Egentligen hade jag under största möjliga tystnad tänkt låta den här bloggen glida in i historien. Men i den hastigt uppkomna Coronakrisen som på bara några dagar fått samhället att gå från normalt till något slags förstadium av Mad Max, känner jag att det är viktigt att dokumentera dessa exceptionella dagar och månader. Om inte minst för barnens – och eftervärldens – skull. För när vi tittar tillbaka på denna dramatiska tid om kanske 20 år behövs varje röst.

Själv har jag sedan ett par veckor satt mig i egenvald karantän, främst eftersom jag har en så kallat ”underliggande sjukdom” som potentiellt skulle innebära slutet för mig om jag skulle bli smittad. Jag jobbar som vanligt, men mer än 60 mil från min arbetsplats – något som funkar oändligt mycket bättre än vad någon hade hoppats på. (Vilket givetvis kommer att påverka hur vi arbetar när utbrottet är över, att det funkar att ge ut en tidning med 90 procent av personalen som jobbar hemifrån kommer sannolikt att innebära att arbetsgivaren kommer att krympa lokalkostymen.)

Fast det har sina sidor med att fly storstaden för karantänen i provinserna. Framför allt den allt mer utbredda rädslan och animositeten mot storstadsbor i allmänhet, och Stockholmare i synnerhet. Själv har jag inte träffat en enda människa sedan jag kom hit för ett par veckor sedan, men jag skulle inte drömma om att berätta. Vem vet vilka reaktioner det skull utlösa? Högafflar, tjära och fjädrar?

Säkrast att fortsätta vara Down incognito, som Kip Winger så väl uttryckte det. Stay tuned.

https://open.spotify.com/track/39l93RzPJUnps2f6OArBeH?si=NwS2zLYbTw-flX53RysM-w