Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: september 2015

Riskerna med att riva samhällskontraktet

Ett tiggarläger i Helsingborg rivs – inte av polisen utan av privatpersoner som tar lagen i egna händer. Det finns säkert många som uppskattar initiativet men själv blir jag ganska illa berörd – vi är ute på djupt vatten om vi tillåter privata medborgargarden att agera fritt.

Samtidigt är det inte svårt att förstå varför det händer. Det är tyvärr den logiska konsekvensen av en utveckling där samhället i många delar sagt upp samhällskontraktet – alltså vårt outtalade avtal med staten. Ett avtal där de grundläggande paragraferna garanterar samhällets skydd av enskildas liv och egendom. Idag är ingendera av dessa längre självklarheter – det ökända tiggarlägret i Malmö som uppmärksammades i förra veckans Uppdrag granskning är bara ett i raden av exempel på där samhället håller på att abdikera från sina huvuduppgifter. Så sent som igår fattade Mark- och miljödomstolen beslut om att avslå Malmö kommuns begäran om att få utrymma lägret av hälso- och miljöskäl, vilket alltså innebär att rättsvårdande myndigheter de facto ställer sig på markockupanternas sida mot den privata ägaren som ägnat månader och år åt att försöka få makthavarnas hjälp att återfå sin egendom på legal väg.

Men budskapet från de styrande är dock tydligt: Ockuperar någon din mark, får du fixa det själv.. Det budskapet har gått fram med all önskvärd tydlighet, vilket vi nu ser exempel på i Helsingborg.

Den tilltagande misstron mot samhället minskar inte precis när regeringens företrädare, socialminister Åsa Regnér, på en direkt fråga från Uppdrag gransknings reporter undviker att ta ställning mot den illegala ockupationen. Det beror i sin tur på att ämnet är försåtsminerat – ingen minister vågar idag riskera att uttala sig på ett sätt som riskerar dra ner twittervänsterns vrede. Så istället river hon bildligt talat samhällskontraktet i små, små bitar och kastar det i ansiktet på sina väljare. (Samma väljare som belönar hennes skotträddhet med en månadslön på runt 130.000 efter senaste höjningen i somras.)

Men det som Regnér, Löfven och för all del även det som ibland kallas ”oppositionen” planterar just nu riskerar att bli en draksådd. En misstro som på sikt riskerar att erodera tilliten mellan makthavare och allmänhet. Det kommer att få allvarliga följder. För varför ska man snällt fortsätta betala världens högsta skatter när polisen överlåter till 70-åriga tanter på landet  att ensamma ta hand om tjuvar mitt under pågående inbrott? Vem vågar egentligen köpa fritidshus, om det riskerar att ockuperas när man lämnar det obevakat några veckor? Särskilt som myndigheterna svart på vitt meddelat att man inte har något att hämta som drabbad privatperson – att få tillbaka sin egendom får man själv ansvara för.

Trots ständigt högre skatter, går vi alltså mot en utveckling där medborgarna får allt mindre tillbaka i form av service och trygghet. Staten träder steg för steg tillbaka från sin grundläggande uppgift att upprätthålla lag och ordning. Effekterna av detta ökande misstroende kan snart visa sig bli betydligt värre än att enskilda tiggarläger rivs av medborgargarden när det börjar sjunka in hos allt fler att myndigheterna kommer att vända dem ryggen om och när det gäller.

Med 619.000 vapenägare och 1,8 miljoner skjutvapen ute i stugorna är vi riktigt illa ute ifall fler bestämmer sig att ta lagen i egna händer. Därför brådskar det för våra styrande att återupprätta kontakraktet med medborgarna.

Det innebär naturligtvis inte att man ska sparka på dem som redan ligger, men vi måste både kunna stå upp för den enskildes äganderätt och hjälpa dem som har det svårt. Just nu sker dessvärre det ratkt motsatta – att vi ställer grupper mot varandra. Detta är något som främst de mörkare krafterna tjänar på.

Intressant?

Fler om , ,

Den strukturella cyklismen

cyklism_slussen

På väg från Slussen till Gamla stan. Här gäller det att vara snabb.

Efter ett par veckor med europeisk flyktingkris, nytt svenskt skattechocks-rekord och galopperande bostadskaos är det inte helt enkelt att känna annat än dysterhet inför det faktum att världen håller på att gå åt h-e i en handväska. Därför tar det emot att skriva ytterligare ett blytungt epos kring misslyckad politik och utopiskt flum. Så jag ägnar denna söndag mina tankar åt – cyklismen. Ett ämne som engagerar många, och bär på en stark polarisering, väl i paritet med politiska frågor som rasism, migration och vinster i välfärden.

Ett kvitto på hur brännhet frågan är, bevisas av att en av nya DN Åsikts mest livliga debatter sedan starten för någon månad sedan är just den infekterade frågan om Stockholmscyklisterna och deras framfart på och utanför cykelstråken, där de bufflar sig fram och gör livet surt framför allt för de gångtrafikanter som de tvingas dela utrymme med.

Jag håller i mångt och mycket med debattörerna, cykelboomen har i flera avseenden gått överstyr och utvecklats till något som närmast kan liknas vid religion. Fast religion kanske ändå inte är rätt analogi, cyklismen har snarare flera drag av politisk ideologi. Och en ganska extrem sådan, åtminstone i vissa kretsar. Detta utmärks av de många fanatiska anhängarna, som går till rasande attack så fort deras ideologi utmanas.  All kritik det faktum att många beter sig totalt hänsynslöst gentemot sina medtrafikanter möts av rabiata motangrepp och förnekande mot att det alls skulle existera några problem. (Observera att jag här medvetet undviker att använda det urvattnade begreppet ”hat” eftersom det missbrukats medialt till den gräns där det blivit totalt urvattnat.)

Fredrik Gertten har varit inne på ämnet cyklism som politisk kraft i sin dokumentärfilm Bikes vs Cars. En film som kan sägas vara en hyllning till den nya urbana cyklisten, framställd som en modern Che Guevara i kampen för att återta staden från onda kapitalister och oljelobbyister – alltså samma mäktiga män som med sitt bilåkande förstört både stadsmiljöer och klimat med sin extravaganta konsumtion av snabba och bekväma transporter.

Och kanske är det just i detta förhållande vi ska söka efter svaret till den allt mer polariserade debatten mellan cykelentusiaster – cyklismanhängarna – och alla vi andra som börjar känna oss tveksamma till att ge oss ut i den laglösa zon som är Stockholms cykelbanor. Där många – framför allt män med dyra cyklar och tajta nylonkläder – använder vägen till och från jobbet för att slå personbästa eller tränar för Vätternrundan. Medtrafikanter, gående och alla andra som råkar vara i vägen får skylla sig själva. Cykelhjältarna har ju valt bort bilen – delvis för att rädda klimatet – och gör samtidigt en insats för stadsmiljön. Dessutom spar de dyra sjukvårdskostnader genom att hålla sig friska och vältränade.

Den som trots allt påtalar att det finns ett problem, även vi som själva cyklar, får dock omgående svaret att vi har fel, överdriver eller seriöst borde kolla upp vår mentala hälsa. Och i alla händelser så är det ju inte cyklismens anhängare som är att lasta –utan politiker, trafikplanerare och bilistlobbynsom förvisat armén av lykraklädda frihetsriddare till smala, underdimensionerade cykelleder som de tvingas dela med långsamma och vingliga gångtrafikanter.

Enkelt uttryckt: den manlige cyklisten befinner sig här lustigt nog i ett identitetspolitiskt underläge gentemot den manlige bilisten. Trafikmaktordningen utsätter alltså denne memil för något som kan liknas vid en slags strukturell rasism, och därför kan vederbörande inte lastas för att han beter sig illa mot sina medtrafikanter. Det är ju strukturernas fel!

Här hittar vi alltså klara likheter mellan den identitetspolitiska debatten där skäggiga män i förorten enligt vissa (vänster)debattörer inte ska lastas för att de förtrycker kvarterets kvinnor, eftersom männen tillhör en underpriviligierad grupp och kritiken i sig själv öppnar för islamofobiska strömningar.

Man kan förstå att vita, medelålders män – jag tillhör ju förvisso samma grupp – lockas av den gosiga värmen borta i det underprivilegierade hörnet av den svenska ankdammen, där det är tillåtet att göra lite som man vill i kraft av förtryckt minoritet. Som att strunta i att stanna för gående, preja framförvarande vid omkörning och köra mot rött när alla andra stannar. Och att reagera med kränkthet mot varje förslag att använda ringklocka,

Ni kan börja kalla mig för Dr. Freud nu.

Intressant?

Fler om , , ,

Flyktingkrisen: Den australiska lösningen rycker närmare

De senaste dagarnas flyktingkaos i Europa, i kölvattnet av att Ungern nu täpper till vägen norrut med ett taggtrådsstängel, medan flera andra länder återinfört inresekontroller – däribland Tyskland – har fokuserat framför allt på bråket kring vart de strandsatta flyktingarna ska ta vägen. Trots ömsom hot, och ömsom vädjanden, vägrar framför allt de gamla östländerna att ta emot i princip några asylsökande alls.

Det är naturligtvis ohållbart i längden att det fortsätter fyllas på med flyktingar från Turkiet som tar sig till Grekland och sedan fastnar där – eller i Serbien mot den ungerska gränsen där desperationen nu ökar bland alla de tusentals strandsatta flyktingarna som varken har mat eller vatten.

Vad som börjat dyka upp som förslag är nu återigen förslag om att inrätta stora uppsamlingsläger utanför EU:s gränser, i eller kring de länder som flyktingarna kommer från. Dessa läger skulle dels göra det möjligt att behandla asylansökningar på plats, dels slippa det nuvarande läget där flyktingar som nekas asyl ”fastnar” i systemet eftersom de ofta inte har identitetshandlingar och därför inte kan skickas tillbaka när de väl tagit till Europa. Vid måndagens toppmöte i Bryssel var EU:s inrikesministrar eniga om att arbeta för att inrätta sådana reception centres, något som rapporterades av bland annat The Guardian (men som av någon anledning gick svensk press förbi). Från The Guardian:

European governments are aiming to deny the right of asylum to innumerable refugees by funding and building camps for them in Africa and elsewhere outside the European Union.

Under plans endorsed in Brussels on Monday evening, EU interior ministers agreed that once the proposed system of refugee camps outside the union was up and running, asylum claims from people in the camps would be inadmissible in Europe.

Säkerheten i dessa läger skulle givetvis behöva garanteras av europeisk militär och/eller polis från, diskussioner ska redan vara igång med afrikanska länder. The Guardian igen:

The ministers went further than previous proposals about outsourcing asylum-processing to countries mainly in Africa where “reception centres” or refugee camps would be built. In what will be seen by humanitarian and refugee professionals as draconian, the statement said: “Implementation shall start on a medium-term strategy aimed at developing safe and sustainable reception capacities in the affected regions and providing lasting prospects and adequate procedures for refugees and their families until return to their country of origin is possible.”

Once the system was functioning, EU members would be “in a position to find asylum applications of these persons inadmissible on safe third country grounds”.

The proposal was supported by the home secretary, Theresa May. She said: “We also need to be setting up removal centres in transit countries in Africa. By doing these things we can be sure we offer protection to those who need it and return the economic migrants who do not.”

Även om det i skrivande stund knappast står afrikanska länder i kö för att förvandlas till flyktingmottagningar, är det kanske här vi hamnar till slut –  i en australisk lösning, där vi ”outsorucar” flyktingkrisen till en plats långt, långt bort dit strålkastarljuset inte når.  Dit papperslösa som trots allt lyckas ta sig in i EU, kan flygas tillbaka utan att EU bryta mot FN:s flyktingkonvention – det har ju dessutom skett tidigare, när Gaddafi satt vid makten i Libyen.

Om man ska tillåta sig att vara cynisk, är det sannolikt också den enda lösning som står till buds om EU ska kunna överleva i sin nuvarande form. Det händer sannolikt mycket bakom kulisserna i Bryssel just nu.

Intressant?

Fler om , , , ,

En grafisk illustration av åsiktskorridoren

climate_sensitivity

Åsiktskorridoren är i fokus igen, efter att opinionsinstitutet Demoskop på eget bevåg mätt allmänhetens benägenhet att öppna munnen och tala fritt i olika frågor. Resultatet är inte helt oväntat att det är betydligt lättare för dem till vänster att tala fritt än de som bekänner sig till liberala eller( ännu värre) konservativa ideologier. Alltså precis vad de flesta av oss redan visste, särskilt vad gäller de mediekanaler som innefattas i begreppet public service.

För oss som varit engagerade i andra debatter än den om migration och integration – som klimatpolitiken – är detta långt ifrån nytt. Sedan decennier tillbaka råder det en hård gallringsprocess för vilka ståndpunkter inom miljö- och klimatområdet som tillåts ypptas i SVT och Sveriges radio (och för all del också i de större tidningarna). De goda nyheterna – som att världen blir allt grönare och att att världen har åtta gånger fler träd än man tidigare trott – förbigås med tystnad, medan skräckscenarier, anektdotiska kopplingar mellan förväntade temperaturstegningar och orkaner, skogsbränder och sandbankar i Alaska som eroderar bort får flitigt med medietid.

Budskapet som förmedlas är att om vi inte genast slutar åka, bil, äta kött, resa på semester eller lägger ner all energiproduktion förutom vindkraft och solpaneler och nöjer oss med att bara ha tillgång till el nere i vår jordkula när vinden blåser – ja då är mänskligheten stekt. Oftast kommenteras dessa nattsvarta framtidsspaningar av Sveriges mest framgångsrika klimatentreprenör, Johan Rockström, som med åren byggt upp ett svenskt skattefinansierat larmimperium. Rockström hävdar, ofta med stöd framför allt av tyska Potsdamuniversitetet och dess allt mer extrema professorer, att det inte bara är det så kallade tvågradersmålet som ligger brunt till om vi inte ställer om genast till 1700-talstillvaro. Det riskerar då att bli hela 4-6 grader varmare eller mer, varvid alla möjliga planetära gränser sprängs och Jorden kastas in i en negativ spiral av galopperande värme, stormar och massutrotningar.

Detta alltså enligt public services flitigast anlitade klimatforskare. Någon annan åsikt ryms inte, vilket fått till följd att de flesta har tröttnat på att ens försöka invända mot överdrifter och rena felaktigheter – jag skriver i princip aldrig om ämnet själv längre, det här får ses som ett undantag.

I verkligheten är det emellertid allt färre som håller med om de nattsvarta domedagsscenarierna, men det blir vi sällan eller aldrig informerade om. För det handlar som så ofta i public services fall om att uppfostra snarare än att upplysa.

BIlden högst upp hittade jag via tyska NoTricksZone för en tid sedan, och är en sammanställning av aktuellt forskningsläge inom klimatvetenskapen. De röda och gröna prickarna representerar forskningsresultat kring det område som kallas klimatkänslighet (climate sensitivity). Det vill säga hur mycket medeltemperaturen förväntas öka vid en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären. Och ju längre tiden gått, desto mer har larmen skruvats ner. De senaste rönen pekar mot ett värde på 1,3-1,5 grader, vilket innebär att det börjar etableras ett slags konsensus i den lägre delen av det spann som FN:s klimatpanel pekat ut (1,5-4,5 C) för förväntad temperaturökning vid en co2-dubblering.

De så kallade förstärkningseffekter som forskarna tidigare räknat med, ser alltså ut att vara betydligt svagare än tidigare trott.

Vad detta innebär i praktiken är – ifall det stämmer – att oavsett hur mycket olja och kol vi bränner kommer det att bli svårt för att inte säga omöjligt att pressa upp den globala medeltemperaturen över de två grader som FN:s klimatpanel satt upp som mål för de internationella klimatförhandlingarna. Alltså spelar det ingen roll vad världen kommer överens om i Paris i höst.

För mig borde detta vara en nyhet väl värd att diskutera exempelvis i SVT:s vetenskapsprogram. Det saknas förvisso inte skäl att satsa på forskning kring rena energikällor och fasa ut så mycket som möjligt av både kol och olja – men debatten borde föras föras med vetenskapliga observationer som grund, inte överdrifter och förenklingar.

Ändå är de enda forskningsresultat som rapporteras de som ligger till vänster på skalan ovan – ofta 10-15 år gamla –medan den senaste forskningen som visar på betydligt lägre känslighet än vad klimatmodellerna hittills räknat med förbigås med tystnad. Det är svårt att se att detta bara skulle vara en slump.

Vad värre är – den som vågar framföra åsikten att det kanske inte råder det panikläge som forskare, politiker och aktivister varnat för, stämplas raskt som någon av samma skrot och korn som förintelseförnekare, för evigt dömd att kräla omkring nere i helvetets nionde krets, i sällskap av de stora oljebolagen som finansierar en i hemlighet. Och då är det inte ”förnekare” som står bakom forskningsresultaten, som publicerats i erkända vetenskapliga tidskrifter, vederbörligt faktagranskade, eller ”peer reviewed”.

Ändå hör vi inget om dem. Det enda som låter är Rockström och hans larmorkester.

That’s the åsiktskorridor for you!

Intressant?

Fler om , , ,

EU klarar inte att skapa ordning och reda i flyktingpolitiken

I debatten om den europeiska flyktingkrisen, där tusentals migranter dagligen tar sig in i EU via unionens södra gränser, hänvisas det allt som ofta till den så kallade Dublinförordningen. Denna kom till för att reglera var och hur asylsökande till unionen ska tas emot – på papperet utger sig alltså EU för att ha någon slags gemensam flyktingpolitik. Det är en kraftigt förenklad, för att inte säga helt felaktig bild av vad förordningen faktiskt innebär – en feluppfattning som dessutom kommuniceras av våra höga ministrar.  Enligt den gängse bilden kräver Dublinförordningen att flyktingar ska söka asyl i det ”första säkra land” inom EU som de anländer till. Här ska de asylsökande identitetskontrolleras och registeras för att sedan kunna ”processas” i systemet.

Fast så är det inte riktigt.

Att Dublinförordningen inte fungerar som tänkt – för att uttrycka sig milt – har de flesta numera uppmärksammat. Men vad många missar – inte minst Stefan Löfven som slängde sig i Aktuellt häromkvällen med oneliners om ”ordning och reda” och ”EU:s ansvar” –är att förordningen egentligen inte kräver någonting över huvud taget. Dublinförordningen är nämligen ytterligare en av alla dessa tandlösa Brysselskapelser, ett avtal högtidligt antaget under stor enighet men som i princip alla inblandade parter lika högtidligt struntar i att följa. Förordningen sällar sig därmed till lång rad av andra EU-fiaskon (Någon som minns hur många stater som faktiskt följde kravet det gamla kravet på maximalt tre procents underskott i statsfinanserna för att vara med i euron?)

En av dem med bäst koll på EU:s stadgar, förordningar och direktiv är Richard North som driver bloggen Eureferendum.com. Han har återkommande skrivit om de missuppfattningar som råder om Dublinförordningen – även i det politiska toppskiktet. Följande är vad som gäller, enligt North:

  • Asylpolitik är inget som EU beslutar om – det är upp till de enskilda medlemsstaterna. Samtliga EU-länder har emellertid skrivit på 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning, mera känd som FN:s flyktingkonvention, vilken alltså samtliga medlemsländer är bundna av. Stadgan skapades för att ta hand om de miljoner som fördrivits eller förlorat sina hem under Andra världskriget, flyktingar från sönderbombade städer eller tyska områden som annekterats av Sovjetunionen och Polen. Konventionen gällde från början enbart europeiska flyktingar, men i ett tillägg 1967 – det så kallade New Yorkprotokollet – utökades rätten till att omfatta hela världen. Vid denna tidpunkt var det dock ganska odramatiskt att göra denna förändring, människor i Mellanöstern, Afrika och Asien var i allmänhet så fattiga att de inte hade råd att resa någonstans, allra minst till Europa. (FN:s flyktingkonvention finns att läsa i sin helhet här, för den som är intresserad.)
  • Dublinförordningen ålägger att det land dit flyktingen anländer att erbjuda möjlighet att ansöka om asyl – det finns alltså inget tvingande krav på att den asylsökande ska gå med på att låta sig ankomstregisteras. Vill vederbörande söka asyl i ett annat land, har polisen egentligen ingen laglig rätt att hindra honom/henne från att resa vidare.
  • Inte heller får polisen i ett land tvinga en flykting att registera sig och därmed ansöka om asyl i landet. Enligt FN:s flyktingkonvention har var och en rätt att söka asyl i vilket land de så önskar. FN-stadgan, som är överordnad Dublinförordningen, har ingen skrivning över huvud taget om ”första säkra land”.

FN:s flyktingkonvention ligger dessutom som grund för EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (finns att läsa här) Och för att ändra i en av EU:s stadgar krävs en fördragsändring, något som är en omfattande process som tar åratal. Såsom en ”grundlag” inom EU övertrumfar denna både direktiv och förordningar. Dublinförordningen blir därför mest att se som en rekommendation, vilket vi nu kan observera i praktiken.

Poliser i Italien, Tyskland eller Danmark bryter därför inte mot några lagar alls när de låter flyktingar springa till skogs eller sätta sig på ett tåg till Göteborg – de trotsar bara en till icke förpliktigande EU-förordning utan sanktionsmöjligheter. Så nej – varken svensk, dansk eller tysk polis gör något fel när de vinkar förbi asylsökande på väg till nästa land. Det är istället EU som ställt till det för sig, som vanligt.

De som däremot agerar korrekt i den uppkomna situatioen är den ungerska polisen, som gör vad den kan för att uppfylla vad landet faktiskt avtalat med EU: Att upprätthålla den yttre gränsen mot Schengenområdet. Det vill säga, det som Stefan Löfven kallar ”ordning och reda i flyktingpolitiken”.

Om nu statsministern verkligen vill skapa vill ha ordning och reda på detta område, finns det effektivare sätt än att klaga på den danska polisen. Regeringen skulle exempelvis kunna göra som Storbritannien, som via bilaterala avtal utlokaliserat sin gränskontroll till franska Calais. Det innebär att brittiska passkontrollanter kan granska id-handlingar på inresande innan de sätter sig på ett tåg eller färja över kanalen.

Det hade säkert inte mött några protester hos de danska myndigheterna ifall Stefan Löfven gjort en liknande framställan om att sätta upp inresekontroller på den danska sidan av Öresundsbron. Fast det skulle han förstås aldrig våga göra av rädsla för att bli kallad nazistrasistfascist på Twitter.

Då är det enklare att sparka burken vidare, och kräva att nån annan ska ta sitt ansvar.

Men det kan Löfven nog glömma.

Intressant?

Fler om , , ,

När Kajbjörn Trahnved blev svensk

guybrush

Guybrush, a.k.a Kajbjörn.

Ett mindre uppmärksammat jubileum inträffade i veckan som gick – The Secret of Monkey Island, världens kanske bästa äventyrsspel, fyllde 25 år.

Nuförtiden är det få som ens vet vad ett äventyrsspel är, eftersom nära nog all form av dator- och tv-spelsunderhållning går ut på att skjuta skallen av varandra, men i branschens barndom på 80- och 90-talet spelade var det Infocom och Lucasfilm som ägde världen.

Efter Infocoms textbaserade äventyr, där utmaningen var att få programtolken att förstå enkla kommandon utöver ”go west”, revolutionerade bolag som Sierra och Lucasfilm Games marknaden med de nya ”peka & klicka-äventyren”, där spelaren bara behövde använda musmarkören för att ta sig från a till b.

Och inget spel var bättre, mer nyskapande och hade bättre känsla än Monkey Island – spelet om hur en ung pirat strandsätts på en ö i Västindien och bestämmer sig för att bli en stor pirat. Mellan Guybrush Threepwood och den stora skatten han letar efter finns bara ett hinder – spökpiraten LeChuck.

The_Secret_of_Monkey_Island_SCUMM_Bar

Melee Island, här i VGA-version.

Anledningen till att Monkey Island-spelen ligger mig varmt om hjärtat, är att jag en gång i tiden, 1991, var ansvarig för att översätta det till svenska. Och alltså inte bara instruktionsböcker och boxar, som brukligt var, utan hela dialogen i spelet. Det var ett veritabelt sisyfosarbete, som utmynnade i att jag fick exakt noll kronor i ersättning eftersom den svenska distributören som betalade för kalaset gick i konkurs.

Och spelet, som var klart i ”guldversion”, dvs det fanns en svensk masterversion färdig att börja tryckas, kom aldrig ut.

Så svenskarna fick dessvärre aldrig stifta bekantskap med den unge piraten Kajbjörn Trahnved, som kunde hålla andan i tio minuter. (Det där sista vet jag mycket väl, eftersom jag provade detta i ett flertal omgångar under översättningen…)

Historien om översättninsgprojektet, inklusive en intervju med undertecknad, finns att läsa hos Spelpappan som gör ett storartat jobb med att dokumentera viktiga bitar av den digitala nutidshistorien. Läs den!

Intressant?

Fler om , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: