Friheten på internet är under attack –  såväl här som på andra sidan Atlanten där framför allt Facebook hamnat i skottlinjen för att ha låtit sig utnyttjas av såväl inhemsk som främmande makt för att påverka det amerikanska presidentvalet 2016. Här i Sverige har vi dock vår alldeles egenodlade internetdebatt, som karaktäriseras av att allt högre krav reses på att gallra i – eller rent utav censurera – den vildvuxna floran av otyglad information som huserar på nätet.

Makthavarnas ryggmärgsreflex har förvisso alltid varit att förhindra oönskad informationsspridning. Men vad som skiljer dagens flerfrontsattack mot framför allt sökjätten Google är dels att den siktar in sig på internets själva grundidé, alltså friheten att sprida information – även oönskad, moraliskt tveksam och direkt motbjudande sådan. Dels att makten får tung uppbackning av våra etablerade medier, som mer än några andra borde värna yttrandefriheten till varje pris.

Och det är knappast något tyst medgivande vi pratar om. Kraven är i princip att Google ska ta krafttag för att göra sig av med länkar till ”hatiskt” innehåll – oavsett om det bryter mot lagen eler inte. Tidningar som Expressen kräver alltså att världens största sökmotor ska börja förhandsgranska alla de hundratal biljoner sidor som idag indexeras och sluta länka till innehåll som av Expressen och andra svenska debattörer anses förgripligt. Ett exempel på anstötligt material är gamla nazistiska propagandafilmer som numera går att hitta på Youtube. Visst, många av dessa är fullkomligt vidriga i sin oförblommerade antisemitism – men ska även historiskt innehåll, som anses obehagligt, därmed förbjudas? Eller blir det bara särskilt utvalda historiker som tillåts att se dem?

Och framför allt, vem eller vilka ska besluta om vad som ska få vara kvar? Expressen? Staten? EU? Vad gör vi den dag som Turkiet och Iran kräver motsvarande, det vill säga om svenska Youtubekonton plötsligt anses bryta mot lag eller moralen i dessa länder? Kravet på att ta bort länkar kommer givetvis att utnyttas inte bara av dem med ypperlig moralisk hållning. Dessutom åtgärdar handlingen inte grundproblemet – materialet finns oftast kvar, Google visar ju bara hur verkligheten på internet ser ut.  Ett klassiskt exempel på att skjuta budbäraren.

På annat håll arbetar fem svenska mediekoncerner – däribland Bonnier, Schibsted och SVT, med att ta fram verktyg för att stoppa så kallat fejkade nyheter, ett begrepp som påfallande ofta inte definieras närmare (men som det däremot finns flera möjliga exempel på just hos DN och SVT.) Satsningen finansieras med 13,5 miljoner av den statliga forskningsstiftelsen Vinnova. Det är knappast någon avancerad gissning att verktyget inte kommer att appliceras på de egna kanalerna.

Kanske är det därför det varit påfallande tyst i etablerade medier om den aviserade förändringen av Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. Denna kommer bland annat att få till följd att endast ett godkänt journalistfrälse fritt får ta del av allmänna offentliga handlingar. Vanliga medborgare stoppas däremot från att begära ut exempelvis domar. Grundlagsförslaget, som ska klubbas i riksdagen under maj månad, stöds idag av samtliga riksdagspartier utom SD, och påminner i sin nuvarande konstruktion inte så lite om system hos repressiva regimer som Kina, Ryssland och Iran. Länder där en journalist är någon som behöver tillstånd från staten för att få verka.  Hur det är tänkt att denna certifiering av riktiga journalister ska gå till här i Sverige har ingen lyckats svara på. Inte heller vilket organ eller myndighet som får uppdraget eller under vilka omständigheter en sådan certifiering kan dras tillbaka. Begreppet ”journalist” har aldrig tidigare definierats i lag, något som nu måste till, enligt juristen Krister Thelin.

Förändringen sker på papperet i syfte att stoppa söktjänster som Lexbase, som utnyttjar systemet med utgivningsbevis för att runda Personuppgiftslagen. Men det är inte helt osannolikt att tro att inskränkningarna även kommer att användas för att strypa möjligheterna för fulmedier som Nyheter idag att verka fritt. Och vad händer med bloggare, som Johan Westerholm – eller nya medieröster som Kvartal med tidigare hyllade SR-journalisten Jörgen Huitfeldt vid rodret?

Men det slutar inte där. Längre fram väntar ytterligare inskränkningar av vad som blir tillåtet att granska. En ny lag om utlandsspioneri riskerar  innebära i det närmaste förbud för att publicera nyheter som kan skada Sveriges förhållande med främmande makt. Därmed kan vi säga hej då till avslöjanden som Saudiaffären, eller 80-talets Boforsskandal.

Vi behöver inte så särskilt många år tillbaka i tiden för att hitta exempel på där mediedebatten såg  annorlunda ut. Tidigare justitieministern Laila Freivalds avgick 2006 efter att det uppdagats att hon påverkat Sverigedemokraternas webbhotell att släcka partiets webbtidning, där de så kallade Mohammed-karikatyrerna publicerats. Att en politiker på detta sätt försökte begränsa  yttrandefriheten på nätet ansågs vid denna tid vara tillräckligt allvarligt för en motivera en KU-granskning.

Och så sent som 2014 tvingades Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson att panikpudla efter att ha förslagit ett förbud om anonymitet på internet. Alla bloggare skulle tvingas identifiera sig för att få skriva på nätet, tyckte hon då. Det blev ett herrans liv, inte bara bland internetaktivister utan även på de stora redaktionerna.

Idag är läget ett helt annat. När MP:s Peter Eriksson nu återkommer med krav på förbud mot anonyma Google- och Facebookkonton – alltså ett identifieringstvång för att få skriva på nätet – möts nyheten av en närmast kompakt tystnad. På de stora drakarna har knappast någon liberal ledarskribent ännu rasat mot en idé som idag endast praktiseras av totalitära stater. (Däremot finns det hopp i landsortspressen.)

Att vi står där vi gör idag, vill jag påstå är resultatet av ett allt mer urspårat och polariserat offentligt samtal. Samtidigt som medierna genom aktörer som Google, Facebook, Twitter och WordPress har demokratiserats – det är inte längre etablerade medier som ensamma sätter agendan  – har ribban för vad som kan och bör sägas sänkts. Hårda debatter, tuffa frågor och kritik mot makthavare avfärdas som drev eller personförföljelse. Det har till och med gått så långt att kritik mot artister stämplas som hat och hot. Det är alltså tonen i debatten som blir problemet, snarare än de framförda åsikterna i sig – vid sidan av  det allestädes påbjudna värnandet av Sverigebilden – som lägger grunden för ökad statlig repression av informationsspridningen.

Från regeringens – eller kanske ska man tala om politikerklassens – horisont är grundlagsändringarna lätta att förstå. I princip alla samhällssektorer har misskötts gravt under många års tid, och det råder nu kris i bostadspolitiken, försvaret, polisen, sjukvården, skolan, migrationen och integrationen för att bara nämna några politikområden. Men istället för att erkänna att man gjort bort sig, blir lösningen att försöka täppa till truten på sina kritiker. Sverigebilden igen.

För mediernas del handlar mycket om att de stora internetjättarna på allvar börjar hota de etablerade aktörerna, både när det gäller publik och annonspengar. Dessa hot måste till varje pris neutraliseras, även om det sker till priset av en repressiv lagstiftning och statlig kontroll över journalistkåren. I den allt tuffare konkurrensen om narrativet – det vill säga privilegiet att bestämma vinkel och berättelse – har etablerade medier och  politiker drivits in i armarna på varandra i en ohelig allians – ett slags politiskt-medialt komplex – som aldrig kan sluta väl.

Demokratin kommer förstås att överleva – men den löper stor risk att kuperas. Tyvärr till applåder från många som borde varit rasande istället.

So this is how liberty dies. With thunderous applause.
(Senator Palme Amidala i Star Wars: Episode III, i en kommentar till hur Sith-lorden och senatorn Palpatine valdes till envåldshärskare av ett jublande parlament.)

Fler om , , ,