Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: juli 2015

Debatten om Teodorescu handlar nog inte alls om klassresor

Jag har egentligen ganska lite gemensamt med GP:s politiska chefredaktör Alice Teodorescu, som sommarpratade häromdagen och därmed fick det åsiktsindustriella komplexet på landets kultursidor att gå i spinn.

Men en sak har vi gemensamt – det som kallas för klassresa. Bägge mina föräldrar var vad som allmänt brukar kallas arbetarklass, även om jag är fullt på det klara med att min egen resa från en familj av byggjobbare och kommunalarbetare i svensk småstad på 70-talet skilde sig som natt och dag mot Alice Teodorescus uppväxt. Hon, uppvuxen under fattiga förhållanden som barn till  rumänska flyktingar, lyckades mot alla odds ta sig hela vägen genom en tuff högskoleutbildning och hårt arbete upp till samhällstoppen. Hennes resa var längre och jobbigare än min, och hon hade knappast den trygghet som jag själv åtnjöt, med ett skyddsnät som jag visste skulle fånga upp mig om jag föll. I föräldrahemmet stod det alltid ett rum som väntade varje gång jag valde att resa hem och vila upp mig från studierna.

Dock kan jag ändå relatera till just detta klassreseperspektiv, och hur det påverkat mig i livet. Och det var just kring den personliga klassresan som en stor del av Teodorescus sommarprat handlade om – och det som gav upphov till de mest kritiska recensionerna. En kritik som tagit sig ett flertal besynnerliga uttryck – alltifrån argument som att alla minsann inte kan göra en klassresa till att alla inte ska behöva göra en för att duga, till det kanske mest bisarra argumentet: kvinnor som gör klassresor åldras enligt forskarna snabbare och betalar alltså ett skyhögt pris för sina ambitioner. (Underförstått – låt bli.)

När jag läser dessa – ibland påfallande unga – skribenter och deras alster, slås jag av tanken att de kanske inte riktigt bottnar i sina åsikter, att de inte kan relatera till vad det hela handlar om, och texterna blir därför bara en slags stilstudier i vem som bäst kan avfärda betydelsen av Teodorescus upplevelser.  Detta kan i sin tur bero på att få (om ens någon) i det åsiktsindustriella komplexet numera har någon egen klassresa att jämföra med. Många som är verksamma i mediebubblan – numera till stor del förlagd till de centrala delarna av huvudstaden – är ju mer eller mindre födda in i sina yrkesroller, antingen det är via släktband in i underhållningsbranschen, familj som jobbar i TV-huset eller en karriär i politiska ungdomsförbund som startat direkt efter gymnasiet.

Jag erkänner att jag kanske generaliserar här och kan till och med ha helt fel i vissa fall. Men jag är ganska säker på att det är få idag som går från ett mångårigt yrkesliv vid svarven på SKF eller sjuksköterskejobbet på Karolinska till att bli journalist eller politiker. Politiken har professionaliserats i allt större utsträckning – betald nästan uteslutande med skattemedel – medan journalistiken i allt snabbare takt håller på att förvandlas till en slags överklasshobby, reserverad för dem som inte behöver dra in pengar till brödfödan varje dag. Vi kanske inte är där riktigt ännu, men trenden är tydlig. Lägg därtill att utbytet mellan dessa påverkansgrupper blir allt tätare: istället för en press som granskar makten får vi en stor heterogen grupp med åsiktsmaskiner som ena dagen jobbar som granskande journalister, för att nästa dyka upp som pressekreterare i något av de politiska partierna.

Vi har alltså fått en slags politisk-medial adel som är rörande ening om det mesta. Som delar samma gemensamma värdegrund och samma kodord för att beskriva samtiden. Åsiktsmässigt kan man kanske kalla denna bubbla för vänsterliberal, men gemenskapen sträcker sig i realiteten över hela det politiska landskapet från MP till S, M, C och FP. Vilket märkts tydligt på det närmast odelade uppskattning som den unga artisten Zara Larsson fick efter sitt sommarprat (välförtjänt, ska tilläggas). Men det handlar givetvis inte bara om kvalitet – Zara Larsson är en i ”klubben”, medan Alice T är och förblir en utböling.

I denna klubb ses därför klassresenären som något oönskat och lite smutsigt, som något katten släpat in. Någon som kommer och trashar deras trevliga middagsbjudning, pratar alldeles för högt och ställer allmänt jobbiga frågor.

Enklast då att utmåla dem som högertroll, rasister eller husblattar så de håller sig borta.

Intressant?

Fler om , ,

Förbjudna ord och en stympad debatt

Åsiktskorridoren är död, slogs det fast i gårdagens GP.  Själv är jag betydligt mindre säker på den saken. Jag tror snarare att den har förgrenats och muterats till något betydligt mer svårbemästrat. Jag tänker här specifikt på den olustiga trenden hos vissa debattörer att försöka ta makten över själva språket  – att ladda till synes alldagliga ord och fraser med explosivt innehåll, med resultatet att de med tiden ses som markörer för exempelvis rasism och högerextrema åsikter.

Och som vanligt står de hårdaste striderna i sociala medier, där den allestädes närvarande Twitterdomstolen alltid står beredd att begränsa, styra och stampa ner diskussionen.

Det började nog på allvar för ett par år sedan, när dåvarande migrationsministern Tobias Billström talade om stora volymer av flyktingar som kom till Sverige. Detta språkval fick flera debattörer att gå i taket och anklaga Billström för att avhumanisera flyktingar och därmed fiskande i grumliga vatten. Det innebar slutet för begreppet i den allmänna debatten, och idag vågar ingen längre ta det i sin mun utan att riskera offentlig stegling. Detta trots att den ena opinionsundersökningen efter den andra pekar ut just den ökande migrationen och den alltmer ansträngda integrationen i dess spår som en av de allra viktigaste framtidsfrågorna. Trots att Sverigedemokraterna därmed håller på att vinna titeln som största svenska riksdagsparti på walk-over – i den räddhågstna tystnad som uppstått har vi valt att lämna ett djupt främlingsfientligt.parti som ensam ägare av frågan.

Denna metod, att fula ut ett vanligt ord, och ladda det med ett batteri av implicerade eller uttalade (oönskade) värderingar, är knappast nytt,  det praktiserades flitigt av exempelvis makthavarna i det gamla Öst bakom järnridån. Trots yttrande- och pressfrihet inskriven i grundlagen, var vissa vardagliga ämnen i realiteten förbjudna att diskutera. Den som ville ha jobbet och sina förmåner i behåll lärde sig snabbt att anpassa sig till de osynliga reglerna. Detta gällde inte minst pressen, som var en del av statens förlängda arm i det socialistiska samhällsbygget. Människor visste ryggmärgsmässigt vilka ämnen och kodord som man inte kunde använda offentligt – i DDR var det exempelvis strängt förbjudet att diskutera Berlinmuren eller beröra ämnet republikflykt (dvs att resa till Väst). Att tala öppet om samhällsproblem som alkoholism, depression och självmord var likaså bannlyst i den socialistiska mönsterstaten.

Tyvärr verkar vi i flera avseenden vara på väg dit igen – och bisarrt nog på helt frivillig väg. Vi tillåter en liten men högljudd elit, framför allt till vänster men talande nog även befolkad av flera borgerliga debattörer, göra vad den kan för att begränsa samtalet. De tillskansar sig makten över ord och begrepp och laddar dem med negativa (oönskade) betydelser – så att de med tiden blir omöjliga att använda för dem som bekänner sig till den viktiga men svårdefinierade demokratiska värdegrunden.

Missförstå mig rätt – det finns självklart ett stort antal ord och uttryck som förtjänar att försvinna in i historiens dimmor. Det finns inget som helst försvar för att använda det nedsättande och kränkande n-ordet – likaså har vi lärt oss att det heter romer, inte z-ordet, helt enkelt eftersom de själv vill att vi ska använda det förstnämnda. Allt annat vore nedvärderande och respektlöst.

Men det är som sagt betydligt mer problematiskt när till synes alldagliga begrepp förs upp på censurlistan, eller apteras med alternativa betydelser. Nu senast rapporteras det att ordet förort ligger brunt till, efter att det blivit så negativt laddat av alla rapporter om upplopp, bilbränder, hederskultur och fundamentalism, det senare något som ett stort antal kvinnliga debattörer vittnat om nyligen. Och eftersom ”förorten” i vissa kretsar nu blivit ett slags kodord bland främlingsfientliga för samtliga dessa negativa företeelser, menar samma debattörer att vi ska vara försiktiga med, eller kanske helt avstå från att använda det.

Man kan förstås skratta åt alltihop, om det inte vore för att det är rätt allvarligt. För när självutnämnda språkpoliser undan för undan rycker loss språkets byggstenar, när akvivister lägger beslag på vanliga ord – eller stoppar andra från att yttra dem – då är vi ute på ett brant sluttande plan. Tystnaden breder ut sig, den öppna debatten stympas – allt medan problemen finns kvar och växer.

Det är viktigt att påpeka att detta i grunden inte är en höger-vänsterfråga, och det finns gott om andra exempel på liknande högst medvetna begreppsförskjutningar. I ordet ”Extremväder”, som idag kan betyda allt från ett vanligt sommaråskväder till orkaner, ligger exempelvis alltid en laddning av mänsklig skuld. Hade det inte varit för vårt köttätande, Thailandssemestrar och bilåkande hade vädret varit lugnt och skönt som förr i tiden, och vi hade sluppit stora skogsbränder. Extremväder har alltså med tiden förvandlats till ett kodord för mänskligt orsakade klimatförändringar – vilken exempelvis Miljöpartiet inte var sena att slå mynt av vid fjolårets stora skogsbrand i Västmanland.

Och det är få om någon som klarar att helt stå emot denna utveckling –jag märker ju själv hur jag väger varje ord som jag skriver på guldvåg numera. Finns det kanske någo i det här inlägget som ställa till problem när det dyker upp i en framtida Goolesökning tro?

Det enda vi kan vara säkra på är att jakten på feltänkare rullar vidare.

Intressant?

Fler om , , ,

Cyklismen håller på att bli en sjukdom – och de minsta betalar priset

cykelvarberg

Rejält tilltagna cykelstråk löper genom centrala Varberg. Här finns det fortfarande barn som cyklar med sina föräldrar.

Vi är på några dagars semester i Varberg, en fin och lagom stor stad på Västkusten. Kuperad och backig som den är, påminner centralortens geografi en del om Stockholm, åtminstone i transporthänseende. Men när det gäller hur folk här tar sig fram på två hjul, kan skillnaden knappast vara större mellan städerna.

Här är de många och frikostigt tilltagna cykelstråken – varav flera går genom centrala Varberg – utrymmen som cyklister av alla åldrar, klädsel och nivå av brådska delar på utan vare sig trängel, okvädningsord, skador och bråk. Och framför allt: här ser man till skillnad från i Stockholm barn som är ute och cyklar tillsammans med sina föräldrar. Detta är något som blir möjligt eftersom tempot är lågt och hänsynen från medtrafikanterna är utbrett. Det är ingen katastrof om man måste vänta ett par sekunder extra på en femåring på väg att vingla över en gatukorsning.

Nu kan man förvisso hävda att Varberg är en småstad, där oändligt mycket färre ska dela på samma utrymme – men även i storstäder som Köpenhamn är det inte alls ovanligt att se barn på cykel, mitt i stan.

I Stockholm ser man däremot sällan eller aldrig minderåriga som cyklar, i alla fall inte på cykelbanorna i de centrala delarna av stan. Detta barnperspektiv på situationen – som i samtliga andra samhällsdebatter är så viktigt – lyser dock med sin frånvaro i den ständigt återkommande cykeldebatten. Problemet berörs därför inte heller i DN:s artikelserie om cykelkriget i huvudstaden, där allt från kändisarkitekter till dokumentärfilmare filosoferat vitt och brett om cykelmannens roll i samhällsutvecklingen. Antingen är det ett nytt hårdför cyklistpatriarkat vi ser växa fram som tränger ut kvinnor, barn och oliktänkare från cykelstråken. Eller också är lycramannen att betrakta som en modern Che Guevara, som gör revolution mot den rådande trafikmaktordningen i São Paulo genom att sätta sig i sadeln och reclaima makten över det gemensamma utrymmet.

Rubriken på Gerttens artikel är ”Bilismen har blivit en sjukdom”, och jag vet inte om brasilianska megastaden São Paulos största problem är en växande medelklass som bor i villaområden – framför allt inte om man betänkter att det bor ett par miljoner människor i favolor, kåkstäder,  strax utanför statskärnan. Områden där garanterat inga cykelbanor byggs. Men OK då, det går förvisso att ha mer än en sjukdom åt gången.

cykelstockholm

Konfliktdesign i Stockholm. En smal cykelbana, c:a två meter bred, för samtliga cyklister som ska ta sig från de södra delarna av stan till de norra. För att garantera kaos blandar man cykelkrigarna med en flod av fotgängare som ska till Slussen.

Hur som helst är det lätt att konstatera att den relativt pyttelilla staden Stockholm ägnar betydligt mindre tid och kraft på att lösa cykelbanekaoset än Brasiliens största stad. För trots utlovade cykelmiljarder och nya satsningar på cykelpendling händer det just ingenting alls – förutom att trängseln, aggressiviteten och olycksriskerna stadigt ökar.

Här ligger sannolikt orsaken till avsaknaden av cyklande barn i Stockholm. Under de dryga fem år som jag cykelpendlat har jag inte sett ett enda barn – och bara sporadiskt yngre tonåringar – på cykel. I huvudstaden ägs nämligen det begränsade gemensamma utrymmet dit cyklisterna är hänvisade åt sportklädda män – och allt fler kvinnor ska sägas – med rekordambitioner. Frågan för den som sätter sig i sadeln är inte längre om hen ska råka ut för en olycka, utan när den sker. (Jag har redan råkat ut för två, så förhoppningsvis har jag uppnått min kvot.)

Och trängseln, aggressiviteten och bristen på hänsyn är i högsta grad reell.. Stannar jag som cyklist vid övergångsställe (även cyklande medelålders män har stopplikt för gående) kan jag vara 100-procentigt säker på att någon antingen kör in i mig bakifrån eller hojtar ilsket när jag saktar in. (Ringklocka är det nämligen ingen som använder då det anses omanligt.) Kör jag förbi någon som cyklar långsamt, kan jag vara säker på att nån i ännu högre fart kör om mig samtidigt, ibland ute på trottoaren till vänster, ibland till höger om ursprungsobjektet för omkörningen.

Denna stressiga, konfliktfyllda och farliga miljö är förmodligen det sista en ansvarskännande förälder vill utsätta sitt barn för. Och just därför håller vi på att få generationer av unga stockholmare som inte längre vet hur man cyklar, förutom på inhägnade lekplatser, förortstorg eller lågtrafikerade villagator. Barn som växer upp utan att träna sig på att fungera i en verklig trafikmiljö, så som jag själv lärde mig en gång för länge sedan just här i Varberg.

Vad det innebär på lång sikt för såväl folkhälsa som trafikmognad kan vi ju bara spekulera i. Kanske växer de upp, tar körkort, flyttar ut till förortens villamattor och får plötsligt i 40-plusåldern för sig att de minsann ska börja tänka på miljön – och varför inte passa på att träna inför Vätternrundan samtidigt? De köper lättviktscykel, den första tvåhjulingen sedan barnaårens 20-tummare, och ger sig ut i trafiken, totalt okunniga om allt vad hänsyn, trafikregler och sunt förnuft heter, eftersom de aldrig fick någon ”trafikuppfostran” i unga år. Cykelbanan blir bara ännu ett privat träningsutrymme för att förverkliga drömmen om superkroppen, lite som löpbandet på gymmet, byggda för att slå rekord och där långsammare medtrafikanter bara är irriterande hínder på vägen.

En av dessa cykelkrigare kommenterade faktiskt ett tidigare lite skämtsamt inlägg om män i lycra som jag skrev för några år sedan: Signaturen racern och hans själsfränder är en bidragande orsak till att mina tre döttrar – varav en nu är vuxen – aldrig tagit cykeln till och från skolan. Jag citerar:

“Yes, här har du en stolt 50+are som helt enkelt anpassat mig till den djungel som råder i trafiken efter drygt 10 års pendlande på cykel året runt samt som tävlingscyklist med otaliga incidenter, under landsvägsträning, med bilister som inte fattar vad det innebär att sitta på en oskyddad cykel, i eller utanför stan. Dessa år har gjort mig hård, stark och snabbt vilket jag gärna visar. Jag har också lärt mig att flera av dom som omkommit i trafiken eller blivit allvarligt skadade har följt lagen till punkt och pricka. Jag tror inte på det utan följer mitt egna sunda förnuft. Det förnuftet, peppar peppar, har gjort att jag klarat dessa dryga 10 år i Stockholmstrafiken. Du har din njutning av att cykla på ditt sätt och rätt till det (även om jag inte kan förstå att man sitter och finåker på väg till jobbet på morgonen) Jag hävdar min rätt att cykla fort och svettigt annars kan jag lika gärna lägga av! Jag tävlar inte längre så mitt pendlingspass är också mitt träningspass. Och det sker på snabb 7-kg racer. Som sagt, någon anpassning av min fart för att minska antal haters är aldrig aktuellt! Det är vi mot dom!”

Jag kanske inte nämnde det, men jag har själv i det närmaste slutat att cykla i Stockholm. Numera promenerar jag för istället. Mindre stressigt, och framför allt mindre livsfarligt.

För det är inte bara bilismen som blivit en sjukdom – cyklismen förtjänar också att diagnostiseras för vad den är.

Intressant?

Fler om , , ,

Planen var ju ändå aldrig att rädda Grekland

Det är förvisso enkelt att moralisera över Grekland och landets usla betalningsmoral. Raljera om en nation som varit på obestånd större delar av sin historia än något annat jämförbart land. Sucka över detta svarta hål i EU:s sydöstra hörn som aldrig verkar kunna komma på plus.

Och ja, de grekiska politikerna har historiskt sett utnyttjat systemet grovt, mutat och smörjt sig till makten och varit dokumenterat odugliga på att få en budget att gå ihop. Och visst var det så att Grekland bluffade sig in i Euro-samarbetet, genom att frisera offentliga BNP-siffror – med professionell assistans av den amerikanska finansjätten Goldman Sachs, nota bene, där en viss europeisk centralbankschef brukade jobba.

Men idag är det faktiskt inte läge att raljera och fördöma. För vad vi ser är ett helt folk som håller på att gå under, efter sju år av nedskärningar, skattehöjningar och krisprogram. Där fler än hälften av landets unga – de som inte redan flytt – går arbetslösa, och där alltfler försörjs av familjens enda inkomst: fattigpensionen. År efter år har nedskärningarna staplats på varann, för att hålla långivarna – trojkan – på gott humör, trots att ”räddningspaketen” sakta tagit död på patienten. Saneringen av ekonomin har nämligen fått motsatt effekt – köpkraften har minskat och BNP har rasat, år efter år.

De flesta är nog eniga om att det sista som Grekland behöver just nu, är ännu större skulder. Och det var främst det som söndagens folkomröstning handlade om. Inte att smita från notan, som många moraliskt högstående debattörer alltid återkommer till, utan att slippa ännu fler umbäranden.

Det finns nämligen ingen möjlighet för Grekland att komma på fötter igen så länge det sitter fast i sitt nuvarande skuldberoende. Landet har blivit som en SMS-låneslav i gigantformat – som konsekvent tecknar nya skuldsedlar för att betala av gamla lån, och för varje omgång blivit skyldigt ännu mer.

I detta sammanhang finns det en fråga som de flesta debattörer aldrig verkar ställa sig:  Hur kan någon seriös bank fortsätta att låna ut pengar till en kund som uppenbarligen aldrig kommer att kunna betala? Har den som lånar ut verkligen inget som helst ansvar att bedöma om en låntagare har möjlighet att betala åtminstone räntorna på sina lån utan att gå bankrutt?

Det är samma sak som om en bank skulle låna ut pengar till en sjukpensionär för att köpa en villa i 25-miljonersklassen – och sedan fortsätta att skyffla in pengar på kontot när de få tusenlapparna från försäkringskassan inte räcker ens för att betala en bråkdel av räntor och amorteringar.

I Greklands fall har dock syftet med ”räddningspaketen” aldrig varit att rädda landet – det har istället handlat om att till varje pris försvara den gemensamma valutan, euron. På detta sätt har trojkan – EU, Europeiska centralbanken och IMF – gemensamt dömt befolkningen i en medlemsstat till evig fattigdom, depression och massarbetslöshet, för att säkerställa att SMS-låneföretagen – framför allt tyska och franska banker – slipper ta ansvar för sin huvudlösa utlåning.

När en betydande del av befolkningen nu röstar nej till att teckna ännu fler SMS-lån, är det ett tecken på senkommen sjukdomsinsikt. Det handlar inte om att smita från notan, eller kräva att andra ska betala för grekernas lyxtillvaro. Grekerna vill helt enkelt inte ha mer av samma medicin.

Därför är folkomröstningsresultatet ett sällsynt inslag av sunt förnuft, mitt i det galopperande vansinne som kallas EMU. Pengarna är slut, lånen går inte att betala tillbaka. I det privata näringslivet kallas det för konkurs (ett begrepp som relativt sällan åtföljs av raljanta kommentarer om lata arbetare).

Det bästa för alla inblandade vore om Grekland så snabbt som möjligt lämnade eurosamarbetet, gärna med en stor fet statsbankrutt – och gärna en som drar med  hela den gemensamma valutan i fallet. För euron är till sin konstruktion sannolikt det som skadat europeisk konkurrenskraft mest av alla EU:s påhitt de senaste 20 åren.

Räkna dock kallt med att makteliten kommer att göra sitt yttersta för att stoppa detta från att hända. För det värsta som kan hända är om Grekland dumpar euron, tar smällen och så sakteliga lyckas kämpa sig tillbaka till tillväxt igen – ungefär som Island gjorde efter samma finanskrasch för snart sju år sedan.

Det skulle ju, gud förbjude, kunna få fler länder längs Medelhavet att börja snegla på egna valutor igen.

Intressant?

Fler om , , , ,

IS-propagandan döljer ett kalifat på fallrepet

Den ryska propagandan har under lång tid siktat in sig på att sprida Putinismens skruvade verklighetsbild i sociala medier. Efter att medierna förtjänstfullt avslöjat de ryska ”trollfabrikerna”, är de flesta av oss dock medvetna om vad som pågår – även om ledande tidningar fortfarande välvilligt upplåter utrymme för Putins stödtrupper.

Däremot har vi varit mycket sena att vakna när det gäller terrorgruppen IS – eller daesh som är det mer passande namnet – mycket framgångsrika propaganda på nätet. Denna islamistiska främlingslegion må ha vunnit vissa militära segrar, men de ojämförbart största framgångarna har de haft på Facebook, som blivit det bestialiska mördarbandets främsta reklam- och rekryteringskanal. I sociala medier har daesh fått fritt spelrum för att etablera en bild av sig självt som oövervinneligt – trots att det territorium de faktiskt kontrollerar är begränsat till ett par ökenvägar i Syrien och Irak. Platser där ett maktvakuum  lämnat fältet öppet för terroristernas erövringar. Genom filmer som visar massavrättningar, halshuggningar och andra bestialiska sätt att mörda civila i de ockuperade områdena – publicerade på Youtube och Facebook – vill terroristerna ingjuta skräck i sina motståndare – och samtidigt locka nya potentiella folkmördare att ansluta sig. (Själva rekryteringsprocessen i sociala medier har Aftonbladet skildrat i en mycket bra artikelserie.)

Och vi har hittills i allt väsentligt gjort jobbet för dem, genom att sprida filmerna och underblåsa bilden av ett gäng mördare och barnvåldtäktsmän som en ”arme” som etablerat en egen stat.

Samtidigt döljer denna nätpropaganda det faktum att daesh håller på att förlora greppet – det så kallade kalifatet som gruppens ledare Abu Bakr al-Baghdadi utropat i den syriska staden Raqqa är på fallrepet och efter de kurdiska framgångarna i norra Syrien, där PKK:s självförsvarsstyrkor YPG och YPJ (som består av endast kvinnliga krigare) drivit ut IS ur stora delar av det som kurderna själva kallar Rojava.

telabyad

Aktuell karta över de områden som kurdiska styrkor erövrat längs gränsen mot Turkiet. Klicka för att komma till ursprungskällan.

För några veckor sedan kastades daesh ut från den strategiska gränsstaden Tel Abyad, som fungerat som införselväg av både vapen och stridande från Turkiet. Även den viktiga knutpunkten Ayn Issa erövrades nyligen, och YPG/YPJ kontrollerar nu, tillsammans med styrkor ur den Fria syriska armén, de stora försörjningslederna till Raqqa bara några mil bort. Enligt Pentagon har IS nu förlorat 25 procent av sina erövrade områden.

Det ser alltså ut som att al-Baghdadis kalifat lever på lånad tid.

Den förre israeliske premiärministern Ehud Barak intervjuades nyligen om sin syn på IS i ryska propagandakanalen RT (styrd av Putin, ska tilläggas). Barak, med 35 års tjänstgöring i IDF, där han avslutade sin karriär som generalstabschef, är inte särskilt imponerad av IS landvinningar. ”En samordnad insats mot terrorgruppen skulle kunna radera ut den på ett par dagar”, enligt Ehud barak.

Baraks bild förstärks av hur de kurdiska självförsvarsstyrkorna besegrat IS i varenda strid sedan förra sommaren. Idag kontrollerar kurdiska styrkor – trots stor brist på tunga vapen – stora delar av norra Syrien. Ställd mot en motiverad och stridsvan armé, flyr daesh med svansen mellan benen – eller försöker spränga sig i luften för att om möjligt ta med sig några motståndare i döden.

Så när vi läser om daeshs ”offensiver”, så är det inga militära aktioner det handlar om, snarare deseprata terrordåd. Som när IS i förra veckan smög in i Kobane via Turkiet (Nato-landet som alltså aktivt hjälper terroristerna) och mördade hundratalsobeväpnade kvinnor, barn och gamla. Det är alltså en ”offensiv” mot civilbefolkningen som det skrivs om – någon militär offensiv har gruppen inte klarat att genomföra.

Att IS-propagandan i sociala medier äntligen börjar bekämpas är ett viktigt steg. Ett annat viktigt steg måste vara att vi slutar att agera nyttiga idioter för terroristerna – framför allt genom hur vi skriver om dem.  IS är allt annat än oövervinnerliga, de har inte någon ”stat”, och de ”avrättar” inte människor – de är kallblodiga mördare.

Istället för att hjälpa till att bygga propagandabilden av denna terrorgrupp, en bild som maskerar det faktum att kalifatet just nu vilar på lerfötter, vore det på sin plats med en nykter verklighetsbild av läget. Och den är att IS kommer att förlora, om eller när motståndarna bestämmer sig för att göra gemensam sak och driva ut ”kalifen” al-Baghdadi från sin huvudstad.

En intressant aspekt är den psykologiska effekten av att just kvinnliga soldater slåss mot daesh – en effekt som kan vara av stor strategisk betydelse. I den indoktrinering som IS-rekryterna sätts för, utlovas nämligen garanterad plats i paradiset för den som dör i strid – men bara om det är en man som håller i vapnet. I annat fall väntar helvetet. I Mustafa Cans reportage från det befirade Kobane, vittnar en ung kvinnlig YPJ-soldat om hur terroristerna flyr i panik när kvinnorna anfaller.

”Du skulle ha sett hur rädda IS var för oss; att dödas av en kvinna är att inte hamna i paradiset där 74 jungfrur väntar på den helige krigaren, skrattar Agri Arab när vi närmar oss gårdsplanen där ett tiotal unga soldater uppehåller sig.”

Med lite mer kvalificerat stöd till de heroiska kämparna i kurdiska YPG/YPJ – framför allt tyngre vapen som sagt – hade det inte dröjt särskilt länge innan Abu Bakr Al-Bagdadhi släpats upp ur det hål där han sitter och trycker i huvudstaden Raqqa, för vidare leverans till en varmare plats.

Det är den berättelsen vi borde sprida, istället för att okritiskt agera rekryterare åt barbarer och mördare.

Intressant?

Fler om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: