Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: januari 2016

Föräldrakontroll är bättre än åldersgränser

Upprördheten har varit stor de senaste dagarna, sedan nyheten om att Facebook – liksom även andra sociala medier – ska få en 16-årsgräns. (Idag är 13 år den vanligaste åldersgränsen för att skaffa ett konto på exempelvis Google eller Facebook.)

Och som så ofta förr handlar det hela om ett EU-direktiv, alltså ett sånt som begåvat oss med de ohyggligt irriterande rutorna som dyker upp i tid och otid på webbsidor man besöker och meddelar att sajten minsann använder sig av kakor. Inte bara en gång, utan ofta varje gång man besöker sidan.

Detta nya EU-direktiv är, som flera uppmärksammat, inte att betrakta som en egentlig åldersgräns för att få använda sociala medier,  utan i vanlig ordning en byråkratisk konstruktion där en vuxen vårdnadshavare måste godkänna de allmäna villkoren för barn upp till 16 års ålder. Det handlar alltså om de där hundratalet sidor med juridisk rappakalja – ofta på engelska –  som alla givetvis läser noggrant innan de installerar eller uppgraderar ett program.

Jag vet inte riktigt vad detta nya direktiv är tänkt att lösa för problem, men om vi antar att de ska skydda barn och unga på nätet lär det bli ett kraftfullt slag i luften. För det stora problemet med Facebook, Twitter, Snapchat, Kik, WhatsApp och alla andra sociala tjänster/appar som ungdomar kommunicerar med idag, är att de egentligen bara har ett läge: vuxenläget. Allt nu – helt utan begränsningar.

Vilket innebär att jag som förälder, som tyvärr är sorgligt medveten om farorna med att skaffa sig en digital närvaro, inte har möjlighet att ge den snart tioåriga dottern en mjukstart på nätet. ”Facebook för barn” lyser fortfarande, tio år efter att det sociala nätverket såg dagens ljus och 1,59 miljarder användare senare, med sin frånvaro. Mark Zuckerberg har fortfarande inte kommit på tanken att föräldrar kanske vill hålla handen ett tag på sina barn när de tar sina första steg ut på de sociala medierna. Hela föräldraskapet går ju liksom ut på att introducera världen bit för bit till sina barn, men här blir det alltså allt på en gång. Det är lite som att låta sin åttaåring gå själv till skolan för första gången – och instruera henne att springa rakt över den åttafiliga motorvägen istället för att hålla sig på gångstigen.

Om vi tar Facebook som exempel, borde det vara självklart att jag som vårdnadshavare erbjöds en föräldrakontroll där jag kan begränsa hennes nätnärvaro. Jag vill kunna sätta tidsgränser för användandet, jag vill ha möjligheten att granska vänförfrågningar – eller vem som försöker kontakta henne – och jag vill kunna begränsa möjligheten för skolkompisar eller utomstående att tagga henne i bilder och inlägg. Och om det skulle uppstå bråk eller mobbning – något som ju tyvärr inte är helt ovanligt – vill jag kunna tanka ner en komplett chatthistorik för att kunna se vad som egentligen hänt.

Idag lämnas sådant material ut enbart till polisen, efter kontakt med Facebook långt borta i Kalifornien. Oftast läggs utredningarna ner långt innan det ens kommer så långt.

chrome_restricted_user

I Google Chrome har man möjlighet att skapa begränsade användarprofiler. Men systemet är trubbigt och tvingar en administratör att antingen öppna allt eller lägga till enskilda sajter som är tillåtna.

Det här är ett allmänt problem, som EU:s lagstiftare borde vara betydligt mer angelägna om att lösa. Varför finns det ingen föräldrakontroll värd namnet i de sociala medierna – trots att alla vet att de flesta barn skaffar konton långt före tio års ålder?  Här handlar det inte om att ”massövervaka” eller spionera på sin son eller dotter, utan att kunna utöva normalt föräldraskap. Så länge allt fungerar och det är lugnt så finns det ingen som helst anledning att lägga sig i eller titta på vad ungarna gör på Snapchat eller Facebook. Men om det skulle bli problem vill jag kunna ingripa.

Google gjorde ett halvhjärtat försök med övervakade konton i Chrome som aldrig riktigt kom förbi experimentstadiet. Och i Apples OSX är det möjligt att både övervaka och begränsa användarkonton. Men i de sociala medierna är föräldrakontroll är en sorgligt eftersatt funktion.

Jag har inget bra svar på varför det är Antagligen beror det på att alla sociala medier utvecklats av unga män – för andra unga män. De har oftast inga barn själva, och kan inte en sätta sig in i situationen.

Eller finns det andra förklaringar?

Intressant?

Fler om , ,

Grundprincipen är att det alltid är mest synd om gärningsmannen


Tittar i efterhand på Publicistklubbens debatt från i måndags, som ställde frågan om det är dags att skrota vad som kallas ”konsekvensneutralitet” i nyhetsbevakningen. Alltså ifall journalistiken ska ta hänsyn till om en viss nyhet eller vinkel riskerar gynna det där partiet alla talar om eller inte. ”Publish and be damned” kallas begreppet ibland på murvelprosa: Om en nyhet eller vinkel är intressant nog för en större allmänhet att publicera, ska den ut – oavsett konsekvenserna .

Uppenbarligen har denna diskussion redan landatinom svensk public service. På något annat sätt är det nämligen svårt att förstå att SVT Gomorron redan dagen efter att 22-åriga Alexandra Mezher knivmördades av en 15-årig ensamkommande på det HVB-hem där hon arbetade, väljer att låta inte bara en utan två gäster att sitta i studion och spekulera i förmildrande omständigheter till dådet.

Först ut var Rikspolischefen Dan Eliasson, som mest i förbigående nämnde mordoffret – innan han raskt gick över till att tala om hur ”förtvivlad” han var för den unge killen som ”begått en sådan tragisk händelse” och frågade sig ”vilka trauman han kan ha gått igenom”. Detta klumpiga och okänsliga uttalande från polismyndighetens  högsta chef har förbigåtts med tystnad i svenska medier – vi har kanske vant oss vid att han ständigt råkar stoppa foten i munnen – men uttalandet uppmärksammades stort i brittisk press (video från Daily Mail ovan). En förtvivlad mamma och pappa har alltså precis fått veta att deras unga dotter knivmördats – men istället för att ringa familjen och framföra sina kondoleanser, väljer Eliasson att leka hobbypsykolog i rikssänd tv och spekulera i orsakerna till mordet. Något han med stor sannolikhet inte vet ett dugg om, därför borde han ha den goda smaken att hålla tyst och låta riktiga poliser genomföra sin förundersökning ifred.

Bara någon timme senare var det dags igen. In i SVT:s morgonstudio  kliver två nya gäster: Veronica Magnusson, förbundsordförande för Vision, och Musse Hosseini, ordförande för Sveriges ensamkommandes förening. Den senare kom snabbt fram till en förklaring på det tragiska knivdådet: Bristande engagemang och kunskap hos personalen på HVB-boendena. En personal som beskrevs som ”inkompetent”, inte lyssnade på barnen och inte brydde sig om att förstå deras bakgrund eller kultur.

Alltså en slags victim blaming (om än omedvetet) som förbigicks utan några som helst ifrågasättanden från programledarna. Kroppen efter unga Alexandra Mehzer har knappt kallnat, och redan är det på något sätt hennes eget fel att hon fick en kniv i ryggen. Jag undrar stilla hur föräldrarna – som själva har rötter i Mellanöstern – känner för Sverige, när både polischefer och medier mitt i sorgen gör sitt bästa för att relativisera mordet på deras dotter,?

Vad SVT istället kunnat fokusera på – framför allt så här tätt inpå dådet – är de verkligt viktiga frågorna. Hur säkerställer vi säkerheten på asylboendena? Och hur är det ens möjligt för ett företag att låta unga tjejer arbeta ensam på asylboendes och HVB-hem, där det ofta pressats ihop ett stort antal unga, arga, frustrerade – kanske också traumatiserade som Eliasson gissar på – män på liten yta. Miljöer som i vissa fall kan beskrivas är rena krutdurkar. Så gott som dagligen rapporteras om bråk, våld och hot – på ett asylboende tvingades nyligen en 10 man stark  polispatrull fly för sina liv efter ett misslyckat försök att omhänderta ett barn som utsatts för övergrepp.

Men en 22-årig tjej tillåts alltså jobba ensam i en sådan omgivning – utan skydd. Det borde vi diskutera mer. Det borde politiker och myndigheter få löpa gatlopp för, men detta drev verkar helt utebli. Slutsatsen är att det egentligen inte är någons fel, utom möjligtvis mordoffrets eget.

Oavsett orsaken till att SVT:s nyhetsvinklingar, kan vi vara säkra om att det knappast gynnar den öppna debatten att bortförklara och relativisera brutala mord på unga tjejer. Inte heller lär det minska  sympatierna för det där partiet.

Problemet, som jag uppfattade att någon uttryckte det vid Publicistklubbens debatt, är att medierna inte klarar av en situation där ett offer, en representant från en utsatt grupp (i det här fallet ett ensamkommande barn) samtidigt är en förövare. Vi är så vana att automatiskt ta ställa oss på den ”svages” sida, att rapporteringen kortsluts. Vad vi då får är rent bisarra situationer som den i SVT:s morgonstudio.

Där det viktigaste verkade vara att visa sympati för gärningsmannen,  istället för offret.

Kognitiv dissonans, kallas det med ett finare ord.

Något som vi borde försöka vänja oss av med.

Intressant?

Fler om , , ,

Konsten att missförstå ekonomi

Engelska hjälporganisationen Oxfam släpper med jämna mellanrum rapporter om orättvisorna i världen – nu senast i dagarna när organisationen kommit fram till att 62 superrika äger mer än 3,5 miljarder av de fattigaste i världen tillsammans. Chockerande nyheter, vilket givetvis fått vänsterinriktade debattörer att gå i taket. Roffarkapitalismen måste stoppas, de rika måste beskattas!

I verkligheten ligger det inte riktigt till på det sätt som beskrivs i de indignerade ledarsticken – även om man givetvis kan hålla med om att det borde gå att beskatta den rikaste procenten hårdare. Men som bland andra DN skrivit om är beräkningsgrunden tveksam, då den blandar friskt mellan faktiska inkomster och lån. Slutsaten blir att den som lånat pengar till en bostad som sedan sjunker marginellt i pris, alltså vips är fattigare än en bonde i Pakistan som i gengäld inte har några lån alls.

Alla inser vid närmare eftertanke att det är ganska galet att räkna på detta sätt. I verkligheten har ju de flesta fått mer pengar i plånboken – de rikare har blivit ytterligare lite rikare, men i gengäld har de fattigaste fått det oändligt mycket bättre under de senaste decennierna. Den ohejdade roffarkapitalismen till trots, har den extrema fattigdomen halverats mellan 1990 och 2010. Andelen undernärda har fallit från nära 24 procent till 14 på lite dryg 20 år. Och att människor fått det bättre, även i de fattigaste delarna av världen märks inte minst på att allt fler har råd att ta sig till Europa för att söka asyl.

Men i rådande debattdiskurs handlar allt om relativitet. Det är bättre att de rika blir fattigare än att de fattiga blir lite rikare. Bättre att omfördela från en liten kaka – så att alla får det lika dåligt –  än att riskera att de rikare samlar ännu mer pengar på hög.

I vänsterns idealvärld handlar det mesta om att alla solidariskt ska dela knapphet och lidande, förutom då den lilla klick som styr. För denna grupp, den jämlikaste av jämlikar, existerar dock inga sådana begränsningar. För dem existerar inga bostadsköer, och den arbetande klassen ska utan knot finna sig i att solidariskt finansiera ledargarnityrets vidlyftiga leverne. Sådan är socialismen – i praktiken.

Samtidigt är det intressant att notera att just det som alla indignerade tyckonomer ägnar stor upprördhet åt när det gäller Oxfamrapporten, beskrivs som en stor framgång när det handlar om svensk ekonomi. Det var nämligen inte så länge sedan som den svenska konjunkturen av finansministern beskrevs som en ”nyproducerad Tesla” och växte rekordsnabbt – trots kris i flyktingmottagning och stora påfrestningar på de sociala välfärdssystemen.

Den stora BNP-ökningen i slutet av 2015, som var orsaken till alla positiva rubriker för några veckor sedan, berodde dock inte på att det gick bättre för Sverige i allmänhet. Vi exporterade inte mer och folk shoppade inte loss mer än brukligt  – det som drev tillväxten var istället lånade pengar. Staten förde över mångmiljardbelopp från biståndsbudgeten för att betala för flyktingkrisen. Ungefär som ett gigantiskt SMS-lån som  ”stimulerat” ekonomin och därmed satt avtryck i en ökad bruttomnationalpriodukt.

Enligt Oxfams sätt att se på saken har därmed svenskarna i gemen fått det  betydligt sämre, och fattigdomen i landet som en konsekvens av detta ökat. Samtidigt som det alltså ses som positivt för konjunkturen att vi skuldsätter oss allt mer.

Ibland kan det vara svårt att förstå sig på ekonomi.

Intressant?

Fler om , ,

Kärnkraftsnedläggningen hade kunnat stoppas för ett år sedan – oppositionen valde att blunda

Jag skrev här på bloggen för snart ett år sedan om Miljöpartiets sluga beslut att chockhöja den så kallade effektskatten på svensk kärnkraft, ett beslut som togs enbart i syfte att göra det så dyrt att driva kärnkraftverk att ägarna till slut skulle tvingas stänga verken. Något som nu alltså har lyckats, då Vattenfall aviserat att bolaget kommer att stänga alla sina verk i förtid. I fjol var det få som brydde sig om denna trojanska häst, men nu börjar det alltså gå upp för allt fler att vi inom bara ett par år kan stå utan hälften av vår elproduktion och hamna i ett krisläge med elbrist och blackouter udner kalla vinterdagar. Miljöpartistiska utopier om att ”100 procent förnybart” skulle kunna ersätta detta gigantiska bortfall på elmarknaden är inget annat än utopier; just nu nu levererar vindkraften exempelvis inte mer än ett par procent av elbehovet, trots skattesubventiuoner i hundramiljardersklassen till utbyggnad av förnybart. Det spelar inte heller någon roll om vi tiodubblar antalet vindsnurror – när det inte blåser levererar vindkraft ingen el alls och måste alltså ersättas med annan produktion.

elstatistik_160108

Aktuell graf från Elstatistik.se – du kan aldrig gissa vad som händer när vi tar bort den röda stapeln och dessutom lägger ner vart tionde vattenkraftverk…

Vad detta kommer innebära för svensk industri är inte särskilt svårt att föreställa sig. Med osäker tillgång till el till konkurrenskraftiga priser kommer vi snart att få se tung industri och tillverkningsföretag lämna landet. Ingen kommersiell verksamhet kommer att acceptera att elleveranserna stängs av när det kommer en köldknäpp och/eller är vindstilla. Och för privatpersoner kan det i värsta fall innebära att vi kommer att få leva med energiransonering under kalla vinterdagar som dem vi just nu genomlever.

Istället för kärnkraften finns det egentligen bara två möjligheter för att se till att detta inte händer under åren framöver:

  1. Import av el. Denna kommer i så fall att komma från Norge eller Finland – som bygger ny kärnkraft – eller från Danmark och kontinenten där det är kol och olja för hela slanten som ackompanjerar vindkraften. Inget av dessa alternativ verkar särskilt smarta ifall ambitionen är att sänka utsläppen. Dessutom är det högst osäkert om våra grannländer har 10-15 GWh att bidra med när det kniper, det är ju inte helt ovanligt att det är kallt i hela Norden på vintrarna, inte bara i Sverige.
  2. En massiv utbyggnad av reglerkraft. Sådan kan drivas med biobränsle, men att ersätta 40-50 procent av nuvarande elbehov med sådant innebär att det mesta av svensk skog måste eldas upp. Inte heller särskilt miljövänligt, kan tyckas. Det enda kvarvarande, hyfsat miljövänliga, alternativet blir då gasturbiner, med effekten att vi kommer att i varje falll till viss del behöva göra oss beroende av import från Ryssland. Och Sveriges koldioxidutsläpp kommer att skjuta i höjden igen.

De flesta som innehar ens en minimal förmåga att sätta sig in i realiteter inser att den politik som förs just nu är total galenskap. Och det tragiska är att krisen hade kunnat kvävas i sin linda, ifall oppositionen tagit sitt ansvar. Beslutet om att smyga med effektskattehöjningen i vårbudgeten var nämligen ett flagrant brott mot den famösa Decemberöverenskommelsen (nån som minns den?), eftersom denna även innehöll ett krav på partiöverläggningar om just energipolitiken. (Även detta bloggade jag om.) Moderater, Liberaler och kristdemokrater hade utan problem kunna bryta ut denna skattehöjning ur budgeten och fälla den (med stöd från SD, precis som partiet tidigare gett sitt passiva stöd till S med att fälla borgerliga budgetar).

Men oppositionen satt och sov, alternativt satte partitaktiken före Sveriges bästa. Och oppositionens eget utopiska svar på Miljöpartiet, C, applåderade till och med Vattenfalls beslut att stänga RInghals 1 och 2 i april förra året. ”Marknaden” hade minsann visat att kärnkraften inte var lönsam att driva.

Vad Stefan Löfven egentligen tycker är det väl ingen som vet. Och energiministern, regeringens mest osynlige och även onödigaste minister, har för länge sedan överlåtit till Åsa Romson att på egen hand besluta i frågor som rör svensk energi- och näringspolitik.

En sak är säker: Det gäller att bunkra upp med ett stort antal varma koftor framöver.

Winter is coming.

Intressant?

Fler om , , , ,

(Kärnkraftskuriosa: Bilden i bloggens sidhuvud är tagen i reaktorhallen på KTH, där Sveriges första kärnreaktor, R1, byggdes. Den var i drift från 1954 till 1970.)

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: