Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: mars 2017

Om Berlins stora flygplatsfiasko – och varför politiska skrytprojekt ofta havererar

I Aftonbladets pappersupplaga idag.

Idag skriver jag i Aftonbladet om Europas just nu i särklass mest misslyckade infrastrukturprojekt – ett haveri som får Nya Karolinska att framstå närmast som ett under av kostnadskontroll. Möjligen är det det största och dyraste fiaskot i tysk efterkrigshistoria. En miljardrullning helt utom kontroll och som för alltid förstört ”Tysklandsbilden”, den som varit synonym med effektivitet och punktlighet.

BER, eller Berlin Brandenburg International Willy Brandt, är Berlins nya storflygplats och började byggas redan i mitten av 00-talet. Flygplatsen skulle enligt de ursprungliga planerna öppnas 2012, men byggfusk, en inkompetent ledning med politiker vid rodret och obefintlig styrning och kontroll gjorde att BER-bygget snabbt spårade ur. När säkerhetsinspektörerna stoppade allt våren 2012, bara några veckor före den planerade öppningen, var det inga småsaker de anmärkte på. 3.000 automatiska dörrar riskerade bli dödsfällor vid en brand. Och brandskyddet – ja det fungerade över huvud taget inte. Totala antalet fel som upptäcktes uppgick till 150.000, varav 85.000 av det allvarligare slaget.

Sex år senare kämpar Berlins flygplatsbolag med att rensa upp i det havererade projektet, och ingen vet när flygplatsen öppnar. Eller om det nånsin kommer att ske.

Eftersom utrymmet i papperstidningen är begränsat, var jag dessvärre tvungen att välja bort flera vinklar – framför allt  frågan varför det verkar bli allt vanligare att stora, offentligfinansierade projekt i mångmiljardklasen drar över budget. Det  är ju inte ovanligt att slutnotan landar på mångdubbelt mer än de ursprungliga kalkylerna.

Svaret är helt enkelt att politikerna – som håller i pengarna – är rädda för att avslöja de verkliga kostnaderna för sina hjärteprojekt, som de oftast investerat tid och personlig prestige i att baxa fram till beslut. Med begränsade budgetar blir gigantiska notor för nya vägprojekt eller konserthallar sällan populära hos skattebetalarna när de ställs mot övriga välfärdsåtaganden.

Därför blir det allt viktigare att frisera eller på andra sätt hålla ner kostnaderna så mycket som möjligt för att kunna klubba igenom besluten utan att väljare eller medier gör uppror.

Der Spiegel bekräftar i en granskning av de senare årens misslyckade tyska mastodontprojekt att det gånger faktiskt är medvetet felaktiga kalkyler som ligger bakom haverierna. Werner Rothengatter, forskare vid Karlsruhes tekniska institut, har studerat ett antal större offentliga byggprojekt runt om i världen och menar att samma mönster upprepar sig i alla västliga demokratier. Nämligen att politikerna har en tendens att aktivt mörka de faktiska kostnaderna för sina jätteprojekt.

”De som gör ärliga kostnadsestimat från början, har små chanser att driva igenom sina planer”, hävdar Rothengatter.

En annan förklaring till haverierna är vad som hände i BER-projektet: att politiker sätter sig själva i ledningen för styrgrupper utan att ha den expertis som krävs för att driva stora och komplicerade byggprojekt. De är glada amatörer, men tror ändå att de ska kunna hålla nere kostnaderna, jämfört med att hyra in externa experter för jobbet.

Inför BER:s byggstart, bjöd flygplatsbolaget in ett antal  privata entreprenörer – som återkom med offerter som var upp till 70 procent högre än de 620 miljoner Euro som det gemensamma flygplatsbolaget (ägt av staden Berlin, delstatsparlamentet i Brandenbudg och den tyska federala regeringen) var berett att betala. Det hela slutade med att politikerna beslutade att själva driva projektet.

Och nu är kostnaden enbart för terminalbyggnaden uppe i 1,2 miljarder Euro…

Lärdomen av detta är att politiker sällan eller aldrig är bra på att driva vare sig företag eller stora projekt. Precis som de oftast saknar tillräcklig kunskap om energimarknaden – eller är lämpade att besluta om hur AP-fondernas pengar ska investeras. Bara för att ta några exempel på områden där lockelsen att ge sig in och reglera har varit stor, med förödande konsekvenser.

But quality, cry once är en lärdom som många borde ta till sig.

Intressant?

Fler om , , ,

En svans söker sitt troll

Ett av de allra mest tröttsamma mediebråken – som återkommit med allt tätare mellanrum på senare år – är den som vi kan kalla för svansdebatten. Det vill säga att klaga på att Twitter- och Facebookdebattörer (framför allt på den högra sidan av planhalvan) omger sig med en hatsvans, en samling minioner som de lustfyllt bussar på sina meningsmotståndare. Att notera är att flertalet av dessa följare i dessa påstådda trollarmé sällan har valts av debattören själv – eftersom framför allt Twitter är en i grunden öppen publiceringsplattform, kan man välja att följa vem som helst som inte har en låst profil. Men i den uppskruvade och polariserade debatt som uppstått – driven framför allt av politiker och ledarskribenter – behandlas påfallande ofta den enskilde twittraren som ansvarig utgivare, med ett personligt ansvar för var och en som följer vederbörande.

Hanif Bali, moderaternas egen enfant terrible, står i en klass för sig själv i grenen svansmatning – om man ska döma av hans ideologiska och mediala antagonister. Ingen har mer än han retat  upp sina politiska motståndare – så till den grad att de upprepade gånger krävt att moderatledaren Anna Kinberg Batra ska sätta munkavle på honom, eller allra helst ge honom sparken. Nu senast hände det efter Balis ironiska men för all del ganska plumpa påhopp på journalisten Alexandra Pascalidou. Dramat följer nedan, i starkt förkortad form.

Till bilden hör givetvis att Pascalidous arbetsgivare Sveriges radio tidigare stämplat Bali – tillsammans med GP:s Alice Teodorescu – som ”husblatte” och ”rasförrädare”, utan något synbart intresse för saken hos SR-ledningen .

Svansen kan ju förstås lika gärna uppfattas som  fans, en hejaklack eller folk i allmänhet som är av samma åsikt som twittraren, men som uttrycker sig mer eller mindre rumsrent i en diskussion. Men oavsett vem som nu hatar eller matar trollen är debatten ett av de mest talande exemplen på hur samtalet på Twitter – som blivit alla makthavares egen lilla ekobubbla – förändrats i grunden. Och knappast till det bättre.

Givetvis styrs uppfattningen av tonen i sociala medier i hög grad av vilka man följer, men mitt allmänna intryck är att det så kallade  ”samtalet” på Twitter hamnat allt mer på undantag. Det har istället ersatts av hermetiskt slutna åsiktsbubblor, dit inget syre når in. Polariseringen tilltar, liksom bråken, och att blockera följare som uppfattas som irriterande eller efterhängsna har blivit allt vanligare. Att folk känner sig kränkta av meningsmotståndares ståndpunkter och/eller hens följare har blivit mer regel än undantag.

Under de nio år jag varit med på Twitter, har jag själv bevittna hur det degenererat. Idag går det knappast att röra sig utan att trampa på ömma tår och en allmän stridsberedskap  och bråksugenhet gör att det dagligen utbryter fullskaliga krig – oftast kring saker som i vanliga fall skulle uppfattas som fullkomligt normala. Till exempel att en polis som griper och håller fast en brottsling inte behöver riskera att bli kallad för rasist.

Visst är det ironiskt. Vi har aldrig haft så lätt att diskutera, utbyta åsikter och nå ut till varandra. Men istället blockeras diskussioner hejvilt och allt färre lyssnar på några argument som kommer utifrån den egna bubblan. Och paradoxalt nog är det medietränat folk – ledarskribenter, jurister, politiker, pr-proffs och höga tjänstemän, alltså de som borde vara experter på att kommunicera – som går i bräschen för att få folk att hålla käft, som blir kränkta och blockerar konton till höger och vänster när så inte sker.

Begreppet att  ”ta ansvar för sin svans” stötte jag på första gången för snart två år sedan om jag minns rätt, så det är ju ingen alldeles ny företeelse. Men i takt med att tonläget blivit allt högre, har det blivit vanligt att hänvisa till just hatsvansen i syfte att få tyst på en meningsmotståndare. Numera tänker man till en extra gång innan man drar iväg en lite smålustig eller syrlig tweet – missuppfattas den eller gillas av fel person vet man nämligen aldrig vad som händer. Kanske startar man ett drev utan att ha planerat det, varpå den upplevt kränkte ping-golar chefen med ifrågasättande om det verkligen passar sig att en anställd på företag X eller myndighet Y verkligen agerar på detta sätt.

Vad det hela handlar om i grunden är inget annat än det gamla guilt by association. Alltså uppfattningen att ifall en sverigedemokrat gillar något jag skriver om, så har jag ju i någon mån samma värdegrund med SD. Kanske är jag till och med SD:are och nazist-facsist-rasist utan att veta om det? Ingen rök utan eld, etc.

Eller hur?

Det är det här som sker även i svansdebatten. När någon inte lyckas beslå sin antagonist med egentliga felaktigheter – eller att de uppträder hatiskt – blir strategin att raskt gå över till att klaga på svansen. Den vars hat tvingar debattören att inleda diverse  blockeringsoperationer – men först efter att ha tagit några smaskiga skärmdumpar för världen att förfasas över.

Det miljöpartistiska kommunalrådet i Malmö, Nils Karlsson, a.k.a Filosofen Nils (för övrigt en av dem jag följer med stor behållning på Twitter) propagerar för en hög nivå av… låt oss kalla det svanskupering. Jag håller inte med honom i sak, men hans argument för varför debattörer är skyldiga att ta ansvar även för sina följare är värda att ta till sig.

Ja, som sagt. Det går givetvis att hitta ett flertal invändningar mot denna tanketråd. Här är några:

  1. Det är stor skillnad på att argumentera i en debatt, om än med hårda ord, och ägna sig åt uppvigling (vilket flertalet kända despoter gjort genom tiderna). Hitler-analogier är förvisso alltid kul att plocka fram, men svansproblemet handlar i mycket liten utsträckning om att folk medvetet uppviglar sina följare i sociala medier.
  2. Uppvigling är dessutom straffbart – vilket det däremot inte är att uppvisa en hög nivå av rövhatteri i en diskussion.
  3. Eftersom Twitter är en öppen plattform, och vem som helst av alla de miljarder som har tillgång till internet runt om i världen i teorin kan läsa och kommentera det som skrivs, blir det av lätt insedda skäl omöjligt att ta ansvar för alla som kastar sig in i en diskussion. Twitter är inte och har aldrig varit tänkt som ett publicistiskt verktyg. Det finns förvisso inställningar som gör att man kan dölja inlägg för alla utom dem som följer en, men det går liksom emot hela idén med Twitter som en öppen plattform.
  4. Om man ska tvingas ta hänsyn till hur alla eventuellt kan reagera – och ta personligt ansvar för detta – blir det dessvärre inte mycket skrivet alls. Rädslan för hur svansen kan tänkas reagera blir i så fall en effektiv munkavle för nästan alla debatter inom kontroversiella ämnen. En självcensur som på sikt riskerar driva bort alla utom de mest fanatiska. Alltså trollen och hatarna.

För inte så många år sedan, när jag var nybakad journalist och internet inte fanns, ansågs det allmänt att offentliga personer fick tåla mer än så kallat vanligt folk. Politiker, kändisar och andra som rörde sig i offentlighetens parnass – och kanske till och med avlönades av skattebetalarna – fick helt enkelt finna sig i att utstå en omildare behandling än en  sjukpensionär som skrivit en insändare med tveksam värdegrund.

Idag är det nästan tvärtom. Den infantila allmänheten beskrivs allt oftare som lågpannade nättroll och rasister, inte sällan av de folkvalda som de avlönar. Och värst är det som sagt på Twitter, där ingen nånsin längre verkar kunna mötas i ett seriöst och lågmält samtal.

Låt oss nu gå tillbaka ett år i tiden, när Aftonbladet skrev om hur Martina Haags senaste bok ”Det är något som inte stämmer” inspirerat en svartsjuk kvinna till mordförsök på exmannens flickvän. Enligt gängse praxis i sociala medier innebär detta alltså att Haag är indirekt ansvarig för detta, eftersom hennes fans – eller hatsvans som de numera kallas – utförde dådet.

Alla förstår ju hur galet resonemanget är och varthän det skulle leda i sin förlängning. Det vi kallar konsekvensneutralitet blir ett minne blott ifall konsten – och journalistiken – ska avtvingas totalansvar för vad enskilda människor kan inspireras  att hitta på.

Ändå är det vad som sker, så gott som dagligen, i sociala medier.

Vill vi verkligen ha det så? Och vad hände med det vi brukade kalla för skinn på näsan?

Intressant?

Fler om , , , , ,

Lite systemkollaps har väl ingen dött av

Medan vi är fullt upptagna av frågan om vi kommunicerar rätt Sverigebild – och om no go-zoner verkligen är en adekvat term för att beskriva bostadsområden där bilar eldas upp och polis och blåljuspersonal jagas på flykten – har skakningar börjat märkas på undre däck. Lite mera exakt i de småländska skogarna, där en liten systemkollaps just nu utspelar sig helt nästan helt i skuggan av samtidens stora frågor  (det vill säga dagliga ingående analyser av Donald Trumps tal).

Det som händer i Hultsfred borde dock få både regering och riksdagspartier i Stockholm att lägga pannorna i djupa veck. För i all stillhet har kommunen på egen hand beslutat sig för att ”stänga gränsen” och införa vad som i praktiken är ett totalstopp för flyktingar.

Bakgrunden är att Hultsfred, styrt av Centern i samarbete med en koalition bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet, under en lång rad av år tagit emot ett stort antal flyktingar. Dessutom hyr Migrationsverket här 1300 bostäder åt flyktingar – lägenheter som kommunen krävt att verket lämnar tillbaka, hittills utan resultat. Detta är en orsak til att många av flyktingarna blivit kvar på den lilla orten med 15.000 invånare, en annan är att inflyttningen varit omfattande av nyanlända med uppehållstillstånd som ordnat bostad på egen hand genom den hårt kritiserade ebo-lagen.

Kommunen har hamnat i ett allt mer ansträngt läge, och den ökade pressen på skola, vård och andra välfärdssektorer har till slut blivit ohållbar. Redan i fjol slog Hultsfred larm om att kommunen inte klarade att ta emot fler, och flaggade för att man kunde hamna i ett akut läge.

Några dagar innan julafton fattade kommunen sitt drastiska beslut: Ingen nyanländ som beviljats uppehållstillstånd ska vilja flytta till Hultsfred. Den som ändå gör det får ett kortfattat brev på svenska, engelska och arabiska där det framgår att ingen ekonomisk hjälp kommer att finnas på åtminstone ett halvår. Inga nya bidragsansökningar kommer att behandlas under denna tid.

Budskapet i brevet var ”kom inte hit utan välj någon av Sveriges 289 andra kommuner”.

– Vi pratar om att stänga vår gräns, som Sverige gjorde, förklarade Hultsfreds socialchef Ann-Gret Silén i en DN-intervju.

Möjligen var det inte så många som trodde på Hultsfred skulle göra allvar av sitt hot. Kanske har de inte tagit beskedet om att det är stopp för utbetalningar på allvar. Det hade i alla fall inte den Sheko Biro, nyanländ flykting från Syrien, som intervjuades av Sveriges radio i förra veckan.

”Det var verkligen ett misstag att flytta till Hultsfred”, säger han.

Biro  hade hittat en tvåa till sig och familjen efter ett och halvt år på asylboende, men hade ingen aning om att han skulle nekas försörjningsstöd. Nu har han inte pengar vare sig till hyra, blöjor eller mat, det enda familjen får är matkassar som frivilliga hos Civilförsvarsförbundet i Hultsfred delar ut.

Symbolpolitiken är solklar: flytta någon annanstans, det är fullt här.

Det som händer i Hultsfred är också en bild av Sverige, som även om den fått betydligt mindre spridning än vad som sker i Rinkeeby, Husby och andra utsatta områden närmare huvudstaden, kan få minst lika stora konsekvenser.

Skulden för denna lokala systemkollaps (för det är det ju trots allt)  ligger hos regeringen – det är den som har övergripande ansvar för Sveriges migrationspolitik. Men notan för kostnaderna betalar staten under en högst begränsad period. Efter beviljat uppehållstillstånd står staten för kostnaden för nyanlända endast under en etableringsperiod på två år. Sedan är det kommunerna  (inte sällan i avfolkningsbygd) som får bära det tunga ansvaret för att ordna med skola, omsorg och ekonomiskt stöd åt nyanlända och deras familjer, i de fall där de inte lyckas skaffa sig egen försörjning. Vilket dessvärre är undantag snarare än regel,  något som integrationskoordinatorn Jim Frölander lite lakoniskt konstaterade för Aftobladets Peter Kadhammar i reportageserien Jakten på arbete förra året.

”Vet du hur många av våra nyanlända som behövde socialhjälp när de var klara med etableringsfasen, det vill säga när de teoretiskt skulle vara redo att gå ut på arbetsmarknaden? 98 procent. Men det är inget unikt för Filipstad. Så är det i hela Sverige”.

2006 var kommunens budget för socialhjälp fem miljoner. Förra året var den 25 miljoner och på väg mot 30. Men vi bromsade utgifterna genom att få in de nyanlända i jobb, säger han.
”Vi har fått ner antalet socialbidragstagare till 90 procent”, säger Frölander.

Det blir alltså de allt färre invånarna i arbetsför ålder i små avfolkningsorter som får ta smällen för statens misslyckade  integrations- och arbetsmarknadspolitik. Hultsfred och andra små kommuner i glesbygd – där det fortfarande går att hitta lediga bostäder – har hamnat i ett ohållbart läge. De förhållandevis billiga lägenheterna blir attraktiva att bosätta sig i för att bidragen räcker längre – inte för att det finns några jobb att söka på orten.

Ställd inför denna situation har tystnaden från centralt politiskt varit öronbedövande. Trots allt är ju det som utspelar sig i Hultsfred inget mindre än ett lokalt uppror mot centralmakten, men från socialminister Ylva Johansson och regeringshåll hörs inte ett knyst. Fast vad ska hon göra? Att beordra de lokala socialsekreterarna att jobba övertid (stoppet motiveras med att den höga belastningen innebär ett arbetsmiljöproblem) vore ministerstyre. Och varken kommun eller regering klarar att snabbt ragga fram nya socialsekreterare, ett yrke där det råder stor brist redan tidigare.

Analysen som görs i Rosenbad är  sannolikt att det är bättre att lokala välfärdssystem havererar lite här och där än att problemen kletar av sig på regeringen.

Lite systemkollapser får man helt enkelt acceptera.

Det viktigaste är ju att det inte hotar Sverigebilden – eller hamnar hos Fox News.

Intressant?

Fler om , ,

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: