slussen_snorojning

Prioriterad snöröjning i Stockholm, 15 november 2016. Cykelbanan är plogad och halkbekämpad. Gångbanan till vänster har fortfarande inte skottats och påminner mest om en puckelpist – en vecka efter snökanonen.

Det har nu gått en vecka sedan den gigantiska snökanonen slog till mot Stockholm och totalt kaos efter sig. Bilar och transporter lamslogs, kollektivtrafiken ställdes in och människor blev strandade miltals hemifrån. Tusentals hade inget annat val än att pulsa fram genom snömassorna i timtal för att komma hem. Min egen promenad från centrala Stockholm till Nacka tog lite drygt två och en halv timme, fast då stannade jag till och handlade i en nästan tom och öde matbutik i Sickla på vägen.

Det här var förstås inget större problem för mig personligen att lösa, jag är ganska vältränad och var förutseende nog att handla broddar tidigare på dagen (några timmar senare var de slut ). Men jag tänker på alla de tusentals människor som inte hade samma möjlighet – eller tur – som jag. Äldre som inte orkade gå en mil, småbarnsmammor med barnvagnar, funktionshindrade och sjuka. Och förstås alla de som tvingades sitta fast i upptill ett halvt dygn i sina allt kallare bilar på de igenproppade infartslederna.

Allt detta var resultatet av den historiskt usla snöröjningen – som uppseendeväckande nog fortfarande en vecka senare inte kommit igång på allvar. Många har ömsom varit varit ursinniga, ömsom hånat den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus för haveriet. Politkernas  berömda jämställda snöröjning – eller om den inte till och med var  feministisk – mötte här verkligheten med full kraft, och det var ingen vacker syn.

Av denna snöröjning, feministisk eller inte, har det emellertid ännu en vecka efter snökanonen inte synts mycket av. Centrala gågator, som Drottninggatan, liknar fortfarande mest en puckelpist, och det dröjde till igår eftermiddag innan det över huvud taget började halkbekämpas eller ströddes sand på de glashala trottoarerna.

Tanken bakom den jämställda snöröjningen var ju annars att prioritera vinterväghållningen för de grupper som behöver det bäst. Kvinnor, barn och äldre sägs ju gå eller åka kollektivt oftare än män, därför ska plogningen för dessa grupper prioriteras, enligt den nya snömaktordningen eller vad man kan kalla den.

Varför det inte fungerade har jag ingen aning om, men det är ju knappast en nyhet att det snöar på Stockholms breddgrader vid den här tiden på året. Och just när det gäller snöröjning finns det därför en relativt lång erfarenhet att falla tillbaka på.

Så om  Stockholms politiker hade lutat sig mot empiri istället för identitetspolitik när man började detaljstyra i hur stan ska skottas, hade det klart framgått att det finns en anledning till att de stora trafiklederna historiskt sett har plogats först. Om detta inte görs, fastnar kollektivtrafiken – så som skedde nu – och tiotusentals resenärer tvingas istället ut på översnöade och glatta gångvägar för att försöka ta sig till sin destination. Vilket inte förvånade innebär en massiv ökning av antalet benbrott, med de kostnader för akutsjukvård och sjukskrivning som blir följden. Den jämställda snöröjningen fick här alltså totalt motsatt effekt: de prioriterade grupperna drabbades värst.

En liten grupp som däremot verkar ha prioriterats är – cyklisterna. Det var förvisso inte många som vågade sig ut på två hjul under snöfallet och dagarna därefter, med undantag för en liten hård kärna av fullutrustade livsstilscyklister (som jag efter gjorda observationer under det att jag halkade mot jobbet bedömer bestod av dryga 90 procent män). Redan dagen efter snöfallet var plogningen av de centrala cykelstråken i full gång, på bekostnad av gångbanorna som lämnades oplogade med sina snömassor. Eller fick lite extra påfyllning från cykelbane-plogningen.

Uppenbarligen har alltså snöröjningen fungerat planenligt i just detta avseende – vilket innebär att politikerna här har ansett att de övervägande manliga cyklisterna varit viktigare än kvinnor, barn och äldre som fått kämpa vidare i decimeterdjupt snömodd och is på trottoarerna.

Tanken med denna prioritering är sannolikt att få fler att ta cykeln, som i Miljöpartiets värld är det magiska verktyg som kan råda bot på allt från trafikproblem till att rädda världen och skapa massor av nya jobb. Budskapet är tydligt: vill du kunna ta dig fram i Stockholm på vintern – börja cykla!

Allt detta får mig osökt att tänka på Trofim Lysenko, en sovjetisk genetiker som på 30-talet utvecklade en pseudovetenskaplig genetisk hypotes,  lysenkoismen, Denna gick i kortet ut på att förvärvade egenskaper kunde gå i arv. Man skulle därför kunna lära arter – och människor – att leva i en karg miljö. Vilket skulle innebära att man kunde ge en individ vissa egenskaper under livet, därefter skulle dessa egenskaper automatiskt föras vidare till avkomman. Vem som helst förstod ju att detta var total galenskap, men hypotesen passade utmärkt in i Stalins och bolsjevikernas dröm om den nya sovjetmänniskan, homo sovjeticus.

Lysenkoismen gjorde att all forskning kring genteknik förbjöds, och ledde några år senare till en total katastrof inom jordbruket, med massvält och död som följd, när Lysenko fick för sig att försöka uppfostra även spannmål till att klara sig utan vatten och gödning. Ändå skulle det dröja långt in på 60-talet innan denna pseudovetenskap slutligen övergavs.

Jag vågar dock påstå att Miljöpartiets nya klimatsmarta människa, homo cyklismus, sannolikt kommer att låta vänta på sig ett bra tag. Vi motsträviga drar istället på oss broddarna och pulsar vidare. Eller hoppas på regn.

Whoops, nu inser jag precis att jag drog en parallell till 30-talet. Ber om ursäkt för detta, men jag kunde inte låta bli.

(Och jag gjorde i alla fall inga jämförelser med Hitler…)

Intressant?

Fler om , , ,