Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: juni 2015

I stället för bostadsförmedling: hyr av maffian

Den svenska hyresregleringen firar ständigt nya triumfer – något som bland annat DN och Aftonbladet uppmärksammade igår. Och visst finns det skäl att vara nöjd där man sitter, i sin gamla vackra jugendvåning vid Mariatorget – en lägenhet som bara kostar ett par tusen i månaden eftersom huset är betalt sedan länge och saknar den toppmoderna standard som folk långt bort i de norra förorterna betalar fyrdubbelt för. Hade det inte varit för det svenska bruksvärdessystemet, skulle den charmiga lilla trerummaren kostat 15 000 i månaden istället för 4 000. OK, jag kanske överdriver lite.

Den svenska hyresregleringen och det så kallade bruksvärdessystemet är alltså en mycket lyckad kombination – för den som är inne på marknaden.

För alla andra: not so much.

För skillnaden i det pris som den som är inne på marknaden betalar för att bo, och det som alla utanför är beredda att slanta upp för att få tillgång till en centralt belägen hyresrätt, går givetvis att växla in i pengar. Stora pengar – och svarta. På en marknad där det råder en extrem bristsituation samtidigt som hyrorna hålls artificiellt låga genom politiska beslut, är det naturligtvis ingen som någonsin lämnar ifrån sig en lägenhet frivilligt utan att få ordentligt betalt. Detta är förvisso inget att förvånas över, sådana effekter uppkommer oavsett samhällsskick när det normala förhållandet mellan utbud och efterfrågan sätts ur spel. Men det är få platser där det gått lika långt som i Stockholm.

Den absurda situation som råder, driver alltså fram en stor svart marknad för hyreskontrakt. En svarta börshandel där ett förstahandskonkrakt kan kosta hundratusentals kronor. Där affärer görs upp under bordet, utan kvitton och utan någonstans att klaga ifall svartmäklaren försvinner med alla ens pengar.

Vem kan då vara särskilt förvånad över att den organiserade brottsligheten gör sitt bästa för att lägga under sig denna lukrativa marknad – och använder våld och mord i kampen för att få kontrollen över förmedlingen av eftertraktade förstahandskontrakten?

Det är i denna värld mina tre barn, varav det äldsta är på tröskeln att skaffa eget, växer upp. I denna ekonomiska verklighet, där våra makthavare beslutat att hålla en priviligierad elit på gott humör, ska de ge sig ut och försöka skaffa någonstans att bo. Sveriges, Göteborgs och Stockholms politiker – för att bara nämna några – ställer dem inför fyra val:

  1. Stå i bostadskö och flytta hemifrån vid 45.
  2. Gifta sig rikt och flytta in hos maken/makan.
  3. Använda The bank of mum and dad till att köpa sig förbi kön. En lösning som praktiserats flitigt de senaste åren – vilket gett oss priser runt 2,5 miljoner för en mindre garderob.
  4. Betala maffian för ett svartkontrakt. Billigare och snabbare än alternativ 1 och 3, även om det kan leda till blåsning eller i värsta fall ond bråd död.

Med ovanstående val är det uppseendeväckande inte att ungdomar bor kvar hemma allt längre. Det fantastiska är ju att de lyckas hitta någonstans att bo överhuvud taget.

Intressant?

Fler om , , ,

Bunkerextra från Berlin

lastpix_bunker

Aftonbladet i söndags.

I söndagens Aftonbladet publicerades ett längre knäck där jag intervjuade Robert Conrad, 53 – sannolikt den siste som besökte Hitlers bunker och fotograferade den, strax före den spränges och schaktades bort i slutet av 80-talet. Aritkeln, som också berörde historien bakom de många bunkrarna i Berlins forna regeringskvarter, är Plusinlåst, men är väl värd att teckna en månads abonnemang för att läsa – om jag får säga det själv.

Den fantastiska historien om den unge amatörfotografen som riskerade friheten i 80-talets DDR för att smyga sig ner i den förbjudna bunkern – för i Östtyskland var nazitiden och dess historia tabu – är emellertid bara en av många fascinerande, berättelser från Berlins försvunna platser. Som först nu, 70 år efter Andra världskrigets slut, så sakteliga börjar upptäckas på nytt. Och det är framför allt under jord som de kvarvarande spåren från krigets Berlin finns att hitta – ovan jord förstördes mer än 90 procent av bebyggelsen dels av de allierades massiva flygbomningar, dels av Röda arméns slutoffensiv som förvandlade de sista resterna av den tyska huvudstaden till grushögar. Och till sist raderade de allierade – framför allt Sovjet – ut de sista spåren av Hitler och nazisterna. Bland annat sprängdes de tre gigantiska luftvärnstornen som byggts i en triangel runt de centrala delarna av staden som försvar mot bombflyget. Det var bara fransmännen som misslyckades med att spränga ”flaktornet” som låg i Volkspark Humboldthain – de lämnade kvar hälften av det gigantiska fortet, som idag blivit centrum för det privata arkeologiska sällskap som kallar sig Berliner Unterwelten.

humbolthain_flaktower

Luftskyddsbunkern i Humboldthain i början av 1940-talet, efter den halvt misslyckade sprängningen efter kriget och idag, då fortet ligger nästan helt dolt bakom grönskan i Volkspark Humboldthain. Foto: Bundesarchiv, Wikipedia och Berliner Unterwelten,

Dessa urbana utforskare dokumenterar och arrangerar visningar av den del av Berlinhistorien som inga myndigheter velat befatta sig med på 70 år – och de upptäcker fler och fler bunkrar för varje vecka. Bara i de centrala delarna av Berlin finns det ett dussintal skyddsrum, underjordiska fabriker och ledningsbunkrar från krigsåren som ännu inte utforskats. Bland annat upptäcktes en nyligen under Dresdner Strasse, där en gammal nedlagd tunnelbanelinje användes som civilt skyddsrum fram till 1945. Denna bunker, som kom att sträcka sig under Berlinmuren, är bara en av alla dem som Berliner Unterwelten utforskat och dokumenterat – i filmen nedan från National Geographic, har de dessutom med sig Andra Världskriget-experten och författaren Anthony Beevor.

Det finns oändligt mycket att se och uppleva i Berlin, men själv skulle jag utan tveka starta utforsknandet vid tunnelbanestationen Gesundbrunnen, varifrån de guidade turerna under krigets Berlin utgår. Jag kommer säkert att återkomma till denna mörka men samtidigt högintressanta period i Europas nutidshistoria.

Intressant?

Fler om , , , ,

DDR-Sverige gör comeback

ADN-ZB / Settnik / 20.2.1990 / Berlin: Volkskammer-Tagung 26 Tage vor den ersten freien und demokratischen Wahlen in der DDR verabschiedete die Volkskammer in 2. Lesung das Gesetz über die Wahlen zur Volkskammer am 18. März und die Wahlordnung.

Första demokratiska sessionen i östtyska Volkskammer, Palast der republik, den 18 mars 1990. Omröstningen gällde förslaget att avskaffa DDR och återförenas med Västtyskland. Parlamentets omröstning blev ett rungande ja till förslaget.

I dessa dagar, när svensk opposition abdikerat officiellt från sin uppgift att företräda sina väljare, kan det vara nyttigt att se den så kallade Decemberöverenskommelsen ur ett lite bredare perspektiv. Det finns flera  komprometterande och i många avseenden besynnerliga detaljer runt DÖ och hur själva uppgörelsen kom till – något som veckotidskriften Fokus ägnar ett stort antal sidor åt att utreda i sitt senaste nummer. Det som dock inte framkommer i Fokus reportage är hur hela uppgörelsen, som gjordes upp bakom kulisserna vid nattliga förhandlingar, i allt väsentligt tycks ha varit en mans verk: Fredrik Reinfeldts. Partiledaren, som på valnatten blev till den milda grad kränkt av väljarnas svek, att han på stående fot valde att lämna sitt parti i sticket – utan ledning under en turbulent höst och vinter. Men Reinfeldt  fanns kvar i kulisserna, där han jobbade med ett förslag som skulle bakbinda sin egen efterträdare – innan vederbörande ens utsetts och tillåtits ha en åsikt – under åtta år framöver.  En plan som i princip avskaffade Riksdagen som högsta organ för beslutsfattande under två valperioder.

Reinfeldts drivkraft var hans djupa avsky för ett annat parti – Sverigedemokraterna – som han gjort till sin livsuppgift att hålla utanför allt realpolitiskt inflytande. När partiet trots allt tog sig in i Riksdagen 2010, var Reinfeldts ilska så stor att han som hämnd gjorde upp med SD:s diametrala motpol, Miljöpartiet, om migrationspolitiken. Den strategin fick knappast avsedd effekt, SD ökade ännu mer, till stor del som följd av att besvikna moderatväljare valde att rösta på Åkesson istället. Reinfeldt insåg då att väljarna slutligen svikit honom och han avgick i protest. För att senare komma tillbaka, i största hemlighet, med en idéskiss om hur Sverige skulle kunna styras av sex partier – en plan vars enda raison d’etre var att utesluta det sjunde från alla former av demokratiskt inflytande under överskådlig framtid.

Och det funkar! Som ett väluppfostrat knapptryckarkompani, hukande under partipiskan, accepterar den samlade borgerligheten – med undantag för två dissidenter – att följa den väg som Den store ledaren, Fredrik Reinfeldt, stakat ut. Trots att han för länge sedan är borta från rampljuset, kommer hans idéer och privata vendetta mot SD att styra svensk politik i åtta år framöver. Uppgörelsen bakbinder inte bara dagens alliansföreträdare, utan även de som vi väljer i nästa val – och i nästa igen. Om detta kan sägas vara demokrati finns det skilda åsikter om, själv tycker jag det är ett hån mot allt vad folkvilja och fria val innebär. Oavsett hur illa man tycker om SD kan inte lösningen vara att ta ifrån Riksdagen sin absolut viktigaste lagstiftande roll – att anta eller förkasta regeringens budgetar.

Vilket ännu en gång får mig att göra en historisk tillbakablick (det blir allt fler sådana ju äldre jag blir märker jag) till våren 1990. Då samlades DDR:s Volkskammer, det östtyska parlamentet, och för första gången på mer än 40 år tilläts partierna i parlamentet rösta som de ville. Nu kan det förstås tyckas vare en något haltande jämförelse, eftersom det varken fanns någon Reinfeldt eller något främlingsfientligt parti i DDR (å andra sidan tog landet i princip inte emot en enda flykting). Men vad Östtysklands politiska system hade var däremot en egen variant av Decemberöverenskommelsen, därtill en riktig långkörare.

För tvärtemot den allmänna uppfattningen var DDR ingen diktatur, åtminstone inte konstitutionellt. I Volkskammer satt många olika partier – så här såg mandatfördelningen ut efter valet 1986, det sista som hölls innan DDR upplöstes som stat. Som synes fanns det både socialistiska och borgerliga partier representerade.

  • Tysklands Socialistiska Enhetsparti – 127 ledamöter
  • Tysklands Demokratiska Bondeparti – 52 ledamöter
  • Tysklands Liberaldemokratiska Parti – 52 ledamöter
  • Christlich-Demokratische Union Deutschlands (DDR) – 52 ledamöter
  • National-Demokratische Partei Deutschlands – 52 ledamöter
  • Statligt kontrollerade fackföreningar, främst FDGB – 165 ledamöter

Av de enskilda ledamöterna var tolv partilösa, övriga tillhörde:

  • Tysklands Socialistiska Enhetsparti – 149 ledamöter
  • Christlich-Demokratische Union Deutschlands (DDR) – två kristdemokrater
  • Tysklands Liberaldemokratiska Parti – en ledamot
  • National-Demokratische Partei Deutschlands – en ledamot

På papperet såg alltså allt ut att vara i god demokratisk ordning. Förslag lades fram av regeringen, debatterades och röstades igenom i parlamentet – men allt var förstås på förhand styrt av uppgörelser som slutits över huvudet på befolkningen. (Väljarna gjorde dock sin demokratiska plikt vart fjärde år – valdeltagandet 1986 låg på smått fantastiska 99,94 procent.) Alla partier som ställde upp i val var dock tvungna att vara godkända av den Nationella enhetslistan – en valkommission styrd av Tyska socialistiska enhetspartiet, SED. Och för att säkerställa fortsatt plats på enhetslistan krävdes det att partiföreträdarna höll sig på mattan och röstade som förväntat i Volkskammer.

Andra partier, utanför listan, fick finna sig i att hamna utanför värmen – ibland slutade de i Stasis fängelseceller.

Förutom det där sista, känns det som att alltför lite skiljer vårt eget parlament idag med det gamla östtyska för att det ska kännas bekvämt.

Vi får bara hoppas att djupfrysningen inte varar i 40 år.

Intressant?

Fler om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: