Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: mars 2016

Publicera och bli dömd

Efter förra helgens stora DN-reportage, där den åldrade moderatledaren Ulf Adelsohn och hans hustru, förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, fick agera illustration för tesen att överklassen på Östermalm gått och blivit Sverigedemokrater, har vågorna gått höga i nätets åsiktsindustri. Debatten handlar om förtroendet för journalistiken: Har objektiviteten kastats överbord av DN och övriga medier för att istället ersättas av åsikter – det som ibland kallas agendasättande journalistik?

Egentligen tror jag inte det. Däremot har gränslandet mellan nyhets- och opinionsjournalistien blivit allt luddigare. I forntiden, då jag utbildade mig till journalist, existerade relativa höga skyddsvallar mellan åsikter och nyhetsrapportering. Ledarskribenterna höll sig på sin kant (ledarsidan) medan resten av tidningen ägnade sig åt konventionell nyhetsbevakning.  En bra story publicerades, oavsett vems ömma tår som det råkades trampas på. Eller som det brukar heta:

Publish and be damned.

Idag har denna uppdelning mellan åsikter och nyhetsrapportering i det närmaste försvunnit. Gränsen mellan opinionsjournalistik och ”objektiv” rapportering på nyhetsplats är ofta flytande, och svår att urskilja ens för oss som jobbar i branschen. Det är en utveckling som pågått i ganska många år, men den har förstärkts av framväxten av sociala medier som Twitter och Facebook. Dessutom är det ett medvetet val från mediehusen. Åsikter är billiga att producera och genererar debatt och klick, den nya medieekonomins hårdvaluta, medan nyhetsjakt och grävande tar tid och ger för låg ROI, return on investment. I alltmer slimmade organisationer är det därför naturligt att premiera tyckande framför faktabaserade nyheter.

Samtidigt liknar den traditionella journalistiken alltmer en krisbransch i stil med varvs- och tekoindustrin på 70-talet. Knappt en vecka går utan nya varsel om uppsägningar på redaktionerna – och de som trots allt anställs förväntas leverera 20 artiklar om dagen. Det är kanske därför vi inte hör så mycket av dessa nyhetsjournalister på Twitter och Facebook – hur skulle de hinna med det också?

De som däremot hörs och syns desto mer är åsiktsjournalisterna, de som är anställda för att ha en åsikt. Och i frånvaro av nyhetsjournalisterna på Twitter och Facebook (det finns givetvis undantag) blir det de förra som också formar allmänhetens bild av vad mediebolagen står för. En ledarskribent på DN, SvD, Expressen eller Aftonbladet är ju inte anställd för att bedriva objektiv nyhetsförmedling – tvärtom. När Wolodarski skriver en ledare gör han det för driva DN:s socialliberala agenda – på samma sätt som de texter Aftonbladets, Expressens och SvD:s ledarskribenter publicerar syftar till att driva en uttalad ideologisk linje.

Problemet är att allmänheten oftast inte klarar att göra denna distinktion mellan å ena sidan nyhetsjournalistik och å andra sidan opinonstexter. Särskilt inte som medierna har själva bidragit till att sudda ut gränsen mellan dem. Ledarredaktioner börjar göra nyhetsreportage, och plötsligt tillåts en reporter på SVT uppträda som ledarskribent på nyhetsplats. (Public service är i detta avseende ett kapitel för sig själv, som kräver ett eget blogginlägg. Minst.)

Resultatet av denna hopmixning av åsikter och fakta blir inte oväntat att förtroendet dalar för nyhetsredaktionerna. Men istället för att fråga sig varför det sker, går redaktionerna till närmast ursinniga motattacker mot dem som brister i tillit. Mediekritik brunstämplas, trots att det faktum att fler idag litar mer på Google än de stora tidningarna borde stämma till djup eftertänksamhet och självrannsakan.

För snart sex år sedan skrev jag om utvecklingen mot ett mer amerikanskt medielandskap, där stora delar av journalistiken är hårt politiserad – ta bara kanaler som Fox News – men där tittarna är fullt medvetna om detta förhållande. I Sverige har läsare och tittare traditionellt förväntat sig att medierna – framför allt public service – ska spegla nyhetshändelser objektivt.

Kanske behöver vi, som jag skrev om 2010, en slags varudeklaration även på journalister. I alla fall på dem som kallar sig agendasättande.

 

 

Nåväl. Om vi går tillbaka till makarna Adelsohn, visar det sig att surfandet på fulsajter långt ifrån är begränsat till före detta kulturministrar på Strandvägen. Sveriges största redaktioner är likaledes frekventa besökare på Sveriges största hatsajt.  Göteborgs-Posten leder Avpixlatsurfandet,  tätt följd av Sveriges radio. Vilket förstås är helt i sin ordning – i researchsyfte kan man som journalist inte vara för fin för att undvika informationskällor bara för att de råkar drivas av folk som har helt andra åsikter än en själv – och det inkluderar antidemokratiska och rasistiska åsikter.

(Observera att grafen ovan visar fem dagars medietrafik till den där sajten, och mätningen har gjorts mellan den 16 och 21 mars, det kan se annorlunda ut idag.)

Att DN inte syns, beror sannolikt att företaget blockerat sin avsändardata så att besök därifrån inte kan spåras via Mediacreeper. Jag har dock svårt att tro att inte vare sig Björn af Kleen eller hans chefredaktör varit inne och researchat inför den stora granskningen av sju procent sverigedemokrater på Östermalm är på väg att ta över stadsdelen.

För övrigt skriver Patrik Oksanen  klokt om mediernas förtroendekris på Hela Hälsingland. Och Dagens medias avpolleterade publisher Mats Edman drar igång ett nytt projekt som ska satsa på mindre tyckande och mer Excel.

Publish and be doomed?

Intressant?
Fler om ,

En svensk tiger – och kröker rygg

”Vi ska leva våra liv som vanligt”, annars har terroristerna vunnit. Så kommenterade Stefan Löfven tisdagens terrordåd i Bryssel när han intervjuades i Aktuellt i går kväll. Statsministern sällade sig därmed till en närmast unison kör av politiker – såväl världsledare som ministrar på hemmaplan – som bedyrade att terroristerna inte ska få besegra det öppna samhället. Att vi aldrig ska vika oss för hot och våld. Att vi ska leva precis som vanligt.

Samma visa efter varje terrordåd. Som ett slags inövat manus – Talking points som det kallas på PR-språk.

Och som vanligt är det inget annat än varmluft. För är det något vi har gjort med stor framgång är nämligen just att vika oss för terrorn. Sverige är sannolikt ledande i vår del av världen när det gäller att kröka rygg, visa undfallenhet, relativisera våld och övergrepp och undan för undan normalisera en situation där vissa delar av samhället inte längre står under polisens kontroll.

Någon som minns Lars VIlks? Han som ritade en rondellhund för snart tio år sedan och sedan dess utsatts för ett flertal mordförsök – det senaste vid terrorangreppet i Köpenhamn för ett år sedan. Vilks har förpassats till ett liv i skuggorna, han kan inte längre verka som konstnär eftersom få institutioner – exempelvis Kulturhuset i Stockholm – vågar ta i hans verk med tång av rädsla för att själva bli måltavlor för terroristerna som jagar Vilks.

Här vek vi oss för terrorn – och fortsätter göra det.

I Stockholms norra förorter blev ett australiskt tv-team nyligen attackerade  när de gjorde ett inslag om området. Polisen hade tidigare nekat journalisterna eskort eftersom det riskerade provocera fram upplopp. Inte heller här hade Sverige sin finaste stund när det gällde att försvara det öppna samhället.

Den svenska syltryggigheten är förvisso inte ny, den historiskt bevandrade är säkerligen bekant med 40-talets nazistiska permittent-transporter, som vi tillät rulla rakt genom landet på väg till det ockuperade Norge.

Idag står vi inför en situation där såväl ambulans, brandkår och polis överger delar av landet  (ett 50-tal så kallade no-gozoner). Hit kör inte polisen längre utan att ha en extra patrull med för att vakta den andra så att den inte blir utsatt för stenkastning – eller i värsta fall angrepp med handgranater.

I vissa områden har inte bara våldsmonopolet kastat in handduken. Samhället har också släppt den gamla omoderna idén med jämställdhet och lika rättigheter. Kvinnor slår larm om att de inte får klä sig som de vill utan att hotas av religiösa ”kommissarier” – men  lämnas i sticket. Samhället böjer sig – för att inte stöta sig med förtryckarna.

Och när mängder av unga tjejer ofredas på badhusen blir lösningen att ge dem egna badtider – inte att slänga ut tafsarna. Samma visa igen.

Genom att gång på gång släta över, normalisera, trivialisera och relativisera våld och övergrepp – oavsett om måltavlan är polis, politiska meningsmotståndare, religiösa minoriteter, kvinnor, homosexuella eller oliktänkare – har vi satt oss i ett läge där fanatiker och extremister får sätta gränserna för det öppna samhället. Alltså vad vi tillåts säga och göra utan att riskera utsättas för våld.

Och trots att regeringen – framför allt Anders Ygeman – långt om länge börjat ta jihadistterrorn och hoten mot det öppna samhället på allvar, var det bara några dagar sedan Segerstedtinstitutet i Göteborg, bildat som resurscentrum för studier om rasism och extremism, släppte en rapport där författarna lyckades med den svårslagna bedriften att dels anklaga den liberala demokratin för att utöva terror mot icke-vita i förorterna, dels stämpla ledande svenska terrorexperter som islamofober.

Det är svårt att se hur sådana rapporter skulle göra det enklare att möta hotet från de våldsbejakande element som hotar vår frihet.

Så nästa gång Löfven, Wallström, Ygeman eller någon annan medietränad företrädare för det åsiktindustriella komplexet säger nåt i stil med att vi ”aldrig får vika oss för terrorn”, kom ihåg – det har vi gjort för länge sen.

Ryggradslöshet och allmän skrajsenhet för att hamna i skottlinjen, har utvecklats till något av en svensk paradgren.

Intressant?

Fler om , , ,

Flyktingsmugglarna stoppas inte av mutor till Turkiet

I slutet av veckan ska EU:s ordförande Donald Tusk slutförhandla det omdiskuterade avtalet med Turkiet, som förväntas bromsa flyktingsmugglingen över Egeiska havet. Ett alltmer desperat EU sätter sitt sista hopp till att despoten i Ankara ska sätta stopp för strömmen av migranter till Europa via Grekland, som varit den överlägset största migrantrutten sedan tidigt förra året. President Erdogan får en rundnätt summa om 50-60 miljarder som tack för att EU då kan skicka tillbaka alla irreguljära migranter till Turkiet – det vill säga de som betalat flyktingsmugglare för sin resa. I gengäld ska EU istället ta emot ”riktiga” syriska flyktingar från turkiska läger. Och, vilket kanske är det viktigaste, acceptera att Turkiets 80 miljoner medborgare tillåts resa visumfritt till EU. Kanske redan i sommar.

Om någon händelsevis tror att detta skulle stoppa flyktingströmmen till Europa, är det nog dags att vakna upp. Under de senaste två-tre åren har nämligen flyktingsmugglingen vuxit till en av EU:s utan konkurrens största tillväxtindustrier,  och är numera en marknad som omsätter ofattbart stora belopp.

För att förstå varför dealen med Turkiets alltmer maktgalna president – som är i fullt krig mot delar av sin egen befolkning och dagligen tar steg för att strypa demokratin och yttrandefriheten i landet – är dömd att misslyckas räcker det att läsa Europols aktuella rapport ”Migrant smuggling to the EU” (pdf). Det är en i många avseenden skakande läsning. Kartan nedan, som kommer från rapporten, visar de vanligaste smuggelrutterna till Europa (att notera är att Egeiska havet bara är en av många möjliga transportvägar till kontinenten.)

smuggelvagar

Smuggelvägar till Europa, från Europols rapport ”Migrant smuggling in the EU”.

Detta är dock bara en av anledningarna till att dealen med Turkiet sannolikt inte kommer att lösa något alls. Den främsta anledningen stavas pengar. Mycket pengar. Rent bissart mycket pengar.

Europol uppskattar värdet på den boomande organsierade brottsligheten bakom smugglingen till mellan 30 och 60 miljarder kr.  Smuggelindustrin engagerar vitt skilda brottssyndikat från Kabul i öster till Stockholm i väst. 40.000 personer har identifierats av Europol som inblandade i verksamheten, och fortsätter marknaden att växa i samma takt som 2015, kommer den att vara värd dubbelt eller tredubbelt upp redan före utgången av 2016.

Rapporten har inte satt några större avtryck i debatten. SvD skrev en artikel om den men i övrigt har mottagandet varit relativt ljummet. Man kan fundera på varför – den sätter nämligen ljuset på den närmast oöverstigliga utmaning som flyktingsmugglingen har utvecklats till för Europas rättskipande myndigheter. Industrin är nu så stor och lönsam, att stora delar av den europeiska organiserade brottsligheten ställt om från att smuggla knark till människor. Vinsterna är större och riskerna betydligt mindre.

smuggeldata

Mer än 100 olika nationalieter är anställda i den stora svarta reseindustrin.

Rapporten listar ett antal ”hotspots” där smugglare eller lokala facilitatorer agerar i löst organiserade nätverk – en av dessa utpekade centrum är Stockholm. Först i raden står rekryterarna som säljer in ett slags paketresor till  de potentiella kunderna –  ofta med löften om både pengar, boende och jobb vid slutdestinationen. Här hittar vi också en av orsakerna till att ett flertal av dem som söker asyl idag inte är flyktingar från krigszoner. (EU:s gränsbevakningsmyndighet, Frontex, bedömer att så många som 6 av 10 av dem som kommer till Europa saknar flyktingskäl.) Hur många av dessa hade gett sig ut på den livsfarliga resan, om det inte varit för smugglarnas reklamkampanjer?

Samtidigt är naturligtvis besvikelsen stor, för den som har satsat alla sina besparingar för att köpa sig en transport till Europa – bara för att fastna vid ett gränsstängsel i norra Grekland.

”Varför släpper de inte igenom oss, vi har ju betalt”, som en de strandsatta flyktingarna i grekiska Idomeni, vid gränsen till Makedonien, uttryckte det i en intervju med SVT för någon vecka sedan.

Slutsatsen i Europols rapport, om än inte direkt uttalad, är den gigantiska svarta resebyråverksamheten måste fås under kontroll om flyktingströmmarna ska minska. Så länge smuggelindustrin tillåts verka fritt, kommer EU-ledarna aldrig att ha en chans – oavsett hur mycket pengar de kastar i famnen på den maktgalne despoten i Ankara.

En affär som förmodligen inte kommer att leda till något annat än att flyktingsmugglarna styr om sin verksamhet till nya vägar. Med tiotals närmast riskfria miljarder i potten, kommer de knappast att låta sig nedslås av några patrullbåtar utanför Turkiets kust.

Själv skulle jag gissa att smugglarna just nu jobbar hårt på att ta fram förfalskade turkiska pass – att ha redo den dagen då visumtvånget hävs. Och omsättningen kommer att sätta nya rekord.

Intressant?

Fler om , , ,

Pangar vi tillräckligt många rutor blir det evig högkonjunktur

Det är inte helt lätt att hänga med i de ekonomiska svängarna. För mindre än två år sedan var det superviktigt att finansiera alla utgifter krona för krona. Idag, får vi veta, går ekonomin som tåget och trots höstens flyktingkris – eller tack vare den – rusar den svenska tigerekonomin fram snabbare än nånsin förr. Mångmiljardnotan efter höstens stora asylinflöde har gett extra skjuts åt den redan höga tillväxten, och tillsammans med ökad export skrämt upp BNP för fjolårets fjärde kvartal till hela 4,1 procent.

Att nära en fjärdedel av BNP-ökningen (0,8 procentenheter) åstadkommits via stora extraordinära tillskott via statsbudgeten, ska vi just nu bortse från om vi inte vill uppfattas som tråkiga surgubbar. Eller, hemska tanke, hamna borta i samma hörn som systemkollapshögern.

Mediebilden av den urstarka svenska ekonomin som klarar allt, får mig osökt att tänka på  The broken window fallacy – eller feltänket med den krossade rutan. Begreppet myntades av den franske ekonomen Frederic Bastiat, som använde exemplet för att visa att krig och förstörelse inte gynnar ekonomin, så som vissa ibland tror. Feltänket går i korthet ut på att när allt läggs i ruiner, behövs det massvis med företag som producerar byggmaterial för att återuppbygga samhället – och därmed får många jobb. I det ursprungliga exemplet handlade det om de förmodade dynamiska effekterna i att krossa en ruta, men teorin kan appliceras även på andra ”distruptiva” processer. (Blir vi till exempel rikare av den produktivitetsutveckling som uppstår när vi slutar trycka CD-skivor och istället konsumerar musik digitalt?)

Om det hade stämt att glaskrossandet stärker ekonomin, vore det givetvis en bra affär att anställa ett par tusen i utanförskap för att åka land och rike runt och slå sönder varenda fönsterruta de passerade. Detta skulle i sin tur skapa massor av sysselsättning i glasmästeribranschen, som i sin tur skulle tvingas nyanställa för att klara anstormningen av drabbade husägare. Höjda försäkringspremier (och självrisker) skulle boosta svensk BNP och Magdalena Andersson kunde stoltsera med att svensk ekonomi går som tåget. Eller som en nyproducerad Tesla, för att citera finansministern själv (en bil som för övrigt kräver ständiga statliga miljardsubventioner för att få någon att köpa den).

I fallet med den svenska Teslaekonomin, handlar det förvissso inte om att panga rutur, istället är idén att vi ska SMS-låna oss till tillväxt idag, för att skörda frukterna av denna satsning vid en senare tidpunkt. Tar man en titt på Konjunkturinstitutets senaste prognos över BNP-tillväxt, finner man visserligen att Sverige är på väg in i högkonjunktur, men detta beror alltså till stor del på det stora antalet asylsökande under fjolåret, inte på att det går dramatiskt mycket bättre än vanligt i den svenska ekonomin. Staten har helt enkelt dopat tillväxten med extra pengar –  miljarder har exempelvis riktats om från biståndet – och därmed givit en artificiell BNP-boost.

Att komma ihåg är dock att allt förr eller senare måste betalas. Med höjda skatter, lånade pengar – eller genom att brandskatta statliga företag och kommunala bostadsbolag på sitt kapital.

pnpcapita

Källa: Konjunkturinstitutet, KI.

De som nu hånar alla som talat om kris – samtidigt som ekonomin uppenbarligen går som tåget – borde emellertid titta närmare på vad som händer nästa år och därefter. Framför allt bör man studera det mera rättvisande måttet BNP per capita. För där är det rena skräcken: utslaget per individ faller BNP som en sten de närmaste åren, i takt med att de som idag är asylsökande får uppehållstillstånd och därmed börjar räknas in i arbetslöshetsstatistiken. 2019 förväntas BNP per capita sjunka med -0,6 procent, vilket gör att vi börjar närma oss grekiska nivåer. Vad det betyder i realiteten, enligt KI, är alltså att allt färre med jobb kommer att behöva försörja allt fler utan arbete. Om det inte på något magiskt sätt omgående uppstår en stor låglönemarknad, med jobb som lyckas få ett flertal i försörjning. Risken för detta är dock minimal, prognosen är istället att uppåt tre av fyra nyanlända kommer tvingas leva på försörjningsstöd i decennier, enligt färska siffror från Riksdagens utredningstjänst, RUT.

Detta är också något som Konjunkturinstutet varnat för. Kommunalskatterna kommer behöva höjas kraftigt, samtidigt som vi kan förvänta oss att få allt mindre tillbaka från det allmänna.

”Var den svenska finanspolitiken är på väg är oklart”, skriver Konjunkturinstitutet lakoniskt.

KI:s bild kontrasterar därmed rejält med det vi kan läsa i tidningar som Arbetet, som menar att vi har höstens flyktingkris att tacka för de goda tiderna. Detta budskap trumpetas ut i ett läge där det på många håll inom kommuner och landsting råder vad som närmast kan beskrivas som panik. Att vi just nu har hög tillväxt gör det ju att det automatiskt uppstår horder av nyutexaminerade socialsekreterare, lärare, tolkar, väktare, läkare, tandläkare, poliser och administratörer. Alltså alla de som krävs för att ta hand om fjolårets rekordstora kull av nyanlända. Kortsiktigt är det alltså inte pengar som är problemet utan att det saknas personal att anställa.

Samtidigt – bara själva ifrågasättandet av att det verkligen går så bra just nu, riskerar i rådande debattdiskurs stämplas som suspekt. Att problematisera tillväxttalen eller påstå saker som att man tyvärr inte blir rikare bara för att man tar stora lån blir ett slags tecken på att man närmar sig det där partiets retorik. För att inte tala om det mest förbjudna ordet av alla – systemkollaps – som idag är så marinerat i brunsås att det blivit i princip omöjligt att nämna utan heltäckande skyddsdräkt. Strunt samma ifall det redan fläckvis är en realitet. I höstas tvingades exempelvis flyktingar sova utomhus eller i Migrationsverkets reception. 30 kommuner har anmält sig själva för att de inte klarar av sina åtaganden enligt socialtjänstlagen. I vissa av dem är nära nog samtliga socialsekreterare sjukskrivna eller har slutat, medan de få som är kvar tvingas ansvara för upp till 37 ensamkommande – per person.

Alla som förespråkar positivt tänkande och tror på lånefinansierad tillväxt, kan emellertid glädja sig åt beskedet från Migrationsverket idag – myndigheten behöver nämligen hela 60 miljarder i ökade anslag de närmaste två åren. Teslaekonomin fortsätter att leverera på full spruta – det blir massor av ny BNP det här!

Det är nästan så att man hör hur rutorna krossas.

Intressant?

Fler om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: