Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: augusti 2015

Teufelsberg, en ruin på ruinerna av Berlin

En av de mest fascinerande aspekterna av Berlin är att staden fungerar som en slags gigantisk öppen historiebok. För den som tar sig tid att stanna upp lite, finns ofta spåren efter stadens dramatiska nutid  – och ofta mitt framför ögonen. Få andra städer har upplevt ett mer våldsamt och dramatiskt 1900-tal än Berlin, som upplevt allt från från 20-talets sorglösa frihetstid och dekadens, till nazitidens förtryck, Andra världskrigets bombningar som närmast utplånade staden helt och efterkrigstidens delning och Berlinmuren. Lager på lager med historia finns att gräva ner sig i, oavsett var man sätter spaden i den historiska myllan.

Aftonbladet igår.

Aftonbladet igår.

Igår publicerades frukterna av mitt senaste Berlinbesök i Aftonbladet (finns även att läsa i Aftonbladet Plus), en grundlig genomgång av de spår som fortfarande finns kvar av Germania – Hitlers sägenomspunna nya världshuvudstad som var tänkt att förvandla Berlin i grunden. För tvärtemot vad många tror, var Germania inte bara en storhetsvansinnig utopi, utan ett högst reellt projekt som var i full gång åren före kriget. Hundratals hus revs för att ge plats till Germanias nya gator och byggnader, och människor vräktes från sina lägenheter när Albert Speers grävskopor kom.

Planen var ett  nytt Berlin som skulle överglänsa både moderna världsstäder som Paris och London och klassiska imperiemetropoler som romartidens Rom. Från den senare hämtades mycket inspiration av Albert Speer till Germania – allt från de kolonnförsedda skrytbyggnaderna till den breda boulevarderna. Den monumentala, 290 meter höga Volkshalle (hundra meter högre än Turning Torso i Malmö), var i princip en gigantisk version av Pantheon i Rom.

En bild från 1951, som visar platsen för nuvarande Teufelsberg. Den nya militärakademin, som var en del av Germania, syns i bakgrunden. Den finns fortfarande kvar under berget.

En bild från 1951, som visar platsen för nuvarande Teufelsberg. Den nya militärakademin, som var en del av Germania, syns i bakgrunden. Den finns fortfarande kvar under berget.

Artikeln koncentrerar sig på de delar av projektet som planerades i centrala Berlin, men Germania var betydligt större än så. En långt framskriden del av planen var den nya universitetsstad som skulle byggas i västra Berlin, nära Grünewaldskogen. Här stod den nya militärakademin i det närmaste klar vid slutet av kriget,  som den första stora byggnaden i projektet. Militärakademin stod emot bombningarna, och efter kriget var det för dyrt och omständligt att spränga byggnaden – istället dumpades miljontals ton av rasmassor ovanpå konstruktionen. Fyllnadsmassorna, beräknade till 13 miljoner kubikmeter, bestod av resterna av Berlin, av de oräkneliga hus som fallit offer för de allierade bombningarna av staden. Schaktmassorna bildade ett nytt artificiellt berg i utkanterna av staden, som döptes till Teufelsberg.

Ruinerna av den amerikanska radarcentralen på Teufelsberg. Idag ett populärt utflyktsmål och utsiktsplats. Foto: Victor Bergmann/Flickr (CC BY-ND 2.0)

Ruinerna av den amerikanska radarcentralen på Teufelsberg. Idag ett populärt utflyktsmål och utsiktsplats. Foto: Victor Bergmann/Flickr (CC BY-ND 2.0)

Högst upp på det 120 meter höga ”berget” byggde amerikanska spionorganisationen NSA en avlyssningsanläggning, som var i bruk under det Kalla kriget. I början av 90-talet stängdes basen, eftersom det inte fanns några ryssar i öst att lyssna på längre. Efter avvecklingen av Teufelsberg, förföll kompexet och blev så småningom ännu en ruin i staden.

Idag är den övergivna spioncentralen ett populärt utflyktsmål för Kalla kriget-intresserade och urbana utforskare. Dessutom erbjuder Teufelsberg fin utsikt över det annars å platta Berlin.

En ruin på ruinerna av en annan ruin – och ingen äldre än 70 år.

Berlin i ett nötskal.

Intressant?

Fler om , , , ,

Det är ingen mänsklig rättighet att driva hotell i lägenheten

Efter domen i Hyresnämnden i veckan, där en bostadsrättsägare i Stockholm fick nobben för att hyra ut sin lägenhet till turister, har det höjts ett antal röster – framför allt från det liberala lägret – där domen utmålas som ytterligare ett exempel på stelbent byråkrati som stoppar nya initiativ och därmed försöker rulla tillbaka utvecklingen. Vi har sett samma argument bland annat i bråket kring om taxiutmanaren Über.

Själv har jag faktiskt mycket svårt att se Hyresnämndens dom som ett exempel på småsinthet och oförmåga att anpassa sig till samtiden. Som aktiv i en bostadsrättsförening, är jag måhända part i målet, men det finns ett antal stora faror med att låta BRF-medlemmar starta en omfattande uthyrning till turister.

Det handlar till exempel om ett ökat slitage på fastigheten. Under de senare åren, i samband med att andrahansuthyrning blivit lättare, har kostnaderna för exempelvis hissunderhåll skjutit i höjden. 2014 var det fler än dubbelt så många incidenter med fastnade hissar och dörrskador som året före – och då kan man bara spekulera i vad det skulle innebära om flera av de mer än 40 lägenhetsinnehavarna började hyra ut under sommarmånaderna. Privatbostäder är helt enkelt inte byggda för att klara dagliga anstormningar av turister med tunga resväskor…

Till detta kan räknas högre slitage på fastigheten och ett ökat städbehov rent allmänt – kostnader som föreningens medlemmar får slanta upp gemensamt. Det går visserligen att ta ut en årlig avgift på c:a 4.000 kr av den som hyr ut i andra hand, men dels täcker det inte kostnaderna, dels får avgiften många att strunta i att anmäla uthyrningen över huvud taget – speciellt om de bara hyr ut lägenheten till turister några veckor eller månader om året.

Dessutom är det osannolikt att någon hemförsäkring – med eller utan bostadsrättstillägg – skulle ersätta skador orsakade av en airbnb-hyresgäst. Och det är likaledes osannolikt att BRF:ens fastighetsförsäkring skulle ge ersättning vid exempelvis en översvämning eller brand. Vilket innebär att den medlem som hyr ut, i värsta fall kan bli personligt betalningsansvarig för reparationer i mångmiljonklassen – vid sidan av det enkla faktum att hen kan bli av med sitt medlemsakap i föreningen. För till skillnad mot vad de flesta BRF-köpare tror, äger de ingen lägenhet över huvud taget, de har köpt ett medlemskap i en klubb vari ingår rätten att utnyttja ett antal kvadratmeter boyta. Detta medlemskap kan sägas upp om innehavaren missköter sig.

Och ifall lägenhetsinnehavaren inte har några utmätningsbara tillgångar – surprise – får föreningen, det vill säga grannarna, plocka upp notan för att sanera efter airbnb-uthyraren.

Därför har jag mycket svår att förstår talet om att det skulle vara en ”klassfråga” att villaägare tillåts hyra ut via airbnb, men inte lägenhetsboende, som någon uttryckte det. BRF-innehavaren skickar notan för skadorna vidare till sina grannar, medan villaägaren – som faktiskt ÄGER sin bostad och marken den står på – själv står för alla kostnader i samband med uthyrningen. Villaägaren tar alltså en kalkylerad risk med sin uthyrning.

Sedan kan man fråga sig om det verkligen är klokt att elda på en redan dysfunktionell bostadsmarknad genom att göra det möjligt att använda sin etta som sedeltryckeri. Det kan inte vara en mänsklig rättighet att tjäna 100.000-tals kronor på att hyra ut svart via utländska uthyrningsbolag. Möjligen kan det tänkas elda på den redan extrema prisuppgången ytterligare, och öppna för spekulation i stor skala. Diskussionen om att det skulle vara orättvist och bakåtsträvande, känns därför mest som bortskämt gnäll från människor som är vana att få allt gratis, utan att behöva riskera sina egna pengar – det vill säga det som varje normal företagare gör när hen startar en verksamhet.

För i det avseendet är ju Airbnb i grunden inget nydanande liberalt projekt, utan mer av ett socialistiskt. Allt åt alla – nån annan får betala om det går snett.

Intressant?

Fler om , , ,

Väljarna har fått lära sig att de egentligen är sverigedemokrater

Chockvågorna efter den färska Yougov-mätningen, som krönte SD till Sveriges största parti, håller fortfarande på att fortplanta sig genom den politiska samhällskroppen. Fortfarande befinner sig många i förnekelsefasen, andra har så smått börjat vakna, medan vissa befinner sig i full panik inför utsikterna att Jimmie Åkesson snart – eller kanske redan – leder Sverige största parti.

Fast ändå: de har nu fått skörda vad de sått, alla de politiker, debattörer och Twittertyckare som aldrig försuttit en chans att kalla sina åsiktsmotståndare för fascister och rasister. Som aldrig missat ett tillfälle att utpeka motståndaren som SD-troll i smyg. Som aktivt begravt all diskussion i de frågor som en majoritet av svenska folket anser vara de viktigaste för de folkvalda att faktiskt lösa med argumentet att diskussionen i sig själv ”gynnar SD” eller att debattören fiskar i grumliga vatten. Det har till och med gått så långt som att ledarskribenters musiksmak numera anses vara skäl att placera dem på samma planhalva som Åkesson.

Detta beröringsskräck, detta ängsliga positionerande, detta ständiga stigmatiserade har blivit fullkomligt  förödande för det offentliga samtalet. Varje människa – politiker eller medborgare – som ens nuddar vid det faktum med att Sverige riskerar en storskalig systemkollaps som en följd av att rekordstort antal flyktingar och anhöringinvandrare ska beredas bostäder, svenskundervisning, läkarvård och – framför allt – jobb, riskerar att bli omgående förvisad till det bruna hörnet av en aggressiv debattmobb. Är du orolig för att handgranaterna regnar i centrala Malmö? Lågpannade SD-kräk! Har du inte fattat att våldet minskar?

Och ifall någon känner en ängslan för att det växer upp 100-tals kåkstäder runt om i landet medan stadsparkerna förvandlas till offentliga toaletter – ställ vederbörande i det bruna hörnet direkt, utan att passera gå. När förorter brinner och flera delar av landet allt mer antar skepnaden av en failed state, där beväpnade gäng kastar bomber på polisen och ambulanser inte längre vågar rädda nödställda  – då går tyckonomerna i spinn och vill förbjuda ordet ”förort” istället för att föreslå lösningar på själva problemet. Den som talar om missförhållanden i orten måste ju trots allt vara Sverigedemokrat, innerst inne.

Så nu står vi där. Ledande politiker och  rättrådiga debattörer har tillsammans lärt den svenska väljarkåren att  de frågor som de tycker är angelägna att lösa – just de frågorna är sådana som hör hemma hos Sverigedemokraterna och ingen annanstans. Särskilt framgångsrika i konsten att visa sina egna medlemmar på dörren har LO varit, där SD nu är största parti.

Själva vill ”statsbärarna” S och M inte alls befatta med jobbiga problem, utan ägnar sig i stället åt att lugnt och metodiskt flytta runt däcksstolarna. Eller mer konkret, de debatterar färg på plåster eller föreslår sovmorgon i gymnasiet.

Med Decemberöverenskommelsen befäste sju av åtta partier, svart på vitt, dessutom att det bara fanns ett oppositionsparti som den eventuellt missnöjde under rådande förhållanden kunde rösta på – ett budskap som verkar ha framgått tydligt. Genom långt och enträget arbete har sjuklövern  slutligen lyckats övertyga var fjärde svensk att de hör hemma i SD.

Termen ”nyttiga idioter” har fått en helt ny innebörd.

Fotnot: Jag avskyr SD och skulle aldrig nånsin fundera på att lägga min röst på ett parti med sina rötter i nynazismen. Samtidigt inser jag att den exempellösa framgången för partiet inte handlar om att folk faktiskt sympatiserar med partiet – opinionsframgångarna är istället ett kvitto på att något på allvar har gått sönder i Sverige.

Fotnot 2: Bara att behöva författa en dislaimer som den ovan bevisar om något hur dysfunktionellet debattklimatet egentligen är.

Intressant?

Fler om , , ,

Provokation med en doft av 30-tal

Dammet börjar så sakteliga lägga sig efter veckans absolut viktigaste händelse nationellt – och globalt –  om man ska döma av den massiva mediebevakningen. Jag syftar förstås på SD:s sällsynt lyckade annonskampanj på en t-banestation i centrala Stockholm. Ett mycket billigt budskap (i alla bemärkelser) som genom massiv uppmärksamhet i samtliga mediekanaler lyckades nå ut till hela svenska folket – för ett par ynka hundratusen.

Och med den magnifika avslutningen, där en hord av demonstranter och ”antirasister” stormar ner i t-banan och sliter bort affischerna – allt dokumenterat på film – nås det absoluta crescendot i denna välregisserade propagandaoperation. Det är bara att motvilligt gratulera Sverigedemokraterna, som nu kan se fram emot ytterligare ett par procent i väljarsympatierna. Buskapet har nått ut: Partiet är numera det enda som tar ställning i en fråga – tiggeriet – där de vet att ungefär hälften  av svenskarna är för ett förbud. Övriga riksdagspartier hukar sig och har som bekant ingen egentlig åsikt alls.

Flera har jämfört stämningsläget vi befinner oss idag med 30-talets Tyskland, när Hitler och hans nationalsocialister kom till makten, och Sverigedemokraternas framfart i opinionen. Det är förstås fel av många skäl. Visserligen har SD mörkbruna rötter, och det finns säkerligen nassar eller ex-nassar kvar i partiet, men att utmåla i princip var femte svensk som nazist är knappast en konstruktiv reaktion.

Vad som däremot verkar upprepa sig från 30-talet är vänsterns ryggmärgsmässiga reflexer som svar på det bruna hotet: Att dra ut på gatorna i regelrätt strid mot sin motståndare. Med attacker mot SD:s budskap, kombinerat med hot och fysisk misshandel av motståndarna ska folk skrämmas till att inte rösta på rasisterna, är tanken. Det funkade som bekant inte då, och det funkar inte idag heller. Det enda som händer är att den stora massan av normala, hyggliga medborgare hukar sig i ett alltmer minerat debattklimat – och därmed lämnas fältet fritt för extremerna att styra det offentliga samtalet.

Twittraren Victor Strömgren (som beskriver sig som socialist) uttryckte det överlägset bäst av alla under den kväll då alla spärrar verkade släppa i trakterna av Norrmalmstorg:

Och det är förstås så det ligger till. Vi verkar inte kunna lära oss av historien, och upprepar samma fel gång på gång. Istället för ett öppet demokratiskt samtal kring svåra frågor, lämnar vi både problemformulering och lösningar till dem som är absolut sämst på att hantera dem.

Det finns för övrigt många frågetecken kring den våldsamma stormningen av T-Östermalmstorg, där en journalist (verksam för en SD-anknuten tidning) misshandlades och en romsk kvinna blev spottad i ansiktet, åtminstone enligt filmer från demonstrationen. Det är dock något som inte känns helt autentiskt med dessa inspelningar. Om man tittar närmare på exempelvis den sekvens där en romsk kvinna går runt bland demonstranterna och tigger, dyker som en händelse Jan Sjunnesson – som jobbar för SD-anhängarnas husorgan Avpixlat och arrangerade Pridemarschen genom Järva – upp och trycker en stor sedel i hennes pappmugg med kommentaren det är du värd. Detta alltså sagt av en anhängare av just det parti som annonserar i t-baneuppgången strax intill med buskapet att tiggeriet ska förbjudas. Filmen ser i detta avseende helt klart ut att vara regisserad. Då kan man fråga sig – finns det något mer i den som är arrangerat? Finns det något som inte är regisserat?

Problemet med till synes dokumentära filmer, som samtidigt är partsinlagor, är att det aldrig går att veta säkert. Att en journalist misshandlas är mycket allvarligt, men kan vi verkligen lita på att inte också denna händelse var riggad på förhand (även om själva attacken var autentisk)?

Var kanske hela kalabaliken som vi såg i tisdags kanske en välregisserad pjäs, med rollerna färdiga på förhand, ägnad att få största möjliga genomslag?

Vi ska inte tro att Putin och hans trollfabrik är de enda som behärskar konsten att sprida desinformation som lätt får fäste i medierna. Såväl ”våldsvänstern” som ”brunhögern” verkar numera behärska denna gren ganska väl.

På det sättet är det nog lite 30-tal i luften.

Läs också: Den hälsosamme ekonomisten, Ledarsidorna.se, SVT Debatt, Motpol

Fler om , , ,

F-skatteproletärerna behöver sina avdrag för att överleva

Det har återigen blåst upp till debatt om kändisarnas skattemoral och den ack så svåra konsten att leva som man lär. Denna gång roar sig åsiktsindustrin på Twitter åt musikern Jason ”Timbuktu” Diakité  – som trots sin magnifika svansföring när det gäller att moralisera över svenska företags bristande skattemoral själv visar sig göra exakt samma sak som exempelvis välfärdsföretag som Attendo (om än i mindre skala). Slöseriombudsmannen, Rebecca Weidmo Uvell visar på sin blogg exempel på hur artisten aktivt skatteplanerar för att bolaget han äger (han är i och för sig verksam i flera) i största möjliga utsträckning ska slippa betala skatt.  Han väljer att ta ut en lön som är exakt så stor så att han slipper statlig skatt på 20 procent, och tar ut maximal  aktieutdelning enligt den så kallade förenklingsregeln, 155.000 kr/år – ett belopp som beskattas som kapital med 22 procents skatt istället för lön, där skatten hade blivit betydligt högre.

Jag kan förbehållslöst skriva under på att man ska vara försiktig med att kritisera andra för tillkortakommanden, om man inte själv har ryggen fri. Särskilt om man anklagar företag för ha bristande moral och bete sig som utsugare, när de liksom artisten själv följer de lagar och regler som finns.

Dessutom gör  i princip alla kändisar med eget bolag så här – inkomstplanerar för att undgå skatt – och det är förstås lockande att ta en billig poäng på detta uppenbara hyckleri. Men jag kan ändå vara på sin plats att lyfta blicken en aning.

För det första: Agerandet behöver faktiskt inte innebära att Timbuktu, Jonas Gardell, Henrik Schyffert och alla andra kändisar som skatteplanerar är riktigt  medvetna om vad de gör. För det räcker faktiskt att skaffa ett bra bokföringsprogram (själv använder jag Visma) för att det alldeles på egen hand ska planera bort så mycket av skatteutgifterna som det är möjligt. Det är inbyggt i programmets grundfunktion: vill man betala mer än minimum måste man aktivt instruera programmet till att göra detta.

Vissa kanske väljer att anlita revisor (som garanterat använder samma programvara) och denne gör naturligtvis sitt yttersta för att vederbörandes klient ska få behålla så mycket som möjligt av sina pengar. Det händer förmodligen ganska ovanligt att ett företags revisor får en begäran av sin kund om att se till att det dras lite extra skatt på firmans pengar. Jag skulle till och med gissa att det aldrig händer.

För det andra: Skatteplaneringen behövs. Idag startar fler och fler egna företag – inte för att de vill utan för att de är så illa tvungna om de vill behålla jobbet. I vissa branscher, som mediebranschen där jag själv är verksam, är det i princip ett krav hos många uppdragsgivare att du har egen firma och kan fakturera ifall du ska få några jobb. För en arbetsgivare är denna utvecklingen rena drömmen. En f-skattare kan inte åberopa någon minimilön, inga krav på semester, ingen anställningstrygghet, inga pensionsförmåner – och hen kan sparkas ut på direkten utan vare sig orsak eller uppsägningstid.

Det har alltså skapats ett slags f-skatteproletariat, framför allt i våra storstäder, med människor som hankar sig fram under extremt otrygga förhållanden. Och för dessa är varje intjänad krona som kan sparas som buffert viktig.

Det finns sålunda goda anledningar till att egna företagare ges möjlighet till andra skatteupplägg än vanliga löntagare. Den som driver enskild firma eller aktiebolag har i princip inget socialt skyddsnät i närheten av det som en tillsvidareanställd med kollektiavtal åtnjuter. De flesta som rasar och blir indignerade när de ser hur en artist eller kändis drar in ”miljonbelopp” till sitt företag, reflekterar inte heller över att en miljon i fakturerade inkomster inte är särskilt mycket. När lokalkostnader, utgifter för inventarier och maskiner, egenavgifter, löneskatter och pensionsavgifter är betalda återstår det på sin höjd ett par hundra tusen att betala ut i lön.

Här några av de förmåner tillsvidareanställda tar för givet, men som f-skatteproletariatet saknar: 

  • Egenföretagare har ingen anställningstrygghet, och kan vilken dag som helst bli av med sina uppdrag – exempelvis om den tv-kanal vederbörande arbetar för tycker att hen skrivit något dumt på sin Facebooksida.
  • Semester – åtminstone på sommaren – kan egenföretagaren glömma. Arbetar vederbörande inom exempelvis media är det just på sommarhalvåret hen har någon vettig chans att få ett par veckors sammanhängande jobb och därmed kunna fakturera tillräckligt för att klara sig under den långa dödperioden som följer fram till nyår.
  • Sjuk? Bered dig på att jobba ändå, som egen företagare får du ändå betala själv för de första två veckornas sjukdom (om du har aktiebolag) alternativt den första veckan (enskild firma). Det finns olika sätt att komma ner i ett lägre antal karensdagar, men då får företagaren betala betydligt högre sociala avgifter än de dryga 32 procent som är standard. De flesta företagare väljer därför istället att teckna privat sjukförsäkring – snordyr – eftersom de vet att samhället inte ställer upp när det gäller. För tillsvidareanställda gäller det omvända – många kollektivavtal har extra förmåner vid sjukskrivning och föräldraledighet – vissa arbetsgivare fyller upp ersättningen till nära 100 procent av lönen för en anställ som är hemma med barn. Det kan egenföretagaren bara drömma om.
  • Pension får företagaren kanske nån gång, men den blir sannolikt så liten att hen inte har råd att sluta jobba vid 65. Eller 67. Eller nånsin.  De lagstadgade sociala avgifterna som företagaren betalar täcker bara inbetalningar till den låga, statliga pensionen, tilläggspensioner som ITP/ITPK och andra kolllektivavtalade tilläggspensioner –  som kan uppgå till flera tusen kr i månaden men inte syns på lönebeskedet – kan egenföretagare bara drömma om. Eller ser hen till att sätta av 3000-4000 kr i månaden till en privat pensionsförsäkring.  Visa mig den småföretagare som har råd med det.
  • Köpa hus eller lägenhet? Högst tveksamt. Som egenföretagare med skiftande inkomster år från år, kommer det att blinka ilsket rött när banken gör en kreditupplysning. Därför är en förutsättning att du har tillräckligt med kapital att skjuta till av sparade pengar om du vill göra bostadsaffär.
  • A-kasssa? Glöm. Som egenföretagare ses du med stor misstänksamhet av de flesta fackliga organisationer. Det finns arbetslöshetskassor som riktar sig till småföretagare/f-skattare, men de flesta kräver att du lägger ner firman om du vill ha ut ersättning. Saknar du uppdrag en månad eller två och måste försörja barnen gäller det alltså att du har pengar undanstoppade, kan låna av släkt och vänner – eller lägger ner verksamheten.

Jag kan fortsätta den här uppräkningen ett tag till, men bottom line är att det finns flera naturliga och starka skäl till att företagare tillåts – och måste – spara till en buffert. Detta kan ske via aktieutdelning – eller genom att låta kapital stå kvar i firman till lägre beskattning. Riskerna med att driva företag är stora, och det allmännas skyddsnät så stormaskigt att man helt enkelt är tvingad att ha ett sparkapital den dagen det gapar tomt i orderböckerna.

Därför vore det inte bara fel, utan direkt dumt, för en företagare att betala mer skatt än nödvändigt – och avstå från att plocka ut den utdelning man har rätt till.

Dock vore det som sagt lämpligt om alla som ger sig in i debatten om bristande skattemoral faktiskt tar reda på hur fakta ser ut innan man börjar anklaga varandra. Oavsett om man heter Jason eller bara är en helt vanlig Twittermedborgare.

(Bio: Själv f-skattare under flera år, numera priviligerad och tillsvidareanställd.)

Intressant?

Fler om , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: