Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Bostadspolitik 2017: Gör det först omöjligt att låna och elda sedan på bobubblan med huvudlös politik

Lägenheter i Tensta i norra Stockholm, byggda under det så kallade miljonprogrammet på 60- och 70-talet. Av Holger.Ellgaard – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7251606

Förra helgen beslutade Malmö stad att avbryta sina köp av bostadsrätter för att ordna boende åt nyanlända. Det meddelade s-kommunalrådet Karin Stjärnfeldt Jammeh meddela, och i en kommentar till beslutet förklarade hon att det var en följd av att lägenhetspriserna det senaste året stigit med hela 19 procent. Enligt kommunalrådet har det därför blivit för dyrt att ordna boendet för nyanlända, som fått kommunplacering i Malmö , på detta sätt.

Sannolikt drar många BRF-ägare i Malmö nu en lättnadens suck, då följderna av att ha kommunen som bostadsrättsägare visat sig kunnat få närmast katastrofala följder i händelse av att de utplacerade hyresgästerna skulle missköta sig eller i värsta fall sätta eld på sin lägenhet. I det senare fallet får nämligen övriga boende stå för självrisken på ett par hundra tusen kronor.

Samtidigt visar beslutet och Jammehs uttalande en närmast osannolik brist på markkontakt och avsaknad av förstående för ekonomiska sammanhang. Kommunalrådet verkar nämligen inte koppla någon del av den rekordstora prisuppgången till hennes egen och den styrande majoritetens elefantliknande inklampande på borättsmarknaden.

Genom att aggressivt intervenera på marknaden – mäklare har fått i uppdrag av kommunen att ”dammsuga marknaden på bostadsrätter” – har såg många som var åttonde enrummare köpts av Malmö stad sedan förra sommaren. Det behövs  ingen expertanalys för att inse att en avsevärd del av prisuppgången drivits på av kommunen själv. En stor aktör, utan finansiella begränsningar (skattebetalarna har bara att skjuta till penagr ifall det uppstår underskott) kan ge sig in i budstriden utan att behöva invänta bankens godkännande.

”Jag kan konkurrera med att jag inte behöver vänta på lån och att vi i princip kan tillträda på dagen”, sa Ralph Vernbecker,  ansvarig för Malmö stads bostadsrättsköp, i en intervju med Sydsvenskan i april i fjol.

Exakt hur mycket stadens köpfest med skattebetalarnas pengar har påverkat prisnivån på lägenheter just i Malmö är naturligtvis svårt att avgöra – det finns ju en underliggande priskurva som inte är helt enkel att separera från påverkansfaktorer som Malmö stads budstrid mot de egna medborgarna. Men ATT det har haft en påverkan varnade de stora mäklarfirmorna för redan förra sommaren.

Trenden med att ge sig ut på den öppna marknaden och ”dammsuga” upp bostadsrätter till nyanlända är inte heller begränsad till Malmö. I Vallentuna har var tredje lägenhet som sålts köpts av kommunen, och hittills har 20 kommuner valt att köpa lägenheter på den öppna marknaden för att kunna erbjuda boende till nyanlända. Ytterligare 30 planerar att göra så under innevarande år.

Vissa ekonomer går så långt som att hävda att effekterna av amorteringskravet, som politikerna röstade igenom och införde förra sommaren i syfte att kyla ner den glödheta borättsmarknaden, i princip helt har upphävts – på grund av kommunernas inklampande på marknaden.

Nere på marknivå, fjärran från de hermetiskt tillslutna bubblor som uppenbart finns i Malmö stadshus, drabbas så kallat vanligt folk hårt. Det blir nu ännu svårare för den som står utan lägenhet att ordna sitt boende. Bankernas amorteringskrav gör att allt fler får nobben på sina låneansökningar. En normal två- eller trerummare i Stockholms kranskommuner och närförorter är numera något som inget par med normala inkomster – till exempel en polis och en undersköterska – kan köpa, ifall de inte har en halvmiljon eller mer sparat och kan plugga in som bottenlån.

Samtidigt har samma politiker ordnat det hela så fint så att marknaden för hyreslägenheter också är stängd för alla med mindre än 10-12 år i bostadskön i stora delar av storstaderna. Förr i tiden fanns det ju oftast möjlighet att få en liten, billig lägenhet i de så kallade miljonprogramsområdena – men den vägen in på marknaden är mer eller mindre stängd. Och även här är det följderna av migrationen som sätter käppar i hjulen.

Det är nämligen i dessa områden, som redan tidigare har en stor invandrarbefolkning, som de allra flesta asylsökande eller nyanlända som fått uppehållstillstånd hamnar. Många utnyttjar den så kallade Ebo-lagen, som får till följd att många flyttar in hos sina landsmän eller släktingar, med en galopperande trångboddhet som följd.

Men i vissa fall används andrahandsuthyrning även som ett sätt att tjäna pengar för den organiserade brottsligheten. Gränspolisen vittnar om att de hittat lägenheter där upp till 50  papperslösa bott på madrasser, till och med på balkongerna. Den som står för kontraktet  tjänar stora summor på verksamheten, medan lägenheterna som de använder för att berika sig aldrig kommer ut på marknaden.

Detta var en utveckling som Boverket varnade för i en rapport från hösten 2015. Den gjordes alltså före den stora flyktingströmmen som ledde fram till att S/MP-regeringen tvingades dra i nödbromsen och införa id- och gränskontroller mot grannländerna. Den har dock fått väldigt lite uppmärksamhet, – det är bara Hyresgästföreningens Hem & Hyra som skrivit om den – och man kan fundera på varför intresset varit så svalt. Innehållet är nämligen av en sådan karaktär att det borde få de flesta politiker att ligga sömnlösa om nätterna; det som beskrivs är framväxten av ett enormt skuggsamhälle – exakt det som Expressens Anna Dahlberg uppmärksammar i dagens ledare – till synes helt utan synbart intresse från vare sig politiker, myndigheter eller bostadsbolag. Ur rapporten:

Handel med kontrakt och otillåten andrahandsuthyrning
Trycket från alla bostadssökande som ständigt flyttar in förvärrar bostadsbristen. Det tar 4–5 år att köa sig till en lägenhet på Boplats Göteborg. I Angered köar ca 10 000–15 000 personer för att få en lägenhet. I centrala Angered söker 2 000 personer lägenhet. Det sliter hårt på människor att inte ha ett ordnat boende under flera år. Därför finns en växande svart marknad med personer som tjänar pengar på att ”förmedla” bostäder på den svarta marknaden. Det finns också en ”tyst kunskap” om hur man kan tjäna pengar på bostadsbristen.

Svarthandel med hyreskontrakt innebär att det går att köpa lägenhetskontrakt; de summor som nämns i intervjuerna är att ett förstahandskontrakt i någon av de tre stadsdelarna kostar mellan 100.000 och 150.000 kronor.

Ett annat växande problem är den olovliga andrahandsuthyrningen. Utan hyresvärdarnas tillstånd säljs kontrakt till nyanlända och lägenheterna hyrs sedan i andra eller tredje hand till ockerhyror. Det kan också finnas flera andrahandskontrakt för samma lägenhet. Den som olovligt hyr ut en hyreslägenhet kan därför tjäna mycket pengar.

Ett andrahandskontrakt går att köpa för runt 50.000–100.000 kronor, och om den verkliga månadshyran är 4.700 kronor kan andrahandshyresgästen få betala 8.500 kronor per månad – ett belopp som ligger i paritet med socialtjänstens takbelopp för vad en lägenhet maximalt får kosta enligt bidragsnormen för försörjningsstöd. Utöver det får andrahandshyresgästen ofta betala en deposition på lägenheten som kan uppgå till 50 000 kronor, vilken socialtjänsten går in och betalar.

Folk som flyttar säger i allmänhet inte upp sina hyreskontrakt utan lägenheterna hamnar på den svarta marknaden. Ungdomar anmäls till bostadskön och när de blir myndiga får de en lägenhet som sedan hyrs sedan ut i andra hand.

Det berättas att en och samma lägenhet kan inbringa upp till fyra månadshyror. På pappret ser det ut som om familjen hyr en lägenhet men i själv verket hyr de bara ett rum medan andra familjer hyr andra rum i samma lägenhet. En del personer har förstahandskontrakt på lägenheter hos flera kommunala bostadsbolag fast de själva inte bor i någon av lägenheterna. Mellan 10 och 15 procent av alla hyresrätter uppskattas vara olovliga andrahandskontrakt, och det kan finnas så många som 300 olovliga andrahandskontrakt i en enskild stadsdel.

Tidigare begärde Socialtjänsten att bostadsbolagen skulle godkänna andrahandskontrakt men det gör man inte längre. Därmed kan flera hushåll få försörjningsstöd fast de inte har godkända hyresavtal. Polisen vill sätta stopp för detta men det finns ett rättsfall som säger att socialtjänsten i första hand ska se till klientens behov av bostad. Socialtjänsten uppfattar därför att det inte är förenligt med socialtjänstlagen att ifrågasätta om en person har ett godkänt andrahandskontrakt eller inte. Det innebär att en adress kan förekomma på flera olika andrahandskontrakt. Skulle man säga upp alla olovliga kontrakt så skulle det bli massbostadslöshet.

Socialtjänsten, som alltså är väl medveten om att flera av lägenheterna hyrs ut svart – och ibland alltså av den organiserade brottsligheten, betalar ändå för dem som bor där, eftersom det inte finns några alternativ. Därför är det kanske inte så förvånande att kötiderna i bostadskön ökar allra snabbast i det som kallas utanförskapsområden, som exempelvis Tensa och Rinkeby. Sedan 2011 har kötiderna i dessa och liknande fördubblats, vilket statistiken nedan från Stockholms bostadsförmedling visar.

Nu vill jag med detta givetvis inte säga att allt beror på att förorten styrs av en slags bostadsmaffia, men vad siffrorna pekar mot är dels att rörligheten på bostadsmarknaden har minskat avsevärt i dessa områden, dels att trångboddheten accelererat. Och svarthandeln har redan lett till ett flertal mord.

Detta, mina damer och herrar, är vad som kallas en triple whammy:

  1. Först gör politikerna – genom att medvetet underlåta att åtgärda de mer än 70 år gamla bristerna på den så kallade bostadsmarknaden – det omöjligt för människor med normala inkomster att låna till boende i storstadsområdena.
  2. Därefter stryper samma politiker genom beslut (eller frånvaro av beslut) möjligheten att skaffa en hyresrätt till rimligt pris utan att stå i kö i 10-15 år. Den som är tvungen att hitta en lösning snabbare hänvisas till andrahandsmarknaden – där snitthyran för en etta nu är över 10.000 i månaden –  eller till maffian…
  3. Till sist driver samma politiker upp priserna på bostadsmarknaden, genom att konkurrera ut dem som satsar sina sista slantar på att hitta någonstans att bo – med våra egna skattepengar.

Till sist kan man förstås undra hur lurade de som betalat bubbelpriser för sina lägenheter kommer att känna sig ifall priserna faller – något som inte alls är en omöjlighet nu när Malmöpolitikerna beslutat att upphöra med att dopa bostadsmarknaden. För precis som bland andra Cornucopia skrivit om beror inflyttningsnettot till storstäderna  i praktiken enbart på stor flykting- och anhöriginvandring. De som redan är etablerade på arbetsmarknaden och/eller redan har jobb flyttar istället ut från städerna. En slags white flight från en ohållbar marknad där den reglerade hyresmarknaden är stelfrusen och priserna på den fria ”marknaden” stänger ute alla utom dem som kunnat göra bostadskarriär och utan problem kan få loss runt halvmiljonen i kontanta medel.

Ibland funderar jag stillsamt på hur mycket det egentligen krävs för att folkligt uppror?

Intressant?

Fler om , , ,

  • Lars Åhlin

    Utmärkt att du lyfter denna fråga på nytt – den är gammal, men eftersom inga samhällsproblem någonsin blir lösta i Sverige nuförtiden så är den fortfarande aktuell.

    Har jag berättat om min idé om förbättrad integration? Såhär: 1. Slopa EBO-lagen och bosättningslagen. 2. Låt asylsökande bo kvar i asylboendena även efter det att de fått uppehållstillstånd (alternativt bygg nya förläggningar, helst i extrem glesbygd), 3. Bedriv undervisning i svenska språket och samhället samt viss yrkesutbildning i förläggningarna/boendena, och hjälp de boende att söka arbete (och därefter bostad) medan de bor kvar där. 4. Ändra folkbokföringslagen så att inflyttning i en kommun medges endast om den sökande kan visa på att han/hon klarar sin egen försörjning (utan bidrag) och har ett rimligt egenfinansierat boende klart. 5. Begränsa antalet asylansökningar ytterligare, i värsta fall i strid med flyktingkonventionen och skyddsgrundsdirektivet, och 6. Tillåt anhöriginvandring först när anknytningspersonen fått arbete och flyttat ut i samhället.

    Genom detta skapar man incitament för att den nyanlände att ”integrera sig”, stoppar tillväxten av skuggsamhällen, ger de som inte lyckas försörja sig själva en tillvaro som är säker och materiellt inte är sämre än den de flydde från samtidigt som de får incitament att så snart möjligt återvända till hemlandet (mha återvändarbidrag). Simsalabim!

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: