Ett av de största problemen med coronavirusutbrottet är att den statistik vi har inte är i närheten av att vara trovärdig. I Sverige testas sedan ett par veckor endast ett fåtal fall – de som läggs in på sjukhus med symptom – och därmed missar vi alla som går ute i samhället och bär runt på smittan, medvetet eller omedvetet. Det gör i sin tur att vi inte vet exakt hur dödligt viruset är och hur rädda vi egentligen ska vara. Denna osäkerhet skapar ångest och rädsla, och leder redan nu till att olika delar av landet ställs mot varandra i en uppflammande provinsialism som på allvar hotar sammanhållningen i Sverige.

Ett nästan lika stort problem är att om vi är sjuka eller har varit det och blivit friska hemma på egen hand, så vet vi inte ifall det varit covid-19 eller något annat. Alltså fortsätter de flesta som kanske redan haft sjukdomen att gå runt och vara livrädda fast de egentligen är immunusierade.

Om vi hade haft masstestning av sydkoreansk eller isländsk modell – något som nu även Norge kommer kommer att göra – blir det plötsligt möjligt att se vilka som har haft sjukdomen. Tänk om detta hade gjorts med personalen inom äldrevården, en sektor som mer och mer ser ut att kunna bli ett av de största riskområdena för smittspridning. Kommunernas äldrevård och hemtjänst bemannas ofta av unga människor som är ute i svängen och festar – och vittnesmål om äldre som möter 15-20 olika hemtjänstpersonal på en månad ger en fingervisning om var vi kommer att få den riktigt allvarliga smittspridningen om inget görs.

Med masstestning på plats hade detta inte varit ett problem. Den som inte har smittats kan gå och jobba jobba som vanligt, liksom den som redan haft sjukdomen. Medan de som bär på smittan kan fångas upp innan de för den vidare till de gamla och sjuka.

Alltså – vi skulle kunna sätta in åtgärderna där de behövs istället för att famla i mörkret som vi gör nu. Hjulen skulle kunna börja snurra igen i de flesta samhällssektorer. Men idag sätter vi alla i karantän istället för att inrikta sig på det fåtal som verkligen är sjuka eller behöver skyddas.

Detta är ohållbart i längden. Ju snabbare vi börjar med masstestning, desto snabbare kan vi ta oss ur det djupfrysta läge som vi befinner oss i. Sydkorea, Island och Norge har visat vägen – visst borde vi som ett av världens mest högteknologiska och bäst organiserade länder kunna göra detsamma?

Sedan finns det givetvis komplicerande faktorer som behöver hanteras. I avsaknad på ett effektivt vaccin kommer till exempel testerna att behöva göras regelbundet – framför allt hos vårdpersonal som inte tidigare haft covid-19.

Med masstestning i denna skala öppnar vi dessutom för en ny nivå av massövervakning. För den som är testad och ”godkänd” kommer ju att behöva kunna visa detta på något sätt.  Kommer vi att behöva ”legitimera” oss som smittofria framöver för att tillåtas resa till jobbet, till sommarstugan eller på semester? Kommer sjukdomshistorik – däribland immunitet för covid-19 men även andra sjukdomar – att komplettera de biometriska data som redan sparas om oss för snabb åtkomst av myndigheter runt om i världen? Kommer våra mobiler att fungera som elektroniska fotbojor när de kan användas för att se hur vi rör oss?

Det kan tyckas som science fiction, men i den dystopi som just nu utspelas runt omkring oss kommer vi förstås gladeligen att kasta de sista resterna av motstånd mot övervakningssamhället överbord. Och vi är snabbt på väg dit.

Men det är en senare fråga. Det är hög tid att besluta om inköp av tio miljoner testkit – och det borde ha gjorts igår.

Länkar:

Moderaterna vill ha masstester av corona

Is Our Fight Against Coronavirus Worse Than the Disease?

The U.S. faces two disastrous scenarios. There’s a third option