Efter höstens flyktingkris, med påföljande gräns- och id-kontroller, är det ett känt faktum att polisen bokstavligt talat går på knäna. (OBS! Ej att förväxla med systemkollaps.) Stora delar av kårens tid går nu åt att bevaka gränsen, avstyra bråk på flyktingboenden eller utreda hot eller mordbränder mot de senare. Redan före hösten 2015 var det relativt ovanligt att se en patrullerande polis, idag är farbror blå ett närmast obefintligt inslag i gatubilden.

Detta har lämnat fältet fritt för helt nya typer av trygghetsentrerenörer – ett slags fritt våldsval har uppstått i det vakuum som ordningsmakten lämnat efter sig. Uniformerade vakter dyker upp på bibliotek, badhus och andra offentliga miljöer som fram till helt nyligen inte direkt var kända som riskområden för liv och hälsa.

På gatorna i Göteborg, Uppsala och Trelleborg för att bara ta några exempel, fyller istället högerextremister med kamphundar i släptåg den självpåtagna rollen som kvinnornas försvarare när de senare beger sig hem från krogen. I förorten håller religiösa kommissarier och kriminella gäng lokalinvånarna i schack – ifall polis eller ambulans skulle våga sig dit (vilket blir allt mer osannolikt) får de räkna med att mötas med molotov-cocktails eller handgranater. Efter attacker mot busschaufförer är det  bara en tidsfråga innan vissa kvarter också står utan kollektivtrafik.

Samma regering som för bara något år sedan ägnade stora delar av sin politiska retorik åt att brännmärka privatiseringar inom vård, skola och omsorg, genomför just nu alltså en långtgående och för individen påtvingad ”privatisering” av viktiga samhällsbärande funktioner som bevakning och räddningstjänst. I ett läge där till och med den ifrågasatte rikspolischefen Dan Eliasson vädjat om/krävt förstärkning av en kraftigt underdimensionerad poliskår där de anställda hoppar av i en allt stridare ström, har fältet lämnats öppet för lokala ”nattvandrarinitiativ”. För privata säkerhetsföretag. Och för gatans parlament.

Vi kan ställa oss frågan vad som händer med det så kallade samhällskontraktet (jag är medveten om att det börjar bli ett uttjatat begrepp) ifall det allmänna gång på gång väljer att abdikera från sin allra mest grundläggande uppgift: att skydda medborgarnas liv och säkerhet. När kvinnor får rådet att inte vistas utomhus på kvällstid, eftersom polisen inte längre har resurser att skydda mot ofrendanden och överfallsvåldtäkter. När tafsande män tillåts ta över badhusen – och kvinnor motas bort till egna bubbelpooler och särskilda badtider. När hela räddningstjänsten säger upp sig i Ljusnarsberg och därmed lämnar 4.900 invånare utan hjälp vid brand eller andra akuthändelser. När affärsinnehavare rånas gång på gång av samma beväpnade gäng – och polisen svarar med att lägga ner anmälan.

I det sevärda reportaget från SVT Dold svarade en av de unga tjejer som utsattes för sexövergrepp i Kalmar under nyårsnatten, att hon känner en större tillit till de privata medborgarinitiativen som numera patrullerar gatorna än polisen. Detta trots att personer i det aktuella gardet, Kvinnofrid, utgörs av folk med högerextrem bakgrund. Det säger en del om nivån på förtroendet för samhället – och varningsklockor borde ringa oavbrutet i Rosenbad.

För det är i ett sådant samhälle som det blir allt populärare att ta jägarexamen – det enklaste och snabbaste sättet att få vapenlicens. Det är i ett sådant samhälle som förtroendet eroderas, där lynchmobbar uppstår och allt fler börjar propagera för massövervakning. Det är i ett sådant samhälle som människor förr eller senare kommer att ställa sig frågan om det verkligen är värt att fortsätta betala världens högsta skatter – som dessutom kommer att höjas ännu mer – samtidigt som vi får allt mindre tillbaka i form av välfärdstjänster som vi trodde vi hade betalat för.

Regeringen Stefan Löfven gick hårt ut i valrörelsen 2014 med ambitionen att stoppa vinster i välfärden och begränsa möjligheterna att själv fritt välja vård, skola och omsorg. Istället införde S/MP-regeringen, utan något riktigt var med på noterna, det fria våldsvalet. Där klasstillhörighet, etnicitet, bostadsort och framför allt pengar styr vilken nivå av trygghet medborgaren kan förvänta sig.

Just i detta fall hade vi haft allt att vinna på ett fortsatt statligt monopol.

Intressant?

Fler om , , ,