Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: februari 2016

Ungliberal lösning på bostadsbristen

friggegraven

Titta, två lediga friggebodar – mitt i stan vid Klara kyrka! Eller ”friggegravar” kanske är en lämpligare benämning…

Liberala ungdomsförbundets uppmärksammade förslag att tillåta intimumgänge med döda, rörde upp känslorna ordentligt i helgen. LUF blev allmänt hånade och stämplade som puckon – av företrädare för det egna partiet – och det har skämtats mycket och rått åt lufarnas nytänkande i sociala medier.

Fast ungliberalerna hade inte behövt stanna vid  att bara tillåta sex med de döda. Om de inte varit så fixerade vid själva nekrofilin, hade de kunnat föreslå även andra progressiva lagändringar – som möjligheten till registrerat samboskap med avlidna. Eller kanske bara möjligheten att flytta in hos de döda.

Runtom i landet står det tusentals rymliga mausoleer, familjegravar och stora sarkofager i princip helt oanvända, var och en med ett stort antal kvadratmeter som med enkla medel kan förvandlas till praktiska, naturnära friggebodar friggegravar. Tänk vad det hade livat upp alla dessa stora, ödsliga kyrkogårdar med lite liv och rörelse!

Visst hade det varit dödskul! Det finns till och med ledig (grav)plats mitt i Stockholm, som bilden ovan visar!

Det sägs ju att vi måste vända på alla stenar för att lösa den galopperande bostadskrisen – och varför då inte vända också på gravstenarna? Vem vet, under någon av dem kanske det döljer sig några  outnyttjade kvadratmetrar som kan förvandlas till små bostäder.

Och för att ingen ska riskera att ta anstöt, eller tro att ovanstående är på allvar, deklarerar jag härmed klart och tydligt att det här inlägget består av 100 procent satir och ironi.

Just därför är jag övertygad om att det bara är en tidsfråga innan någon uppmärksamhetstörstande ungdomsförbundare kommer med ett förslag i denna riktning.

I rådande debattdiskurs ligger det sannolikt högst några månader bort.

Intressant?

Fler om , , ,

Flanör i fascistisk förort

eur_1_lores

EUR: Vy från kongresspalatset längs Viale Cività del lavoro mot det kvadratiska Colosseum.

Alla som besökt Rom vet hur plågsamt proppfullt med folk det är i staden, framför allt i de historiska kvarteren – och i synnerhet vid turistmagneter som Colosseum och Forum Romanum.

Hatar man att trängas men ändå gillar Italien – och dessutom hyser en fascination för de mörkare delarna av 1900-talets historia – kan jag varmt rekommendera ett högintressant utflyktsmål, bara lite drygt 20 minuter med t-banan söderut från Termini, till en kostnad av överkomliga 15 kronor. Jag kanske till och med skulle gå så långt som att säga att det är ett av de mest underskattade historiska upplevelserna i hela den italienska huvudstaden – eller kanske i hela Europa.

EUR, som området heter, är namnet till trots inte någon hyllning vare sig till Europa eller den gemensamma europeiska valutan – förkortningen står för Expositione Universale di Roma. Stadsdelen började byggas i slutet av 30-talet på order av diktatorn Benito Mussolini, och mer än 80 år senare står den kvar som det främsta – och sannolikt enda – bevarade exemplet på storskalig stadsplanering enligt fascismens visioner så som de formulerades åren före Andra världskriget. I Berlin raderades alla spår av Hitlers Germania efter krigsslutet, och planerna för Stalins allra mest megalomaniska planer för Moskva hann aldrig lämna ritbordet innan kriget kom emellan.

Men i EUR står Mussolinis fascistiska drömstad kvar, öppen för alla att promenera omkring i.

e42_roma_lores

Områdets ursprungliga beteckning, E.42, står stämplat på gatbrunnarna i området.

EUR, eller E42 som utställningen ursprungligen kallades, var tänkt att stå klar till den planerade Världsutställningen i Rom 1942. Syftet med den nya stadsdelen var dels att fira 20 år av italiensk fascism, dels att förmedla bilden av ett slags återfött romarrike under Mussolinis ledning. Utställningen blev aldrig av eftersom Andra världskriget kom emellan, men en stor del av området hann färdigställas innan dess.

Bakom den nya stadsdelen stod dåtidens mest berömda italienska arkitekter. Under ledning av Marcello Piacentini, Mussolinis chefsarkitekt, anlades ett en bred nord-sydlig boulevard korsad av två öst-västliga avenyer. Dessa flankerades av ett antal monumentalbyggnader, inte helt olika den typ som såväl Nazityskland och Sovjetunionen var förtjusta i vid denna tidpunkt. Men spännvidden i arkitekturen var stor: vissa av byggnaderna var tydligt tillbakablickande, inspirerade av imperiets och antikens Rom – andra var närmast modernistiska i sin design. Ett antal stora parker och torg anlades också, inklusive en konstgjord sjö, och planen var ursprungligen att den breda nord-sydaxeln skulle sträcka sig ända ner till kusten (att knyta samman staden Rom med havet hade varit en mångårig dröm för ”il Duce”).

square_collosseum_lores

Palazzo della civiltà del lavoro, eller ”kvadratiska Colosseum” som det oftast kallas. Den italienska fascismens mest ikoniska byggnadsverk, komplett med citat från Mussolinis tal högst upp på fasaden.

Den kanske mest välkända av de fascistiska märkesbyggnaderna i EUR är utan tvekan Palazzo della civiltà del lavoro (Den arbetande kulturens palats), i dagligt tal oftast kallad ”det kvadratiska Colosseum”. Ett arkitektoniskt mästerverk, på samma gång hypermodern och tillbakablickande. Med sina sex våningar med vardera nio bågar på varje sida, är den en närmast perfekt geometrisk tolkning av Roms klassiska amfiteater. Den riktigt svåra frågan här är förstås om man verkligen kan tycka fascistisk arkitektur är vacker? Och får man verkligen gilla en sådan byggnad? Svår fråga det där.

congressi_lores

Palazzo dei congresso, ritat 1938 men inte färdigbyggt förrän i mitten av 50-talet. Har beskrivits som en slags kvadratisk tolkning av antikens Pantheon…

Inte blir det enklare av att Collosseo Quadrato på alla fyra sidor pryds av ett citat av Benito Mussolini själv. Inskriptionen är hämtad från ett flammande tal som ”il Duce” höll den 2 oktober 1935, där han förmedlade sin vision om den nya italienska nationen, enad under fascismen och den starke ledaren:

“Un popolo di poeti, di artisti, di eroi, di santi, di pensatori, di scienziati, di navigatori, di trasmigratori”

Fritt översatt: Ett folk av poeter, artister, hjältar, änglar, tänkare, vetenskapsmän, av navigatörer och gränsöverskridare (det sista kan också betyda piloter/flygare).

Citatet är i sig ett slags kondensat av drömmen om det fascistiska folkhemmet. Fascia betyder ju kärve, och i Mussolinis idealsamhälle skulle alla ax i denna kärven bidra med att bygga sin del av det nya italienska imperiet – här manifesterat i diktatorns idealstad. De fascistiska ideologerna var övertygade om att en ny guldålder väntade för Italien, och att landet hade en nyckelroll att spela i det återuppståndna imperiet, som skulle bli ännu större och mäktigare än det gamla romarriket någonsin var. Och just här, i EUR, skulle det manifesteras för hela världen.

Riktigt så blev det ju inte, redan 1943 avsattes Mussolini och de allierade började storskaliga bombningar av Rom. EUR klarade sig dock relativt oskatt undan de brittiska och amerikanska flygräderna.

eur_workingclass_lores

Arbetarkultur: En mosaik visar en industriarbetare i full skyddsmundering i färd med att tillverka en sköld.

Efter kriget förföll området, och de första åren efter krigsslutet användes byggnaderna främst som evakueringsboende för delar av Roms utbombade befolkning. Först på 50-talet återupptogs arbetet med att färdigställa kvarteren. Ett uppsving kom med de olympiska spelen i Rom 1960, där flera av grenarna  förlades till området – roddtävlingarna hölls till exempel på den artificiellt anlagda sjön i södra delen av EUR. I närheten byggdes även en stor OS-arena, Palazzo dello sport. Åren därefter kompletterades EUR med nya höghus och själlösa betongkaserner i typiskt 60-design. In flyttade stora banker, ett par myndigheter, den italienska posten och energijätten ENI.

Men det som framför allt slår en efter att ha flanerat en stund i EUR, är hur stora likheterna är mellan de olika typerna av ”totalitär” arkitektur som byggdes vid denna tid. Mycket av EURs monumentalbyggnader kunde lika gärna hört hemma i Hitlers Germania – eller varför inte i efterkrigstidens DDR längs den breda Stalinallén. Skilda ideologer, men i mångt och mycket en och samma vision för det tänkta idealsamhället och medborgaren som skulle bära upp allt. Både fascismens och socialismens konst hyllade arbete, vetenskap och teknologi – och på utsmyckningarna runt om i EUR visas arbetets och de fria konsternas hjältar upp på ett sätt som närmast för tankarna till östtysk propaganda från en långt senare tid.  Här finns ”Industritorget” och ”Jordbrukstorget” och mitt i en rondell har uppfinnaren och radiopionjären Guglielmo Marconi fått sin egen obelisk av romerskt snitt, mitt i en rondell.

eur_arch

Reklamaffisch för Världsutställningen 1942 i Rom, med den aldrig färdigställda E42-bågen i blickfånget.

Men den mest berömda byggnaden i EUR är emellertid den som aldrig blev av –en gigantisk, 200 meter hög båge som skulle spänna över den södra infarten till stadsdelen. Bågen var det stora prestigeprojektet i E42, ett projekt som visades upp på otaliga affischer och annonser i slutet av 30-talet. Problemet var att ingen riktigt var säker på hur denna gigantiska konstruktion skulle realiseras och arkitekterna höll fortfarande på att bråka om materialval och byggteknik när kriget kom. Planerna på den gigantiska ”triumfbågen” har emellertid återuppväckts flera gånger genom åren – så sent som 2009 fanns det seriösa förslag på att göra verklighet av det gamla skrytprojektet.

Men då var redan finanskrisen i full gång.

E42-bågen blev dock verklighet till slut – men på en helt annan plats i världen. Den finsk-amerikanske arkitekten Eero Saarinen blev uppenbarligen så inspirerad av Mussolinis triumfbåge att han ställde upp med idén i en designtävling 1948.  Nära 20 år senare, 1967, invigdes Gateway arch – porten till väst – i St Louis, Missouri.

Ja så kan det gå.

Intressant?

Fler om , , ,

Sverige kommer också att betala för återvändarna – frågan är bara hur mycket

Nyligen nobbade Afghanistan Sveriges begäran av landet av att kunna sända tillbaka delar av de tiotusentals ensamkommande barn och ungdomar – företrädesvis pojkar – som kom till Sverige förra året. Den afghanske presidenten Ashraf Ghani, som tidigare oroats för att de unga i stora skaror lämnar landet, väljer här alltså att stoppa sina egna medborgare att  återvända. Presidenten, som i intervjuer beskrivit Afghanistans exodus av den unga befolkningen som ett hot mot såväl stabiliteten i landet – i många provinser hotad av talibanerna  – som Afghanistans ekonomiska och demografiska stabilitet, vill alltså plötsligt inte längre ha hem  stora delar av landets unga, manliga befolkning.

Detta går inte riktigt ihop, och vi kan alltså på goda grunder misstänka att Afghanistans nej egentligen är ett förhandlingsutspel. Presidenten vill helt enkelt ha betalt för vänligheten att låta Sverige (och även Tyskland) flyga tillbaka de tiotusentals unga män som kommit till Europa. Budskapet är – fram med pengarna, om ni vill ha hjälp.

Det kan förstås låta cyniskt, men vi har själv bäddat för denna situation. Så sent som i höstas betalade EU-ledarna 30 miljarder i stöd till Turkiet – i utbyte mot att Erdogans kemidiktatur gick med på stoppa flyktingsmugglarna, täppa igen gränserna österut och låta Europa skicka tillbaka flyktingar som tagit sig över Egeiska havet.

Och i morse meddelade Tyskland att ett nytt återvänderavtal tecknats med de nordafrikanska länderna Algeriet, Tunisien och Marocko. Tyskland kommer att investera miljoner Euro i länderna, i utbyte mot att asylsökande och gatubarn kan skickas tillbaka.

Asylsökande, gatubarn och ensamkommande har alltså blivit en handelsvara. Ett potentiellt lukrativt sätt för korrupta regimer att tjäna pengar på den egna befolkningens desperation. Först tvingas de flyende att slanta upp 100.000-tals kronor för att betala flyktingsmugglare att ta dem till Europa, på en ofta livsfarlig resa. Sedan skickas de tillbaka, ännu fattigare än när de åkte. Men deras regeringar håvar in miljoner på deras olycka.

Att just Tyskland accepterar att människor används som handelsvaror är intressant. Det är ett slags eko av en svunnen tid, som ingen i Berlin borde vara stolt över. I DDR var det nämligen också en lukrativ business för SED-regimen att sälja de egna medborgarna till släktingar i väst. Utresa från DDR var strängt förbjudet (åtminstone västerut) men efter uppnådd pensionsålder var det fritt fram för släkten i Västtyskland att slanta upp ett bunt d-mark, så skickades den åldrade och improduktive DDR-medborgaren over gränsen vid Warschauer Brücke.

Nu upprepas alltså historien, fast åt andra hållet.

Och vi kan vara ganska säkra på att också Sverige kommer att betala. Frågan är inte om, utan när ett avtal sluts, och hur mycket det kommer att kosta.

EU:s hantering av flyktingkrisen blir allt mer bisarr.

Intressant?

Fler om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: