slippa köer och skaffa sig bristvaror var att få tag på västvaluta och skaffa det som behövdes på den svarta marknaden.

Parallellt röstade allt fler med fötterna. DDR-medborgarna såg hur de västtyska landsmännen bara några meter bort reste sig ur askan efter kriget och fick det allt bättre. De allierades Marshallplan gjorde att industrierna kom igång igen och allt fler fick jobb. Butikerna dignade av livsmedel och kapitalvaror oåtkomliga för tyskarna på andra sidan av den lilla gränsfloden. Alltfler tröttnade på misär och förtryck och röstade med fötterna. Den unga socialistiska staten höll på att förblöda och taggtrådsstängsel sattes upp längs den sovjetiska sektorgränsen. Jakten på folkfiender intensifierades och ”republikflykt” infördes som brottsrubricering. Snart började gränsvakterna skjuta mot den egna befolkningen när den försökte fly västerut.

I dagens Europa, inte minst i Sverige,  finns det tyvärr många som fortfarande tror att lösningen på problemet med klyftorna i samhället löses bäst genom att se till att alla får det lika dåligt. Välbetalda politiker som aldrig haft en vettig idé om hur välstånd ska skapas –  bara på hur de ska kunna konfiskera det andra producerat – lovar att allt ska bli bra när de dolda rikedomarna fördelas ”rättvist”.

Idag börjar Socialdemokraternas kongress, och dessvärre finns det många i partiet som inte lärt sig så mycket av de 40 år då Österuopa befann sig bakom en mur, byggd i ett desperat av att skydda en dödsdömd socialistisk drömvärld. Utopier som återuppstår i den svenska politiska debatten, i skepnad av förbud mot vissa typer av ägande, stopp för vinster – och genom att klämma åt desom tjänar för mycket. Dessa allt-åt-alla-politiker brukar hävda att ”Sverige är ett rikt land, vi har råd”, om vi bara beskattar de rika ännu mer och förbjuder människor att driva i alla fall vissa typer av företag.

De vill, helt enkelt, ha lite mera Tannbach.

Tyvärr har S av idag uppenbara svårigheter att hålla rågången mellan vad som är socialdemorati å ena sidan och socialism å den andra. Man kan ju alltid hoppas att kongressombuden kanske reflekterar lite över skillnaden och dess konsekvenser. För det är detta som är den viktiga frågan för framtidspartiet, snarare än hur många procent kvinnor det sitter i styrelserna på börsnoterade företag.

Vem vet, några av delegaterna kanske har sett Tannbach?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Fotnot: Kalla kriget-experten Hans Jakobsson har en serie bra bilder från ett besök i Mödlareuth.

Den manchuriske statsministern

Den Manchuriske kandidaten – och statsministern

Stefan Löfven och Raymond Shaw (Liev Schreiber). Foto: Joella Marano och Frankie Fouganthin / Wikimedia Commons (CC BY-SA 2.0 resp. CC BY-SA 4.0)

Nuförtiden kommer jag allt oftare att tänka på den drygt tio år gamla amerikanska scifi-thrillern ”The Manchurian Candidate”, med Denzel Washington i huvudrollen och Liev Schreiber som hjältesoldaten Raymond Shaw som återvänder i triumf från Gulfkriget 1991 efter att ha räddat livet på hela sitt kompani. Eller det är i alla fall den officiella bilden av vad som hänt – i verkligheten är det mesta påhittat, soldaterna har hjärntvättats och har aldrig varit med i något irakiskt bakhåll överhuvud taget. Allt är istället en mycket sofistikerad och ondskefull komplott för att lansera Raymond Shaw som vicepresidentkandidat – och när denne väl är på plats är på plats i Vita huset är han programmerad att mörda presidenten och ta över makten, som ett verktyg för en ljusskygg grupp av makthavare som konspirerar för att ta makten över USA.

Jag reflekterar kring denna film varje gång jag ser eller hör Stefan Löfven tala numera. Inte för att jag på något sätt tror att han  skulle vara är en hjärntvättad mördare, eller plötsligt – som reaktion på ett hemligt kodord viskat i örat av Åsa Romson – skull dra fram ett pumphagel och börja meja ner riksdagsledamöter. Det handlar snarare om motsatsen – i det fall Löfven fjärrstyrs av någon eller några, måste det istället vara att få honom att framstå så förvirrad, obeslutsam och velig som det över huvud taget är möjligt. Om det existerar en konspiration är det alltså inte för att ta makten – den har han ju redan, åtminstone i teorin – utan för att få honom att framstå som Sveriges sämst förberedde statsminister i modern tid. Vem som skulle tjäna på det är oklart, men någonstans gynnar det givetvis den nya hårda vänstern, med Sjöstedt och Romson i spetsen, att statsministern bara lallar, sluddrar och allmänt beter sig osammanhängande oavsett vilken fråga han förväntas besvara.

Och att något har hänt med Löfven sedan hans tillträde 2012 råder det knappast någon tvekan om, något som s-bloggaren Johan Westerholm återkommit till ett flertal gånger i sina inlägg. Den starke, rakryggade fackföreningsbasen Stefan Löfven som vi lärde känna strax han tog över som s-ledare efter haveriet med Håkan Juholt var både öppen kärnkraftsförespråkare, stark näringslivsvän och sågs som en garant för ordning och reda i statsfinanserna och schyssta villkor på arbetsmarknaden. Dåtidens Löfven skulle aldrig göra något som riskerade industrins konkurrenskraft, och därmed jobben och välfärden. Som att låta sin vice statsminister lägga ner kärnkraften på egen hand, utan att ens ha ett ord att invända.

Men så, efter valet till s-ledare, åkte han på en veckas konditionering kurs vid Socialdemokraternas kursgård, Bommersvik. Och återvände som något… helt annat.

Försvunnen var den tydlige Metallordföranden, och i hans ställe inträdde någon som flummade iväg i floskler som ”ingångsvärden” och ”låt mig vara tydlig” – uttalanden följda av en kavalkad av rena motsatsen till tydlighet. Plattityder, motsägelser och uteblivna ställningstaganden har blivit de förväntade icke-svaren på nästan samtliga frågor. Samordnare tillsätts på löpande band – för att statsministern till varje pris ska undvika beslut – och själv trasslar han in sig i definitioner om vad som är diktaturer eller inte. Av de utlovade jobbsatsningarna och löftet om Europas lägsta arbetslöshet har det istället blivit en formlig skattehöjarkavalkad, där allt utom själva luften beläggs med högre skatter (detta arbetas det säkerligen på inom FInansdepartementet). Löfven chockhöjer bensin- och dieselskatter och straffskattar konstgödsel, väl medveten om att det blir dödsstöten för den svenska landsbygen och drabbar transportsektorn hårt. Därutöver vankas nya skatter på arbete,  på elektronik och ett bantat rot- och rutavdrag. Och när Löfven får frågan om varför S nu bryter sina vallöften, sitter den manchuriska konspirationen någonstans i bakgrunden och trycker på fjärrkontrollen, så att det enda som undslipper statsministern är ”det spelar ingen roll”.

Det finns givetvis en mera jordnära förklaring till Löfvens genomklappning, något som tidskriften Fokus är inne på i sitt senaste nummer där Stefan Löfven porträtteras i ett stort reportage. Fokus förklaring, om man läser mellan raderna, är att Löfven helt enkelt är har uppnått sin egen inkompetensnivå och inte klarar jobbet som statsminister. Inte för att han saknar hjärta eller hjärna – han är bara en vanlig hygglig kille som vill vara kompis med alla och van att genom kompromisser och handslag komma överens om allt. I politikens värld går det dessvärre inte att komma överens om allt, här måste man ibland välja sida och stå för den. Det går till exempel inte att lägga ner kärnkraften lite grann – antingen har vi kärnkraft, som Löfven och en majoritet av svenskarna vill, eller stänger vi alla reaktorer som V, MP och C föredrar. Och vill regeringen nå målet att komma ner till EU:s lägsta arbetslöshet, är det kontraproduktivt att kompromissa sig fram till en politik som leder till den raka motsatsen.

Själv föredrar jag emellertid att fortsätta odla konspirationsteorin om Den manchuriske statsministern, och spekulera i vem som egentligen håller i fjärkontrollen eller har tillgång till det hemliga kodordet. Och vad det sinistra slutmålet kan vara…

Intressant?

Fler om , , , ,

Medhjälp till fildelning – värre än stöd till folkmord

Det mesta har förvisso redan skrivits om det nya handlingsprogrammet mot våldsbejakande extremism, signerat Stockholms stad, det som går ut på att curla krigsförbrytare och terrorturister genom att (i alla fall  som det framstår i strategidokumentetet) erbjuda  gräddfil till jobb och bostäder när de kommer hem, helt utmattade efter månader av slitsam halshuggning och påfrestande massvåldtäkter. Inte oväntat infinner sig ett stort antal moraliska frågor som en följd av denna kommunala välvilja – framför allt som den rödgrönrosa Stockholmsmajoriteten säger sig kämpa för feminism, mot rasism och för allas lika värde. I just detta fall ser det emellertid ut att vara fullt i sin ordning att begå, alternativt aktivt eller passivt medverka till, systematiska övergrepp mot kvinnor från religiösa minoriteter i Levanten. För detta är inget som något som kommun och socialtjänst ska bry sig om,enligt socialborgarrådet Ewa Larsson (MP). ”Det är polisens uppgift utreda brott”, förklarade hon för SVT:s reporter innan hon sprang iväg och vägrade svara på fler frågor.

Strategidokumentet, som alltså klubbades i förrgår, innebär alltså att dessa krigsförbrytare inte bara löper obefintlig risk att ställas inför rätta för sina brott när de kommer hem till den ”civilisationen” (om Stockholms stad numera kvalar in som ”civilisation” längre kan förstås diskuteras), de ska dessutom erbjudas specialbehandling, på skattebetalarnas bekostnad. Sjukvården ska ställa upp med gratis omplåstring för dem som skadat sig i strid – ja, dokumentet förminskar faktiskt deltagande i terrordåd och folkmord och kallar det rätt och slätt för ”strid” – och när de fått läkarhjälp och tillfrisknat, ska slaktarna eller deras lakejer slippa stå i bostadskön som andra stockholmare.

Konsekvensen blir således att halshuggning, massvåldtäkter och kidnappning ser ut att belönas med jobb och bostad, även om det självklart inte är intentionen från de välmenande lokalpolitikerna. (Att hemvändarna skulle tvingas till terapi för avprogrammering, är inget krav – men de ska däremot slippa att bli stigmatiserade.)

I en sevärd debatt på Aftonbladet TV försökte s-företrädaren Azadeh Rojhan Gustafsson (S) att försvara hemvändarstrategin: ”Som alla som begått brott måste de få en chans att återanpassa sig till samhället”, sa hon – under det att bilder från hur IS vandaliserade historiska världsarv i irakiska Nimrud rullade i bakgrunden. Motdebattören Hanif Bali (S), satte ord på det de flesta av oss förmodligen kände:

”De ska kallas för landsförrädare, det är precis vad de är”.

Men åter till Stockholms stad och terroristcurlingen. Ett av de bärande ursäkterna för att de hemvändande inte kan låsas in, utan istället få förtur i bostadskön, är enligt Ewa Larsson att man inte vet vilka som faktiskt begått brott under vistelsen i Syrien eller Irak. Detta är förvisso sant, men låt oss sätta detta uttalande i ett historiskt perspektiv – och jag ska redan här triggervarna: Jag kommer att blanda in Hitler. Vilket jag i detta avseende vågar påstå  är en lämpligare parallell än den Göran Greider gjorde igår.

Under Nürnbergrättegångarna 1946 dömdes en lång rad av nazister. Vissa av dem var officerare, andra jobbade som bödlar eller hantlangare i utrotningslägren . Vissa var administratörer och satt vid skrivbord och skyfflade order, långt från fasorna i lägren.  Ett flertal av de senare dömdes ändå till fängelsestraff, det spelade nämligen ingen roll att de inte själv stått och vridit på gaskranarna. De var en del av Hitlers utrotningsmaskin – och fick ta konsekvenserna av sitt handlande.

Så bör det naturligtvis vara även för den som aktivt tar värvning i terrorsekter som IS, Al-Qaida, Al-Nusra, Islamiska Jihad eller vad de nu kallar sig. Den som går med vet på förhand – bland annat genom alla de vidriga filmklipp som läggs upp på Facebook – exakt vad dessa gruppers mål och medel är. Att halshugga, våldta, bränna människor levande eller kasta ner homosexuella från höga torn är inget som IS råkar göra i stridens hetta, det är en central strategi att bedriva etnisk rensning och mörda oliktänkare och religiösa minoriteter för att bereda plats åt de rättrogna i det islamistiska kalifatet.

Om man stödjer detta tankegods – oavsett vilken roll man har i organisationen – bör man ställas inför rätta, precis som nazibödlarna och deras medlöpare i Nürnberg. Och precis som i Tyskland efter 1945, borde hemvändarna mötas av obligatorisk avnazifiering, innan någon ens funderade på jobb och förtur till bostad.

Och när det gäller medhjälp till brott, kan vi gärna påminna oss om en rättegång som hölls i Stockholms tingsrätt för sex år sedan, då de fyra ansvariga bakom The Pirate Bay dömdes till mångmiljonböter och fängelsestraff. Att notera är att de åtalade inte fälldes för att ha spritt upphovrättsskyddat material själva, utan för medhjälp till fildelning. Affärsmannen Carl Lundström fick – efter överklagande till hovrätten – fyra månaders fängelse för ”medhjälp och förberedelse till brott mot upphovsrätten”, och den enda anledningen var att han hyrt ut serverplats i sitt webbhotell, Port 80. Peter Sunde, som fungerade som TPB:s pressansvarige, dömdes till åtta månader,  Gottfrid Svartholm fick ett års fängelse, medan den fjärde åtalade, Fredrik Neij, dömdes till tio månader bakom galler. De fyra dömdes också att gemensamt betala ett skadestånd till de drabblade filmbolagen på mastiga 46 miljoner kr.

Det hade onekligen varit intressant att se samma typ av hårda tag för medhjälp till brott när det gäller de svenska terrorresenärerna. Och om det nu är så att det inte finns något stöd i lagen för detta, borde den ändras omgående. Då hade vi sannolikt inte sett många hemvändare överhuvudtaget.

Men idag betraktas det alltså rent juridiskt som allvarligare att hjälpa någon att lägga ut en länk till upphovrättsskyddat material på webben, än att gå med i terrorsekter som skär halsen av både vuxna och barn och begår massvåldtäkter på kvinnor. Det förra brottet ger årslånga fängelsestraff och 46 miljoner i böter – det andra förtur till lägenhet och jobb.

Av denna anledning kan det vara svårt att känna något grundmurat förtroende för de rättskipande instanserna. Det är, som Nuri Kino skriver i SvD, att spotta i ansiktet på alla de anhöriga till offren som kräken lämnar efter sig när de åker hem för att vila upp sig.

Som jämförelse har Australien en helt annan inställning till terrorturisterna. Så här uttryckte sig premiärministern Tony Abbott i en intervju:

”If you go abroad to join a terrorist group and you seek to come back to Australia, you will be arrested, you will be prosecuted and jailed.”

Framför allt kunde man förvänta sig att  socialdemokraterna börjar frågan på allvar. Att Miljöpartiet lider svår brist på ryggrad och moralisk kompass är inget att förvånas över, men av ett parti som S borde vi kunna förvänta oss mer. Stefan Löfven borde, om inte annat av ren självbevarelsedrift, omgående boka möte med partikollegerna i Stockholm för att leda in dem på rätt spår. Allt annat vore ett misstag av historiska proportioner.

I Miljöpartiets Stockholm handlar förstås ”historiska misstag” om helt andra saker…

Intressant?

Fler om , , , ,

Annat som Morgan Johansson borde provprata om

Helgens groda i flodhästformat undslapp sig landets justitieminister Morgan Johansson i fredags – då han i en intervju med Ekot i Sveriges radio resonerade kring hur han tänkte lösa ett av de absolut största problemen som det juridiska Sverige står inför just nu. Nämligen problemet med allt för få kvinnor i börsbolagens styrelser.

För att möta detta hot mot Sveriges välstånd och framtid som industrination, förbereder regeringen ett lagförslag med krav på minst 40 procent kvinnor i aktiebolagsstyrelser, lät Johansson meddela i intervjun. Och om inte bolagen följer detta krav, kan påföljden bli böter – eller att staten helt sonika går in och likviderar bolagen.

Det skulle alltså få till följd att stora industriföretag, med tiotusentals anställda, plötsligt skulle riskera tvångslikvidering av staten som resultat av brott mot jämställdhetslagen. Onekligen hårda bandage från ministern. Krafttag. (Om det skulle bli aktuellt att rikta samma typ av krav på andra typer av styrelse, till exempel LO:s svårt förgubbade ledning, framgick dock inte av intervjun.)

Nu visade det sig förvisso att Johansson bara provpratade, som det heter, eftersom han pudlade bara timmar senare.  Han bedyrade att han inte hade för avsikt att lägga ner Scania eller Volvo på grund av brott mot jämställdheten. Men man kan ändå fundera på just vad det var som fick honom att uttala sig  i denna fråga. Johansson är ju trots allt landets justitieminister, med högsta ansvar för lag och ordning. Och det råder ju inte direkt någon brist på andra utmaningar inom hans departement – frågor väl värda att fundera på lösningar kring. Det kanske till och med är läge för lite krafttag. Ett par exempel:

Vi har ett stadigt växande antal utanförskapsområden där gatans lag råder och polisen förlorat kontrollen över gängbrottsligheten. Här har Morgan Johansson inte direkt sprutat ur sig förslag på lösningar. Forskning och framsteg hade nyligen en grundlig granskning av utvecklingen på senare år – en dramatisk förändring där allt större delar av landet sjunker ner i ett slags laglöst tillstånd. Områden som Husby och Tensta, dit polisen inte längre följer efter flyende rånare i bil utan eskort av Nationella insatsstyrkan. Stadsdelar där kriminella gäng tar över biblioteken, skrämmer bort besökare och studerande skolungdomar. Och ambulanspersonal som kräver full kravallpolisutrustning för att åka till något av de nu dryga 50 bostadsområden som kallas ”no-go zones”.

Att samhället tillåter framväxten av parallella samhällen – där gatans lag råder – borde vara något som rimligtvis borde oroa justitieministern betydligt mer än att det finns en överrepresentation av vita medelålders män i bolag som de själva äger. (Även om det givetvis är önskvärt med jämställdhet i alla församlingar.)

Morgan Johansson har inte heller direkt sprudlat av idéer när det gäller att stoppa de terrorturister som idag närmast riskfritt kan vila upp sig och bli omplåstrade hemma i Sverige på skattebetalarnas bekostnad efter en tids påfrestande halshuggning av kristna och andra minoriteter i Syrien.

I och omkring våra storstäder – bland annat på en stor industritomt i centrala Malmö – byggs det upp favelor där fattiga EU-medborgare ockuperar privat mark. Idag tillåter sannolikt inte lagen avhysning av invånarna i denna typ av kåkstäder – enligt polisen kan de nämligen tänkas ha besittningsskydd. Desperata fastighetsägare, som hotas av vite för nedskräpning men i dagsläget inte får hjälp med att lösa problemet, hade nog gärna sett lite provprat från landets justiitieminister om hur han tycker de rättsvårdande instanserna bör agera. Kanske han till och med borde tänka högt kring en lagändring?

Samtidigt stänger polisen fler och fler stationer i glesbygden, och en allt större del av Sverige hänvisas till rena medborgargarden för att försvara hem och egendom. Inte heller i denna fråga har justitieministern, såvitt jag hört, haft något att säga.

Tyvärr är det så här det ser ut i det svenska politiska landskapet idag. De stora, svåra och komplicerade frågorna lämnas obesvarade eftersom det är för jobbigt att stöta sig med de goda – att få kommentariatet på Twitter efter sig är ju som bekant ett öde värre  än döden.

Så istället ägnar sig överbetalda ministrar – med mer än 120 000 i månadslön och gratis boende – åt symbolpolitik och rent flum, istället för att kavla upp ärmarna och börja lösa problem. Utopier och populism har ersatt realpolitiken, en gång Socialdemokratins paradgren.

Och sedan undrar de varför de egna kärnväljarna sviker och röstar brunt. Var fjärde LO-medlem sympatiserar nu med SD, en trend som garanterat kommer att förstärkas ju mer handlingsförlamning Johansson och hans regeringskolleger uppvisar.

Intressant?

Fler om , , ,

På väg ner i djupet

Scherl Bilderdienst: II. Weltkrieg 1939 - 1945, Überfall auf Polen am 1. September 1939. Das KdF - Schiff "Wilhelm Gustloff" wird als Lazarettschiff eingesetzt, hier im Danziger Hafen im Herbst 1939. 12065 - 39

Wilhelm Gustloff för ankar i Danzigs hamn, hösten 1939.

Man kan konstatera att Åsa Romson återigen lyckas med konststycket att ge den helt nya diagnosen politisk tourettes ett ansikte. Inte ens ett år efter den famösa hatattacken mot vita medelålders heteromän i Almedalen – något som sannolikt kostade det rödgröna regeringsalternativet egen majoritet – är det dags igen för Romson att producera grodor vars dimensioner närmar sig medelstora flodhästar. Att dra paralleller mellan den systematiska och inudstriella massutrotningen av människor i Auschwitz med flyktingar som förliser på Medelhavet ombord på smuggelskepp, är inte bara historielöst. Det är att spotta på minnet av både dem som dog i Förintelsen och deras efterlevande. Det är en skamlig relativisering av det värsta massmordet i mänsklighetens historia – ett planerat folkmord som MP-språkröret försökte göra en billig oneliner av.

Förutom det faktum att det är fullkomligt förödande för landet att ha en vice statsminister som inte kan öppna munnen utan att nationen skäms, måste det innebära en ständig plåga för Socialdemokraterna att behöva förlita sig till den dödvikt som Miljöpartiet och Romson har blivit i opinionen. Löfven har – för att fortsätta med marina metaforer – surrat fast sig vid ett lik, och är plågsamt medveten om det, men Decemberöverenskommelsen fjättrar honom obönhörligen vid Romson, Fridolin – och Jonas Sjöstedt inte att förglömma – medan hans samarbetsregering sakta sjunker i djupet, oförmögen att visa handlingskraft i någon fråga över huvud taget.

Den som läst något av vad jag skrivit tidigare, vet att jag inte är någon anhängare av MP. Jag är övertygad om att det enda sättet för regeringen att fungera är att dumpa den gröna barlasten och göra upp i sakfrågor med delar eller hela den borgerliga oppositionen. Det handlar om migration/integration, energipolitik, bostäder, arbetsmarknaden och landsbygdens villkor – samtliga frågor som kortsluts av Romson & Fridolin. (Och nej, man behöver inte vara Sverigedemokrat för att ha denna åsikt.)

Fast jag kan ändå någonstans tycka lite synd om MP:s medlemmar, som tvingas sitta där skräckslagna varje gång deras egen partiledare ställer sig i en talarstol eller är med i tv. Gårdagens fadäs fick säkert många av dem att trycka ansiktena djupt ner i skämskuddarna, åtminstone får man väl hoppas det i alla fall. Och vissa verkar i alla fall fått nog nu.

Det är emellertid inget mot den oro alla vi andra bör ha inför det faktum att Åsa Romson är vice statsminister, och därmed tar över efter Stefan Löfven om det skulle hända denne något. Så skulle statsministern halka i en brant stentrappa i riksdagshuset – eller råka kollidera med regeringsplanet när ryssen är ute och flyger med avslagna transponerar – så vet vi vad som väntar: Romson.

Och när vi ändå är inne på Andra världskriget-metaforer och fartygskatastrofer, finns det betydligt lämpligare jämförelser att dra i vårt närområde än Auschwitz. För drygt 70 år, den 30 januari 1945, torpederades lasarettsfartyget Wilhem Gustloff utanför den tyska Östersjökusten av en sovjetisk ubåt och 9352 människor ombord dog – de allra flesta civila flyktingar som drivits på flykt av ”befriarna” i Röda armén.

Något att fundera på för Löfven & Romson medan syret sakta tar slut.

Mer om Romsons förlisning: Hela Hälsingland, Motpol, Den sjätte mannen

Andra om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: