Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Författare: Göran Fröjdh (sida 1 av 89)

Facebook och Googles svenska serverhallar får hundratals miljoner i skattestöd – du betalar

I söndagens Aftonbladet publicerades en större granskning av den svenska datacenterboomen (betallänk) skriven av undertecknad. Det började med Facebooks etablering en gigantisk serverhall utanför Luleå – som fullt utbyggd kommer att sluka inte mindre en terawatt el årligen, eller lika mycket som en större svensk stad – och har på senare tid fått sällskap av såväl Google som Amazon, vilka kommer att bygga gigantiska serverhallar i den gamla bruksorten Avesta respektive Västerås.

Till detta kommer ett stort antal små och medelstora serverhallar, vilket ligger helt i linje med regeringens satsning på det som kallas digitalisering. I detta projekt ingår att Sverige ska förvandlas till ett nytt internationellt centrum för storskalig datadrift.

Satsningen på att locka gigantiska, elslukande datahallar att etablera sig i landet är förvisso en fråga där regering och opposition varit rörande överens. Grunden lades som bekant av Centern och Annie Lööf, som 2013 lockade Facebook att förlägga delar av sin datadrift till Luleå. De 139 miljonerna i statligt etableringsstöd som den amerikanska internetjätten fick, bidrog sannolikt till att det blev just Sverige och Luleå som fick äran att härbergera Mark Zuckerbergs första stora datacenter utanför USA.

Att kräva etableringsstöd verkar dock vara modus operandi för Facebook. Även i USA har Facebook fått massiva bidrag för att etablera sina datacenter – totalt har bolaget beviljats runt 3 miljarder i skattelättnader, enligt Bloomberg.com.

Facebooks officiella skäl för att bygga sin första serverhall utanför USA i Luleå var tillgången till billig miljövänlig vattenkraft, det kalla klimatet – som gör att den gigantiska hallen slipper kylanläggningar – och den höga leveranssäkerheten. Det senare innebär att behovet av reservkraftsystem minskar.
Runt 100 anställda arbetar med datadriften, vilket kan jämföras med SSAB:s stålverk i Luleå. Det senare förbrukar lika mycket el, men sysselsätter mer än tio gånger fler.

Fram till 2016 betalade Facebook 29 öre/KWh i elskatt, men efter sänkningen för datacenter ligger skatten nu på 0,5 öre per kilowatt. För Facebook innebär detta en årlig besparing i hundramiljonersklassen. Vi som bara sitter hemma och uppdaterar och likar på Facebook betalar cirka 41 öre/KWh i elskatt inklusive moms.

Sökmotorjätten Google å sin sida köpte nyligen mark i Horndal, i utkanterna av den gamla bruksorten Avesta i Bergslagen. Här ska sökmotorjätten, som även äger världens största videotjänst Youtube, anlägga sina första svenska datahallar.

Bolaget har dessutom sedan 2009 ett stort datacenter i finska Villmanstrand. Att etableringen skedde där berodde på elskatten, som vid denna tid var avsevärt lägre i vårt östra grannland. Men efter den svenska elskattesänkningen för datacenter, kommer Google alltså att etablera sig i stor skala även i Sverige.

Några uppgifter om etableringsstöd till Google finns det inga uppgifter om, men internetgiganten har – åtminstone indirekt – redan fått en hel del pengar av svenska elkunder. Företaget har tecknat direktköpsavtal med svenska vindkraftparker – all el som dessa producerar under 12 år framöver kommer alltså att kunna bokföras som grön el (genom systemet med ursprungsmärkning) för Google.
På detta sätt säkras ekonomin för vindkraftsägarna, som får betalt via elcertifikatssystemet, vilket i sin  turfinansieras via en avgift på elräkningen. Och så länge Google köper in elen från Finland – som inte ingår i certifikatssystemet –slipper nätjätten att betala denna avgift. Till skillnad från svenska hushåll då.

Totalt hamnar alltså subventionerna till de internationella datajättarna på miljardbelopp. Och samtidigt är det värt att komma ihåg att det inte är statens pengar vi talar om, utan om skatter som du och jag betalat in.

Likadant förhåller det sig med elskatten, som 2016 sänktes till för datacentern till samma låga nivå som gäller för den tunga industrin, närmast försumbara 0,5 öre/KWh jämfört med 29 öre före sänkningen. Efter skattesänkningen har intresset från de internationella datajättarna formligen exploderat och det råder veritabel Klondykestämning bland datahallsbyggarna.

Parallellt har elskatten för vanliga hushåll höjts till rekordhöga 41,38 öre/kWh. Det betyder att det nu är rekordbilligt att driva Facebook, medan vi konsumenter betalar rekordhög elskatt för nöjet att surfa på sajten.

I praktiken är det en slags omvänd Robin Hood-effekt: staten tar från de fattiga och delar ut till de rika. Vi subventionerar extremt lönsamma storföretag som drar in miljarder på sin verksamhet.

Samtidigt kan det vara värt att upprepa att varken Facebook eller Google betalar skatt i Sverige, åtminstone inte för de huvudsakliga intäkterna – annonser. Dessa pengar hamnar istället i  länder som Irland, där företagsbeskattningen är låg. Och genom ett kryphål i den irländska skattelagstiftningen kan Facebook dessutom komma undan med ännu lägre skatt, enligt en artikel i Svenska Dagbladet i november 2017:

2010 skapar Facebook ett skatteupplägg kallat Double Irish – dubbel irländsk. Internationella intäkter går till ett Irlandsbaserat Facebook-bolag som i sin tur betalar royalty till ett systerbolag på Irland för att man använder Facebooks eget varumärke. Systerbolaget är i sin tur skattskrivet på Kajmanöarna, där bolagsskatten är noll. Resten av vinsten skattas på Irland, som bara har 12,5 procent i bolagsskatt (Sverige har 22 procent).

IT-sajten Breakit beräknade i fjol Facebooks svenska omsättning till minst 4,5 miljarder kronor – men någon skatt betalade företaget alltså inte här i landet. För Googles del hamnade de svenska intäkterna på minst 4 miljarder – medan sökjätten bara betalade in 5,9 miljoner till den svenska statskassan.

I rättvisans namn ska det förstås sägas att det inte bara är Facebook och Google som regeringen kastar skattepengar över. Även Bitcoinbrytning – den kanske mest elslukande datacenterverksamheten av alla – åtnjuter nu samma låga elskatt som industrin. För ett par år sedan etablerade bolaget KNC Miner ett av världens största datacenter för utvinning av kryptovalutan Bitcoin i Boden – och enligt egen uppgift förbrukade KNC mer el än Facebook under den tid som anläggningen var i gång.

Företaget gick i konkurs 2016, men planer finns på att nya aktörer ska ägna sig åt ”kryptobrytning” i de tidigare serverhallarna.

Bitcoin och andra kryptovalutor har på senare år seglat upp som världens största energislukare, och behovet av el ökar exponentiellt för varje ny användare. Enligt beräkningar från investmentbanken Morgan Stanley kommer kryptovalutorna att kräva omkring 140 TWh el, motsvarande 15 stora kärnreaktorer eller nästan nästan lika mycket som Sveriges totala elproduktion.

I och med elskattesänkningen har Sverige nu blivit ett lågprisland för kryptovalutor, vilket kanske inte var tanken med energipolitiken.

Särskilt inte i ett läge där kärnkraftsreaktorer stängs i förtid och vi redan nu under de varma sommarmånaderna tvingas importera koleldad el från Tyskland och Danmark.

Men vad vet jag?

När makten och medierna ropar efter tystnad

Friheten på internet är under attack –  såväl här som på andra sidan Atlanten där framför allt Facebook hamnat i skottlinjen för att ha låtit sig utnyttjas av såväl inhemsk som främmande makt för att påverka det amerikanska presidentvalet 2016. Här i Sverige har vi dock vår alldeles egenodlade internetdebatt, som karaktäriseras av att allt högre krav reses på att gallra i – eller rent utav censurera – den vildvuxna floran av otyglad information som huserar på nätet.

Makthavarnas ryggmärgsreflex har förvisso alltid varit att förhindra oönskad informationsspridning. Men vad som skiljer dagens flerfrontsattack mot framför allt sökjätten Google är dels att den siktar in sig på internets själva grundidé, alltså friheten att sprida information – även oönskad, moraliskt tveksam och direkt motbjudande sådan. Dels att makten får tung uppbackning av våra etablerade medier, som mer än några andra borde värna yttrandefriheten till varje pris.

Och det är knappast något tyst medgivande vi pratar om. Kraven är i princip att Google ska ta krafttag för att göra sig av med länkar till ”hatiskt” innehåll – oavsett om det bryter mot lagen eler inte. Tidningar som Expressen kräver alltså att världens största sökmotor ska börja förhandsgranska alla de hundratal biljoner sidor som idag indexeras och sluta länka till innehåll som av Expressen och andra svenska debattörer anses förgripligt. Ett exempel på anstötligt material är gamla nazistiska propagandafilmer som numera går att hitta på Youtube. Visst, många av dessa är fullkomligt vidriga i sin oförblommerade antisemitism – men ska även historiskt innehåll, som anses obehagligt, därmed förbjudas? Eller blir det bara särskilt utvalda historiker som tillåts att se dem?

Och framför allt, vem eller vilka ska besluta om vad som ska få vara kvar? Expressen? Staten? EU? Vad gör vi den dag som Turkiet och Iran kräver motsvarande, det vill säga om svenska Youtubekonton plötsligt anses bryta mot lag eller moralen i dessa länder? Kravet på att ta bort länkar kommer givetvis att utnyttas inte bara av dem med ypperlig moralisk hållning. Dessutom åtgärdar handlingen inte grundproblemet – materialet finns oftast kvar, Google visar ju bara hur verkligheten på internet ser ut.  Ett klassiskt exempel på att skjuta budbäraren.

På annat håll arbetar fem svenska mediekoncerner – däribland Bonnier, Schibsted och SVT, med att ta fram verktyg för att stoppa så kallat fejkade nyheter, ett begrepp som påfallande ofta inte definieras närmare (men som det däremot finns flera möjliga exempel på just hos DN och SVT.) Satsningen finansieras med 13,5 miljoner av den statliga forskningsstiftelsen Vinnova. Det är knappast någon avancerad gissning att verktyget inte kommer att appliceras på de egna kanalerna.

Kanske är det därför det varit påfallande tyst i etablerade medier om den aviserade förändringen av Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. Denna kommer bland annat att få till följd att endast ett godkänt journalistfrälse fritt får ta del av allmänna offentliga handlingar. Vanliga medborgare stoppas däremot från att begära ut exempelvis domar. Grundlagsförslaget, som ska klubbas i riksdagen under maj månad, stöds idag av samtliga riksdagspartier utom SD, och påminner i sin nuvarande konstruktion inte så lite om system hos repressiva regimer som Kina, Ryssland och Iran. Länder där en journalist är någon som behöver tillstånd från staten för att få verka.  Hur det är tänkt att denna certifiering av riktiga journalister ska gå till här i Sverige har ingen lyckats svara på. Inte heller vilket organ eller myndighet som får uppdraget eller under vilka omständigheter en sådan certifiering kan dras tillbaka. Begreppet ”journalist” har aldrig tidigare definierats i lag, något som nu måste till, enligt juristen Krister Thelin.

Förändringen sker på papperet i syfte att stoppa söktjänster som Lexbase, som utnyttjar systemet med utgivningsbevis för att runda Personuppgiftslagen. Men det är inte helt osannolikt att tro att inskränkningarna även kommer att användas för att strypa möjligheterna för fulmedier som Nyheter idag att verka fritt. Och vad händer med bloggare, som Johan Westerholm – eller nya medieröster som Kvartal med tidigare hyllade SR-journalisten Jörgen Huitfeldt vid rodret?

Men det slutar inte där. Längre fram väntar ytterligare inskränkningar av vad som blir tillåtet att granska. En ny lag om utlandsspioneri riskerar  innebära i det närmaste förbud för att publicera nyheter som kan skada Sveriges förhållande med främmande makt. Därmed kan vi säga hej då till avslöjanden som Saudiaffären, eller 80-talets Boforsskandal.

Vi behöver inte så särskilt många år tillbaka i tiden för att hitta exempel på där mediedebatten såg  annorlunda ut. Tidigare justitieministern Laila Freivalds avgick 2006 efter att det uppdagats att hon påverkat Sverigedemokraternas webbhotell att släcka partiets webbtidning, där de så kallade Mohammed-karikatyrerna publicerats. Att en politiker på detta sätt försökte begränsa  yttrandefriheten på nätet ansågs vid denna tid vara tillräckligt allvarligt för en motivera en KU-granskning.

Och så sent som 2014 tvingades Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson att panikpudla efter att ha förslagit ett förbud om anonymitet på internet. Alla bloggare skulle tvingas identifiera sig för att få skriva på nätet, tyckte hon då. Det blev ett herrans liv, inte bara bland internetaktivister utan även på de stora redaktionerna.

Idag är läget ett helt annat. När MP:s Peter Eriksson nu återkommer med krav på förbud mot anonyma Google- och Facebookkonton – alltså ett identifieringstvång för att få skriva på nätet – möts nyheten av en närmast kompakt tystnad. På de stora drakarna har knappast någon liberal ledarskribent ännu rasat mot en idé som idag endast praktiseras av totalitära stater. (Däremot finns det hopp i landsortspressen.)

Att vi står där vi gör idag, vill jag påstå är resultatet av ett allt mer urspårat och polariserat offentligt samtal. Samtidigt som medierna genom aktörer som Google, Facebook, Twitter och WordPress har demokratiserats – det är inte längre etablerade medier som ensamma sätter agendan  – har ribban för vad som kan och bör sägas sänkts. Hårda debatter, tuffa frågor och kritik mot makthavare avfärdas som drev eller personförföljelse. Det har till och med gått så långt att kritik mot artister stämplas som hat och hot. Det är alltså tonen i debatten som blir problemet, snarare än de framförda åsikterna i sig – vid sidan av  det allestädes påbjudna värnandet av Sverigebilden – som lägger grunden för ökad statlig repression av informationsspridningen.

Från regeringens – eller kanske ska man tala om politikerklassens – horisont är grundlagsändringarna lätta att förstå. I princip alla samhällssektorer har misskötts gravt under många års tid, och det råder nu kris i bostadspolitiken, försvaret, polisen, sjukvården, skolan, migrationen och integrationen för att bara nämna några politikområden. Men istället för att erkänna att man gjort bort sig, blir lösningen att försöka täppa till truten på sina kritiker. Sverigebilden igen.

För mediernas del handlar mycket om att de stora internetjättarna på allvar börjar hota de etablerade aktörerna, både när det gäller publik och annonspengar. Dessa hot måste till varje pris neutraliseras, även om det sker till priset av en repressiv lagstiftning och statlig kontroll över journalistkåren. I den allt tuffare konkurrensen om narrativet – det vill säga privilegiet att bestämma vinkel och berättelse – har etablerade medier och  politiker drivits in i armarna på varandra i en ohelig allians – ett slags politiskt-medialt komplex – som aldrig kan sluta väl.

Demokratin kommer förstås att överleva – men den löper stor risk att kuperas. Tyvärr till applåder från många som borde varit rasande istället.

So this is how liberty dies. With thunderous applause.
(Senator Palme Amidala i Star Wars: Episode III, i en kommentar till hur Sith-lorden och senatorn Palpatine valdes till envåldshärskare av ett jublande parlament.)

Fler om , , ,

Flygdebatten bygger på kreativ bokföring och fejkade utsläpp

På väg att förstöra för våra barn igen. Foto: Max Pixel

Debatten om att flygandets vara eller inte vara har under senare tid antagit närmast hysteriska proportioner. Det närmast religiösa skuld- och skambeläggandet av flygresandet är långtifrån nytt, men tidigare har stigmatiseringen av folks semesterresor framför allt drivits från vänsterhåll. Vilket förstås varit fullt rimligt, eftersom socialismen alltid motsatt sig idén att skatteboskapen ges alltför stor frihet att förflytta sig. (Flera socialistregimer har dessutom gjort sig kända för att låsa in hela sin befolkning när chansen yppat sig.)

Oavett om färdmedlet är bil, flyg, mc eller moped har det  motarbetats frenetiskt av vänstern – här i Sverige framför allt representerat av v och mp. Tågresor har accepterats – sådana är ju enklare att hålla koll på och går dessutom oftast inrikes. Och så är de praktiska när det gäller att  transportera icke önskvärda individer till avlägsna och kyliga delar av nationen där de slutar att tjafsa emot.

Hur som helst – det nya med den nygamla flygdebatten är att den framför allt förs av det vi kan kalla den urbana, livsstilsliberala medelklassen. Personer som länge hyllat den personliga friheten vill nu inget annat än att isolera sig i sina innerstadslägenheter och stämmer in i de allt mer högljudda kraven på nolltolerans mot flygresor. För att klimatet kräver det. Och baaaarnen.

Att döma av det höga tonläget från allt från På spåret-deltagare och kända sångerskor kan man lätt ledas att tro att just svenskarnas flygresor är det enda som står emellan en dräglig framtid för våra barn och den totala domedagen med brinnande skogar, missväxt, svält och ett Stockholm under fem meter vatten.

Därför kan det vara på sin plats att granska lite siffror – hur stor miljöpåverkan har egentligen svenskarnas flygresor i praktiken? När man tittar närmare på några av de argument som kastas runt i debatten, visar sig att de inte stämmer över huvud taget – som den återkommande faktoiden att flyget släpper ut mer än biltrafiken. För att komma fram till detta resultat måste man nämligen ägna sig åt avancerad kreativ bokföring och antaganden som har tveksamt faktaunderlag.

Vilket besynnerligt nog verkar vara exakt vad svenska myndigheter, som Naturvårdsverket, ägnar sig åt. Just detta verk ansvarar dessutom för rapporteringen av de svenska utsläppen inom ramen för vårt deltagande i FN:s klimatarbete.

Så här ligger det alltså till:

Det svenska flygets utsläpp uppgår cirka tre miljoner ton koldioxidekvivalenter, varav inrikesflyget står för en sjättedel. Jämfört med utsläppen från biltrafiken som är drygt 10 miljoner ton, kan man därför undra hur man kan komma fram till argumentet att flyget påverkar klimatet mer än Sveriges alla bilar tillsammans.

Förklaringen till detta är att utsläppen från flygets utsläpp mångdubblas med kreativ bokföring i den högre skolan. Och återigen – detta sker av samma myndighet som ansvarar för att korrekt information rapporteras till internationella samarbetsorgan som EU och FN-organet UNFCCC. Så här skriver verket på sin hemsida (min fetning):

De uppskattade totala utsläppen från svenska invånares internationella flygresor år 2014 är cirka 11 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Det kan jämföras med 2,3 miljoner ton som rapporterats enligt internationella riktlinjer. De uppskattade utsläppen inkluderar klimatpåverkan på hög höjd och är baserade på resvaneundersökningar samt antalet flygresor under perioden 1990-2014.

På naturvårdsverkets hemsida redovisas flygets utsläpp med nedanstående grafer. Observera den undre grafen som visar de faktiska utsläppen som baseras på faktisk mängd tankat flygbränsle vid svenska flygplatser. Detta är den rapportering som ligger till grund för FN:s klimatpanels, IPCC, beräkning av de globala co2-utsläppen, och varje land rapporterar in på detta sätt.

De faktiska rapporterade utsläppen är bara en fjärdedel av de ”uppskattade”.

Titta sedan på den övre kurvan som sägs visa flygets verkliga utsläpp. Denna landar på en betydligt högre nivå, 11 miljoner ton CO2-ekvivalenter och alltså därmed mer än landets biltrafik. Hur går då detta till? Jo, genom att dels fördubbla de faktiska utsläppen med hänvisning till flygmotorernas utsläpp av andra växthusgaser på hög höjd, där de anses göra större skada (denna omräkning görs även av IPCC). Framför allt är det vattenånga som släpps ut, manifesterade via så kallade kondensstrimmor (eller chemtrails för alla miljöpartister). Detta vatten räknas alltså om till koldioxid och vips har de faktiska utsläppen dubblerats. Det ska dock sägas att forskare inte är eniga om vilken effekt dessa utsläpp av vattenånga på 10.000 meters höjd har för inverkan på klimatet, bland annat är klimatforskaren Markku Rummukainen skeptisk till att göra för stora antaganden baserat på vattenångan från flyget. I praktiken handlar det ju om samma sak som molnbildning på hög höjd, och just hur molnbildningen faktiskt påverkar klimatet är något som fortfarande är den stora och svåra frågan för klimatvetenskapen. (Moln kan hindra utstrålning och göra planeten varmare, samtidigt som de kan hindra instrålning och därmed kyla ner den.)

Hur som helst, efter denna fördubbling återstår fortfarande 5 miljoner ton ”saknade” svenska utsläpp för att Naturvårdsverkets beräkning ska gå ihop. Varifrån kommer då dessa?

Jo, genom en kreativ twist räknas även svenska flygresor i andra länder in i det svenska flygets miljöskuld. En svensk turist som tar ett inrikesflyg i Australien finns alltså med i beräkningen av de svenska flygutsläppen – detta trots att Australiens miljömyndigheter bokför dessa utsläpp även på det egna landets CO2-budget. Alltså räknas svenskens flygresa dubbelt. Detta görs mig veterligt inte för någon annan bransch – det är ju som att vi skulle börja räkna in utsläpp som sker när svenska bilister tankar i utlandet, eller hyr bil i Thailand.

Slutprodukten blir att det svenska flyget skylls för att orsaka nära fyra gånger så höga utsläpp som det faktiskt ger upphov till. Och detta är ingen räknemiss. I den nyligen lanserade webbtjänsten Klimatkontot  där man som privatperson kan gå in och kolla sina egna klimatavtryck finns dessa felaktigheter med i beräkningsmodellen. Branschorganisationen Svenskt flyg har uppmärksammat miljöinstitutet IVL, som ligger bakom tjänsten, på felet men bara mötts av en gäspning.

Min klimatpåverkan är relativt låg – om jag bara inte ägnat mig åt oskicket att flyga för nöjes skull hade världen säkert sett annorlunda ut.

Det är ganska anmärkningsvärt att svenska myndigheter bidrar till att sprida rena felaktigheter på detta sätt. Det göder i sin tur misstankar om att dessa kanske ägnar sig åt ren aktivism i syfte att driva opinion mot företeelser som myndigheten inte anser önskvärda – i det här fallet flyget.

Det är värt att återigen påpeka i att Sveriges andel av de globala CO2-utsläppen uppgår till 0,2 procent, eller två promille. Av dessa  utgör flyget cirka fyra procent, eller 0,04 promille av de totala co2-utsläppen om jag räknat rätt.

Vad som inte heller berörs särskilt ofta är att de totala svenska utsläppen faktiskt minskat med 34 procent sedan 1990, och att bara Sveriges markanvändning (framför allt växande skogar) suger upp 43 miljoner ton CO2 årligen. Detta kompenserar med råge för utsläppen för både väg- och flygtrafiken samt svensk industri. Denna statistik finns enkelt tillgänglig för alla som vill kontrollera.

Samtidigt planerar Kina att bygga 1600 nya kolkraftverk runt om i världen, och hyllas som miljöhjältar.

Tala om att sila mygg.

Intressant?

Fler om , , ,

Brottsligheten: Att inte vilja peka ut någon är att peka ut alla

Brottsförebyggande rådet, BRÅ, släppte nyligen årets upplaga av den nationella trygghetsundersökningen. Denna visar inte helt överraskande att rädslan för att utsättas för brott ökar. Att särskilt notera är att var tredje tjej mellan 16 och 24 år är så rädd att utsättas för övergrepp att de undviker att gå ut. I vissa områden är andelen ännu högre.

Samtidigt ligger den gnagande oron för det ökade våldet, för gängkriminaliteten, skjutningar och handgranatsattacker som en mörk underton till hela den politiska debatten just nu. Något som tydligt märktes i årets första partiledardebatt som hölls under onsdagen. Där var det eskalerande gängvåldet och otryggheten det överskuggande ämnet, och statsministern uteslöt inte ens militära aktioner för att skapa ordning i de mest brottsutsatta förorterna, hur nu detta skulle gå till.

Och så sent som idag publicerade BRÅ nya siffror på antalet anmälda våldtäkter, som ökade med tio procent under fjolåret. Det kommer nu in 20 anmälningar om dagen, vilket sannolikt bara är en liten del av de som faktiskt sker, enligt BRÅ.

Men våldsutvecklingen och den ökade oron till trots vet vi fortfarande nästan ingenting om vilka som står bakom den galopperande ökningen av de grova brotten. Inte minst är den infekterade frågan om hur de senaste årens  stora flyktingströmmar påverkat brottsligheten fortfarande ett ämne som ingen riktigt vill ta i.

Rapporteringen från de gängkriminella miljöerna, till exempel i DN:s och SVT:s artiklar om den så kallade Dödspatrullen, tycks i alla fall peka mot att en stor del av den grövsta våldsbrottsligheten utförs av unga män med ursprung på Afrikas horn. Så vitt man kan läsa sig till, av de få detaljer som nämns, är många av dem födda och uppväxta i Sverige, men lever trots detta vidare i ett slags parallellsamhälle till det som vi traditionellt förknippat med landet lagom med sina välsmorda institutioner, sina trygghetssystem och generösa välfärd. Där rättvisa skipas med en AK-47, där Sveriges lag inte längre är välkommen.

Underligt nog är motståndet hårdnackat när det gäller att ta reda på hur ursprung, etnisk tillhörighet. konserverande sedvänjor och benägenhet att begå våldsbrott bidrar till den utveckling vi ser idag. BRÅ spjärnar emot, liksom justitieminister Morgan Johansson som vid ett flertal gånger sagt nej till att ta reda på mer om saken. Och brottsforskaren Jerzy Sarnecki har upprepade gånger deklarerat att sådan kartläggning är ointressant, eftersom myndigheten undersökte saken för 13 år sedan och att de resultat som framkom då gäller även i dag. (Att notera är att BRÅ i denna undersökning slog fast att invandrare och/eller människor med rötter utanför Sverige faktiskt är överrepresenterade när det gäller brott.)

Sedan dess har Sverige emellertid fått ett tillskott av hundratusentals nya flyktingar, asylsökande och anhöriginvandrare. Under samma tid har den grova brottsligheten ökat, men eftersom vi inte vet riktigt vilka vem som står bakom denna ökning – förutom den del som tillskrivs gängkriminalitet med etniska förtecken – blir resultatet en tilltagande rädsla och oro för alla som kommit till Sverige som flyktingar.

Samtidigt kopplar nära nog samtliga större politiska partier numera samman migrationen med ökad brottslighet. Att svenskarna då lär sig att vara rädda och se med misstänksamhet på alla invandrare blir därmed den oundvikliga följden av åratals hård kamp från såväl politiker och medier för att till varje pris undvika att peka ut särskilda grupper. Rädslan att gynna främlingsfientliga krafter, har därför fått till följd att själva motsatsen uppnåtts: samtliga invandrare pekas ut som potentiella våldsbrottslingar.

Eftersom allt annat vore att riskera gynna det där partiet. Knappast så lyckat.

I brist på samtida fakta får vi söka oss söderut, där frågan inte är lika laddad som här. En studie gjord av den tyska delstaten Niedersachsen fick visst genomslag i början av året, vilket inte var helt förvånande då den innehöll mycket av just den statistik som regeringen motsätter sig att BRÅ tar fram. Studien visar att flyktingar och asylsökande är klart överrepresenterade när det gäller brottslighet, åtminstone de som kom i samband med den stora migrationsvågen för några år sedan.

Uppgifterna är dock inte nya, samma resultat fanns i den polisrapport (länk till engelskspråkiga Thelocal.de) som släpptes efter nyårsfirandet i Köln för två år sedan. I samband med festligheternablev ett mycket stort antal kvinnor rånade och trakasserade, och polisen slog fast att så gott som samtliga av de identifierade gärningsmännen var flyktingar eller asylsökande. Denna rapport – vill jag minnas – refererades inte alls i svensk press, det som istället skrevs var snarare motsatsen.

Vad som emellertid framgick redan då var att det fanns enorma skillnader inom gruppen ”asylsökande”. Medan unga män från Nordafrika var extremt överrepresenterade bland förövarna, fanns knappt en enda från krigets Syrien som deltog i massövergreppen i Köln, enligt polsens rapport. (Citatet nedan kommer från thelocal.de.)

Huge gulf in crime rates among migrant groups

After the mass sexual attacks in Cologne and other cities which eyewitnesses and police have said were carried out by men of “north African appearance” migrants from the Maghreb region have come under the spotlight.

Currently, 13 of the 19 people police are currently investigating in relation to the Cologne attacks come from the Maghreb – an area encompassing Libya, Tunisia, Algeria and Morocco. And police figures seem to show that Maghrebi migrants are considerably more likely to commit crime than people from other regions, Spiegel Online reports.

A study begun by Cologne police in 2014 which looked at which refugees committed a crime within a year of their arrival showed stark variations from between different countries of origin. Whereas only 0.5 percent of Syrians were suspected of a crime within 12 months of their arrival, 40 percent of those coming from the Maghreb got into trouble with police. Only asylum seekers from the Balkan region were as likely to have broken the law in equivalent numbers.
The head of one refugee reception centre in the region told Spiegel that “North Africans often come to our attention for the wrong reasons here. They drink a alcohol excessively and are often under the influence of strong medication.”

A crime every 3.5 hours
An unpublished study by police in Düsseldorf seen by Spiegel Online, meanwhile, shows that there are over 2,200 criminals from the north African region active in the Rhineland city. The Düsseldorf statistics also show that north Africans commit a crime on average every 3.5 hours in the city.
This criminality commonly comes in the form of theft, robbery, bodily harm and threats.

Något förbryllande är dock slutsatserna som dras av allt detta. Enligt den senare studien kan överrepresentationen till stor del förklaras med att de unga männen känner sig ensamma och inte har vare sig familjer eller kvinnligt sällskap (som alltså förväntas fungera som stötdämpare).

The lack of women and families among the migrants also meant that those young men were deprived of a “violence-preventing, civilising force”, the study said.

Denna mening säger en hel del av vilka förväntningar samhället har. Synen på  nyanlända unga män tycks alltså vara att de inte kan styra sina impulser om de lämnas ensamma under en period, och är alltså därför ursäktade om de begår sexövergrepp och brott.

Jag har svårt för denna typ av relativisering.

Särskilt som det skulle kunna finnas en enklare förklaring – nämligen att ett stort antal av dem som sökt asyl på senare år inte är vare sig flyktingar eller har asylskäl. Enligt uppgifter från FN:s flyktingorgan UNHCR saknade 7 av 10 som tog sig med båt från Libyen till Europa flyktingskäl och betecknades som ekonomiska migranter. Det stora flertalet flydde alltså inte för sina liv, som Sveriges statsminister fram till nyligen brukade hävda, utan flyttade till ett förhoppningsvis bättre liv.

Dessutom finns återkommande uppgifter om att både Sveriges och EU:s asylsystem missbrukas av kriminella. Ligor tar sig till Europa i syfte att begå brott, och ansöker om asyl för att kunna hålla sig kvar i landet. Ett exempel på detta är de så kallade marockanska gatubarnen (som legat bakom ett antal av personrånen i Stockholm på senare år) en grupp med obefintliga chanser att få asyl och uppehållstillstånd i Sverige.

Även stöldligor från Georgien och Balkan missbrukar systemet, och det är långtifrån något nytt problem – redan 2010 slog Migrationsverket larm om asylmissbruket. Bloggaren Merit Wager skrev så sent som den 10 januari om hur byggjobbare från Georgien ansöker om asyl i Sverige, trots att de kommit hit för att arbeta och är väl medvetna om att de saknar skyddsskäl. Men då den genomsnittliga handläggningstiden för ett asylärende är 71 dagar (även när det gäller de så kallade snabbspåren), innebär det i princip gratis boende och dagpenning i mer än två månader.

Georgier utgör numera den näst största gruppen av asylsökande till Sverige.

Men återigen, eftersom vi i svensk debatt under en lång tid har haft så ohyggligt svårt att tala klarspråk om sådana här missförhållanden och fusk – för att inte riskera gynna det där partiet –  har vi istället klumpat ihop alla som kommit hit och sökt skydd och kallat dem för flyktingar.

Därför har vi nu hamnat i en situation där många numera är övertygade om att alla flyktingar våldtar, rånar och kastar handgranater. Något som förstärks av S-, M- och SD-politikernas närmast dagliga vana att koppla samman migrationen med den eskalerande brottsvågen – partiledardebatten igår var ett talande exempel på detta.

I avsaknad av nyanser och relevant forskning blir bilmekanikern och läraren från Aleppo bemötta med samma rädsla och misstro som förhärdade rånarligor från Alger eller brottssyndikat från Balkan. Genom att inte våga peka ut någon, pekas alla ut.

Allt detta av missriktad välvilja och rädslan att bli stämplad som rasist. Hade det inte varit bättre med klarspråk från början?

Intressant?

Andra om , , ,

Ökad trygghet – eller en kapitulation för våldet?

Här röjs det för ljus och luft. Och för att slippa knivrånare som lurar i buskarna.

En kort lägesbild av samtiden och den svenska tryggheten, som ju omväxlande beskrivs som historiskt låg och större än någonsin.

På väg till affären i Sickla en tidig lördag i januari, upptäcker jag att ett flertal träd och buskage längs gångvägen sågats ner. Anledningen till detta är, har jag läst i lokaltidningen, handlar om att öka tryggheten i Nacka. Bakgrunden är de senaste månadernas uppmärksammade överfall och knivrån – riktade mot framför allt barn och ungdomar på väg från skolan. Några gärningsmän har fortfarande inte gripits, men kommunens politiker och tjänstemän har slagit sina kloka huvuden samman och kommit på en rad lösningar på det tilltagande vardagsproblemet med våldsbrottslighet i denna en gång så lugna kommun som varit mest känd för sin låga skatt, sitt eviga moderatstyre och avsaknad av något som liknar ett centrum.

Och detta var alltså vad de kom fram till. Förutom slyröjning och trädfällning kommer det att satsas på bättre belysning och fler ordningsvakter (de senare kommer dock inte att bevaka gångstigarna, endast köpcentrumen). Tanken bakom åtgärderna är att det ska bli lättare för medborgarna att undvika rån eller överfall – det blir ju svårare för brottslingarna att gömma sig i växtligheten och attackera inte ont anande kommuninvånare som promenerar förbi.

Första tanken: Så bra. Visst har de där buskagen varit ganska läskiga att passera, framför allt i samband med bristfällig eller saknad belysning. Men så tänker man ett varv till, och blir bara förbannad. För vad är detta om inte en kapitulation inför buset? Istället för att se till att gripa förövarna och låsa in dem under överskådlig tid, ska problemet lösas genom att medborgarna själva ska anpassa sitt liv till en ny verklighet där det inte längre är möjligt att besöka ett naturområde utan att riskera bli rånad eller våldtagen. Istället för att satsa på en ökad polisnärvaro kapitulerar statens våldsmonopol för buset, och levererar budskapet till medborgarna: Vi har ingen möjlighet att försvara er, klara er på egen hand – det här är hjälpen ni får.

I Nacka, som det här exemplet alltså är hämtat från, innebar den nya polisorganisationen – som såldes in med argumentet att myndigheten skulle bli effektivare på att lösa brott och komma närmare medborgarna – att närpolisstationerna i Fisksätra (Nackas enda utanförskapsområde) och Tyresö lades ner. Därmed försvann lokalkännedomen och mycket av markkontakten försvann. Den dagliga sociala kontrollen på plats av det lokala småbuset – som nu tillåtits växa till sig och blivit storbus som misstänks råna skolbarn med kniv – upphörde i det närmaste helt genom denna reform.

Men makthavarnas lösning på problemet är alltså att helt enkelt acceptera läget. Att planera för en framtid där denna typ av brottslighet är något vi måste finna oss i att leva med, snarare än att återupprätta samhällets och polisens auktoritet. Istället för att göra allt för att att spåra upp, åtala och låsa in förbrytarna, överlåter makthavare och polis åt medborgarna att klara sig på egen hand.

Och visst, det kommer de sannolikt också att göra – frågan är bara om det samhälle som vi får ut på andra sidan är ett önskvärt sådant? Ett samhälle där fler och fler inser att de själva måste ansvara för sin egen och familjens säkerhet i avsaknad av samhällets våldsmonopol.

Nu väntar vi spänt på nästa steg i den nya polislösa brottsbekämpningen. Avskaffade naturområden kanske? Det blir visserligen en hel del skog att hugga ner, men om tryggheten kräver det så.

Intressant?

Andra om , , ,

Dystert facit för 2017 – Sverige nu farligare att leva i än New York

Lagom till årets sista dag kan det vara läge att blicka tillbaka på vad det som var 2017 års sannolikt största samhällsfråga – och utan tvekan kommer att bli en av valårets viktigaste. Jag talar förstås om lag och ordning, och då speciellt den allt mer utbredda bristen av densamma.

Under loppet av 2017 har den mindre trevliga trenden med gängskjutningar och dödligt vapenvåld accelererat jämfört med 2016. Redan då föll en stor del av de 340 som miste livet offer just för gängrelaterat våld, en trend som alltså inte bara fortsatt utan även förstärkts i år. Exakt hur brottsstatistiken för 2017 kommer att se ut för innevarande år är ännu så länge osäkert –  men fram till den sista oktober i år hade 338 människor mördats eller dött av misshandel, enligt siffror från ETC. Så om trenden fortsatt under årets sista två månader betyder det att vi landar på fler än 400 mordfall 2017.

Det innebär i så fall ett nytt och mycket dystert rekord för Sverige – och ett kvitto på att människors känsla av otrygghet och rädsla inte bara handlar om ökad anmälningsbenägenhet, utan faktiskt speglar en reell samhällsutveckling där det dödliga våldet breder ut sig och suger upp det mesta av landets anemiska polisresurser. Och medan polisen är fullt upptagen av att utreda gangsterskjutningar och knarkuppgörelser, blir det därför fritt fram för det som kallas vardagsbrottslighet. Att köra rattfull är närmast riskfritt numera, liksom att råna pensionärer eller ägna sig åt inbrottsturnéer i landets villakvarter. Med en uppklarningsprocent på någon enstaka procent är Sverige föga förvånande ett populärt resmål för stöldligor runt om på kontinenten .

Och vad gäller raketattacker mot blåljuspersonal, sprängningar av polisbilar och -stationer, bilbränder, gruppvåldtäkter och andra resultat av samhällets stegvisa reträtt från det som kallas våldsmonopol vet så vet vi ju alla vad året har bjudit på.

Tyvärr ser det inte direkt ut som om 2018 kommer att bjuda på någon snar vändning, däremot kan vi vara bombsäkra på att Stefan Löfven, Morgan Johansson och andra politiker i ansvarig ställning kommer att tävla i att kraftfullast fördöma de återkommande skjutningarna, gruppvåldtäkterna, barnrånen och terrordåden mot polisen som fullständigt oacceptabla.

Samtidigt nås vi dock av betydligt gladare nyheter från New York City, där utvecklingen är den diametralt motsatta jämfört med Sverige. Under 2017 föll nämligen brottsligheten i staden, som har 8,5 miljoner invånare, till den lägsta sedan 1950-talet. Trenden har visserligen varit fallande under de senaste 27 åren, men raset i antalet mördade är närmast exceptionellt. Fram till den 27 december i år hade 285 mord (rubriceringen innefattar överlagt mord, dråp och dödlig misshandel) registrerats i staden. En närmast osannolik nedgång jämfört med 1990, då 2245 mord registrerades i Det stora äpplet. Eller en nedgång med 87 procent. Även antalet våldtäkter har minskat i New York, om även marginellt, rapporterar New York Times.

Vi kan alltså konstatera att Sverige som helhet nu alltså har gått förbi staden New York räknat i antal mord per 100.000 invånare, vilket är det vanligaste sättet att mäta. Medan NYC landar på en ”mordkvot” på 3,35, ser Sveriges facit ut att hamna på drygt 4,0 – ett nytt rekord med andra ord. Om siffrorna står sig, bli det mig veterligen första gången i modern tid som Sverige placerar sig på denna nivå.

För snart ett år sedan skrev jag ett inlägg där Malmö var på vippen att gå om NYC, men staden klarade sig då undan med en hårsmån. Idag ligger Sverige betydligt risigare till, också jämfört med kända europeiska storstäder kända för sin brottslighet. Förra gången jag kollade var det bara fyra storstäder som låg högre än 4.0 i mordkvot – Moskva (4,2), Vilnius (4,7), Glasgow (5,1) och Tallinn (5,5).

För den som nu närmast instinktivt kommer att skylla allt på invandring och mångkultur, kan vi ju fundera lite på att New York City sannolikt är en av världens mest etniskt blandade storstäder, men alltså ändå lyckas att minska det dödliga våldet med 87 procent på 27 år.

Problemet som Sverige befinner sig i handlar istället om att vi – alltså politiker och myndigheter – mer eller mindre frivilligt retirerat från det som brukar kallas för våldsmonopol. Om svensk polis agerat i linje med sina kolleger i New York och infört nolltolerans mot småbuset – alltså de rövhattar som i dessa dagar roar sig med att bränna bilar och skjuta raketer mot nyårsfirare – hade det förmodligen sett annorlunda ut på gatorna i Malmö, Göteborg och i Stockholms nordvästra förorter.  För om småbuset inte möter motstånd, växer det snart upp till ett betydligt större och farligare bus som kanske organiserar sig i dödspatruller. Dessutom kan det vara smart att inte låta helt nya typer av brottslighet – till exempel den som följt med i spåren av det ökande tiggeriet – att etablera sig och därmed ta viktiga polisresurser i anspråk.

Dessa insikter har nog börjat sjunka in så smått, men vi ska inte vänta oss några krafttag under året som kommer. (Däremot mycket retorik och fördömanden från ansvariga politiker.) Vi kan bara hålla tummarna för att 2018 i alla fall inte blir värre än 2017.

Så gott nytt år, hör ni.

Vi behöver det.

Verkligen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Fotnot: Siffrorna för antalet mord i graferna är hämtade från Flashbacktråden Dödligt våld i Sverige 2017.

Inget pris är för högt att betala när Miljöpartiet ska räddas

Svensk migrationspolitik blev precis ännu ett par nyanser obegripligare. Detta efter måndagens uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet i frågan om amnesti för de så kallat ensamkommande. Detta besynnerliga nyspråk för asylsökande som innefattar allt från konstaterat minderåriga till dem som uppgivit lägre ålder än de faktiskt hade vid sin ansökan, samt alla de som fyllt 18 år under tiden de väntat på besked om uppehållstillstånd.

Den luddiga uppgörelse som presenterades vid en likaledes förvirrad presskonferens på måndagseftermiddagen (där Stefan Löfven strategiskt nog valde att befinna sig på annat håll) visade dock på ett närmast övertydligt sätt att varken S eller MP har en susning om vad de kommit överens om: de bägge parternas uppfattning om detta skiljer sig åt helt. S hävdar att det råder business as usual i migrationspolitiken, medan MP hyllar uppgörelsen som en amnesti. Men inte ens Migrationsverket har koll på vad det nya lagförslaget kommer att innebära,  hur reglerna ska tolkas eller vad det hela kommer att kosta – även om det lär röra sig om ett antal miljarder när uppemot tiotusen ensamkommande vuxna ska beredas liknande omsorg och boende som när de sågs som omyndiga. (Regeringen beslutade redan i somras att skjuta till drygt en halv miljard för att gruppen ska kunna bo i en slags frivilliga familjehem – och därmed slippa att flytta till Migrationsverkets boenden – även efter att de fyllt 18.)

Vad som emellertid är grundbulten i förslaget är att det så kallade gymnasieundantaget förlängs och utökas. För den (tidigare) ensamkommande som fyllt 18, väntat tillräckligt länge och visar tillräckligt stort intresse för att ägna sig åt gymnaisestudier nu eller i framtiden, kan det tillfälliga uppehållstillståndet förlängas och möjligen en dag förvandlas till ett permanent. Härigenom upphävs den befintliga asylprocessen, där Migrationsverket och migrationsdomstolarna fattar beslut och istället läggs beslutsansvar på gymnasielärarens axlar. Läraren kommer alltså att avgöra ifall eleven kämpar tillräckligt bra i skolan – och blir alltså den som står mellan ett liv i Sverige och en enkel resa tillbaka till Afghanistan.

Nu är det dessvärre så att bara 20 procent av de ensamkommande får godkänt i svenska, engelska i matte – och på det så kallade introduktionsprogrammet har bara 7 procent tagit examen efter tre års studier. För det stora flertalet innebär den nya uppgörelsen i praktiken bara en lång, kostsam och utdragen väntan på utvisning. Som dessutom ska utdömas av betygssättande lärare.

Om detta ska kallas för en rättssäker asylprocess där ordning och reda råder och ett nej är ett nej – som Stefan Löfvens mantra låtit de senaste åren – vill jag nog inte veta vad verklig oordning innebär.

Men till syvende och sist handlar det här mindre om omsorg för ett antal tusen unga män som som befunnits sakna asyl- eller flyktingskäl. Istället handlar det om att till varje pris rädda Miljöpartiet från att trilla ur riksdagen vid valet nästa år. Partiet balanserar redan på fyraprocentsspärren, efter ett stort antal skandaler och nederlag. MP har visat sig ha kopplingar till både turknationalister och islamister – och även till Ryssland. Åsa Romsons gloria hamnade ordentligt på sned när hon fultankade sin miljöbomb till båt med svavelosande gröndiesel, och S har tvingat i partiet den ena bajsmackan efter den andra. Ingen kärnkraftsavveckling. Inget stopp av Förbifart Stockholm. Ingen nedläggning av Bromma flygplats. Och en dramatisk omsvängning i migrationspolitiken.

Efter tre år hänger MP på repen och måste helt enkelt kamma hem en seger för att rädda sig kvar vid maktens köttgrytor.

För utan Miljöpartiet lär även Socialdemokraterna vara rökta som regeringsalternativ. Utan de gröna rösterna är möjligheten att bilda regering efter valet 2018 obefintlig för Stefan Löfven (eller den som blir hans efterträdare) utan Centerns och Liberalernas goda vilja.

Därför accepterar S, om än motvilligt, förnedringen som det innebär att dansa efter MP:s pipa i frågam om amnesti för ensamkommande. Trots att det innebär att Stefan Löfven framstår som en historiskt svag ledare som låter ett fyraprocentsparti diktera regeringspolitiken. Att ordning och reda och en reglerad migration ställs åt sidan för högljudd aktivism och politiskt fulspel. Sossarna är så illa tvungna att rädda kvar det stödparti som de använt som dörrmatta under tre års regerande. Oavsett vad det kostar i prestige eller pengar.

Givetvis skulle Löfven och de lite mer samhällsbärande delarna i partiet helst slippa MP helt och hållet, men verkligheten är bister och kräver nu desperata åtgärder. Vi får väl se om det höga spelet ger utdelning,  och om väljarna hinner glömma Löfvens kappvändning innan det är dags att gå att rösta i september nästa år. Jag är inte alldeles övertygad om att detta kommer att ske.

En alternativ analys av ”uppgörelsen” är att det hela handlar om att plantera in en bomb i Alliansen – där framför allt Centern har en öm punkt för de ensamkommandes öde. Frågan om amnesti för dessa vuxna män, kommer alltså potentiellt att kunna förgifta Allianssamarbetet mitt under valkampanjen. Och om C och L röstar för de nya undantagen, ja då är Alliansen sannolikt stendöd som regeringsalternativ. Det är fullt möjligt att Löfven och hans stab här ger prov på machiavelliskt maktspel i den högre skolan, men jag är ändå tveksam. Klavertrampen under skandalen i Transportstyrelsen ger inte direkt vid handen att taktiska och strategiska förmågor på denna höga nivå skulle vara vanligt förekommande i partiledningen.

Sedan kan man förstås fråga sig om det är ett medvetet taktiskt val av Alliansen att gång på gång släppa fram Centern i rollen som good cop i samarbetet. Detta skulle ju kunna förklara det uppebara självskadebeteende som Alliansen ägnat sig åt en tid – allt i förhoppningen att locka till sig tillräckligt många desillusionerade miljöpartister för att ge partiet en enkel biljett ut från riksdagen.

Vad som händer sedan – det kan vi bara spekulera i.

Det tål att upprepa järnkanslern Otto von Bismarcks bevingade ord:

Folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar kommer till.

Intressant?

Fler om , , ,

 

Tysklands havererade energipolitik bakom Merkels misslyckande

Angela Merkel, Tysklands förbundskansler. Frågan är hur länge hon kan klamra sig fast vid makten. Foto: Wikimedia commons

Angela Merkel ser ut att vara på fallrepet efter att förhandlingarna om en ny tysk regeringskoaliton gått i stå. De tilltänkta samarbetspartierna, liberala FDP och Die Grüne, kunde inte enas om gemensamt regeringsprogram. En av stötestenarna var migrationsfrågan, men den främsta orsaken till haveriet i regeringsförhandlingarna stavas energipolitik. Man kan se det som att Energiewende, Tysklands berömda (eller okända) energiomställning nu har kommit till vägs ände.

Det som fick förhandlingarna att slutligen bryta samman var framför allt de grönas hårdnackade krav på att lägga ner den tyska kolkraften före 2030. Något som är ungefär lika realistiskt som att kräva en storskalig satsning på enhörningsavel. Tysklands energibas består till stor del av gamla koleldade kraftverk – 43 procent av energin kommer därifrån – medan kärnkraften står för cirka 15 procent. Och den senare ska ju stängas, enligt ett beslut som regeringen Merkel fattade i hysterin efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011.

Men det går inte att bortse från realiteter. Och att Europas ekonomiska draglok på ett bräde skulle lägga ner dryga 60 procent av sin baskraft, är inte bara osannolikt – det vore dessutom slutet för Tyskland som industrination. Alternativet, att importera el för att täcka bortfallet, är inget alternativ – varken överskott eller ledningsinfrastruktur i denna skala existerar inte. Och att ersätta kolet med naturgas (vilket de gröna självklart också är emot) vore att göra sig beroende av Ryssland för att behålla ljusen på.

Men det är faktiskt värre än så.

För även om Tyskland har europeiskt rekord i förnybar energi – upp till 30 procent av landets energibehov kan idag mötas av sol och vind – förutsätter detta ideala väderförhållanden. När det inte blåser och solen gömmer sig – till exempel under vinterhalvåret – måste bortfallet kompenseras. I Tysklands fall utgörs denna reglerkraft nästan uteslutande av kol (med undantag för en del biomassa och vattenkraft). Resultatet har blivit att Tysklands utsläpp nu är tillbaka på samma nivåer som 2009, dessutom förväntas de öka i år eftersom BNP växer.

Tyskland utsläpp av CO2-ekvivalenter 2009–2016, i tusentals ton. (grafen från tyska miljödepartementet, via Notrickszone.com)

Wall Street Journal kallar det tyska energiexperimentet för ett grandiost misslyckande av närmast kommunistiska dimensioner. Astronomiska summor har satsats i utbyte för nästan ingenting:

By one estimate, businesses and households paid an extra €125 billion in increased electricity bills between 2000 and 2015 to subsidize renewables, on top of billions more in other handouts.

125 miljarder Euro är tio gånger mer i svenska kronor – 1250 miljarder. Men det kommer inte att stanna där: enligt siffror redovisade i WSJ kommer prislappen att bli runt 1500 miljarder fram till 2050, framför allt handlar det om skattesubventioner till förnybar el.  Alla dessa biljoner ger teoretiskt sett upphov till en CO2-besparing som kan rädda jorden från några tusendelar av en grad i utebliven uppvärmning. I praktiken går minskningen sannolikt inte ens att mäta.

Att notera i sammanhanget är att tyskarna betalar ungefär tre gånger så mycket för sin el som amerikanerna. Ändå har USA, genom en satsning på naturgas, sänkt sina utsläpp med mer än 30 procent och är därmed bäst i världen. Detta alltså samtidigt som Kina utmålas som miljöföredömet, eftersom de slipper ta hänsyn till irriterande hinder som demokrati.

Bakom alla storslagna utfästelser och Parisavtal, har kolkraften har blivit energiewendes smutsiga lilla hemlighet. Kolkraften är det enda energislag som är billigt nog att ge vinst på en marknad där en sovjetinspirerad centralstyrning slagit sönder normala prisbildningsmekanismer. Sol- och vindenergi producerar oftast ett överskott när det inte behövs. Det leder till att elen måste säljas till underpris eller med förlust – vilket pressar priset även för andra energislag. Och under perioder med  stor efterfrågan har den förnybara energin förtur, trots att den är dyrast.

Övriga energislag klarar alltså inte konkurrera på denna riggade marknad, vilket effektivt stoppar investeringar i ny, renare kraftprodukton – exempelvis med naturgas. Det går helt enkelt inte att räkna hem pengarna för elbolagsjättarna.

Brunkol utvinns ur ett dagbrott i Garzweiler, ägt av tyska RWE. By © Raimond Spekking / CC BY-SA 4.0 (via Wikimedia Commons), CC BY-SA 4.0

Situationen är alltså den att Tyskland förlitar sig på ett par dussin gamla och nedgångna kolkraftverk som drivs vidare med regeringens goda minne, kombinerat med ännu fler skattesubventioner för att elbolagen ska hindras från att stänga dem. Merkel & Co vet mycket väl att utan kolet går det varken att fortsätta satsningarna på förnybart eller att lägga ner kärnkraften.

Die  Grünes krav på en stängning av kolkraften är därför en utopi. Det som kan ske är istället att partiet åker ur förbundsdagen (igen) vid ett kommande nyval. Samtidigt kan missnöjespartiet AFD, som med 12,6 procent av rösterna kom in i den tyska förbundsdagen vid valet i september, öka sitt stöd ytterligare med tanke på den stora folkliga ilskan mot höga energipriser. Enligt en undersökning refererad i The Economist säger 61 procent av tyskarna blankt nej till att betala en enda cent tillför sin el, och då AFD har som en av punkterna i sitt program att skrota energiewende och avsluta miljardrullningen till med subventioner till sol och vind, kan partiet mycket väl knapra i sig ännu mer av Merkels väljarbas. Redan idag klarar 300.000-tals tyskar inte längre att betala sina elräkningar.

Nyval är det få som vill se i det tyska politiska etablissemanget, men alternativen blir allt färre för varje timme som går och ingen verkar längre vilja samarbeta med Angela Merkel. Kanske inte så konstigt med tanke på det öde som de partier mött som tidigare gått i koalition med CDU.

Vad Merkels misslyckade också berättar för oss, är att utopier trivs bäst utanför parlamenten. Det är Tysklands fiasko på miljö- och energipolitikens område ett avskräckande exempel på, precis som MP-styrda Stockholms oförmåga att ens få trafiken att fungera efter ett par centimeter nysnö i november.

Intressant?

Fler om , , , ,

Skatteboskapen ska knipa käft och betala

Leif Östling drog igång debatten om ”vad fan får jag?”. Foto: Wikimedia Commons

Svensk politisk debatt har inte  visat sig från sin allra bästa sida den senaste veckan. I spåren på avslöjandena i den så kallade Paradisläckan har såväl socialministrar, finansministrar som självaste statsministern stått i kö för att i starkaste möjliga ordalag ta avstånd från den osolidariska och rika elit – utmålad i Uppdrag granskning som en samling giriga östermalmsbor – som gömmer sina pengar undan beskattning utomlands. Oacceptabelt stämplade till exempel Magdalena Andersson  Svenskt näringslivs ordförande Leif Östlings placering av kapital i bolag i lågskatteländer som Malta och Luxemburg. Pengar som skulle gjort nytta i välfärden om de inte så omoraliskt undanhållits den svenska statskassan. Och inte blev det bättre när Östling i en uppföljande intervju ställde motfrågan ”vad fan får jag?”

Hela uppståndelsen är faktiskt ganska tragisk, och visar mest av allt på den nya trend som Anna Dahlberg skrev om nyligen – att nutidens politiker är formligen  livrädda för att ta ansvar och istället nöjer sig med posering och handviftande i sociala medier.

I fallet med Östling är det precis så. Tonläget är högt och fördömande, och socialminister Annika Strandhäll (som tidvis agerar på rena Trumpviset på Twitter) anklagade Östling för stöld. Enskilda medborgare hängs alltså ut som brottslingar av landets högsta politiker, när de förra faktiskt inte gjort annat  än att följa gällande regler. (I fallet med Malta var det pikant nog förre S-ledaren Göran Persson som satte sin namnteckning på det nu aktuella regelverket.)

Vad Andersson, Strandhäll och Löfven visar upp här är inget annat än chauvinism. Vad de egentligen säger med sina utfalll är att Sverige och svenska skatter ska gälla som föredöme för hela Europa, och att de länder som valt en annan väg egentligen är skurkstater som bistår i arbetet med att rasera det svenska välfärdsbygget.

Men trots alla de sändningstimmar som SVT ägnat ”läckan”, står det klart att det i inga redovisade fall handlar om någon brottslighet. Det kapital – Östlings och andras – som ligger i bolag på Malta eller i Luxemburg handlar alltså om fullt legala transaktioner. Som redovisats och beskattas enligt gällande regler i det aktuella landet, helt enligt de dubbelbeskattningsavtal som Sverige har med andra EU-länder.

Ändå står finansministern frustande i tv och kallar Östlings förfarande för oacceptabelt, medan en annan s-märkt debattör säger att det rör sig om illojal skattekonkurrens när omvärlden är fräck nog att inte ha lika hög skatt som Sverige. Med tanke på sådana uttalanden borde regeringen i konsekvensens namn aktivt arbeta för att dra sig ur dessa avtal så snart det är möjligt?

Inte alls. I en intervju i Aktuellt den 7 november försöker finansministerna att slingra sig från frågan. Men det framgår tydligt av svaren att hon absolut inte har för avsikt att ändra på den fria rörligheten för arbete, kapital och varor inom EU. Hon vill inte heller lägga sig i vilka skattesatser länder som Malta och Irland väljer att ha, och det ska vara fortsatt fritt fram för att placera och investera i utländska företag och fonder. (Något annat hade förvisso slagit tillbaka hårt mot Sverige, vars finansiella sektor är tungt beroende av internationellt kapital liksom med den expansiva IT-branschen.)

Och det enda alternativet till olika skattesatser i enskilda EU-länder länderna är att införa en gemensam EU-skatt – lika för samtliga unionens medborgare. Vilket skulle innebära att Magdalena Andersson blir av med sitt jobb och att Sveriges budget fjärrstyrs från ett gigantiskt Brysselbaserat finansdepartement – rattat av en icke-vald byråkratisk elit under ledning av Jean-Claude Juncker. Där det i så fall skulle beslutas om hur mycket den svenska välfärden egentligen ska få kosta. Och då hade Andersson (både Ulla och Magdalena) kunnat glömma valfläsk så som gratis glasögon och sänkt pensionärsskatt.

Alltså: Systemet inom EU ska alltså bestå, samtidigt som regeringens hållning är att det är oacceptabelt och moraliskt fel att som svensk skattebetalare använda sig av det.  Svenskarna ska ryggmärgsmässigt tänka att allt utom maximal skatt är att svika välfärden. Det måste alltså allmänt uppfattas som socialt och moraliskt stigmatiserat att försöka sänka sin skatt.

Detta är ett tankemönster som finansministern återkommer till gång på gång i intervjuer. Som här i Aftonbladet, där frågan är det växande ”problemet” med svenskar som flyttar söderut för att slippa skatt:

Det kan finnas många anledningar till att man flyttar till Portugal. Men om man flyttar till Portugal bara för att inte betala skatt på sin tjänstepension då bör man ta sig en funderare på om man kan stå för det beslutet. Vad vill vi har för samhälle? Ett samhälle där vi har bra skola, äldrevård och BB för våra gravida kvinnor? Då bygger det på en skattemoral där man bidrar.

Åtminstone gäller denna skattemoral för Leif Östling – det är annorlunda med Rörelsens egna som utan protester kan undvika att betala skatt på sina miljoner, och dessutom slipper undan med 32 kronor i månaden för en lägenhet i centrala Stockholm.

Upprördheten ska dock tas för vad det är: en slags teater. Socialdemokraterna har nämligen aldrig tvekat att gå storfinansen till mötes när den knorrat om skatterna. Sedan ett antal år har Sverige en så kallad expertskatt, som gör det möjligt för företag att anställa nyckelpersoner från utlandet till 25 procents lägre skatt under en period. Och superrika familjeföretagare som H&M:s Stefan Persson betalar specialanpassade och betydligt lägre skatter än vi vanliga dödliga.

Vad inte bara regeringen – utan även delar av borgerligheten – är livrädda för är nämligen att Leif Östlings bevingade ord, ”vad fan får jag” verkligen får fäste i en bredare allmänhet. Att folk på allvar börjar ifrågasätta om det verkligen är värt att betala upp till 75 kronor på varje hundralapp i olika direkta och indirekta skatter för den samhällsservice som ges tillbaka. Där polisen, skolan, sjukvården, äldreomsorgen, bostadsmarknaden – ja nästan alla samhällssektorer som kan sägas omfattas av samhällskontraktet – har underlevererat under en lång rad av år.

Det verkliga skräckscenariet vore om legitimiteten för det höga skatteuttaget och det alltmer flyktiga begreppet välfärden börjar ifrågasättas på allvar. Att folk faktiskt tröttnar och röstar med fötterna.

Som av en händelse besökte jag årets upplaga av Seniormässan i Älvsjö för ett par veckor sedan. Det som slog mig mest där var stor del av utställarna som kom från olika länder i Sydeuropa – och som lockade med billigare boende, lägre skatter och bra omsorg för pensionärer som väljer att flytta dit. Detta kommer att bli allt vanligare kommande år: enligt en undersökning från i våras umgås nära hälften av svenskar i medelåldern med tanken att flytta utomlands på ålderns höst. Ett veritabelt exodus står alltså för dörren, även om bara en mindre del av dessa gör slag i saken.

Det skrämmer förstås skiten ur regeringen, som riskerar få se stora delar av budgetutrymmet försvinna med det utvandrande skatteunderlaget. I ett läge där vi inom en snar framtid kommer att ha ett så kallat utanförskap med en miljon utanför arbetsmarknaden – som kommer att behöva försörjas av dem som har jobb eller pension  –  vore det en katastrof ifall stora delar av skatttebetalarna drog iväg. Det är därför vi ser förslag om höjd pensionsålder och att finansministern kämpar med näbbar och klor för att få Portugal att börja beskatta svenska pensionärer hårdare. Även om pengarna inte kommer den svenska statskassan till godo, så ska det inte löna sig att smita från välfärdsansvar. Som Andersson uttrycker det:

Det bygger på en skattemoral där man bidrar.

Det är främst i ljuset av detta man ska betrakta uppståndelsen efter Paradisläckan och det spelade raseriet mot Östling. För tro inte att den offentliga uppsträckningen och det höga tonläget riktar sig mot Svenskt näringslivs höjdare personligen – han råkade bara bli den som fick personifiera den roffande kapitalisten som sviker samhällskontraktet.  Med hjälp av Östling statuerade politkerna exempel: Se här hur illa det kan gå för dig om du deserterar från välfärdsstaten och försöker komma undan med lägre skatt.

Ett budskap som egentligen är riktat till alla oss andra: Håll käft och betala.

Och fundera inte ens på Portugal.

Intressant?

Fler om , , ,

Hårda bud i Nacka

Ekudden och Järla sjö i Nacka. Foto: Wikimedia Commons

Känslorna svallar höga efter avslöjandet att Nacka kommun köpt inte mindre än tre bostadsrätter för den 57-årige man från Syrien som nyligen kommunplacerades i skärgårdsidyllen – tillsammans med sina tre fruar och 16 barn. Kostnaden för att köpa in dessa tre bostadsrätter, samtliga i ett huskomplex från 70-talet nära Saltsjöbadens golfbana, landade på nära 14 miljoner kronor.

Och även om kommunalrådet Mats Gerdau i en intervju med Ekot försäkrade att boendet bara var tillfälligt (under två år), att besittningsskydd inte fanns för andrahandshyresgästerna och att lägenheterna sannolikt skulle komma att säljas med vinst i framtiden, finns det ett antal saker i denna historia som skaver. Alltså förutom det uppenbart stötande i att Sverige mer eller mindre aktivt stöttar en patriarkal sedvänja som aldrig borde tillåtas att korsa gränsen.

Men vad denna affär sätter ljuset på är det tilltagande oskicket med kommuner som ger sig ut på den privata marknaden för bostäder och köper upp eftertraktade objekt mitt framför näsan på de egna kommuninnevånarna som i många fall får se sig överbudade av den egna kommunen. Med pengar de själva betalat in via skatter, och som nu används till att driva upp bostadspriserna ännu mer. Och en av de främsta anledningarna till köpruschen är, som det socialdemokratiska oppositionsrådet i Nacka säger, att kommunen sålde ut samtliga sina hyreslägenheter på 90-talet.

I Ekots intervju försäkrade kommunalrådet emellertid att kommunen undviker att ge sig in i öppen budgivning och betalar marknadsmässiga priser för lägenheterna. Sedan 2016, då den nya anvisningslagen infördes, handlar det om totalt 94 lägenheter och villor som Nacka köpt för sammanlagt drygt 305 miljoner kronor. Enligt Gerdau utgör köpen endast två procent av den totala bostadsmarknaden, och det har förekommit budgivning i endast 25 procent av affärerna.

Dessutom försvarar sig kommunalrådet med att lägenheterna kommer att kunna säljas med bra vinst i framtiden, och att köpen därför är en bra affär. Vilket i praktiken innebär att kommunen tycker det är lämpligt och rätt att ägna sig åt storskalig bostadsspekulation – med skattebetalarnas pengar som insats.

Jag har varit i kontakt med kommunen vid ett flertal tillfällen den senaste veckan, för att få ut listor på de objekt som Nacka köpt in. Här är en lista på samtliga bostadsköp som kommunen gjort under 2016 och 2017, till ett genomsnittligt kvadratmeterpris på cirka 38.800 kronor. Detta ligger alltså avsevärt under snittpriset för en bostadsrätt i Nacka, som enligt Svensk mäklarstatistik numera är 55.000 kr kvadraten. Men detta ger inte hela bilden.

För sent som för några veckor sedan ropade kommunen in en trerummare centralt i Nacka för 3.350.000 kr vilket var 455.000 kronor utöver utgångspris. I detta fall drevs priset upp med 16 procent. Objektslistan nedan på några av de senaste månadernas köp har jag tagit fram genom att jämföra kommunens listor – som inte innehåller adresser – med slutpriser från Booli.se. (Jag vill reservera mig för att den kan innehålla felaktigheter.)

Längre tillbaka i tiden blir det svårare att få träffar som matchar kommunens lista, så jag kan inte säga hur det har sett ut från början – men de senaste månadernas köp indikerar i alla fall att budgivning har skett vid de flesta köp, inte bara i ”enstaka fall” som Mats Gerdau hävdar i Ekointervjun. I snitt har de lägenheter som köps in budats upp med 9,3 procent.

Det kanske inte har en prisdrivande effekt, utöver det normala, men det ser i alla fall ut som att kommunen inte drar sig för att ge sig in i ganska häftiga budstrider när de dyker upp ett lämpligt objekt.

Det som är olustigt är snarare valet av lägenheter som kommunen ropar in. Om man tittar på de adresser där de inköpta lägenheterna ligger, är det inte sällan i gamla miljonprogramsområden och små, billiga lägenheter i utkanterna av kommunen, som i Orminge och Älta.

Just detta, att Nacka siktar in sig på att köpa lägenheter i det billigare beståndet, är ett problem i sig. Det är ju just dessa objekt som de mindre besuttna kommuninvånarna – de som aldrig skulle ha råd att köpa en nyproducerad trea för sex, sju miljoner i Nacka strand eller på Kvarnholmen – är spekulanter på. Unga vuxna som ska flytta hemifrån, och vars föräldrar kanske sparat några hundratusen till grundplåten för en billig etta, eller det unga paret som ska skaffa en tvårummare tillsammans. Det är just dessa som kommunen tidvis aggressivt föser ut från marknaden. Inte de etablerade och bättre bemedlade med mångårig bostadskarriär bakom sig.

Ifall nu bostadsrättsköp verkligen är det enda sättet att ordna boende till nyanlända, och därmed uppfylla statens krav, skulle kommunen enkelt kunna slippa att ställa grupper mot varandra. Gerdau och hans kolleger vet mycket väl att det finns ett stort antal lediga lägenheter i nyproduktionen, till fast pris, som på senare tid blivit allt svårare att bli av med för byggbolagen. Någon budgivning krävs inte, ingen behöver bo kvar hemma för att hen blivit utprisad av kommunen – och genom att köpa nybyggt hade man sluppit riskera blåsa upp bostadsbubblan och tränga ut de unga från marknaden.

Dessutom är ju knappast själva investeringskostnaden ett problem – även om det skulle innebära att att kommunen fick låna upp mer till själva inköpen, är det ju meningen att lägenheterna ska säljas med vinst.

Men detta är inte aktuellt. Det är alldeles för dyrt att köpa nyproducerat, säger kommunens tjänstemän. Dessutom är det ingen avancerad gissning att byggbolagen skulle sparka bakut ifall kommunen började köpa in sig i nybyggena. Detta skulle ju, gud förbjude, kunna innebära white flight och osålda nya lägenheter på Nackas nya gräddhyllor ifall det spreds att de nya grannarna skulle vara nyanlända.

Istället får de som står längst från marknaden betala priset. Som det brukar vara.

Intressant?

 Fler om , , , ,

Fotnot: Ett alternativ är att köpa in vinterbonade husbilar, som Staffanstorp gjort.

Äldre inlägg

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: