Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: december 2015

Bara en vecka kvar innan Kastrup blir ett nytt DDR

grenze_friedrichstrasse

Beväpbade gränsvakter från Nationella folkarmén på vakt längs tågspåren västerut från Bahnhof Friedrichstrasse i Berlin. Fotodatum okänt.

De nya id-kontrollerna på Öresundstågen startar om en vecka – den 4 januari – och nerifrån Skåne har det börjat talas om en ny berlinmur som skär rakt igenom Kastrups flygplats i Köpenhamn. Det är nämligen här som resenärer till Sverige ska få sina identitetshandlingar kollade, en handling som av opinionsbildare från Malmö nu jämförs med Östberlin under Berlinmurens dagar, Eller närmare bestämt gränskontrollen vid Bahnhof Friedrichstraße.  Det är Per Svensson som minns hur det var på den gamla onda tiden, när svenska turister tvingades byta plattform för att ta sig från DDR-huvudstaden till Berlins västsektorer. Orsaken till artikeln är alltså ett nytt stängsel som byggs mellan spåren på järnvägsstationen vid Kastrup, ett stängsel som ska hindra folk utan id-handlingar att smita undan passkontrollerna som införs om mindre än en vecka. Svensson skriver:

Ja, jag tänker då på S-bahnstationen Friedrichstrasse, så som den tedde sig före murens fall 1989. Lite äldre läsare kanske minns hur det såg ut, och hur det kändes, att med passet i hand bli granskad av den östtyska gränspolisen innan man kunde ta sig vidare upp på perrongen för att ta lokaltåget tillbaka till Bahnhof Zoo i Västberlin.

Jo, som en lite äldre läsare, som reste dussintalet gånger till Västberlin, minns jag proceduren mycket väl. Och även om det var förenat med en stor portion obehag att möta den östtyska gränspolisens misstänksamma blickar, bör man minnas att Sydsvenskans skribent – liksom jag själv – tillhörde en privilegierad grupp vars besvär med att byta plattform för att ta sig till friheten i väst knappast var jämförbar med de miljoner människor som var fångar i sitt eget land. De egna medborgarna som trots allt tilläts göra samma resa som Svensson och jag kunde aldrig mer räkna med att få återvända till sitt hemland. Och för de som inte fått utresetillstånd av DDR, men ändå försökte sig på republikflykt, stod tusentals gränssoldater redo med skarpladdade automatvapen beredda att stoppa dem.

Jag minns själv den sista sträckan av tågresan, som slamrade fram längs nedgångna s-banespår västerut från Friedrichstraße, genom den breda och tungt bevakade dödsremsan intill muren som här gick längs floden Spree. Känslan av obehag vid mötet med DDR:s volkspolizei lättade inte riktigt förrän man kunde lämna tåget vid Bahnhof Zoo i Västberlin. Jag har faktiskt svårt att tro att de turister, sundspendlare och andra resenärer som tvingas lägga någon extra halvtimme på att komma fram till sin destination på måndag, kommer att ha liknande erfarenheter i bagaget.

tranenpalast_620

”Tränenpalast” kallades gränsövergången vid Bahnhof Friedrichstraße, där östtyskar som fått utresetillstånd lämnade landet för ett liv i väst. Det var en enkel resa – utvandrarna från DDR tilläts aldrig återvända hem, därav namnet ”tårarnas palats”. Foto: Bundesarchiv

Men låt oss i konsekvensens namn dra jämförelsen med muren till sin spets. I så fall har svensk och dansk gränspolis en hel del att göra under veckan som kommer. Detta är nämligen vad som behöver vara på plats redan på måndag, i alla fall om vi det ska vara en DDR-gräns värd namnet. En sådan som Bahnhof Friedrichstraße i slutet av 1980-talet:

  • En 155 km antifascistisk skyddsvall måste byggas – så lång var nämligen Berlinmuren. Det är lika långt som rundturen Helsingör-Köpenhamn-Malmö-Helsingborg. Hittills består ”muren” på Kastrup av endast 300 meter stängsel, så det gäller att snabba på.
  • Konstruktionen ska bestå av inte bara en utan två separata murar, var och en c:a fyra meter hög, med en 30-150 meter bred dödsremsa mellan dem. I denna placeras stridsvagnshinder, snubbeltråd, taggtråd och minfält, allt bevakat av 259 hundpatruller och motorburna vakter.
  • 302 vakttorn byggs, vart och ett medtvå beväpnade vakter med schießbefehl, det vill säga rätt att döda alla som tar sig in i murområdet utan tillstånd. (I DDR omfattade detta  i princip samtliga östtyskar – förutom de som uppnått pensionsålder och alltså bara var en oönskad kostnadspost; dessa fick släktingar i väst köpa ut för nya friska d-mark till de östtyska diktaturen.)
  • 11.000 soldater beordras ut för att bevaka muren i sin helhet, inklusive gränsövergångar för bilar, gående och tåg. Vakterna får inte känna varandra personligen, eftersom detta ökar risken att de själva kan få för sig att rymma.

Satir åsido: Att jämföra ett par hundra meter stängsel med Berlinmuren blir bara löjligt. Dessutom haltar jämförelsen betänkligt eftersom muren – både den runt Västberlin och muren mellan DDR och Västtyskland – byggdes för att stänga den egna befolkningen inne, inte för att stoppa resande till Östtyskland. Att besöka DDR var det ändå inte särskilt många som hade lust med (de som ändå gjorde det tvingades tvångsväxla 25 d-mark per dag för nöjet).

Men värst är att det är det en grov relativisering av de brott som Östtyskland, ett av världens mest repressiva stater, utsatte sin egen befolkning för. Många tusen betalade nämligen med sina liv, av den enda anledningen att de ville lämna sitt land.

Jag vågar nog påstå att ingen som stiger på eller av tåget i Köpenhamn kommer att riskera något liknande.

Intressant?

Fler om , , ,

Fotnot: För den som vill se med egna ögon hur det var att korsa gränsen vid Bahnhof Friedrichstraße under DDR-åren, finns det numera en permanent utställning i Tränenpalast direkt intill stationsbyggnaden. Inträdet är gratis.

Julchocken: SD är de nya Socialdemokraterna

novus_sd

Grafik: TV4/Novus

Opinionsmätningarna har duggat tätt de senaste dagarna, och utvecklingen av svenskarnas partisympatier har sannolikt inte gjort det enklare för de bägge regeringspartierna att koppla av i julhelgen. Miljöpartiet är nere på Liberalernas siffror, och Socialdemokraterna har passerat Juholtnivån. Samtidigt fortsätter Sverigedemokraterna att växa, och är nu mycket nära både socialdemokraterna och moderaterna – i en av mätningarna var SD näst största parti.

Men det som sannolikt framkallar störst panik hos S, är hur många av det gamla arbetarpartiets egna kärnväljare som det senaste året valt att lämna Löfven för Åkesson. Var fjärde LO-medlem sympatiserar idag med SD, visar mätningarna, och bland män är över 30 procent SD:are. Det vill säga att LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson idag leder Sveriges största organiserade sammanslutning av Sverigedemokrater. Hur länge dessa medlemmar finner sig i att kallas för nazistfascistrasister och riskera uteslutning kan man fråga sig – detta är i alla fall det enda sätt som fackföreningen så här långt svarat på väljarflykten från moderpartiet till SD.  Istället för att ägna sig åt självrannsakan, skickar LO fram sin egen toppekonom Sandro Scocco att bevisa vilken toppenaffär flyktingkrisen är för landet – och därmed fackets medlemmar – samtidigt som  LO-ledningen lägger miljoner på reklamfilm med budskapet är att SD är rasistfascistnazister. Därmed hoppas ”Kålle” att avhopparna ska skrämmas tillbaka tillbaka till Socialdemokraterna.

Lycka till med det.

För den smutsiga lilla hemligheten är ju att Sverigedemokraterna lockar väljare från LO-kollektivet, eftersom partiet i allt väsentligt står för nära nog allt som varit viktigt för fackföreningsrörelsen i modern tid. Fackföreningarnas själva ranson d’etre har varit och är att försvara sina medlemmars löner och förmåner, och så långt det går stoppa låglönekonkurrens. Det är faktiskt inte så många år sedan som byggfacket skanderade ”go home” vid ett husbygge i Vaxholm där utländsk arbetskraft hyrts in.

Så när det gamla arbetarpartiet, S, i spåren av flyktingkris och hundratusentals nyanlända som måste slussas ut på arbetsmarknaden, så sakteliga öppnar för att skapa en ny marknad av låglönejobb, så är LO-medlemmarna givetvis medvetna om var dessa jobb kommer att hamna – i transportsektorn, i byggsvängen, inom vård- och omsorg, i kommunerna och i restaurangbranschen. Alltså just där som LO har sina största förbund, de flesta med medlemmar som knappast kan betraktas som högavlönade. LO-medlemmarna misstänker, kanske inte helt ogrundat, att regeringspartierna trots löften om motsatsen nu kommer att ställa grupper mot varandra som det heter. Det börjar redan märkas här och där. Att få en tandkäkartid kan på vissa håll nu innebära årslång väntan, och redan idag plockar kommuner bort lägenheter från bostadskön för att ge nyanlända tak över huvudet – något de givetvis måste göra, eftersom Sverige är förpliktigat till att inte ställa människor på gatan. Men vi kommer inte ifrån att svaga grupper kommer att ställas mot varandra.

Detta är naturligtvis inget som riskerar drabba välbetalda samhällsdebattörer och underhållare i Stockholms innerstad, som inte bara kan unna sig ett par extra pizzor och ett tv-abonnemang i månaden, utan dessutom har pengar för att köpa sig både privata försäkringar och bostadsrätter till barnen när det är dags för dessa att lämna boet. Det privilegiet har dock inte sjukvårdsbiträdet i Stockholms ytterområden – hen som litade på att samhällskontraktet gällde och att det allmänna en dag skulle hjälpa barnen att hitta nånstans att bo. Nu etablerar sig insikten om att det kommer att krävas miljoner av egna besparingar.

Så kommer då ett parti som tycker exakt som facket (och S) en gång i tiden gjorde. Som säger sig vilja försvara folkhemmet och välfärden mot yttre konkurrens, som vill stoppa låglönejobben, som vill reglera arbetsmarknaden så att de som redan är inne i systemen försvaras mot dem utanför. Det kanske inte är helt förvånande att många lockas av dessa förenklade budskap – särskilt som inget annat parti hittills visat sig ta oron på allvar.

Ja, Sverigedemokraterna har bruna och nazistiska rötter – det är ett faktum vilket vi påminns om ständigt och jämt – men vid sidan av partiets extrema migrationspolitik är det ett i alla avseenden socialkonservativt parti, inte alls olikt det  Socialdemokraterna var var för bara 20-25 år sedan.

Visst, även Moderaterna har tappat stort till SD – framför allt i valet 2014 – men då ska man hålla i minnet att många socialdemokratiska LO-medlemmar gick över till M under Reinfeldts första år, då Moderaterna sågs som det nya arbetarpartiet. Nu drar de alltså vidare till SD.

Socialdemokraterna och LO har alltså en hel del att jobba med efter julledigheten, för att uttrycka det milt. Till att börja med borde de inse faktum: Att S i praktiken har spruckit och att det nu existerar två ”socialdemokratiska” partier.

Det ena leds av Jimmie Åkesson.

Intressant?

Fler om , ,

Historiskt klimatavtal i siffror

Knappast någon kan väl ha undgått den glada nyheten att ett historiskt klimatavtal skrevs under i Paris ihelgen, en bedrift av närmast episka proportioner att döma av ett flertal hyllningsartiklar. Men nu är det vardag igen, och vår tids stora ödesfråga, som den brukar kallas, har snabbt försvunnit under nyhetsradarn igen – utan att vi egentligen fick veta särskilt mycket om vad det egentligen var som beslutades under två veckor av intensiva förhandlingar i Paris. För trots 100-tals timmar av liverapportering från till synes halvtomma mässhallar, fick vi aldrig svar på frågorna om hur mycket utsläppen ska minska, vem som ska betala, vad det kostar och vilka effekter det kommer att få.

Detta är i sig ganska anmärkningsvärt, eftersom journalister och politiska kommentatorer i vanliga fall brukar vara närmast fixerade vid siffror. Så jag gör ett försök att sammanfatta balunsen istället. Håll till godo.

  • 1-2 biljoner dollar, eller i  runda slängar 8000–16000 miljarder kr. Så mycket beräknas avtalet kosta världen i utebliven BNP-tillväxt, enligt beräkningar från miljöekonomen Björn Lomborg. Och du kan aldrig ana vad som blir resultatet av denna satsning! (Svaret ges i en intervju med Lomborg gjord av australiska public service finns att lyssna på här.)
  • 6 000 gigaton koldioxid. Så stora utsläppsminskningar krävs enligt FN:s klimatpanel för att säkerställa att temperaturhöjningen håller sig under 2 grader. I Paris kom parterna överens om minskningar på 56 Gigaton. Alltså mindre än en procent av det som krävs, enligt FN:s eget expertorgan. Detta hyllas unisont som en stor framgång.
  • 800 miljarder. Så mycket ska de rika länderna gemensamt pytsa in varje år i den så kallade gröna klimatfonden, med start 2020. Denna gigantiska pengapåse ska administreras av FN och är tänkt att kompensera fattiga länder, de som förväntas drabbas hårdast av framtida klimatskador. Vilka dessa skador blir, och vem som ska avgöra hur de ska skiljas från katastrofer som beror på vanligt dåligt väder – översvämningar, orkaner, bränder – är dock oklart. Dessutom ska fonden användas till att muta samma fattiga länder med solpaneler – mot garantier att de inte börjar bygga kolkraftverk och på så sätt säkerställer elleveranser dygnet runt istället för bara under dagtid.
  • 2 400 kolkraftverk är under byggnad eller planeras världen runt, framför allt i Kina och Indien. Hur detta påverkar de globala utsläppen är något som de kinesiska och indiska ledarna tänker fundera på vid ett mycket senare tillfälle. Fram till 2030 nånting tänker de elda på som om det inte fanns någon morgondag för att stimulera landets industrier och växande medelklass och lyfta den del av befolkningen som fortfarande lever i fattigdom. Detta så kallade klimatlöfte har applåderats av världsledare som Obama som ett bevis på att Kina nu verkligen är med på tåget och på allvar tänker ställa om till förnybart.
  • 50 000 deltagare – varav runt hälften från regeringar, miljöorganisationer och diverse lobbygrupper – deltog i Paris. De är så klart mycket nöjda med avtalet, som på grund av total frånvaro av konkretioner och bindande krav kommer att kräva många, nya klimatmöten framöver – det första är redan inbokat i Marocko nästa år. Tusentals byråkratjobb är alltså tryggade för många år framöver.
  • 195 länder – de flesta av dem små fattiga nationer – deltog i mötet. En majoritet var på plats för att se till att den minoritet som går under benämningen industriländer, men som numera flyttat i princip alla sina fabriker till låglöneländer, ska öppna plånboken så att de största uppsläppsnationerna Kina och Indien ska slippa göra något alls. Dagen efter överenskommelsen i Paris utlovade för övrigt Indien att fördubbla sin satsning på kolkraft.
  • 37 timmar. Så länge skjuts den globala uppvärmingen fram som ett resultat av Tysklands ambitiösa utbyggnad av solpaneler, en satsning som ständigt framhålls som ett föredöme av de svenska miljöpolitiker som hävdar att denna teknik nu blivit så billig att den konkurrerar ut  kol och olja. Satsningen har för övrigt hittills kostat tyska skattebetalare nära 1000 miljarder kr (siffror från 2013).
  • En handfull önationer har bönat och bett världen om att upphöra med sina utsläpp – annars hotar små paradis som Kiribati, Tuvalu och Maldiverna att försvinna i djupet när havsnivåerna stiger. Tuvalu skickade nyligen en vädjan till Stefan Löfven om att inte sälja Vattenfalls tyska koltillgångar, och vid förra klimatmötet i Köpenhamn 2009 höll Maldivernas regering ett mycket uppmärksammat regeringssammanträde fem meter under vatten. I verkligheten är det dock oklart om öarna skulle tjäna på ett koldioxidstopp. Turismen (och flyget) är en källa till mycket stora inkomster för exempelvis Maldiverna, som trots allt verkar se med tillförsikt på en framtid ovan havet. Den lilla östaten har nämligen sett en kraftig tillväxt av turister på senare år, och har precis öppnat sin 11:e flygplats. De stora hotellkedjorna verkar inte heller tro på ett snart försvinnande i djupet – det byggs för fullt på de små korallatollerna och 30 nya lyxhotell är under konstruktion eller planeras.
  • 0.5 procent av den globala energikonsumtion kommer idag från förnybara energikällor som sol och vind, enligt siffror från Internationella energiorganet, IEA. Om alla håller vad de lovat i Paris kommer denna andel att ha ökat till 2,4 procent om 25 år. Enligt Greenpeace är det dock inga problem att både lägga ner kärnkraften och stoppa all fossil energiproduktion, det vill säga 99,5 procent av behovet, med start redan idag.
  • 0,048 grader. Så stor kommer minskningen i den bevarade temperaturhöjningen att bli fram till år 2100 ifall samtliga länder som skrev under klimatavtalet i Paris håller vad de lovar. Löften som alltså kan kosta uppåt 16 000 miljarder årligen i minskad global BNP.  (Och under förutsättning att FN:s vetenskapsmän räknar rätt.)
  • 0 fristående och objektiva klimatexperter och forskare uttalade sig i SVT eller TV4 under Parismötet. Istället fick vi möta idel kända lobbyister och bidragsentreprenörer från Naturskyddsföreningen, Stockholm Environment Institute och Gröna bilister, organisationer med det gemensamt att samtliga är beroende av klimatindustrin för sin verksamhet och till stor del finansieras med skattepengar. Dessutom användes Greenpeaces ordförande Annika Jacobson flitigt som expertkommentator av SVT – bland annat i energifrågor. (Greenpeace är för övrigt förbjudet att verka i Indien där organisationen anses som ett hot mot landets utveckling.)

Summa summarum: De länder som skrev under det historiska avtalet i helgen, förband sig inte att göra någonting över huvud taget. Delegaterna enades inte om några tvingande nivåer på utsläppsminskningar, istället får alla göra lite som de vill.

Vi kan dock vara helt säkra på att Sverige sin vana trogen kommer att fortsätta kämpa för att gå före, framför allt genom att pumpa in ytterligare miljarder i utbyggnad av ny, olönsam vindkraft och göra sitt bästa för att lägga ner fungerande elproduktion.

Intressant?

Fler om , , ,

Svensk energipolitik: Elkunder betalar miljoner för att leverera ström till Google i Finland

I veckan tillkännagjordes nyheten om att sökmotorgiganten Google, ett av världens största och rikaste internetbolag, träffat en överenskommelse med vindkraftsföretaget Eolus om att köpa upp all el som produceras vid bolagets nya vindkraftspark i Liden, strax utanför Sundsvall.

Avtalet innebär att Google under en tioårsperiod kommer att köpa all el som produceras av anläggningen, enligt uppgift 250-300 GWh per år.

Nyheten har uppmärksammats såväl internationellt som här i Sverige, och har hyllats som ännu ett bevis på hur Sverige tar ledarrollen i omställningen till 100 procent grön energi. Fast om man tittar närmare på affären så visar den kanske tydligast av allt hur dysfunktionell den svenska energimarknaden faktiskt är.

För efter snart 20 år av stöd och subventioner till en massiv utbyggnad av väderberoende kraftkällor – främst vindkraft – har vi hamnat i ett läge där vi skapat en överkapacitet som inte bara bidrar till rekordlåga elpriser – ibland tvingas elproducenterna betala för att bli av med elen – den slår också undan benen för all annan elprododuktion och lägger en död hand på alla privata investeringar i nya anläggningar. Och kärnkraften, 100 procent koldioxidfri, har i allt väsentligt redan lagts ner i spåren av chockhöjda straffavgifter.

Vi står därför med ett system där hela energisektorn mer eller mindre har förstatligats i smyg – ingen ny elproduktion byggs längre utan statliga miljardsubventioner. Tyvärr skapar de nya gröna satsningarna inga svenska jobb – förutom möjligen under själv anläggningsarbetena med att uppföra vindsnurrorna – och inkomsterna går inte sällan ner i fickorna på utländska riskkapitalister och smarta bidragsentreprenörer, något jag skrivit om tidigare.

I fallet med Google exporteras elen till Finland där bolaget har sin närmaste serverhall. Det tillkommer alltså inga nya svenska jobb i samband med affären, och Google betalar mig veterligt inga energiskatter i Sverige.

Men för vindkraftsbranshen, som länge plågats av usel lönsamhet, är en affär som den med Google guld värd. Via avtalet med sökmotorjätten om ett tioårigt elavtal, kan Eolus Vind (ett bolag som enbart sysslar med själva bygget av  vindkraftverken) garantera en potentiell köpare till verken en långsiktig fast inkomst i form av elcertifikat, vid sidan av de intäkter för själva elen som ägaren givetvis har. (Huruvida Google köper elen till ett på förhand överenskommet pris framgår inte av pressmeddelandet som skickats ut – det är hur som helst inget som parterna skulle offentliggöra.)

Alla som handlar med el är enligt lag ålagda att köpa ett visst antal elcertifikat, och kostnaden för detta hamnar på våra elräkningar. Elcertifikaten är alltså en dold extra skatt på elen – oavsett om den kallas något annat – och finns till för att säkerställa utbyggnaden av förnybar energi. I oktober klubbade Riksdagen ett beslut om att som det uttrycks höja ambitionen i elcertifikatssystemet, vilket för den vanlige lägenhetsinnehavaren innebär en kostnadsökning med ytterligare någon tia i månaden vid en förbrukning om 5 000 kWh/år (villaägare betalar förstås mer).

Enligt uppgift från Svensk Kraftmäkling handlas elcertifikaten för leverans i mars 2018 just nu runt 170 kr/MWh. Det innebär att den blivande ägaren till de 23 vindkraftverken i Liden kan räkna hem en garanterad intäkt på 40–50 miljoner kr per år via certifikatsystemet, eller uppåt en halv miljard under den tioårsperiod som Google förbundit sig att köpa el till sin finska serverhall. Du, jag och alla andra elkunder betalar kalaset, medan stora elintensiva industrier (som exempelvis Facebooks serverhall i Luleå) är undantagna kravet på att köpa elcertifikat.

(Egentligen betalar vi ännu mer än ovan– alla skatter och avgifter på elräkningen beläggs nämligen med 25 procent moms innan den landar i brevlådan.)

Att komma ihåg i det här sammanhanget är att vindkraft i Sverige inte ersätter några fossila utsläppskällor, eftersom nära nog 100 procent av vår energiproduktion redan är koldioxidfri. Eller rättare sagt – den kommer förmodligen inte att vara fossilfri så länge till. för Efter den senaste ambitionshöjningen i elcertifkatssystemet, som alltså smögs igenom Riksdagen utan någon uppmärksamhet över huvud taget, är målet nu att bygga ut vindkraften ännu mer, från tidigare beslutade 25 till 30 GWh. En sådan massiv utbyggnad får till följd att den svenska vattenkraften, som hittills använts som reglerkraft när vindkraftverken stått stilla, inte längre kommer att räcka till för att balansera nätet. Istället kommer vi att behöva bygga upp ny fossil reservkraft, sannolikt i form av gasturbiner. Alternativt får vi finna oss i att vara utan elektricitet delar av veckorna.

Men att kritisera vindkraft har tyvärr blivit närmast tabu. I den gängse bilden, som vi matas med från såväl medier och politiker, står vindsnurrorna som en slags symbol för bättre miljö, och att peka på avigsidorna av de mångmiljardsatsningar på förnybart som gjorts och görs innebär att man riskerar att smetas ner som klimatförnekare. Eller ännu värre – som Sverigedemokrat. Det var nämligen bara SD som reserverade sig i näringsutskottet mot beslutet att bränna ännu mer av våra pengar på att höja ambitionen i elcertifikatsystemet.

Jag vill givetvis betona att ingen av de inblandade i affären – varken Eolus eller Google – har gjort något som vare sig är juridiskt fel eller moraliskt förkastligt. Vad affären istället visar är de oväntade effekterna av hur det kan gå när politiker och byråkrater bestämmer sig för att rädda världen – med andras pengar.

Och handen på hjärtat, i en svårt ansträngd flyktingsituation där vi till och med ska känna skuld för att vi lägger pengar på julklappar, hade vi inte kunnat använda ett par hundra miljoner på ett bättre sätt än att säkra elleveranser till ett av världens högst värderade företag?

Bara undrar.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ett politiskt massförstörelsevapen

Många ur den twittrande klassen är just nu fullt upptagna med att förfasas över Sverigedemokraternas nya rekordresultat i SCB:s partisympatiundersökning, som presenterades idag. Hela 19,9 procent skulle rösta på SD om det var val idag – en ökning med 5,5 procentenheter.

Det är naturligtvis en mycket oroande utveckling, framför allt då det inte beror på att var femte svensk – och var fjärde manlig individ – plötsligt gått och blivit rasistfascistnazist. Det är snarare ett symptom på att något har varit och är ordentligt sjukt i svensk politik.

Med detta sagt kommer vi osökt in på den andra smärre chocken i partiundersökningen: att 5,9 procent skulle rösta på firma Romson & Fridolin om det var val idag, en minskning med en procentenhet sedan valet i fjol,. Detta är nästan lika oroväckande som Sverigedemokraternas ökning i opinionen. Inte att MP minskat alltså – utan att det fortfarande är nära sex procent av väljarna som på fullt allvar skulle ge sitt stöd till det parti som alltmer antar skepnaden av ett politiskt massförstörelsevapen.

Inget parti har som MP varit mer idogt i försöken att lägga den svenska välfärdsstaten som vi känner den i ruiner. Och skrämmande nog har de dessutom hunnit driva igenom en stor del av just denna politik – betydligt mer än deras begränsade riksdagsmandat borde ge möjlighet till. Partiet har efter bara ett drygt år i regeringsställning aktivt drivit på för att förändra Sverige i grunden –  och då tyvärr inte i någon positiv bemärkelse.

Och även om den naturliga samarbetspartnern till S skulle köras på dörren av Löfven redan i morgon, så kommer vi att få leva i många år med följderna av MP:s framfart i maktens korridorer.

För vid sidan av den nyliberala och dogmatiska övertygelsen om att Sverige mår bäst av helt öppna gränser, vill partiet dessutom att staten försörjer alla som kommer hit. Det är naturligtvis en vacker tanke – om det inte vore för att  MP parallellt med detta gör sitt yttersta för att folk inte ska arbeta. De som redan har jobb ska uppmuntras att gå ner i arbetstid – kanske genom att ta ut ett friår – och helst ska ingen tvingas jobba alls, utan istället få medborgarlön. Ju mindre ekonomisk aktivitet, desto mindre ekologiska fotavtryck, är strategin.

Samtidigt leder partiet tvångsavvecklingen av kärnkraften (liksom stora delar av vattenkraften). Och via flygskatter, kilometerskatt, dieselskatt, bensinskatt och  skatt på handelsgödsel är meningen att vi ska fås att avstå från att resa på semester, köra bil, äta kött, bo eller jobba på landsbygden. Det senare har partiet säkerställt genom kraftigt höjda drivmedelsskatter, det förra med chockhöjd effektskatt på kärnkraften. Något som gör att Sverige inom bara ett par år kommer att stå utan fyra av tio reaktorer – i ett läge där vi redan tvingas importera el. Och då har vi inte varit nära något som kan liknas vid vinter ännu.

Partiet har tillåtits hänge sig åt utopier som dessa, eftersom ingen i ansvarig ställning på allvar trodde att de någonsin skulle få makten att faktiskt genomföra sin politik. Detta visar sig nu vara en felbedömning av historiska mått. Konsekvenserna av MP:s utopiska allt åt alla-politik slår nu tillbaka med full kraft, framför allt manifesterat i regeringen Löfvens senfärdiga hantering av flyktingkrisen – som trots den senaste tidens många panikbeslut fortsätter att rulla på i närmast oförminskad skala. Polisen går på knäna och 8 av 10 funderar på att lämna yrket. Ungefär lika många lärare hotar att hoppa av – trots att Fridolin spelat in personliga Youtubehälsningar där han berättar hur mycket han står bakom dem. Socionomer flyr yrket, kommunalråd gråter och säger att de inte klarar mer; vissa bommar igen kommungränserna för flyktingar och nyanlända helt.

Samtidigt stämplar Fridolin sin egen regerings politik som ”skit” i tv-intervjuer, och tycks leva i övertygelsen att han både kan vara en del av makten och samtidigt stå utanför den, som en oantastlig representant för godheten. Detta trots att vi befinner oss i det kanske allvarligaste läge som Sverige stått inför sedan Andra världskriget. Detta trots att Malmömässan förvandlats till ett slags katastrofområde där det bara verkar vara en tidsfråga innan allvarliga epidemier bryter ut. Detta trots att traumatiserade flyktingar från krigszoner tvingas sova ute på gatorna – ett recept för upplopp om det nånsin fanns något. Trots detta kräver representanter för Miljöpartiet att allt ska fortsätta precis som förut. Vissa hoppar till och med av i protest mot att partiet – och regeringen – inte fortsätter sin resa mot stupet.

En objektiv åskådare, som betråkar allt detta utifrån, skulle sannolikt dra slutsatsen att vi har att göra med är en mycket sinnrikt uttänkt maskirovka, alltså en utländsk desinformationsoperation planterad i landets högsta ledning av främmande makt i syfte att stressa samhällets funktioner tills de brister. Fast inte ens Putin hade kunnat komma på något i stil som Miljöpartiet – svensk politiks egenutvecklade massförstörelsevapen.

5,9 procent stödjer alltså detta parti. Det är något att fundera över.

Intressant?

Fler om , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: