Det är fascinerande att skåda den ilska och frenesi med vilken världen reagerar mot Donald Trump, när han nu infriar sitt vallöfte att hoppa av det så kallade Parisavtalet. Alla, från världsledare till mindre högprofilerade politiker och miljöaktivister är eniga om att sveket från Trump innebär att vi inte bara dömer våra ofödda barn till en oundviklig klimatkollaps – det är dessutom dumt eftersom det enligt den samlade expertisen är väldigt lönsamt och gynnar framväxten av gröna jobb som mångdubbelt överstiger de stackars bakåtsträvande medelålders grottmän som råkar jobba i Appalachernas kolgruvor (alltså de som sägs ha röstat fram Trump).

DN går all-in.

Syn för sägen ger Dagens nyheters förstasida nu i morse. Mångsidigheten i rapporteringen består i att läsaren får ta del av ett stort antal röster som samstämmigt slår fast att Trump är en idiot och ett hot mot mänskligheten. Sveriges till synes enda klimatexpert, Johan Rockström, kommenterar hur dumt det är att bryta avtalet. DN:s vetenskapsreporter skriver krönika om vansinnet, och DN:s ledare späder på med lite fler argument för hur begåvningsutmanad Trump är som sviker klimatet. Inga avvikande uppfattningar får plats, ingen som säger emot.

För att förtydliga min ståndpunkt: Det är ingen överdrift att påstå att Doland Trump är en katastrof som ledare för världens mäktigaste nation. Hans osvikliga förmåga att trampa i klaver överallt, hans Twitter-tourettes parat med en högst ensidig faktainhämtning från konspirationssajter som Infowars är ett gigantiskt problem. Lägg till detta det uppenbara ointresset för Nato och Europas säkerhet och undfallenheten inför såväl Vladimir Putin som Mellanösterns värsta diktatorer, och vi har mer än tillräckligt att oroa oss för när det gäller Trumps presidentskap.

Men när det gäller Parisavtalet har han faktiskt en poäng. Få, allra minst klimatet, tjänar på avtalet – åtminstone inte om man utgår från de beräkningar som FN:s klimatpanel gjort avseende vilka  utsläppsminskningar som krävs för att nå tvågradersmålet vid seklets slut.

För som miljöekonomen Björn Lomborg  påpekat under flera års tid: Parisavtalet (som för övrigt är ett traktat, inget bindande avtal) är sannolikt världshistoriens dyraste sätt att åstadkomma i princip ingenting. Hans beräkningar, som visas i filmen nedan, visar att kostnaderna för att uppfylla avtalet blir enorma, 1.000 till 2.000 miljarder (1-2 biljoner kronor) årligen, för en i allt väsentligt försumbar utsläppsminskning.

Om och ifall samtliga länder uppfyller sina löften i avtalet till punkt och pricka, innebär det att temperaturökningen år 2100 bromsas in med 0,04 grader jämfört med att inte göra någonting alls. Eller  i klartext, det spelar ingen roll jämfört med att köra på som vanligt.

Lomborgs beräkningar (en studie vid amerikanska MIT har kommit fram till liknande slutsatser) visar att åtagandena i Parisavtalet når upp till endast en procent av det tvågradersmål som FN:s klimatpanel satt upp som ett krav för att hålla temperaturökningen i schack. Avtalet tar oss alltså bara en hundradel på vägen mot detta mål, och detta till en närmast ofattbar kostnad.

Som Matt Ridley skriver – det är ytterst förvånande att världens miljöaktivister ställt sig bakom och försvarar en uppgörelse så urvattnad och verkningslös som Parisavtalet.

Men det finns mer i allt detta, framför allt hur det så kallade avtalet kom till. Redan runt 2014 insåg UNFCCC (United Nations Framework Convention on Climate Change, organisationen bakom Kyoto- och senare klimatavtal) att det skulle bli omöjligt att få hundratals länder kring förhandlingsbordet att enas om gemensamma utsläppsminskningar. Lösningen, när förhandlarna insåg planerna på ett nytt Kyotoavtal var på väg att gå i stöpet, var att helt sonika frångå kraven på utsläppsminskningar i avtalsutkastet. Istället, inför Parismötet 2015, fick varje land på egen hand skriva ner vilka klimatåtaganden de kunde tänka sig att klara fram till 2030.

Detta innebar att länder som Kina och Indien kom undan med att lova att de skulle fortsätta ungefär som idag – genom att bygga ut sina industrier och kolkraftverk i ytterligare 10-15 år, och därmed öka utsläppen kraftigt fram till 2030, när de förväntades nå en topp. Så sent som i fjol deklarerade Kina att produktionen från koleldade kraftverk skulle komma att öka med 19 procent bara de närmaste åren, enligt landets energimyndighet.

Så Kina, som numera hyllas som miljöhjälte av både Angela Merkel och svenska medier, har alltså bara lovat en sak:  att mångdubbla sina utsläpp (som bland annat uppstår i den extremt smutsiga verksamhet som det innebär att utvinna råvaror till solpaneler, vindkraftverk och batterier). Och då ska man ha klart för sig att Kina redan står för en tredjedel av världens co2-utsläpp, mer än dubbelt så mycket som USA.

Klimatboven USA har sänkt sina utsläpp rekordmycket… (Källa: EIA)

…medan Tyskland ökat sina på senare år.

Men vänta, det kommer mer. För det som verkligen fått FN och politiker att gå i taket och anklaga USA för att svika klimatet, är inte bristen på  utsläppsminskningar i sig. I så fall hade de berömt USA, som sänkt sina CO2-utsläpp med 12 procent sedan 2006, medan Tyskland till och med ökat sina en aning (och Kina ska vi som sagt inte tala om).

Det som ligger i fatet är den så kallade klimatfonden, som FN inrättat för att transferera pengar från den rika, industrialiserade världen till världens utvecklingsländer. Pengarna är tänkta att betala för existerande och framtida skador från förväntade klimatförändringar samt satsningar på miljövänlig energi.

Och gissa vad? Jo Kina är det största av dessa så kallade utvecklingsländer. Vilket innebär att en avsevärd del av de 100 miljarder dollar (1000 miljarder kronor) årligen som Parisavtalets signaturer förbundit sig att betala in kommer att hamna just i Kina. (Något som mycket väl kan förklara premiärminister Li Keqiangs intensiva intresse för att få avtalet att överleva även utan Trump.)

Eftersom Kina fortfarande räknas som utvecklingsnation, innebär det att västvärlden har en så kallad klimatskuld gentemot landet, och därför ska bland annat EU-länderna, Storbritannien, Australien och framför allt USA betala ett avsevärt antal miljarder för att världens största utsläppsnation ska kunna bygga ut sin kolkraft ännu mer och på så sätt komma komma ifatt väst. Först när denna ”rättvisa” har uppnåtts, blir det tal om några utsläppsminskningar. Allt enligt avtal.

I en normal värld skulle såväl pressen som politiker rasa över denna bisarra fördelningspolitik, men när det gäller klimatet gäller inte normala förhållningssätt. Istället sparkar vi på Trump för att han säger som det är: att det är en usel deal att skicka miljarder till Kina för att landet ska få elda kol som om det inte fanns någon morgondag.

Nu mullras det i leden och det talas redan om revolution. Flera amerikanska delstater tänker göra uppror mot presidentens beslut, och EU-länderna och Kina har förklarat att de går vidare på egen hand. (Man får anta att dessa delstater och länder kanske inte är lika intresserade i att pytsa in ett par hundra miljarder extra i den där klimatfonden.)

Det tragiska här är ju att vi missar själva grundproblemet. För alla de 1000-tals miljarder som går till finansiera ett antal FN-organ och diverse mer eller mindre demokratiska stater i jakt på bidrag, skulle pengarna kunna satsas där de verkligen gjort nytta. Till exempel på forskning för att ta fram verkliga alternativ till dagens fossila bränslen.

Men istället för att ta frågan på det allvar som den förtjänar, väljer vi att rättfärdiga oss själva genom att håna och idiotförklara den tunnhårige mannen med de små händerna i Washington. Istället sluter vi upp i ett gemensamt upprop för att bränna ett oändligt antal miljarder på något som ändå bara är symbolpolitik.

Frågan man kan ställa sig är förstås om alla de politiker – som Margot Wallström – som nu unisont stämmer in i fördömandet egentligen vet vad de pratar om? Ifall de inte gör det är det ganska allvarligt, för i så fall de skrivit på ett avtal utan att veta vad som står i det. Och ännu värre är förstås det ifall Wallström och andra politiker faktiskt vet vad avtalet innebär – men blundar och bara spelar med i teatern.

Det brukar heta att i de blindas land är den enögde kung. Så är det utan tvekan i detta fall.

Sad.

Intressant?

Fler om , , ,