Många ur den twittrande klassen är just nu fullt upptagna med att förfasas över Sverigedemokraternas nya rekordresultat i SCB:s partisympatiundersökning, som presenterades idag. Hela 19,9 procent skulle rösta på SD om det var val idag – en ökning med 5,5 procentenheter.

Det är naturligtvis en mycket oroande utveckling, framför allt då det inte beror på att var femte svensk – och var fjärde manlig individ – plötsligt gått och blivit rasistfascistnazist. Det är snarare ett symptom på att något har varit och är ordentligt sjukt i svensk politik.

Med detta sagt kommer vi osökt in på den andra smärre chocken i partiundersökningen: att 5,9 procent skulle rösta på firma Romson & Fridolin om det var val idag, en minskning med en procentenhet sedan valet i fjol,. Detta är nästan lika oroväckande som Sverigedemokraternas ökning i opinionen. Inte att MP minskat alltså – utan att det fortfarande är nära sex procent av väljarna som på fullt allvar skulle ge sitt stöd till det parti som alltmer antar skepnaden av ett politiskt massförstörelsevapen.

Inget parti har som MP varit mer idogt i försöken att lägga den svenska välfärdsstaten som vi känner den i ruiner. Och skrämmande nog har de dessutom hunnit driva igenom en stor del av just denna politik – betydligt mer än deras begränsade riksdagsmandat borde ge möjlighet till. Partiet har efter bara ett drygt år i regeringsställning aktivt drivit på för att förändra Sverige i grunden –  och då tyvärr inte i någon positiv bemärkelse.

Och även om den naturliga samarbetspartnern till S skulle köras på dörren av Löfven redan i morgon, så kommer vi att få leva i många år med följderna av MP:s framfart i maktens korridorer.

För vid sidan av den nyliberala och dogmatiska övertygelsen om att Sverige mår bäst av helt öppna gränser, vill partiet dessutom att staten försörjer alla som kommer hit. Det är naturligtvis en vacker tanke – om det inte vore för att  MP parallellt med detta gör sitt yttersta för att folk inte ska arbeta. De som redan har jobb ska uppmuntras att gå ner i arbetstid – kanske genom att ta ut ett friår – och helst ska ingen tvingas jobba alls, utan istället få medborgarlön. Ju mindre ekonomisk aktivitet, desto mindre ekologiska fotavtryck, är strategin.

Samtidigt leder partiet tvångsavvecklingen av kärnkraften (liksom stora delar av vattenkraften). Och via flygskatter, kilometerskatt, dieselskatt, bensinskatt och  skatt på handelsgödsel är meningen att vi ska fås att avstå från att resa på semester, köra bil, äta kött, bo eller jobba på landsbygden. Det senare har partiet säkerställt genom kraftigt höjda drivmedelsskatter, det förra med chockhöjd effektskatt på kärnkraften. Något som gör att Sverige inom bara ett par år kommer att stå utan fyra av tio reaktorer – i ett läge där vi redan tvingas importera el. Och då har vi inte varit nära något som kan liknas vid vinter ännu.

Partiet har tillåtits hänge sig åt utopier som dessa, eftersom ingen i ansvarig ställning på allvar trodde att de någonsin skulle få makten att faktiskt genomföra sin politik. Detta visar sig nu vara en felbedömning av historiska mått. Konsekvenserna av MP:s utopiska allt åt alla-politik slår nu tillbaka med full kraft, framför allt manifesterat i regeringen Löfvens senfärdiga hantering av flyktingkrisen – som trots den senaste tidens många panikbeslut fortsätter att rulla på i närmast oförminskad skala. Polisen går på knäna och 8 av 10 funderar på att lämna yrket. Ungefär lika många lärare hotar att hoppa av – trots att Fridolin spelat in personliga Youtubehälsningar där han berättar hur mycket han står bakom dem. Socionomer flyr yrket, kommunalråd gråter och säger att de inte klarar mer; vissa bommar igen kommungränserna för flyktingar och nyanlända helt.

Samtidigt stämplar Fridolin sin egen regerings politik som ”skit” i tv-intervjuer, och tycks leva i övertygelsen att han både kan vara en del av makten och samtidigt stå utanför den, som en oantastlig representant för godheten. Detta trots att vi befinner oss i det kanske allvarligaste läge som Sverige stått inför sedan Andra världskriget. Detta trots att Malmömässan förvandlats till ett slags katastrofområde där det bara verkar vara en tidsfråga innan allvarliga epidemier bryter ut. Detta trots att traumatiserade flyktingar från krigszoner tvingas sova ute på gatorna – ett recept för upplopp om det nånsin fanns något. Trots detta kräver representanter för Miljöpartiet att allt ska fortsätta precis som förut. Vissa hoppar till och med av i protest mot att partiet – och regeringen – inte fortsätter sin resa mot stupet.

En objektiv åskådare, som betråkar allt detta utifrån, skulle sannolikt dra slutsatsen att vi har att göra med är en mycket sinnrikt uttänkt maskirovka, alltså en utländsk desinformationsoperation planterad i landets högsta ledning av främmande makt i syfte att stressa samhällets funktioner tills de brister. Fast inte ens Putin hade kunnat komma på något i stil som Miljöpartiet – svensk politiks egenutvecklade massförstörelsevapen.

5,9 procent stödjer alltså detta parti. Det är något att fundera över.

Intressant?

Fler om , ,