Det har nu gått en dryg vecka sedan Sverige skrotade (nästan) alla covidrestriktioner, och det har gått påfallande snabbt för en någorlunda normal vardag att återvända, även om det dröjer sig kvar en del skyltar om avstånd och vissa butiker har lite svårt att helt släppa distansmarkeringar och maxantal. Men på det stora hela verkar covidpandemin hos allmänheten försvunnit från radarn.

Det har också gått snart två sedan jag placerade bloggen i dvala. Det sammanföll med att jag skickades hem från jobbet för att distansarbeta – något jag fortsatte med i nära ett år. Trots att jag alltså hade mer tid än någonsin att sitta hemma på kammaren och skriva, tog det bara stopp. Orken fanns inte där längre, och jag är fortfarande osäker på om jag ska försöka väcka upp mitt skrivande igen ur pandemitröttheten.

Inte för att det saknas material; det har runnit oändligt mycket vatten under broarna sedan mars 2020, och stora delar av den värld som jag alltid uppfattat som öppen och fri föll plötsligt och oförklarligt ner i svarta auktoritära hål. Flera har ännu idag inte lyckats (eller velat) ta sig upp ur dem.

Men i Sverige, liksom i våra nordiska grannländer, Storbritannien och en snabbt expanderande lista av länder, är vi på väg ur pandemin – åtminstone i den meningen att vi behöver rätta våra liv och vårt umgänge baserat på virusets dagliga framfart.

”Normaliseringen” tror jag dock inte har så mycket att göra med hur många som är smittade, ligger på sjukhus eller dör av covid. Människor hamnar på sjukhus och avlider av ett stort antal anledningar som vi oftast tänker väldigt lite på i vardagen, eftersom de inte rapporteras i realtid.

Och det är just här som covid-pandemin skiljer sig mest från tidigare farsoter i vår historia: Det är den första pandemin som vi följt globalt i realtid.

Redan innan det bröt loss på allvar hade Johns Hopkins-universitetet börjat rapportera dagliga smittade i kinesiska Wuhan, en ”heat map” med större eller mindra röda prickar som spred sig över allt större delen av världen för varje dag. Snart hakade Our World in data på, och i samband med att smittan nådde västvärlden kunde vi snart se antalet sjuka (alltså positiva pcr-tester), inlagda, iva-vårdade och döda i en slags pervers direktsändning. Tidningar och tv hängde på,  de brant stigande kurvorna visades på svart bakgrund, ackompanjerade av antalet nya dödsfall i dramatiskt rött. Siffrorna om sjukdom och död lyste på  förstasidor och repeterades varje timme i nyhetssändningar i radio och tv.

Vissa länder hyllades för sin lyckade covidstrategi – med hårda tag inspirerade av Kina lyckades de till en början hålla nere smitto- och dödsfall och ståtade med grön färg på OWID:s covid-atlas. Så här efteråt vet vi ju att det mesta handlade om tur; idag har de flesta länder drabbats ungefär likvärdigt av viruset.

I mitt sista inlägg här före den tvååriga pausen skrev jag om att ”masstestning” var  enda sättet att komma ur pandemin. Jag har nog aldrig haft så fel i mitt liv. För det blev ju tvärtom. Ju mer vi testade, desto fler fall hittade vi. Och ju fler som repporterade smittade, desto fler behövde vi testa för att kunna ”bryta smittkedjor” som det hette. Fixeringen vid att kontrollera smittan med olika typer av ”restriktioner” blev till en religion, och det ständiga fokuset på smitta och död drev oss alla in i en slags masspyskos där tidigare normalt mänskligt liv – som att träffa vänner i grupp – stigmatiserades. Allt fokus låg på att hålla avstånd, att bli smittad var tecken på moraliskt tillkortakommande.

Och så en dag var det över. Få bryr sig längre om avstånd eller munskydd, bussarna är fulla och vi slipper som tur är indignerade statsministrar som skäller på festande ungdomar.

Själv är jag övertygad om att den främsta anledningen til att vi kan återgå till en slags prepandemisk normalitet är – vid sidan av den skrotade masstestningen –  att vi inte ständigt påminns om viruset längre. Precis en vecka före restriktionerna lyftest den 9 februari upphörde DN och Aftonbladet med att rapportera daglig covidstatstik. Samma sak med direktrapporteringen, den finns visserligen kvar men bryter sällan igenom nyhetsbruset längre.

Att sluta med den dödsrapporterna tror jag är den enskilt största insatsen vi kan ha gjort för folkhälsan – i alla fall vad gäller det psykiska måendet – på senare tid.