Knappast någon kan väl ha undgått den glada nyheten att ett historiskt klimatavtal skrevs under i Paris ihelgen, en bedrift av närmast episka proportioner att döma av ett flertal hyllningsartiklar. Men nu är det vardag igen, och vår tids stora ödesfråga, som den brukar kallas, har snabbt försvunnit under nyhetsradarn igen – utan att vi egentligen fick veta särskilt mycket om vad det egentligen var som beslutades under två veckor av intensiva förhandlingar i Paris. För trots 100-tals timmar av liverapportering från till synes halvtomma mässhallar, fick vi aldrig svar på frågorna om hur mycket utsläppen ska minska, vem som ska betala, vad det kostar och vilka effekter det kommer att få.

Detta är i sig ganska anmärkningsvärt, eftersom journalister och politiska kommentatorer i vanliga fall brukar vara närmast fixerade vid siffror. Så jag gör ett försök att sammanfatta balunsen istället. Håll till godo.

  • 1-2 biljoner dollar, eller i  runda slängar 8000–16000 miljarder kr. Så mycket beräknas avtalet kosta världen i utebliven BNP-tillväxt, enligt beräkningar från miljöekonomen Björn Lomborg. Och du kan aldrig ana vad som blir resultatet av denna satsning! (Svaret ges i en intervju med Lomborg gjord av australiska public service finns att lyssna på här.)
  • 6 000 gigaton koldioxid. Så stora utsläppsminskningar krävs enligt FN:s klimatpanel för att säkerställa att temperaturhöjningen håller sig under 2 grader. I Paris kom parterna överens om minskningar på 56 Gigaton. Alltså mindre än en procent av det som krävs, enligt FN:s eget expertorgan. Detta hyllas unisont som en stor framgång.
  • 800 miljarder. Så mycket ska de rika länderna gemensamt pytsa in varje år i den så kallade gröna klimatfonden, med start 2020. Denna gigantiska pengapåse ska administreras av FN och är tänkt att kompensera fattiga länder, de som förväntas drabbas hårdast av framtida klimatskador. Vilka dessa skador blir, och vem som ska avgöra hur de ska skiljas från katastrofer som beror på vanligt dåligt väder – översvämningar, orkaner, bränder – är dock oklart. Dessutom ska fonden användas till att muta samma fattiga länder med solpaneler – mot garantier att de inte börjar bygga kolkraftverk och på så sätt säkerställer elleveranser dygnet runt istället för bara under dagtid.
  • 2 400 kolkraftverk är under byggnad eller planeras världen runt, framför allt i Kina och Indien. Hur detta påverkar de globala utsläppen är något som de kinesiska och indiska ledarna tänker fundera på vid ett mycket senare tillfälle. Fram till 2030 nånting tänker de elda på som om det inte fanns någon morgondag för att stimulera landets industrier och växande medelklass och lyfta den del av befolkningen som fortfarande lever i fattigdom. Detta så kallade klimatlöfte har applåderats av världsledare som Obama som ett bevis på att Kina nu verkligen är med på tåget och på allvar tänker ställa om till förnybart.
  • 50 000 deltagare – varav runt hälften från regeringar, miljöorganisationer och diverse lobbygrupper – deltog i Paris. De är så klart mycket nöjda med avtalet, som på grund av total frånvaro av konkretioner och bindande krav kommer att kräva många, nya klimatmöten framöver – det första är redan inbokat i Marocko nästa år. Tusentals byråkratjobb är alltså tryggade för många år framöver.
  • 195 länder – de flesta av dem små fattiga nationer – deltog i mötet. En majoritet var på plats för att se till att den minoritet som går under benämningen industriländer, men som numera flyttat i princip alla sina fabriker till låglöneländer, ska öppna plånboken så att de största uppsläppsnationerna Kina och Indien ska slippa göra något alls. Dagen efter överenskommelsen i Paris utlovade för övrigt Indien att fördubbla sin satsning på kolkraft.
  • 37 timmar. Så länge skjuts den globala uppvärmingen fram som ett resultat av Tysklands ambitiösa utbyggnad av solpaneler, en satsning som ständigt framhålls som ett föredöme av de svenska miljöpolitiker som hävdar att denna teknik nu blivit så billig att den konkurrerar ut  kol och olja. Satsningen har för övrigt hittills kostat tyska skattebetalare nära 1000 miljarder kr (siffror från 2013).
  • En handfull önationer har bönat och bett världen om att upphöra med sina utsläpp – annars hotar små paradis som Kiribati, Tuvalu och Maldiverna att försvinna i djupet när havsnivåerna stiger. Tuvalu skickade nyligen en vädjan till Stefan Löfven om att inte sälja Vattenfalls tyska koltillgångar, och vid förra klimatmötet i Köpenhamn 2009 höll Maldivernas regering ett mycket uppmärksammat regeringssammanträde fem meter under vatten. I verkligheten är det dock oklart om öarna skulle tjäna på ett koldioxidstopp. Turismen (och flyget) är en källa till mycket stora inkomster för exempelvis Maldiverna, som trots allt verkar se med tillförsikt på en framtid ovan havet. Den lilla östaten har nämligen sett en kraftig tillväxt av turister på senare år, och har precis öppnat sin 11:e flygplats. De stora hotellkedjorna verkar inte heller tro på ett snart försvinnande i djupet – det byggs för fullt på de små korallatollerna och 30 nya lyxhotell är under konstruktion eller planeras.
  • 0.5 procent av den globala energikonsumtion kommer idag från förnybara energikällor som sol och vind, enligt siffror från Internationella energiorganet, IEA. Om alla håller vad de lovat i Paris kommer denna andel att ha ökat till 2,4 procent om 25 år. Enligt Greenpeace är det dock inga problem att både lägga ner kärnkraften och stoppa all fossil energiproduktion, det vill säga 99,5 procent av behovet, med start redan idag.
  • 0,048 grader. Så stor kommer minskningen i den bevarade temperaturhöjningen att bli fram till år 2100 ifall samtliga länder som skrev under klimatavtalet i Paris håller vad de lovar. Löften som alltså kan kosta uppåt 16 000 miljarder årligen i minskad global BNP.  (Och under förutsättning att FN:s vetenskapsmän räknar rätt.)
  • 0 fristående och objektiva klimatexperter och forskare uttalade sig i SVT eller TV4 under Parismötet. Istället fick vi möta idel kända lobbyister och bidragsentreprenörer från Naturskyddsföreningen, Stockholm Environment Institute och Gröna bilister, organisationer med det gemensamt att samtliga är beroende av klimatindustrin för sin verksamhet och till stor del finansieras med skattepengar. Dessutom användes Greenpeaces ordförande Annika Jacobson flitigt som expertkommentator av SVT – bland annat i energifrågor. (Greenpeace är för övrigt förbjudet att verka i Indien där organisationen anses som ett hot mot landets utveckling.)

Summa summarum: De länder som skrev under det historiska avtalet i helgen, förband sig inte att göra någonting över huvud taget. Delegaterna enades inte om några tvingande nivåer på utsläppsminskningar, istället får alla göra lite som de vill.

Vi kan dock vara helt säkra på att Sverige sin vana trogen kommer att fortsätta kämpa för att gå före, framför allt genom att pumpa in ytterligare miljarder i utbyggnad av ny, olönsam vindkraft och göra sitt bästa för att lägga ner fungerande elproduktion.

Intressant?

Fler om , , ,