And The Band Played On

Månad: mars 2020

Masstestning är enda någorlunda snabba vägen ur krisen

Ett av de största problemen med coronavirusutbrottet är att den statistik vi har inte är i närheten av att vara trovärdig. I Sverige testas sedan ett par veckor endast ett fåtal fall – de som läggs in på sjukhus med symptom – och därmed missar vi alla som går ute i samhället och bär runt på smittan, medvetet eller omedvetet. Det gör i sin tur att vi inte vet exakt hur dödligt viruset är och hur rädda vi egentligen ska vara. Denna osäkerhet skapar ångest och rädsla, och leder redan nu till att olika delar av landet ställs mot varandra i en uppflammande provinsialism som på allvar hotar sammanhållningen i Sverige.

Ett nästan lika stort problem är att om vi är sjuka eller har varit det och blivit friska hemma på egen hand, så vet vi inte ifall det varit covid-19 eller något annat. Alltså fortsätter de flesta som kanske redan haft sjukdomen att gå runt och vara livrädda fast de egentligen är immunusierade.

Om vi hade haft masstestning av sydkoreansk eller isländsk modell – något som nu även Norge kommer kommer att göra – blir det plötsligt möjligt att se vilka som har haft sjukdomen. Tänk om detta hade gjorts med personalen inom äldrevården, en sektor som mer och mer ser ut att kunna bli ett av de största riskområdena för smittspridning. Kommunernas äldrevård och hemtjänst bemannas ofta av unga människor som är ute i svängen och festar – och vittnesmål om äldre som möter 15-20 olika hemtjänstpersonal på en månad ger en fingervisning om var vi kommer att få den riktigt allvarliga smittspridningen om inget görs.

Med masstestning på plats hade detta inte varit ett problem. Den som inte har smittats kan gå och jobba jobba som vanligt, liksom den som redan haft sjukdomen. Medan de som bär på smittan kan fångas upp innan de för den vidare till de gamla och sjuka.

Alltså – vi skulle kunna sätta in åtgärderna där de behövs istället för att famla i mörkret som vi gör nu. Hjulen skulle kunna börja snurra igen i de flesta samhällssektorer. Men idag sätter vi alla i karantän istället för att inrikta sig på det fåtal som verkligen är sjuka eller behöver skyddas.

Detta är ohållbart i längden. Ju snabbare vi börjar med masstestning, desto snabbare kan vi ta oss ur det djupfrysta läge som vi befinner oss i. Sydkorea, Island och Norge har visat vägen – visst borde vi som ett av världens mest högteknologiska och bäst organiserade länder kunna göra detsamma?

Sedan finns det givetvis komplicerande faktorer som behöver hanteras. I avsaknad på ett effektivt vaccin kommer till exempel testerna att behöva göras regelbundet – framför allt hos vårdpersonal som inte tidigare haft covid-19.

Med masstestning i denna skala öppnar vi dessutom för en ny nivå av massövervakning. För den som är testad och ”godkänd” kommer ju att behöva kunna visa detta på något sätt.  Kommer vi att behöva ”legitimera” oss som smittofria framöver för att tillåtas resa till jobbet, till sommarstugan eller på semester? Kommer sjukdomshistorik – däribland immunitet för covid-19 men även andra sjukdomar – att komplettera de biometriska data som redan sparas om oss för snabb åtkomst av myndigheter runt om i världen? Kommer våra mobiler att fungera som elektroniska fotbojor när de kan användas för att se hur vi rör oss?

Det kan tyckas som science fiction, men i den dystopi som just nu utspelas runt omkring oss kommer vi förstås gladeligen att kasta de sista resterna av motstånd mot övervakningssamhället överbord. Och vi är snabbt på väg dit.

Men det är en senare fråga. Det är hög tid att besluta om inköp av tio miljoner testkit – och det borde ha gjorts igår.

Länkar:

Moderaterna vill ha masstester av corona

Is Our Fight Against Coronavirus Worse Than the Disease?

The U.S. faces two disastrous scenarios. There’s a third option

I den mörkaste av tider vill WWF att du ska släcka ljuset

Det börjar skymma utanför fönstret, och den sköna vårdagen övergår snart i natt. Just då vill Världsnaturfonden att vi ska få det ännu mörkare – klockan 20.30 är det nämligen dags för årets upplaga av Earth hour, då vi ska släcka ljusen hemma för att visa solidaritet med klimatet.

Aldrig tidigare i modern tid har en kampanj varit lika feltajmad, och jag förstår ärligt talat inte hur någon över huvud taget kan vara så monumentalt bortkopplad från människors verklighet att WWF trots den kris som världen går igenom ändå väljer att genomföra sitt ovärdiga spektakel. I skrivande stund sitter miljarder människor världen runt instängda i sina hem, ofta i lägenheter där stora familjer trängs tillsammans. Om det när något som alla behöver just nu är det ett ljus i coronanatten som sänkt sig över planeten. Istället vill WWF att de ska släcka lamporna och trängas i mörker under en timme.

Hur vågar de, för att låna ett känt uttryck från en framstående klimataktivist.

Men i Världsnaturfondens värld ses elproduktion som ett hot mot mänskligheten, eftersom den ger upphov till koldioxidutsläpp och därmed en uppvärming av planeten – något som kan leda till stora problem på 50-100 års sikt. Men oavsett hur stora eller små dessa problem kommer att bli, har vi ett annat och mycket större att förhålla oss till just i detta nu. Och i den riktiga världen, där antalet insjuknade i covid19 accelererar dag för dag, är en fungerande sjukvård med respiratorer och andra system skillnaden mellan liv och död för dem som drabbas hårdast. Alla denna sjukvårdsteknik kräver en säker och stabil tillgång på el, och just nu är det faktiskt ganska ointressant vilken energikälla som används. Och hade vi lyssnat på alla dessa stenrika miljöorganisationer som år efter år krävt att vi ska lägga ner såväl kärnkraft som all annan elproduktion som inte klassas som förnybar – alltså sol och vind – hade respiratorerna på sin höjd kunnat användas några timmar per dag.

Om WWF haft någon som helst fingertoppskänsla hade organisationen gjort årets Earth Hour till en manifestation för ljuset istället för mörkret och vädjat till alla om att tända allt – i hopp om en ljusnande framtid – istället för fortsatt mörker.

Det tänker i all fall jag själv göra ikväll.

 

I Gotsta Get Paid

Hur ska vi hålla hjulen rullande när det är punka på alla fyra och alla reservhjulen konfiskerats på vägen till Sverige? Se där något att fundera på så här en löneonsdag då de flesta av oss fortfarande får in påfyllning på bankkontot.

Däremot lär det bli betydligt svårare att festa till det för att fira löningen, nu när restauranger och krogar överges av rädsla för smittspridning. Och att hänga i en bar är ju dessutom förbjudet från och med igår.

Och även om det är en tillfällig kris vi nu ser finansiellt, funderar jag på om något över huvud taget kommer att bli sig likt när pandemin dragit förbi och vi börjar röja upp i spillrorna av ekonomin.

Jag vågar påstå att social distansering är något som har kommit för att stanna – inte minst för att flera företag har väldigt mycket att vinna på att slippa betala för dyra kontorslokaler, ofta centralt i våra storstäder. Själv gör jag, liksom mer än 90 procent av redaktionen, tidning från våra hemmakontor sedan drygt två veckor – och det går alldeles utmärkt. Är det någon som på fullt allvar tror att arbetsgivare inte drar lärdom av detta gigantiska experiment och tar chansen att krympa sina kostymer efter krisen? Att jobba hemifrån kan för flera yrken bli ett krav snarare än möjlighet, med allt vad det innebär när redan trångbodda också ska pressa in en ergonomisk arbetsplats.

Själv märker jag redan efter ett par veckor i soffor och framför köksbord hur ryggen börjar ta stryk. Efter coronakrisen lär naprapat bli ett bristyrke gissar jag.

Nåväl, det blir en senare fråga. Ut och konsumera nu, ni som har lön. Eller sitt åtminstone hemma och beställ. Många har det knapert och degen måste in.

Allt är Stockholmarnas fel

Jag har bott i huvudstaden större delen av de senaste 35 åren, även om jag aldrig själv skulle titulera mig stockholmare. Som hallänning skulle jag föredragit att ha fått bo kvar vid västerhavet, men jobbsituationen  tvingade mig att omlokalisera mig redan på 1980-talet.

Denna historia är knappast unik. Varje år flyttar det in tiotusentals från ”landsorten” till Stockholm, och räknar man på ett par generationer så har de allra flesta av huvudstadens cirka två miljoner invånare rötter från utanför regionen. Det går numera knappt en vecka mellan vädjandena från släktingar, bekanta och bekantas bekanta ute runt om i landet om att hjälpa till med boende eller lägenhet för en dotter/son/bekant som fått jobb i stan och snabbt måste hitta bostad.

Till skillnad från alla oss andra som behöver 20 år i bostadskö eller en lön i topp-vdklass för att ha råd att köpa något, alltså.

Nu vänder sig samma landsort mot oss, eftersom den så här långt drabbats förhållandevis lindrigt undan coronasmittan. ”Åk hem igen, ni får ingen vård” ylar skärgårdskommuner som vanligtvis lever gott på sina välbemedlade fritidsboende – flera av dem äldre. Hur nu en kommun skulle kunna styra regionens vårdresurser vet jag inte, men syftet är utan tvekan att skrämma bort storstadsborna.

I Jämtland riktas ilskan efter ett ökat antal smittade – naturligtvis – mot stockholmare, trots att alla vet det kommer skidturister från hela landet (inte minst från Halland, där fyra alpresenärer inom sjukvården nyligen smittade ner delar av akutpersonalen). Och hur många av alla dessa jävla stockholmare har kanske själva sina rötter i norra Sverige? Människor som flyttat till huvudstaden och därmed bidrar till trångboddhet, vårdkris, galopperande bostadspriser och dagligt krig i kollektivtrafiken. Det lär numera vara ovanligt att ens hitta någon genuint infödd stockholmare, som inte antingen flyttat in själv eller har föräldrar som gjort det.

Missförstå mig rätt. Jag tycker det är bedrövligt och hål i huvudet att åka till fjällen just nu – liksom till alla andra ställen där många trängs på liten yta och därmed riskerar att öka smittspridningen. Men det är lika galet oavsett vem som gör det.

Trots det blir ”Stockholmare” ett samlingsbegrepp på allt som uppfattas som fel i samtiden. Denna stigmatisering kommer sannolikt inte att gå obemärkt förbi.

Vad händer om Stockholm surnar till och stänger för nyinflyttning under ett par år? Fryser möjligheten att folkbokföra sig i regionen, med hänsyn till den ansträngda vårdsituationen? Stänger bostadskön för nya ansökningar och lägger begränsningar på vilka som får köpa fastigheter?

Det kanske låter som en dystopi, men med tanke på de inskränkningar som redan gjorts – och som möjligen ligger framför oss – skulle jag inte alls bli förvånad.

När Tony Soprano tar över Folkhälsomyndigheten

Det cirkulerar just nu en sammanställning av filmer där borgmästare runt om i Italien – framför allt i de södra delarna – tappar humöret på folk som vägrar följa karantänreglerna. Hysteriskt roligt, mitt i allt mörkret som råder just nu.

Framför allt uppskattar jag uppläxningen av alla som använder sina hundar som förevändning för att komma ut en stund. Som det sägs i filmklippet har det blivit vanligt att människor lånar hundar för att få lämna sina lägenheter. Med följden av att de stackars djuren blir helt slutkörda och faller ihop av utmattning…

Man kan konstatera att den syditalienska kommunikationen för att få folk att stanna hemma skiljer sig onekligen en del från vår egen lågmälda debatt. Som om Tony Soprano skulle bli chef för Folkhälsomyndigheten.

Döda män klär inte i rutigt

Det sägs vara extra viktigt att hålla ihop under kriser. Fast i den nuvarande ser det dessvärre ut att vara precis tvärtom. Vi ska hålla ihop – genom att vara isär, hålla oss undan och ha så stort avstånd till medmänniskorna som det över huvud taget är möjligt. Frågan är ju vad det gör med oss i längden, ifall den här pandemin blir långvarig och ett vaccin dröjer?

Redan nu ser vi också flera exempel på hur en slags lokal främlingsfientlighet breder ut sig. Svenskar är inte välkomna i Danmark, och stockholmarna förväntas att hålla sig borta från fritidshus och fjällen eftersom huvudstaden numera är den främsta smitthärden i landet. Och från utlandet nås vi av skräckberättelser om hur svenska familjer vräks från hotell, jagas iväg av lokalbefolkningen eller sätts i miserabla läger av rädsla för smitta.

I den glesbefolkade staden där jag nu varit i någon vecka är det förvisso svårt att inte hålla 1,5 meters avstånd till folk. Det är nästintill tomt vart man än går, ändå tar människor man möter på skogspromenaden vida cirklar förbi när vi möts på stigen.

Oavsett hur snabbt coronakrisen ebbar ut kommer detta att förbli sår för lång tid framöver. Vem vågar ta flyget till Spanien när det här är över? Varför köpa ett sommarboende i en kommun där man inte är välkommen? Och hur många kommer fortsätta att predika avstånd och åtskillnad, bara för säkerhets skull? Coronaviruset lär komma tillbaka, liksom andra pandemier.

En komplicerande faktor i det läge vi är i just nu är nyhetsflödet, där vi sedan ett par veckor utsatts för en formlig tsunami av dåliga nyheter, dygnet runt, varje minut. Det är inte konstigt om det framkallar en känsla av panik. Ändå, trots månader av rapportering, vet vi så pass lite om hur stor risken för att dö egentligen är. Siffrorna från Italien kan skrämma slag på vem som helst, men ifall det är som vissa experter tror – att uppemot 60 procent av befolkningen i de hårdast drabbade områdena redan har smittats – finns det fog för att tagga ner på krigsrubrikerna. Gårdagens tragiska italienska rekord, med nära 800 döda, omfattade dessutom samtliga dödsfall i landet alltså inte bara dem som avlidit i sviterna av covid-19. En ”vanlig” influensasäsong dör det till exempel 8000-12000 italienare, som Expressens korrespondent rapporterat. 

Detta inte på något sätt för att förringa allvaret i det virus som just nu driver ner världen i en djup recession. Men för att kunna försvara detta höga pris, krävs det rättvisande statistik som visar någorlunda hur stor fara vi egentligen utsätter oss för.

Virologiprofessor Niklas Arnberg som intervjuades i ”Malou efter tio”  i fredags, gjorde bedömningen att coronaviruset hade en dödlighet på runt 0,5 procent, det vill säga mer än dubbelt så högt som den vanliga säsongsinfluensan som har 0,1-0,2 procents fatalitet och skördar mellan 1000 och 2000 liv årligen i Sverige.

Om han har rätt, innebär det att gränsen mellan att panikstänga stora delar av samhället och därmed riskera en global depression med 40 procents arbetslöshet ligger nånstans mellan 0,2 och 0,5 procent. Ganska snart kommer politikerna att behöva ta ställning till exakt vad detta värde ska sättas till, misstänker jag.

Under tiden får jag sysselsätta mig bäst jag kan. Det får bli ytterligare en kylslagen långpromenad, mycket annat finns ju inte att göra numera. Och med tanke på att jag enbart i egenskap av man löper avsevärt högre risk att stryka med i sviterna av den kanske snabbast växande kinesiska exportprodukten genom tiderna, håller jag mig i avskildhet under överskådlig tid framöver.

Särskilt roligt är det inte.

 

 

Down incognito

Egentligen hade jag under största möjliga tystnad tänkt låta den här bloggen glida in i historien. Men i den hastigt uppkomna Coronakrisen som på bara några dagar fått samhället att gå från normalt till något slags förstadium av Mad Max, känner jag att det är viktigt att dokumentera dessa exceptionella dagar och månader. Om inte minst för barnens – och eftervärldens – skull. För när vi tittar tillbaka på denna dramatiska tid om kanske 20 år behövs varje röst.

Själv har jag sedan ett par veckor satt mig i egenvald karantän, främst eftersom jag har en så kallat ”underliggande sjukdom” som potentiellt skulle innebära slutet för mig om jag skulle bli smittad. Jag jobbar som vanligt, men mer än 60 mil från min arbetsplats – något som funkar oändligt mycket bättre än vad någon hade hoppats på. (Vilket givetvis kommer att påverka hur vi arbetar när utbrottet är över, att det funkar att ge ut en tidning med 90 procent av personalen som jobbar hemifrån kommer sannolikt att innebära att arbetsgivaren kommer att krympa lokalkostymen.)

Fast det har sina sidor med att fly storstaden för karantänen i provinserna. Framför allt den allt mer utbredda rädslan och animositeten mot storstadsbor i allmänhet, och Stockholmare i synnerhet. Själv har jag inte träffat en enda människa sedan jag kom hit för ett par veckor sedan, men jag skulle inte drömma om att berätta. Vem vet vilka reaktioner det skull utlösa? Högafflar, tjära och fjädrar?

Säkrast att fortsätta vara Down incognito, som Kip Winger så väl uttryckte det. Stay tuned.

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: