Det mesta har förvisso redan skrivits om det nya handlingsprogrammet mot våldsbejakande extremism, signerat Stockholms stad, det som går ut på att curla krigsförbrytare och terrorturister genom att (i alla fall  som det framstår i strategidokumentetet) erbjuda  gräddfil till jobb och bostäder när de kommer hem, helt utmattade efter månader av slitsam halshuggning och påfrestande massvåldtäkter. Inte oväntat infinner sig ett stort antal moraliska frågor som en följd av denna kommunala välvilja – framför allt som den rödgrönrosa Stockholmsmajoriteten säger sig kämpa för feminism, mot rasism och för allas lika värde. I just detta fall ser det emellertid ut att vara fullt i sin ordning att begå, alternativt aktivt eller passivt medverka till, systematiska övergrepp mot kvinnor från religiösa minoriteter i Levanten. För detta är inget som något som kommun och socialtjänst ska bry sig om,enligt socialborgarrådet Ewa Larsson (MP). ”Det är polisens uppgift utreda brott”, förklarade hon för SVT:s reporter innan hon sprang iväg och vägrade svara på fler frågor.

Strategidokumentet, som alltså klubbades i förrgår, innebär alltså att dessa krigsförbrytare inte bara löper obefintlig risk att ställas inför rätta för sina brott när de kommer hem till den ”civilisationen” (om Stockholms stad numera kvalar in som ”civilisation” längre kan förstås diskuteras), de ska dessutom erbjudas specialbehandling, på skattebetalarnas bekostnad. Sjukvården ska ställa upp med gratis omplåstring för dem som skadat sig i strid – ja, dokumentet förminskar faktiskt deltagande i terrordåd och folkmord och kallar det rätt och slätt för ”strid” – och när de fått läkarhjälp och tillfrisknat, ska slaktarna eller deras lakejer slippa stå i bostadskön som andra stockholmare.

Konsekvensen blir således att halshuggning, massvåldtäkter och kidnappning ser ut att belönas med jobb och bostad, även om det självklart inte är intentionen från de välmenande lokalpolitikerna. (Att hemvändarna skulle tvingas till terapi för avprogrammering, är inget krav – men de ska däremot slippa att bli stigmatiserade.)

I en sevärd debatt på Aftonbladet TV försökte s-företrädaren Azadeh Rojhan Gustafsson (S) att försvara hemvändarstrategin: ”Som alla som begått brott måste de få en chans att återanpassa sig till samhället”, sa hon – under det att bilder från hur IS vandaliserade historiska världsarv i irakiska Nimrud rullade i bakgrunden. Motdebattören Hanif Bali (S), satte ord på det de flesta av oss förmodligen kände:

”De ska kallas för landsförrädare, det är precis vad de är”.

Men åter till Stockholms stad och terroristcurlingen. Ett av de bärande ursäkterna för att de hemvändande inte kan låsas in, utan istället få förtur i bostadskön, är enligt Ewa Larsson att man inte vet vilka som faktiskt begått brott under vistelsen i Syrien eller Irak. Detta är förvisso sant, men låt oss sätta detta uttalande i ett historiskt perspektiv – och jag ska redan här triggervarna: Jag kommer att blanda in Hitler. Vilket jag i detta avseende vågar påstå  är en lämpligare parallell än den Göran Greider gjorde igår.

Under Nürnbergrättegångarna 1946 dömdes en lång rad av nazister. Vissa av dem var officerare, andra jobbade som bödlar eller hantlangare i utrotningslägren . Vissa var administratörer och satt vid skrivbord och skyfflade order, långt från fasorna i lägren.  Ett flertal av de senare dömdes ändå till fängelsestraff, det spelade nämligen ingen roll att de inte själv stått och vridit på gaskranarna. De var en del av Hitlers utrotningsmaskin – och fick ta konsekvenserna av sitt handlande.

Så bör det naturligtvis vara även för den som aktivt tar värvning i terrorsekter som IS, Al-Qaida, Al-Nusra, Islamiska Jihad eller vad de nu kallar sig. Den som går med vet på förhand – bland annat genom alla de vidriga filmklipp som läggs upp på Facebook – exakt vad dessa gruppers mål och medel är. Att halshugga, våldta, bränna människor levande eller kasta ner homosexuella från höga torn är inget som IS råkar göra i stridens hetta, det är en central strategi att bedriva etnisk rensning och mörda oliktänkare och religiösa minoriteter för att bereda plats åt de rättrogna i det islamistiska kalifatet.

Om man stödjer detta tankegods – oavsett vilken roll man har i organisationen – bör man ställas inför rätta, precis som nazibödlarna och deras medlöpare i Nürnberg. Och precis som i Tyskland efter 1945, borde hemvändarna mötas av obligatorisk avnazifiering, innan någon ens funderade på jobb och förtur till bostad.

Och när det gäller medhjälp till brott, kan vi gärna påminna oss om en rättegång som hölls i Stockholms tingsrätt för sex år sedan, då de fyra ansvariga bakom The Pirate Bay dömdes till mångmiljonböter och fängelsestraff. Att notera är att de åtalade inte fälldes för att ha spritt upphovrättsskyddat material själva, utan för medhjälp till fildelning. Affärsmannen Carl Lundström fick – efter överklagande till hovrätten – fyra månaders fängelse för ”medhjälp och förberedelse till brott mot upphovsrätten”, och den enda anledningen var att han hyrt ut serverplats i sitt webbhotell, Port 80. Peter Sunde, som fungerade som TPB:s pressansvarige, dömdes till åtta månader,  Gottfrid Svartholm fick ett års fängelse, medan den fjärde åtalade, Fredrik Neij, dömdes till tio månader bakom galler. De fyra dömdes också att gemensamt betala ett skadestånd till de drabblade filmbolagen på mastiga 46 miljoner kr.

Det hade onekligen varit intressant att se samma typ av hårda tag för medhjälp till brott när det gäller de svenska terrorresenärerna. Och om det nu är så att det inte finns något stöd i lagen för detta, borde den ändras omgående. Då hade vi sannolikt inte sett många hemvändare överhuvudtaget.

Men idag betraktas det alltså rent juridiskt som allvarligare att hjälpa någon att lägga ut en länk till upphovrättsskyddat material på webben, än att gå med i terrorsekter som skär halsen av både vuxna och barn och begår massvåldtäkter på kvinnor. Det förra brottet ger årslånga fängelsestraff och 46 miljoner i böter – det andra förtur till lägenhet och jobb.

Av denna anledning kan det vara svårt att känna något grundmurat förtroende för de rättskipande instanserna. Det är, som Nuri Kino skriver i SvD, att spotta i ansiktet på alla de anhöriga till offren som kräken lämnar efter sig när de åker hem för att vila upp sig.

Som jämförelse har Australien en helt annan inställning till terrorturisterna. Så här uttryckte sig premiärministern Tony Abbott i en intervju:

”If you go abroad to join a terrorist group and you seek to come back to Australia, you will be arrested, you will be prosecuted and jailed.”

Framför allt kunde man förvänta sig att  socialdemokraterna börjar frågan på allvar. Att Miljöpartiet lider svår brist på ryggrad och moralisk kompass är inget att förvånas över, men av ett parti som S borde vi kunna förvänta oss mer. Stefan Löfven borde, om inte annat av ren självbevarelsedrift, omgående boka möte med partikollegerna i Stockholm för att leda in dem på rätt spår. Allt annat vore ett misstag av historiska proportioner.

I Miljöpartiets Stockholm handlar förstås ”historiska misstag” om helt andra saker…

Intressant?

Fler om , , , ,