Jag har bott i huvudstaden större delen av de senaste 35 åren, även om jag aldrig själv skulle titulera mig stockholmare. Som hallänning skulle jag föredragit att ha fått bo kvar vid västerhavet, men jobbsituationen  tvingade mig att omlokalisera mig redan på 1980-talet.

Denna historia är knappast unik. Varje år flyttar det in tiotusentals från ”landsorten” till Stockholm, och räknar man på ett par generationer så har de allra flesta av huvudstadens cirka två miljoner invånare rötter från utanför regionen. Det går numera knappt en vecka mellan vädjandena från släktingar, bekanta och bekantas bekanta ute runt om i landet om att hjälpa till med boende eller lägenhet för en dotter/son/bekant som fått jobb i stan och snabbt måste hitta bostad.

Till skillnad från alla oss andra som behöver 20 år i bostadskö eller en lön i topp-vdklass för att ha råd att köpa något, alltså.

Nu vänder sig samma landsort mot oss, eftersom den så här långt drabbats förhållandevis lindrigt undan coronasmittan. ”Åk hem igen, ni får ingen vård” ylar skärgårdskommuner som vanligtvis lever gott på sina välbemedlade fritidsboende – flera av dem äldre. Hur nu en kommun skulle kunna styra regionens vårdresurser vet jag inte, men syftet är utan tvekan att skrämma bort storstadsborna.

I Jämtland riktas ilskan efter ett ökat antal smittade – naturligtvis – mot stockholmare, trots att alla vet det kommer skidturister från hela landet (inte minst från Halland, där fyra alpresenärer inom sjukvården nyligen smittade ner delar av akutpersonalen). Och hur många av alla dessa jävla stockholmare har kanske själva sina rötter i norra Sverige? Människor som flyttat till huvudstaden och därmed bidrar till trångboddhet, vårdkris, galopperande bostadspriser och dagligt krig i kollektivtrafiken. Det lär numera vara ovanligt att ens hitta någon genuint infödd stockholmare, som inte antingen flyttat in själv eller har föräldrar som gjort det.

Missförstå mig rätt. Jag tycker det är bedrövligt och hål i huvudet att åka till fjällen just nu – liksom till alla andra ställen där många trängs på liten yta och därmed riskerar att öka smittspridningen. Men det är lika galet oavsett vem som gör det.

Trots det blir ”Stockholmare” ett samlingsbegrepp på allt som uppfattas som fel i samtiden. Denna stigmatisering kommer sannolikt inte att gå obemärkt förbi.

Vad händer om Stockholm surnar till och stänger för nyinflyttning under ett par år? Fryser möjligheten att folkbokföra sig i regionen, med hänsyn till den ansträngda vårdsituationen? Stänger bostadskön för nya ansökningar och lägger begränsningar på vilka som får köpa fastigheter?

Det kanske låter som en dystopi, men med tanke på de inskränkningar som redan gjorts – och som möjligen ligger framför oss – skulle jag inte alls bli förvånad.