Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: november 2015

Sverige har inte varit naivt, det är regeringen som valt att titta bort

Efter flera dagars frånvaro från offentligheten – mitt under brinnande terrorhot – kunde man lätt få intrycket att Stefan Löfven lämnat över statsministerposten till Anders Ygeman i smyg. Men så stod han där i talarstolen, statsminister Stefan Löfven. Sedan vi träffade honom senast har det hänt en hel del, bland annat är risken nu stor för att Sverige utsätts för en terrorattack. Samtidigt flaggar Migrationsverket för att alla sängar nu är slut, och flertalet av de drygt 10.000 flyktingar som söker asyl varje vecka nu får förbereda sig att möte den annalkande svenska vintern boende på gatan. Eller vad de nu kan fixa på egen hand.

”Sverige har tyvärr varit för naiva”, deklarerade Löfven i sitt tal, där han aviserade att det nu skulle bli hårdare tag. Ett uttalande som inte bara är felaktigt, utan ett direkt hån mot alla dem som gång på gång varnat för den ohållbara situation som landets regering genom sin brist på handlingskraft försatt oss i. Nu när den efterlyste Daesh-terroristen Mutar Muthanna Majid konstaterats ha tagit sig från Syrien via Tyskland in i Sverige – uppenbarligen utan att någon polis på vägen reagerat – skyller alltså statsministern på att Sverige varit naivt. Inte han själv, utan vi andra. Och främst den tidigare regeringen.

Statsmannamässigt?

Hur Löfven, i rollen som Sveriges statsminister, totalt lyckats undgå alla larmrapporter om alla risker och hot som Sverige haft att hängande över sig under ett stort antal år, är obegripligt. Gång på gång har terrorforskare som Magnus Ranstorp och Magnus Norell varnat för att svenska terrorresenärer haft svängdörrar in och ut från landet. Men istället för att lyssna, har makthavare och debattörer gjort allt föra att brunstämpla experterna och istället hittat på sina egna hemmasnickrade lösningar på problemen. Som att erbjuda mördarna förtur till jobb och lägenhet i förhoppning om att detta skulle få dem att sluta skära halsen av folk.

Samma politiker har informerats, gång på gång, om den uppseendeväckande slappa svenska hanteringen av pass – en slapphet som göder den allt mer lukrativa flyktingsmugglarindustrin.

Raden av exempel kan göras längre, men den springande punkten är denna: Sverige har inte varit naivt, det är regeringen som inte lyssnat på varningssignalerna. Eller ännu värre, den har valt att aktivt titta bort och undvika att agera alls, i en slags from förhoppning i att problemen skulle försvinna av sig själv. En modus operandi som varit utmärkande för regeringen Löfvens första dryga år vid makten.

När det gäller kontrollen av våra gränser är det värt att påminna om att det till för bara någon vecka sedan i princip existerade en öppen gräns mellan Sverige och Turkiet. Tusentals så kallade transitflyktingar släpptes in i landet, vid sidan av de asylsökande, utan någon som helst kontroll. Vissa av dessa, till exempel avhoppare från irakiska armén, var på väg till Finland, men de flesta försvann utan spår från myndigheternas radar.  Redan den 10 oktober slog gränspolisen larm om situationen, då man iakttog hur flyktingar som kom med tåget möttes upp av okända som försvann med dem. Inget gjordes, trots de uppenbara risker som föreligger med att låta individer från krigshärdar passera fritt över gränsen utan att veta ett dugg om vilka dessa är.

Sannolikt är det till största del människor som bara vill skapa sig ett bättre liv långt från krig och våld, men det kan givetvis finnas ett fåtal som har helt andra agendor, kanske daesh-sympatisörer som tagit sig hit i skuggan av de stora flyktingströmmarna. Detta är något som säkerhetstjänster i exempelvis Storbritannien varnat för under drygt ett års tid. Men fram till för ett par dagar sedan viftade regeringen bort alla sådana farhågor med att det var att gå främlingsfientligas ärenden.

Så sent som Igår meddelade turkisk polis att åtta terrorister gripits när de försökt ta sig till Europa under sken att vara flyktingar.

Inte nog med detta – fram till helt nyligen stödde regeringen de frivilliga som hjälpte dessa transitflyktingar, det vill säga personer som alltså rent juridiskt uppehåller sig i landet i strid med utlänningslagen. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke besökte ett av dessa transitboenden på Södermalm så sent som den 2 november och legitimerade med sin närvaro därmed verksamheten. Trots att hennes regeringskollega, inrikesminister  Anders Ygeman, bara några dagar tidigare aviserat att människor som vistas i landet utan att ha sökt asyl – eller fått avslag på sin ansökan – omgående ska avvisas.

Så när Löfven säger att Sverige varit naivt, är det inget annat än en förolämpning mot alla dem som varnat för följderna av regeringens politik – eller snarare avsaknaden av en sådan. Det är Löfvens regering som sovit och dragit benen efter sig. Många har krävt ordning och reda, men talat för döva öron.

Vad det beror på finns det säkert olika förklaringar på – förnekelse ligger väl närmast till hands – men att regeringen aktivt valt att titta bort och därmed ytterligare förvärra en av Sveriges värsta kriser i modern tid, står utom tvivel. Det är ett ansvar som faller tungt på Löfvens axlar.

Och är det något vi absolut inte behöver i denna svåra tid, är det naiva politiker.

Intressant?

Fler om , , , ,

Fel ordval riskerar att gynna extremisterna

Efter de vidriga terrordåden i Paris, är det värt att notera att Frankrikes president Hollande i princip slutat med att använda ”IS” för att istället gå över till det begrepp som används om mördarsekten i Mellanöstern – Daesh. Något som även USA:s utrikesminister John Kerry gjort. Och nu har debatten också kommit till Sverige – vilket är utmärkt. Oavsett om Daesh betyder någåt annat än IS eller inte.

Fördelarna med att använda den till synes mer neutrala benämningen Daesh – i alla fall för oss i väst – uppges vara att undvika gå terroristernas ärenden, något som vi mer eller mindre omedvetet gör när vi kallar gruppen för Islamiska staten. Daesh må ha ambitionen att etablera en stat, ett kalifat som sträcker sig från Bagdad till Rom, men det är knappast en målbild som vi ska hjälpa till att etablera i våra medier. Daesh är och förblir ett mördarband, som visat stor förmåga att ta livet av obeväpnade civila. Däremot har de inte så mycket att sätta emot när de möter en motståndare som skjuter tillbaka – något som de kurdiska försvarsstyrkorna bevisat gång på gång, nu senast vid befrielsen av Sinjar. Och som den amerikanske försvarsbloggaren Adam Pattersson skrev så sent som i fredags i en djupare analys, är Daeshs chanser till överlevnad relativt små. Vid varje strid Daesh än ger sig in i, blir resultatet nämligen högar av döda – på terroristernas sida  – och det finns sannolikt inte obegränsat med kanonmat att importera från västvärlden för att fylla igen luckorna.

Men det finns fler ord och begrepp som vi också borde tänka på hur vi använder i samband med terrorgruppen.

Exempelvis rapporteras det, trots Daeshs upprepade militära fiaskon och motgångar på nog nära samtliga fronter, ofta om terrorgruppens stora ”militära”  och ”strategiska” förmåga, senast i SVT:s direktsändning från Paris i helgen. Detta är gravt missvisande, eftersom det inte krävs någon större militär förmåga för att skjuta ihjäl obeväpnade konsertbesökare. Dessutom misslyckades tre av terroristerna i Paris med att utlösa sina bombbälten vid rätt tillfälle (något vi givetvis ska vara mycket tacksamma för). Att upphöja självmordsbombingar bland oskyddade och obeväpnade civila till något slags intelligent militär strategi är dels att ge mördarna ett erkännande de inte förtjänar, dels att det etablerar en rädsla för att det är en slags närmast oövervinnerlig fiende vi möter. Vilket faktiskt inte stämmer.

Lika illa är det när tidningar och tv oreflekterat benämner förbrytarna som ”IS-krigare” eller ”ˆIS-soldater”. En soldat mördar inte civila – eller ens sin motståndare om hen inte är tvungen till det.

Olyckligt är också hur vi gång på gång får läsa om hur Daesh avrättat fångar. Detta är inte bara språkligt fel, eftersom en ”avrättning” är en myndighets verkställande av dödsstraff. Den utmäts efter att en förövare ställts inför rätta i en domstol och dömts till döden. (Sedan kan man förstås tycka att det är barbariskt att döma folk till döden över huvud taget, så som görs i USA). Att skära huvudet av  kristna på en strand i Libyen eller bränna fångar levande i burar har inget med avrättningar att göra. Det är bestialiska mord och ska benämnas precis så. Att välja juridiska begrepp som ”avrättning” förminskar dessa barbarers brott, samtidigt som terrorgruppen upphöjs till att besitta någon slags erkänd rättskipande myndighet.

(Observera att The Guardian här väljer att använda det mer korrekta ”mördade”.)

Ovanstående dåd var ett solklart exempel på kallblodigt mördande – precis som det var kallblodiga mördare som slog till i Paris och släckte 100-tals människoliv i fredags. I tv fick vi emmerltid höra att terroristerna skjutit och dödat massor med ”oskyldiga”, vilket också känns som ett märkligt ordval. Det implicerar nämligen att det också borde ha funnits skyldiga på plats – i så fall skyldiga till vad?

(Nu är detta förstås bara ett exempel på hur språket används utan några egentliga analyser av hur orden uppfattas, naturligtvis menar inte SVT:s utsända att det fanns folk som förtjänade att dö.)

Men återigen, orden är viktiga – om de urvattnas riskerar vi att normalisera barbariet. Eller i värsta fall gå terroristernas ärenden.

Det måste vi upphöra med.

Intressant?

Fler om , ,

Ner i djupet med Stefan Löfven

Flyktingkrisen accelererar, och vid sidan av de dryga 10.000 som söker asyl varje vecka kommer uppskattningsvis lika många som tar sig in i landet illegalt – utan vare sig gränskontroll eller registrering. Vad alla dessa tar vägen är oklart, men att vi är på väg in i en situation där myndigheterna helt tappat kontrollen över landets gränser står nu helt klart. I Malmö skriver Sydsvenskan att polisen nu slutat bry sig om folk som inte har vare sig pass eller tänker registrera sig som asyslsökande. 15 irakiska män som kom till Malmö centralstation vinkades igenom av de två kvinnliga poliser som kontrollerade gruppen när den steg av tåget.

”Vi saknar resurser, säger en av dem uppgivet.”

Det finns ett begrepp för en stat som befinner sig i detta tillstånd, en benämning som jag tvekade om att använda så sent för någon vecka sedan. Nu är jag långtifrån lika säker längre.

Samtidigt är det tydligt att regeringen och framför allt socialdemokraterna står helt utan svar på hur situationen ska lösas. Återinförda gränskontroller och återsändande av flyktingar till det EU-land de ankom från – det vill säga att försöka upprätthålla Dublinförordningen – möts med kalla handen från S eftersom det sägs bryta mot ”lagar och förordningar”. Fast mest sannolikt beror motviljan på det levande lik, Miljöpartiet, som S surrat fast sig med vid regeringsmakten. Dessa två partier håller nu på att dra ner varandra i djupet. I takt med att stora delar av samhällsservice och mottagningssystem bryter samman, vädjar Socialdemokrater runt om i landet till statsministern om att göra upp med M, hittills utan synbart resultat. Bunkern i Rosenbad är till synes hermetiskt tillsluten från yttre påverkan av sunt förnuft, och istället ägnar sig Stefan Löfven åt att svara på brev från barnen.

Samtidigt som Tyskland gör exakt det som regeringen och vänsterdebattörer menar är omöjligt och strider mot internationella konventioner (och sannolikt även ”allas lika värde”), nämligen att skicka tillbaka asylsökande i enlighet med Dublinförordningen, fortsätter Stefan Löfven att lalla runt nere i Bryssel och hoppas på ett gudomligt ingripande. Själv har han inga svar på hur krisen ska lösas, som den förhandlare han är tror han på fullt allvar att om bara han och EU:s ledare sitter ner och fikar lite så kommer de att ta i hand och komma överens om en kompromiss som alla parter blir nöjda med.

Det är förstås naivt att tro att något sådant kommer att ske, minst av allt spelar det någon roll i ett akut krisläge. Som jag skrev tidigare i somras – EU kommer inte att rycka in för att lösa Sveriges kris, och vi måste inse att ansvaret för vår asylpolitik och våra gränser ligger på oss själva – ingen annan. Dessutom är krisen till stora delar hemmagjord, och grunden lades för många år sedan.

Hela situationen börjar utveckla sig till en stor, fet, svart svan, inte bara för Sverige som samhälle – utan också för Socialdemokraterna. För misslyckas S med att lösa den här krisen, kommer de sannolikt att vare utstängda från makten för all framtid. Ett mycket högt pris att betala (särskilt som den primära anledningen till att det en gång statsbärande partiet är helt paralyserat synes vara skräcken att få kritik av Twitterliberaler och Allt åt alla-vänstern.)

Om Stefan Löfven fortsätter med sin vänta och se-attityd och hoppas på att andra EU-länder ska ”ta ansvar”, samtidigt som flyktingströmmarna fortsätter i samma takt som nu, är det sannolikt bara en fråga om dagar eller veckor innan regeringen eller någon av dess ministrar – Morgan Johansson ligger dokumenterat risigt till – ställs inför ett misstroendevotum och tvingas avgå. Moderaterna vet att de skulle få med en majoritet i riksdagen – SD har redan förklarat att de är med – även om det är den absolut sista utvägen. Och Moderaterna har med sitt utspel egentligen inte något annat val än misstroendevotum, om regeringen fortsätter ignorera partiets krav. Allt annat vore att tappa ansiktet inför väljarna.

Man får verkligen hoppas att Löfven inser att hans parti står och faller med den här frågan, och det handlar kanske bara om dagar eller veckor innan det är för sent. Just nu sjunker S snabbt, och i värsta fall står det nu bara ett misstroende mellan Jimmie Åkesson och makten över Sverige.

Förmår Stefan Löfven att ta till sig det?

Intressant?

Fler om , , ,

Bristvara: Politiker som vågar svara

asaeriksson

Åsa Eriksson i Gomorron Sverige. Bild: SVT

Satt och tittade på SVT:s morgonprogram och blev både glad och imponerad av det socialdemokratiska kommunalrådet i Norberg, Åsa Eriksson (56 minuter in i programmet). Hon, som var bland de första att tala klarspråk och varna för att gränsen för vad hennes kommun kunde ställa upp med i den allt mera betungande flyktingkrisen – bland annat larmade hon för ett par veckor sedan om att kommunen skulle komma att tvingas hålla lektioner utomhus ifall tillströmningen av nyanlända fortsatte i samma takt som tidigare.

Åsa Eriksson satt där, lugn och samlad och berättade som det var. Hon svarade på frågorna hon fick utan att varken slingra sig, skylla på sina företrädare eller försöka leda in samtalet på sidospår. Alltså den totala motsatsen mot vad vi är vana vid att se när stadsråden, s-topparna eller Stefan Löfven får en mikrofon under hakan.

Det stora problemet med dagens politiker, i alla fall de som lyckats ta sig fram till köttgrytorna i Rosenbad, är att de knappast kommit dit med hjälp av hårt, enträget arbete eller särskild lämpad läggning för sina uppgifter. Och de verkar sällan rekryteras från den hårda skola som kommunpolitiken utgör.

Istället tillhör våra toppolitiker ofta en slags innerstadsadel, drillad i ungdomsförbund via skolning vid Bommersvikakademier, vidare genom filter av PR-kurser där de får lära sig att till varje pris undvika att svara på frågor. Eftersom alla raka svar eller ställningstaganden kan binda ministern/politikern till något som  kan vändas mot vederbörande vid ett senare tillfälle. Detta var också något som Johanna Jönsson, riksdagsledamot för centern, satte fingret på i gårdagens SVT Debatt (26.40 in i sändningen). ”Jag är så innerligt trött på dessa robotpolitiker”, sa hon.

SVT Debatt handlade till stor del om det historiskt låga förtroendet för politikerna – en förtroendebrist som inte bara regeringen utan även oppositionen. Aldrig någonsin har förtroendesiffrorna varit lägre.

Detta är emmelertid inte alls förvånande, utan snarare en logisk konsekvens av ängslig försiktighet, PR-skolning, en paralyserande åsiktskorridor och feghet. Lägg till dessa faktorer en stor protion av vanlig hederlig inkomptens.

Det senare är särskilt allvarligt, för i en tid då politiken befinner sig i sin kanske största kris i modern tid, undviker våra folkvalda – inklusive statsministern – i det alldra längsta att ta ansvar eller ens svara på frågor. Vad värre är – i ett läge där stora delar av Sveriges välfärdssystem hotas av total systeminfarkt. vägrar regeringen att ens skicka ansvarig minister att debattera en viktig migrationspolitisk fråga i tv, dels för att den sannolikt var för ”känslig” (det handlade om ålderskontroller av ensomkommande), dels för att de var upptagna med att umgås på en tjejmiddag.

Det sägs att vi får de politiker vi förtjänar. Själv tycker jag nog att vi förtjänat något betydligt bättre än Löfven, Morgan Johansson och Mehmet Kaplan. Någon med fötterna på jorden, med vettig moralisk kompass, som bottnar i sin övertygelse utan att hemfalla till utopiska flummerier och önsketänkande.

Någon som Åsa Eriksson i Norberg, kanske.

Intressant?

Fler om , ,

Grupp mot grupp

På Södermalm i Stockholm har ett femtontal hemlösa ockuperat Mariagårdens förskola, som stått tom en tid. Reaktionen från samhället har varit snabb och helt enligt regelboken – Kronofogden har fått i uppdrag att avhysa de boende omgående, ett uppdrag myndigheten kommer att utföra utan några invändningar. Ifall de hemlösa stockholmarna hamnar på gatan eller lyckas hitta plats på något ledigt härbärge är oklart, men sannolikt får många av dem bereda sig på att tillbringa den annalkande vintern på huvudstadens gator, under broar eller i trappuppgångar.

Det finns något som kallas Tak över huvudet-garanti i Stockholm, men denna fungerar bristfälligt. Av de drygt 2 800 hemlösa i Stockholm är 800 så kallat ”akut hemlösa” – det vill säga att de inte har någonstans att ta vägen när natten faller på. Det finns 200 platser på härbärgen för denna grupp, vilket innebär att fler än 600 i värsta fall tvingas sova utomhus. Alltså fler än i det numera rikskända EU-migrantlägret på Sorgenfri i Malmö, som tömdes i veckan. En avhysning som fick diverse solidaritetsgrupper att gå i spinn över de svenska myndigheternas okänslighet och förtryck av fattiga romer. Att dessa faktiskt i betydligt högre utsträckning faktiskt har någonstans att bo – hemma i Rumänien – spelar mindre roll. Att inte ställa upp med boende till utländska medborgare som kompensation för att de stoppats från att ockupera och skräpa ner privat egendom, som nu måste saneras för miljonbelopp, anses i vissa delar av den svenska debatten som närmast rasistiskt.

Inte helt överraskande har SVT i princip direktsänt från manifestationen utanför stadshuset i Malmö, där delar av lägerinvånarna nu sittstrejkar tills de får någonstans att bo. Aktionen genomförs tillsammans med en avsevärt större kontingent av juriststudenter, Allt åt alla-aktivister och andra som tycker att det är kommunens moraliska och legala plikt att skaffa boende åt andra länders medborgare när de inte har råd att själva betala.

Sannolikt gjorde de hemlösa stockholmarna därför analysen att det var fritt fram att ta den tomma förskolan i anspråk. Ingen använde ju byggnaden ändå (den ska bli byggbarack under tiden som det byggs bostäder i kvarteren intill, byggjobbarna ska ha någonstans att käka lunch, fika och uträtta sina behov).

De hemlösa inspirerades måhända av sina olycksbröder och -systrar i Malmö, som tillåtits bygga en egen liten favela på en  privatägd tomt under ett och ett halvt års tid, utan att myndigheterna gjort något åt saken. Det såg uppenbarligen ut som en god idé – för massvis av lokala aktivister skyndade ju till ockupanternas försvar varje gång det började talas om avhysning.

Att ”svenska” hemlösa har inspireras av EU-migranter ser man nu allt fler exempel på. Det blir vanligare att se hemlösa svenskar som sitter med en mugg och tigger. I Sundsvall, med 500 hemlösa, har ett par av dem nu börjat tälta i skogen och tigger för att få ihop pengar för att försöka få ihop till eget boende.

”Jag får in till mat och telefonpengar. Drömmen är att få ihop till en husvagn vi kan bo i”, säger en av dem till Sundsvalls tidning.

Vissa invänder säkert mot att den här beskrivningen innebär att cyniskt ställa grupper mot varandra. Men detta är ju något som de facto redan sker. De hemlösa i Sundsvall, Stockholm eller var i Sverige de nu tvingas sova utomhus, ställs redan idag mot andra svaga grupper. Konkurrensen om solidariteten blir allt hårdare, ju fler som konkurrerar om småsmulorna från de priviligerades plånböcker. Och de som tidigare lyckats tjäna lite pengar på att sälja Situation Stockholm finner sig nu i ett läge där de konkurrerar med inte bara en utan flera tiggartidningar, vars försäljning sker helt utan kontroll. Men eftersom de hemlösa befinner sig i ett slags medialt vakuum, kan de inte räkna med aktivister som sittstrejkar i protest när polisen kommer för att bära bort dem.

Utanför Mariagårdens förskola i Stockholm har det sålunda inte samlats några solidaritetsgrupper för att protestera när de hemlösa kastas ut. De förra är istället fullt upptagna dryga 60 mil söderut med att göra allt i sin makt för att stoppa Malmös politiker från att rädda de sista delarna av det som brukade kallas samhällskontraktet.

Alltså det där som en gång i tiden var menat att omfatta också sådana som Tomas, Åke och det dryga halvdussin hemlösa stockholmare som tagit sin tillflykt till den tomma förskolan i Rosenlundsparken i försök att skapa sig sin egen  ”tak över huvudet-garanti”.

Intressant?

Fler om , , ,

I Mussolinis vinkällare

bunker3

Tunnelrören i Mussolinis egen ”führerbunker”. Den blev aldrig helt klar innan diktatorn tvingades bort från makten.

Rom, den eviga staden. Platsen där mångtusenårig historia finns rakt under fötterna, var helst man går. Människor från hela världen vallfärdar till staden, och köerna ringlar sig kilometerlånga till turistmagneter som Colosseum, Forum Romanum och Petersplatsen i Vatikanstaten.

I en annan del av Rom, i den lummiga parken som omger den lyxiga Villa Torlonia, råder dock lugnet och tystnaden. Den stora vackra parken med de många pampiga 1800-talspalatsen, mitt i den stökiga italienska metropolen, är nästan folktom denna gråtunga eftermiddag sent i oktober. Ändå är detta antagligen en av Roms allra mest intressanta historiska platser – en plats som som bevarats i en slags tidskapsel, närmast orörd sedan 70 år.

Här bodde nämligen den italienske diktatorn Benito Mussolini tillsammans med sin fru och sina fem barn under många år – från 1929 fram till sommaren 1943 då han avsattes – och det var här som han i början av 40-talet inledde ett närmast frenetiskt bunkerbyggande. Benito Mussolini, ”Il Duce”, var nämligen livrädd för att dö i ett bombanfall. Efter att ha tagit del av förödelsen efter de allierades räder över tyska städerna, fruktade han för att Rom skulle bli nästa måltavla – en oro som blev allt starkare i takt med att britter och amerikaner pressade tillbaka italienska och tyska styrkor i Nordafrika. Framför allt var han skräckslagen inför utsikten att han själv skulle bombas i sin lyxiga villa mitt i Rom när han sov. (Han hade förviss  fog för denna oro – efter kriget visade det sig att RAF hade långt framskridna planer på att bomba både hans hem och parlamentet, Palazzo Venezia i topphemliga ”Operation Dux”.)

Därför lät diktatorn bygga om vinkällaren på tomten till ett skyddsrum, komplett med gassäkra dörrar och kommunikationssystem så att han inte skulle tappa kontakten med sina styrkor ifall han behövde ta sin tillflykt hit. Denna bunker konstaterades vid en senare kontroll ligga för ytligt och ha för dåligt skydd för att klara en direktträff från allierade bunkerbomber. Dessutom låg vinkällaren ett par hundra meter från huset – vilket innebar att diktatorn och hans familj vid ett flyglarm skulle tvingas att springa oskyddade över öppen terräng.

bunker2

Den omgjorda vinkällaren i Villa Torlonias trädgård konstaterades vara av för dålig kvalitet för att klara en direktträff från allierade bomber.

Därför byggdes istället köket i källarvåningen i den stora huvudbyggnaden, ”Casino Nobile”, om till nytt skyddsrum, komplett med gasslussar och tjockare betong. Men inte heller detta skyddsrum stillade Mussolinis oro, så i december 1942 gav han order om ännu ett bunkerbygge, denna gång ännu djupare under jord. Bunkern bestod av metertjocka cylinderformade betongelement, formgivna för att bättre stå emot och reflektera sprängverkan i bomberna.

Konstruktionen försenades dock på grund av markförhållandena, och till råga på allt stötte bunkerbyggarna på fornlämningar från romartiden som enligt italiensk lag inte fick förstöras. I juli 1943, efter landstigningen på Sicilien, inledde de Allierade flygattacker i stor skala mot Rom. 60.000 bomber fälldes, tiotusentals dog och stora delar av den fattiga arbetarstadsdelen San Lorenzo mitt i Rom lades helt i ruiner under det mest intensiva anfallet den 19 juli då 521 allierade bombplan fällde allt vad de hade. Bara dagar senare avsattes Mussolini och kastades i fängelse. Italien dumpade Tyskland och gick istället med på de Allierades sida i kriget.

Då var diktatorns nya, supersäkra bunker ännu inte helt klar, och arbetet upphörde.

bunker4

Villa Torlonia i centrala Rom, där Benito Mussolini bodde i 14 år.

Faktum är att Mussolini inte hann sätta sin fot i någon av sina tre bunkrar. Idag ligger de kvar, fortfarande, i skick som nya efter mer än 70 år.

Sommaren 2014 öppnades bunkrarna för allmänheten för första gånger, och guidade vandringar, som hålls tre gånger i veckan, bokas enkelt på Sotteranei di Roma. Det kostar knappt 70 kronor att uppleva vingslagen från den kanske mörkaste tiden i Italiens moderna historia. Underligt nog är det enkelt att få plats, och det är garanterat väl använda pengar.

Intressant?

Fler om , , , ,

SMHI:s övernaturliga förmåga att se in i framtiden

Det är ett stort klimatmöte i faggorna, vilket syns tydligt på mediebevakningen just nu. I vanlig ordning varnas det för smältande isar, havsnivåhöjningar som inom kort kommer att dränka oss (eller i alla fall några stackars små ö-nationer i Stilla havet) och diverse annat elände som följer i spåren av vårt oskick med att äta kött, köra bil och värma upp våra lägenheter.

De senaste larmen kommer från SMHI, som varnar för att Stockholm kan bli hela sex grader varmare mot slutet av seklet. I en annan artikel varnar samma skattefinansierade väderlekstjänst för att det inte kommer att bli några vita jular alls söder om Dalälven. Något som det för övrigt varnades för redan för drygt 10 år sedan i Naturvårdsverkets stora kampanj som gick ut på att det var något konstigt med vädret. Sedan kom ett par år med smällkalla vintrar, och då hävdade samma meteorologer med emfas att det var precis detta som vi kunde förvänta oss i takt med att klimatförändringarna förvärrades.

Nu, efter ett par år med mildvintrar, är det återigen dags att varna för snöfria jular och medelhavsklimat runt Mälaren. Och vetenskapen haltar lika mycket nu som då. Dessa lokala klimatmodeller, som tas fram av SMHI:s Rossby Centre för i runda slängar 22 miljoner årligen, är nämligen ungefär lika exakta när det gäller att förutse temperaturen om 50 år som en dresserad apa som kastar pil på en siffertavla.

Detta är något som de flesta etablerade klimatforskare vet om, inklusive ledande profiler inom FN:s klimatpanel. En av de dessa, Kevin Trenberth (som knappast kan anklagas för att vara klimatförnekare), har avfärdat regionala klimatmodeller som värdelösa – det är helt enkelt för mycket brus, för många naturliga variationer i det kaotiska system som kallas ”väder” för att det ska vara meningsfullt att försöka förutse hur klimatet blir ens i ett område stort som Europa (som bara utgör cirka två procent av jordytan). Och detta leder naturligtvis till den högst befogade frågan – varför ens försöka sig på att göra det på svensk kommunal nivå?

Ett relaterat, allvarligare problem är att nära 100 procent av de klimatmodeller IPCC använder sig av gravt har missbedömt de senaste 15-20 årens temperaturutveckling. Och det är ett urval av just dessa inkorrekta modeller som i sin tur används som underlag för SMHI:s prognoser för framtidens lokala klimat – i Stockholm, Karlstad, Östersund och alla de andra 287 kommunerna i Sverige där det står kommunala staber redo att ta fram handlingsplaner för lokal klimatanpassning med SMHI:s underlag som bas. I Karlstad finns det till och med en ”översvämningsansvarig”.

Det är förstås utmärkt att vi skaffar oss en civil beredskap – något som vi länge saknat – för att möta höga vattenflöden, skogsbränder och stormar, oavsett om de beror på antropocena eller naturliga klimatvariationer. Men de meteorologer som på allvar säger sig veta vilket väder vi kommer att ha år 2065 måste ha någon typ av magisk förmåga att se in i framtiden. Alternativt hittar de på.

När miljöministern kommenterar SMHI:s nya larm i tv och säger att vi ”redan idag ser följderna av klimatförändringarna”, får hon tyvärr inte den naturliga följdfrågan: exakt hur skulle vädret se ut om vi haft ett ”normalt” väder helt utan mänsklig påverkan? Experterna har nämligen inte, trots årtionden av forskning, kunnat separera de naturliga variationerna från så kallade antropogena signaler.

Skulle vi slippa översvämningar ifall vi slutade släppa ut koldioxid? Nej. Skulle de bli mindre allvarliga? Sannolikt inte. Är det trots allt en bra idé att försöka begränsa användningen av kol och olja, bara för att vara på den säkra sidan? Förmodligen, men just nu är alternativen för få och för ineffektiva.

Lennart Bengtsson, Sveriges mest välmeriterade klimatforskare och medlem av Kungliga svenska vetenskapsakademin, har skrivit följande om det futila i att försöka förutsäga Sveriges lokala klimat långt in i framtiden:

Att tolka dessa beräkningar är en stor utmaning för samhället då det knappast är möjligt att göra meningsfulla scenarier för ett så litet område som Europa för de kommande 50 åren och ännu omöjligare att uttala sig om klimatändringar i svenska kommuner. Huvudorsaken är att de kaotiska variationerna är geografiskt omfattande. Baserat på överförenklade beräkningar har det skapats en uppfattning att ”klimatprognoser” för det kommande halvseklet är möjliga genom att presentera enskilda klimatsimuleringar med inte inkluderat klimatsystemets interna variation som väsentligt påverkar regionala trender i nederbörd- och temperatur även för så långa perioder som 50 år. Ännu större variationer inträffar om man också inkluderar ett antal olika klimatmodeller.

Problemet är att experter som Lennart Bengtssson och andra balanserade röster aldrig hörs i den allmänna debatten – inte minst vad det gäller vår framtida energiförsörjning där det ser minst sagt mörkt ut.

Klart är i alla fall att den som säger sig veta hur varmt det blir i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Östersund om 50 eller 75 år har ungefär samma chans att pricka in korrekt siffra som den där pilkastande apan.

Den senare hade dessutom varit ett betydligt billigare alternativ, i ett läge där statens finanser blir alltmer ansträngda.

Intressant?

Fler om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: