Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: maj 2016

Bomarknaden svajar när pappas pengar sinar

Idag är den sista dagen för att köpa bostad om man vill ha chansen att slippa från det nya amorteringskravet, som införs i morgon den 1 juni. Då blir det nämligen lag på att att amortera ner sitt bolån med två procent av köpesumman årligen ner till 70 procents belåningsgrad, och därefter en procent tills lånet är hälften eller mindre av bostadens värde, räknat vid köpetillfället.

Ett ganska modest krav, kan tyckas, och det hade det varit ifall politikerna infört det för 10-15 år sedan – innan den gigantiska boprisbubblan pumpades upp med en explosiv blanding av rekordlåga räntor, avskaffad fastighetsskatt och en mångårig politisk handlingsförlamning när det gällt att reformera den dysfunktionella hyresmarlknaden – framför allt i huvudstaden – som idag allt mer framstår som ett klientelistiskt system av sydeuropeiskt eller balkanskt snitt.

Idag, däremot, kan amorteringskravet visa sig fullkomligt förödande – framför allt för unga. Oron är stor för vad som ska hända framöver – risken är att den som ännu inte hunnit skaffa någon bostadsrätt före amorteringskravet blir ”inlåst” hos sina föräldrar under överskådlig framtid. Åtminstone i Stockholm där alternativen är andra-, tredje- eller fjärdehandsuthyrning till ockerpris, kommunal bostadskö (10-15 år) eller pengar under bordet till bostadsmaffian.

Och den som redan har köpt en liten etta under det senaste året – alltså den tid som amorteringskravet stötts och blötts av politikerna – riskerar en liknande inlåsningseffekt, fast i den egna lägenheten vars pris pumpats upp av det hysteriska racet för att hinna göra affär innan de nya reglerna infördes. Framöver är det nämligen inte alls säkert att köparna får igen sina pengar, något som det redan har rapporterats om på sina håll, fast inte särskilt högt eftersom ingen vill riskera att tala om bopriskrasch. Bostadsmarknaden i Stockholm är ju lite som Fight Club – den första regeln om boprisbubblan är att man inte pratar om boprisbubblan. Det är bara uppåt som gäller!

Ändå rapporteras det nu från flera håll om påtaglig oro på den fram till helt nyligen stekheta bostadsmarknaden, där spekulanterna stod i kö ute i trapphusen och budade på lägenheter i garderobsstorlek där säng eller soffa med nöd och näppe fick plats. Skrubbar ombyggda från källarförråd såldes i förorterna för 70.000 kr kvadratmeten, och prisuppgångar på 30-40 procent över utropspris uppfattades allmänt som en slags naturlag.

Idag är bilden en annan. Spekulanterna rapporteras vara avvaktande och utbudet är större än någonsin, så stort att mäklarna nu tackar nej till fler uppdrag. Vissa tvingas till och med sälja med förlust, och allt fler drar tillbaka sina objekt från marknaden när de inte lyckas få ut förväntat pris. Tecknen på en smygande bopriskrasch finns där, men det talas alltså inte så högt om dem. Fight Club-reglerna ni vet.

Själv var jag på visning av en fin liten etta i Danvikstull förra veckan, en typ av lägenhet vi kollat på till den äldsta dottern under längre tid. I vintras slutade priset för en liknande etta på nära 2,6 miljoner. På visningen förra helgen kom mindre än en handfull personer, och budgivningen verkar ha slutat på 2,2 miljoner. Om det också skulle bli slutpriset så innebär det alltså en 15-procentig sättning på bara några månader. Liknande rapporter har nått mig via förstahandskällor – bekanta som själv köpt lägenheter till barnen – om att priset på ettor i de centrala delarna i Nacka minskat med runt 300.000 sedan de högsta noteringarna i vintras.

Återigen, detta är ju bara så kallad anekdotisk bevisföring, och prisrallyt kan givetvis ta fart igen framåt sensommaren. Ändå tror jag att amorteringskravet kan slå betydligt hårdare än vad någon kanske tänkt på tidigare – och anledningen kan stavas pappas pengar.

Låt mig förklara.

Många av de lägenheter som ökat mest i värde på senare år är små ettor i Stockholms innerstad och närförorter. Det är hemmavarande barnen i 20-årsåldern som behöver flytta till eget, men i brist på en fungerande bostadsmarknad är enda valet att köpa en bostadsrätt om man vill slippa trängas med vuxna barn där hemma. Kontantinsatsen, normalt 15 procent, har föräldrarna kanske sparat och gentat ihop till barnen under åren, och förhoppningsvis räcker pengarna som handpenning till första bostaden. Just denna ”pappas pengar-effekt” tror jag är gravt underskattad när det gäller förklaringarna till det senaste årets boprisrally.

Men nu förändras allt i ett slag. Föräldrar som vill att sonen/dottern ska ha någonstans att bo, måste antingen gräva djupare i plånboken och peta in 30 procent i kontantinsats istället för 15 – i alla fall om månadskostnaden för den lilla ettan inte ska bli alltför hög för barnet som studerar eller har låga inkomster så här i starten av yrkeslivet. Alternativet är att amortera 2.000-3.000 i månaden – ovanpå räntebetalningarna. Något som i det närmaste fördubblar månadskostnaden för den lilla ettan som låt oss säga köps för två miljoner. Jag har gjort en jämförelse nedan.

Som synes innebär amorteringskravet att 20-åringen som vill flytta hemifrån inte bara ska skaffa fram 15 procent av köpeskillingen i kontantinsats, utan dessutom måste amortera 2 procent av lånesumman ner till 70 procent. Det innebär ytterligare ett par tusen i månaden, ovanpå ränta, månadsavgift, el, bredband och försäkringar. I runda slängar hamnar då månadskostnaden på 6.800 kr istället för dryga 3.800 som före amorteringskravet. Eller nästan det dubbla.

Den enda rimliga möjligheten att undvika denna kostnadsexplosion är att också dubbla kontantinsatsen,  från 250.000 till en halv miljon. Vilket för en familj som den min, med tre barn, innebär att jag antingen måste ha 1,5 millar sparade (det är inte många som har), alternativt en villa eller lägenhet med utrymme för att öka bottenlånet med motsvarande belopp. Visst finns det många rika mammor och pappor i Stockholms villaområden, men sannolikt inte så många så att de orkar hålla uppe priserna på den nivå som de legat på under våren.

Amorteringskravet kan alltså mycket väl visa sig vara den svarta svan som seglar in och biter hål på bostadsbubblan. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med likvida medel i The bank of mum and dad längre för att hålla uppe priserna på smålägenheterna. Och då kan krisen vara ett faktum, även om den i sann Fight Club-anda kommer att ske under största möjliga tystnad för att inte riskera att störa bilden av den framgångsrika svenska ekonomin.

Förutom att det innebär mer eller mindre totalt flyttstopp för unga utan föräldrar med mångmiljoninkomster och/eller ett antal årslöner sparade på banken, innebär morgondagens amorteringskrav att vi kan få ytterligare en massiv inlåsningseffekt på bomarknaden. För den som köpt dyrt – och alltså nu bor billigt och amorteringsfritt – riskerar att drabbas av en dubbel smäll när vederbörande träffar kille/tjej och beslutar sig att flytta ihop i en större bostad. Då kan lägenhetsägaren tvingas att dels hantera en förlust på ett par hundra tusen, dels tvingas amortera ett avsevärt högre belopp på den nya lägenheten än den gamla.

Sådant där kallas för inlåsningseffekter.

Och som alltid när politiker ska gå in och leka ekonomer, slutar det med att de flesta förlorar. Så även denna gång.

Hur som helst ska det bli intressant att följa utvecklingen.

Fotnot: För alla som genus-rasar på rubriken: jag menar givetvis inte att det bara är ”pappas pengar” som drivit boprisbubblan, det kan lika gärna ha varit mammas. Det är bara ett vedertaget uttryck. (Egentligen föredrar jag det amerikanska Bank of mum and dad, som är betydligt mer korrekt i sammanhanget.)

Fotnot 2: Lösningen på att alla dörrar stängs för förstagångsköparna ska nu istället bli att införa subprimelån av ungefär samma typ som utlöste finanskrisen för åtta år sedan.

Fler om , , , ,

Dead man walking

640px-Gustav_Fridolin_1_(18742580903)

By Per Pettersson from Stockholm, Sweden – Gustav Fridolin 1, CC BY 2.0, Wikimedia Commons

Det har varit ett plågsamt skådespel att se Miljöpartiets manliga språkrör, Gustav Fridolin, närmast krampaktigt klänga sig fast vid makten. Efter att ha slängt partikollegan Åsa Romson under bussen – språkröret som i ärlighetens namn uträttat oändligt mycket mer under sin tid i regeringen än den ständigt babblande skolministern – har han försökt agera statsmannamässigt, vädjat om ”starkt mandat” och rest runt på charmoffensiv i landet.

Men det hjälper inte. Alla – inklusive MP:s egna väljare – vet att det är Fridolin som kört in foten så långt i den egna munnen att det blir omöjligt att ens spela jn fler peppvideor på Youtube till Sveriges lärare. Alla vet att det är Fridolin som hårdast drivit det identitetspolitiska haveriet och öppnat för unkna patriarkala kulturer och islamism – i partiet som kallat sig feministiskt. Alla vet att det Fridolin själv har haft och sannolikt fortfarande har nära kontakter med Mehmet Kaplan och denne närstående organisationer, sådana som påfallande ofta misslyckas med att undvika att uttrycka sig antisemitiskt, homohatande och kvinnoförtryckande.

Kanske inte alla, men en betydande del, av Miljöpartiets kris är direkt hänförlig till Gustav Fridolin och hans totala brist på självkritik när det gällt inriktningen av partiets politik.  (Jag har förvisso ett flertal gånger hävdat att medeltiden alltid varit målet för MP när det gäller energiproduktion och näringsliv – men jag insåg aldrig att det också gällde jämställdhets- och demokratifrågor.)

Men själv verkar Fridolin inte insett att han är damaged goods. En dead man walking. Språkröret är rökt, internet hånar hans hans självupptagenhet och stödet i det egna partiet handlar mest om att det inte finns något egentligt alternativ. Ett antal röster inom MP har öppet protesterat mot att han sitter kvar.

Det ska bli mycket intressant att följa MP-kongressen – även om journalisterna har förbjudits att rapportera i bild och video därifrån – och ifall språkröret med historiens största ego lyckas med bedriften att klamra sig kvar ända fram till valet 2018. Eller om han avsätts i en palatskupp redan i helgen.

mp_riksdagssparren

Nyhetsgrafik: TV4.

Efter det ser det nämligen mörkt ut för miljöpartisterna. Från ett 15-procentsparti i EU-valet 2014 till ett basket case som hänger på repen kring 4-procentsspärren – på bara två år.

Ett svårslaget svenskt rekord i politiskt haveri.

Intressant?

Fler om , ,

Marknad på gränsen till nervsammanbrott

”Är du inte klok, du kunde ju sålt din köplats för 50.000! Det är det flera som gjort” utbrast frisören. Han, ursprungligen från Istanbul, är uppvuxen och fostrad i ett samhälle där stekta sparvar sällan flyger in i öppen mun och det istället gäller att armbåga sig fram om man vill få tag på exempelvis någonstans att bo. Att bara ställa sig i kö och passivt avvakta samhällets leverans av en bostad till rimligt pris är ingen framkomlig väg i det forna hemlandet, men i Sverige tror konstigt nog fortfarande många på att det existerar en fungerande hyresmarknad –  och att om man bara ställer sig i bostadskön kommer man förr eller senare att få en fin lägenhet i centrala Stockholm, till överkomlig hyra.

Moahahahahahaha!

Sanningen är att marknaden för hyresrätter – i alla fall i Stockholm – för länge sedan upphört att vara en marknad, om den nu någonsin varit det i modern tid. Jan Jörnmarks ambitiösa genomgång av 70 års havererad centralstyrning av bostadsmarkanden i tidskriften Kvartal ger närmast bilden av totalt kaos och ständiga misslyckanden med att lösa icke-existerande problem med politisk detaljstyrning som såväl ödelagt våra städer som skapat ett permanent bostadsbrist.

”Hyresmarknaden” av idag har i allt väsentligt blivit en exklusiv, sluten klubb,, vars syfte är att till skydda den priviigierade klick som lyckats skaffa ett hyreskontrakt från ödet att drabbas av högre hyror – så kallade marknadshyror – medan den som står utanför vackert får stå kvar i farstun. Den som en gång fått tag på en hyreslägenhet släpper den aldrig – i alla fall inte utan betydande kontant ersättning. Hyresmarknadens ständigt växande utanförskap kan i bästa fall räkna med en sunkig etta i Skärholmen efter tio år i kö. (Ifall maffian inte redan hyrt ut den i andra, tredje eller fjärde hand till ett dussintal asylsökande.)

Hyresmarknaden, som alltså inte alls är en marknad, kan vi sålunda glömma ifall målet är att få tag på en lägenhet i Storstockholm. Och därför är vi alltså hänvisade till den enda del av bomarknaden som fortfarande kan kallas någorlunda fri – bostadsrättsmarknaden. Där det gäller att ha en rymlig plånbok, eller lånelöfte i Mona Sahlins-livvakts-klass för att skaffa en plats att bo. Och här är det pengarna som avgör var du hamnar – eller dina vuxna barn som du är närmast desperat att bli av med.

Därmed är vi tillbaka till den turkiske frisören, som har sin salong i området där jag bor. Bostadsområdet är ett av de mest attraktiva i kommunen, och har belönats med stadsbyggnadspriser ett flertal gånger – främst för sin lyckade blandning av arbetsplatser och bostäder.

Men så förra året kastades alla kommersiella verksamheter ut.  De galopperande lägenhetspriserna hade nämligen gjort det betydligt mer lukrativt att bygga om lokalerna till bostadsrätter. Så nu är den prisbelönta, levande stadsdelen raskt på väg att förvandlas till ännu en sovstad, när mer än 300 lägenheter ersätter kontor och arbetsplatser.

Inför försäljningsstarten fanns det möjlighet att anmäla sig som sökande på byggföretagets hemsida. Vid säljstarten några månader senare bjöds alla registrerade in för att anmäla intresse för lägenheterna – och då jag var nummer 28 i kön hade jag i det närmaste garanterad förtur till en av de nya lägenheterna.

Av diverse skäl, inte bara ekonomiska, valde jag att inte gå vidare och boka en bostad (dottern behöver en nu, inte om två år), och struntade därför i att utnyttja min förtur. Ett beslut som i backspegeln var extremt korkat, för att uttrycka det milt. För som frisören upplyste mig om – köplatserna var guld värda, och jag hade därför öätt kunnat sälja min plats i kön till en annan hugat spekulant för ett antal 10.000-tals kronor under bordet. Alternativet hade varit att genomföra köpet, och sälja vidare lägenheten med en fet vinst.

Så vad är det egentligen som driver på detta galopperande vansinne?

Tja, förutom de stadigt sjunkande räntorna, i kombination med en allt mer akut bostadsbrist – det fattas bostäder i nivå med ytterligare ett Göteborg – är det framför allt de senare årens återkommande politiska hot/löfte om att införa amorteringskrav som fått priserna att skjuta i höjden. Situationen har skapat en oro i samhällskroppen som det nästan går att ta på. En slags undertryckt hysteri som man möter vid varje lägenhetsvisning där spekulanterna nästan klättrar över varandra i kampen om att lägga ett vinnande bud. Det gäller att snabbt få tag i en lägenhet innan det blir omöjligt att finansiera för unga utan stora besparingar. De som annars måste fixa fram halvmiljonbelopp till kontantinsats – och dessutom amortera ett par tusen i månaden. Det är därför man sällan ser unga på visningarna numera – desto vanligare är att deras föräldrar, Bbrommapapporna, träder in med kapital. Med lågbelånade villor i attraktiva lägen kan de öka på den egna belåningen – och på så sätt hjälpa barnen att elda på bostadsbrasan ytterligare.

Tillbaka i mina egna kvarter. Här planeras det nu för ytterligare ett 40-tal lägenheter i en gammal K-märkt fabriksbyggnad. En låg tegelbyggnad som enligt bygglovsansökan ska byggas på med ytterligare tre våningar och därmed försänka grannarnas uteplatser i kompakt mörker. Det oundvikliga överklagandet  till kommunen möts med beskedet att fastighetsbolaget istället ansöker om tillstånd för att driva flyktingboende i fastigheten, givetvis för att slippa fler överklaganden.

Vi befinner oss aöötså vid en punkt där allt talar för ett sammanbrott. Fast ingen vet när, och bryr sig föga. Under tiden budar vi på lägenheter som om det inte fanns någon morgondag.

Och det där med risk för höjda räntor – glöm det. Världens centralbanker är fullt medvetna om att den minsta lilla räntehöjning riskerar att utlösa  en global finanskris som får Lehman Brothers-kraschen att framstå som en bagatell. Istället kan vi förvänta oss helt nya metoder att få fart på inflationen, och därmed minska skuldberget, så som den nygamla idén om helikopterpengar.

Räkna alltså med att vansinnet på  Stockholms bostadsmarknad fortsätter. I år, och nästa. Och sen?

Intressant?

Fler om , , ,

Nya Teslaskatten: så ska de fattiga betala rika Stockholmares bilpendling

Tesla_Model_S_delivery_to_Høyres_Nikolai_Astrup_in_Norway

Den första Teslan levereras till den europeiska marknaden, närmare bestämt till Teslas bilhall i Oslo, i augusti 2013. Foto: Norsk elbilsförening (CC BY 2.0)

När politikerna slutligen lyckats med bedriften att göra kaos med den svenska energimarknaden genom att satsa hundratals miljarder på att skapa ett gigantiskt överskott på el och därmed göra all kraftproduktion olönsam (tidigare kronjuvelen i statens företagsportfölj, Vattenfall, har under denna process utvecklats till ett veritabelt basket case), har de nu siktet inställt på nästa bransch som ska regleras ihjäl: Bilindustrin.

I dagarna föreslog regeringens särskilde utredare en fet skattechock nära nog hela den befintliga svenska bilparken. En ny Volvo skulle exempelvis få en tredubblad fordonsskatt – från dryga 3.000 om året till över 10.000. I gengäld vill utredaren dock frikostigt skattesubventionera tokdyra leksaker för Sveriges mest välbeställda, till exempel elbilen Tesla. Prislappen på den populäraste, Modell S, börjar på c:a 800.000 kr i inköp, men fler ska alltså fås att köpa den genom en ny supermiljöbilspremie på hela 60.000 kr.

– Vårt förslag är baserat på tanken att miljövänliga bilar ska premieras och bilar som släpper ut mycket ska hårdskattas, säger ansvarige utredaren och lagmannen Petter Classon, enligt Aftonbladet.

Särskilt dumskallarna som valt att bosätta sig utanför kollektivtrafiknätet i Stockholm, Göteborg eller Malmö – där avstånden är långa och laddstolpar är lika sällsynta som en polis –ska klämmas åt rejält. De som i avsaknad av utbyggd kollektivtrafik tvingas bilpendla tiotals mil till jobbet varje dag och inte har vare sig praktisk eller ekonomisk möjlighet att köpa en så kallad supermiljöbil. Och OM de haft råd att byta ut den tio år gamla VW-kombin mot en sprillans ny Nissan Leaf eller Tesla, hade de snabbt upptäckt att den usla räckvidden – särskilt i kallt väder – och brist på laddningsmöjligheter inneburit att den nya guldklimpen blivit stående på garageuppfarten.

Meningen med den nya bonus/malus-skatten som föreslås verkar alltså helt krasst vara att straffbeskatta fram en ny, fossilfri fordonsflotta – i våra storstäder. I praktiken blir det en omvänd Robin Hood-skatt, som omfördelar pengar från fattiga till rika,  från låg- och medelinkomsttagare som aldrig kommer att ha råd att köpa en dyr elbil, till en privilegierad överklass med ambitionen att bättra på sitt gröna samvete genom att slanta upp runt miljonen för Elon Musks fartvidunder.

För det är i praktiken bara i och runt storstäderna som de ”rena” elbilarna fungerar som det är tänkt. Här är avstånden inte längre än att man klarar resorna på eldrift, och här är ladd-infrastrukturen mer utbyggd. Den supersubventionerade Teslan blir därför ett extremt dyrt sätt för de välbeställda i Stockholms (eller Göteborgs eller Malmös) förorter att ta kunna bilen till jobbet istället för att cykla eller åka buss. Allt med gott samvete!

Men det föreslagna systemet slår inte bara hårt ekonomiskt mot dem som är beroende av bilen. Det är ännu ett exempel på hur hur blåögda politiker på fullt allvar tror sig vara skickade att peka ut den teknik som kommer driva våra fordon om mer än 20 år. Att det kommer att vara eldrivna bilar som ersatt bensin- och dieselfordon är naturligtvis en möjlighet, men det finns många andra utvecklingsspår – ett av dem är till exempel syntetisk bensin, framställd av alger.

Dessutom har det som kallas marknaden gång på gång visat sig oändligt mycket bättre än politiker på att utse vinnare. Se bara på etanolfiaskot. För bara 10 år sedan trodde alla politiker, påverkade av gröna lobbyister som Per ”Etanol-Jesus” Carstedt och Mattias Goldmann (som idag istället missionerar om ökat skattestöd till elbilar) att det var en utmärkt idé att elda upp maten istället för att äta den. Idag är etanolen stendöd som fordonsbränsle, och det är värt att påpeka att det sannolikt aldrig hade blivit någon etanolbilssatsning över huvud taget, om det inte varit för att staten strött miljarder över den bristfälliga tekniken – och tvingat ett stort antal glesbygdsmackar i konkurs genom den vansinniga pumplagen.

Detta är nämligen det stora problemet med stora statliga subventioner – oavsett om det gäller etanol, vind- eller solenergi. Bristfällig och ineffektiv teknik fortsätter att vara just bristfällig och ineffektiv, eftersom miljarderna som pumpas in i branschen lägger sig som en våt filt över all utveckling samtidigt som den naturliga konkurrensen sätts ur spel. Istället för att effektivisera, förbättra och göra tekniken billigare gör staters inblandning att företagen istället utvecklas till bidragsentreprenörer, vars främsta affärsidé blir att tanka det allmänna på än mer pengar.

Och Teslan, oavsett vad man tycker om bilens karismatiske upphovsman Elon Musk, är i mångt och mycket en produkt primärt byggd för att dra in – bidrag.

Nåväl. Den allvarligaste invändningen mot Tesla och andra ”rena” elbilar är emellertid att de inte löser några egentliga problem. Om man räknar ihop de koldioxidutsläpp som uppstår under bilens livscykel, från tillverkning till skrot, ger en Tesla upphov till endast marginellt lägre utsläpp än en konventionell bensinbil.  Besparingen ligger närmare bestämt 1,2 ton CO2, räknat på en livslängd på 10 år och 15.000 mils körning. (Enbart tillverkningen av Teslans batterier står ensamt för utsläpp av 14 ton CO2.)

1,2 ton CO2 kostar i dagsläget ungefär 60 kr på EU:s marknad för utsläppsrätter. Det innebär i reda pengar att svenska staten kunde sparat in dessa koldioxidutsläpp för lite drygt en 50-lapp, istället för 60.000 i supermiljöbilspremie. Eller tusen gånger billigare för skattebetalarna.

Hittills har världens alla elbilar tillsammans dragit in statliga subventioner för över 100 miljarder – en satsning som inneburit en minskning av CO2-utsläppen globalt på 3,3 miljoner ton. Denna minskning kommer vid seklets slut att begränsa den globala temperaturökningen med 0, 00001 grader –vilket med ett annat sätt att räkna innebär att uppvärmningen senareläggs med 30 minuter.

Avslutningsvis påpekar Lomborg att valet av en elbil i praktiken innebär att man ersätter bensin och diesel med – kol. Vilket naturligtvis stämmer om man ser det globalt – dryga 80 procent av världens elproduktion sker ju med koleldning.

Någon kan förstås invända mot detta resonemang när det gäller svensk elproduktion, som är i det närmaste helt koldioxidfri. Så är det förvisso – just nu. Men med regeringens beslut att straffbeskatta bort kärnkraften (samtliga reaktorer kan vara avvecklade redan om fyra år) kommer vi inom kort att tvingas importera hälften av vår el. Och vi ska inte ha några illusioner om vad våra grannar i söder och öster eldar med. Med undantag från Finland, som bygger ny kärnkraft för fullt, är det idel brunkol tillsammans med gas från Putins olje-oligarker som gäller för att behålla ljusen på.

Dessutom är klimatfrågan global, så vad vi i Sverige, med våra 0,2 procent av världens sammanlagda CO2-utsläpp, väljer att köra omkring med på våra vägar blir i allt väsentligt endast en symbolhandling.

Något att fundera på när det inom kort kan bli dags att hosta upp 10.000 extra i fordonsskatt.

Intressant?

Fler om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: