Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: Andra världskriget (sida 1 av 2)

Fyrahundra meter av Germania

4july2

Körskoleträning på Germania-motorvägen. I bakgrunden Telefunkens pampiga kontor, byggt 1937.

De flesta av dagens Berlin-turister har förmodligen bara en ganska luddig bild av stadens dramatiska och våldsamma historia. Spåren efter den 40-åriga delningen är i det närmaste försvunna –  och bara ett fåtal lämningar minner om den mörka tiden mellan 1933 och 1945, när Hitler gjorde sitt bästa för att manifestera sitt tusenårsrike – inte minst i den tyska huvudstaden.

Ändå träffar man fortfarande på spår från hans allra mest megalomaniska projekt – jag talar alltså om världshuvudstaden Germania – där man minst anar det. Führerns var fast besluten att riva i princip halva Berlin och ersätta den tättbebyggda gamla stenstaden med något som skulle bli om en nazistisk upplaga av antikens Rom – fast med byggnader mångdubbelt större, som den nära 300 meter höga Volkshalle. Rivningarna för att bereda plats för de bägge centrala avenyerna var i full gång vid krigsutbrottet 1939, men bygget sattes på sparlåga när såväl material som tillgänglig arbetskraft krävdes för att bygga vapen, bombplan och tanks istället. Och något år senare fraktades samma arbetskraft ofta vidare till östfronten som kanonmat i den havererade invasionen av Sovjetunionen.

Ett par delar av Hitlers drömstad hann dock påbörjas – och till och med färdigställas – vilket jag skrivit om tidigare. Men det finns ännu en bit av Germania som fortfarande finns kvar i originalskick – en 400 meter lång vägsträcka i stadsdelen Lichterfelde, ungefär 15 kilometer i sydvästlig riktning från Berlins centrum. Här hittar man den korta, men 70 meter breda boulevarden, som börjar och slutar mellan två koloniträdgårdsområden.

4julimap

En väg utan början och slut…

Denna väg var emellertid emellertid starten på den enorma trafikapparat som Hitlers riksarkitekt Albert Speer planerat för Germania. Fyra stora motorvägsringar skulle byggas runt staden och det här var starten på den yttersta – ”4. Ring”. 1937, i samband med att den tyska radio- och tv-jätten Telefunken byggde nytt huvudkontor här, passade Speer och hans 1.000 man starka team av Germania-arkitekter på att schakta fram nära en halv kilometer av den planerade nya motorvägen, framför den nya pampiga kontorsbyggnaden som byggdes i passande nyklassisistisk monumental stil (förmodligen med viss påverkan från Speer et consortes).

4te-ring-jeepstable50

Amerikansk militärparad den 4 juli 1952.

Fast mer än så blev det aldrig. Kriget kom som bekant, och sex år senare låg Berlin i ruiner. Den amerikanska armén, som ockuperade Berlins södra sektor, slog ner sina bopålar i södra delen av staden, och de rymliga och nästan nybyggda Telefunken-lokalerna rekvirerades som förläggning för de amerikanska trupperna. Kontorskomplexet döptes om till McNair Barracks, och den korta med breda boulevarden – som dessutom var helt trafikfri – var utmärkt för de årliga militärparaderna på USA:s nationaldag. Något som amerikanerna kom att hålla på med i närmare 50 år – de sista trupperna från USA lämnade staden 1994, fyra år efter återföreningen.

1976 döptes vägstumpen om officiellt till Platz des 4 juli. På bilderna intill visas paraderna 4 juli 1952 respektive 1991.

140891parade7_lbb

Militärparad 1991. En av de sista. Foto: berlin-brigade.com

Det är en slags ödets ironi att Hitler och hans krigsmakt fick själv aldrig tillfälle att paradera i sin nya ”världshuvudstad” – vars breda boulevarder byggdes särskilt med sådana i åtanke – medan ockupationstrupperna flitigt kom att visa upp sig i skuggan av det som blev kvar av diktatorns storhetsvansinniga projekt.

Den korta biten av Germania ligger kvar där den ligger, 20 minuters promenad från Zehlendorfs S-banestation eller en femminuters resa med buss 112 de sista kilometrarna. Den pampiga Telefunken-byggnaden är ombyggd till lyxlägenheter (det finns fortfarande lediga objekt att hyra) och på själva vägsträckan ser man mest skateboardåkare och MC-elever som körskoletränar.

Det är med andra ord en supertrist plats. Antagligen lika tråkig som Hiters och Speers nya ”värdhuvudstad” hade blivit om de fått hållas.

Intressant, eller hur?

Fler om , , , ,

Flanör i fascistisk förort

eur_1_lores

EUR: Vy från kongresspalatset längs Viale Cività del lavoro mot det kvadratiska Colosseum.

Alla som besökt Rom vet hur plågsamt proppfullt med folk det är i staden, framför allt i de historiska kvarteren – och i synnerhet vid turistmagneter som Colosseum och Forum Romanum.

Hatar man att trängas men ändå gillar Italien – och dessutom hyser en fascination för de mörkare delarna av 1900-talets historia – kan jag varmt rekommendera ett högintressant utflyktsmål, bara lite drygt 20 minuter med t-banan söderut från Termini, till en kostnad av överkomliga 15 kronor. Jag kanske till och med skulle gå så långt som att säga att det är ett av de mest underskattade historiska upplevelserna i hela den italienska huvudstaden – eller kanske i hela Europa.

EUR, som området heter, är namnet till trots inte någon hyllning vare sig till Europa eller den gemensamma europeiska valutan – förkortningen står för Expositione Universale di Roma. Stadsdelen började byggas i slutet av 30-talet på order av diktatorn Benito Mussolini, och mer än 80 år senare står den kvar som det främsta – och sannolikt enda – bevarade exemplet på storskalig stadsplanering enligt fascismens visioner så som de formulerades åren före Andra världskriget. I Berlin raderades alla spår av Hitlers Germania efter krigsslutet, och planerna för Stalins allra mest megalomaniska planer för Moskva hann aldrig lämna ritbordet innan kriget kom emellan.

Men i EUR står Mussolinis fascistiska drömstad kvar, öppen för alla att promenera omkring i.

e42_roma_lores

Områdets ursprungliga beteckning, E.42, står stämplat på gatbrunnarna i området.

EUR, eller E42 som utställningen ursprungligen kallades, var tänkt att stå klar till den planerade Världsutställningen i Rom 1942. Syftet med den nya stadsdelen var dels att fira 20 år av italiensk fascism, dels att förmedla bilden av ett slags återfött romarrike under Mussolinis ledning. Utställningen blev aldrig av eftersom Andra världskriget kom emellan, men en stor del av området hann färdigställas innan dess.

Bakom den nya stadsdelen stod dåtidens mest berömda italienska arkitekter. Under ledning av Marcello Piacentini, Mussolinis chefsarkitekt, anlades ett en bred nord-sydlig boulevard korsad av två öst-västliga avenyer. Dessa flankerades av ett antal monumentalbyggnader, inte helt olika den typ som såväl Nazityskland och Sovjetunionen var förtjusta i vid denna tidpunkt. Men spännvidden i arkitekturen var stor: vissa av byggnaderna var tydligt tillbakablickande, inspirerade av imperiets och antikens Rom – andra var närmast modernistiska i sin design. Ett antal stora parker och torg anlades också, inklusive en konstgjord sjö, och planen var ursprungligen att den breda nord-sydaxeln skulle sträcka sig ända ner till kusten (att knyta samman staden Rom med havet hade varit en mångårig dröm för ”il Duce”).

square_collosseum_lores

Palazzo della civiltà del lavoro, eller ”kvadratiska Colosseum” som det oftast kallas. Den italienska fascismens mest ikoniska byggnadsverk, komplett med citat från Mussolinis tal högst upp på fasaden.

Den kanske mest välkända av de fascistiska märkesbyggnaderna i EUR är utan tvekan Palazzo della civiltà del lavoro (Den arbetande kulturens palats), i dagligt tal oftast kallad ”det kvadratiska Colosseum”. Ett arkitektoniskt mästerverk, på samma gång hypermodern och tillbakablickande. Med sina sex våningar med vardera nio bågar på varje sida, är den en närmast perfekt geometrisk tolkning av Roms klassiska amfiteater. Den riktigt svåra frågan här är förstås om man verkligen kan tycka fascistisk arkitektur är vacker? Och får man verkligen gilla en sådan byggnad? Svår fråga det där.

congressi_lores

Palazzo dei congresso, ritat 1938 men inte färdigbyggt förrän i mitten av 50-talet. Har beskrivits som en slags kvadratisk tolkning av antikens Pantheon…

Inte blir det enklare av att Collosseo Quadrato på alla fyra sidor pryds av ett citat av Benito Mussolini själv. Inskriptionen är hämtad från ett flammande tal som ”il Duce” höll den 2 oktober 1935, där han förmedlade sin vision om den nya italienska nationen, enad under fascismen och den starke ledaren:

“Un popolo di poeti, di artisti, di eroi, di santi, di pensatori, di scienziati, di navigatori, di trasmigratori”

Fritt översatt: Ett folk av poeter, artister, hjältar, änglar, tänkare, vetenskapsmän, av navigatörer och gränsöverskridare (det sista kan också betyda piloter/flygare).

Citatet är i sig ett slags kondensat av drömmen om det fascistiska folkhemmet. Fascia betyder ju kärve, och i Mussolinis idealsamhälle skulle alla ax i denna kärven bidra med att bygga sin del av det nya italienska imperiet – här manifesterat i diktatorns idealstad. De fascistiska ideologerna var övertygade om att en ny guldålder väntade för Italien, och att landet hade en nyckelroll att spela i det återuppståndna imperiet, som skulle bli ännu större och mäktigare än det gamla romarriket någonsin var. Och just här, i EUR, skulle det manifesteras för hela världen.

Riktigt så blev det ju inte, redan 1943 avsattes Mussolini och de allierade började storskaliga bombningar av Rom. EUR klarade sig dock relativt oskatt undan de brittiska och amerikanska flygräderna.

eur_workingclass_lores

Arbetarkultur: En mosaik visar en industriarbetare i full skyddsmundering i färd med att tillverka en sköld.

Efter kriget förföll området, och de första åren efter krigsslutet användes byggnaderna främst som evakueringsboende för delar av Roms utbombade befolkning. Först på 50-talet återupptogs arbetet med att färdigställa kvarteren. Ett uppsving kom med de olympiska spelen i Rom 1960, där flera av grenarna  förlades till området – roddtävlingarna hölls till exempel på den artificiellt anlagda sjön i södra delen av EUR. I närheten byggdes även en stor OS-arena, Palazzo dello sport. Åren därefter kompletterades EUR med nya höghus och själlösa betongkaserner i typiskt 60-design. In flyttade stora banker, ett par myndigheter, den italienska posten och energijätten ENI.

Men det som framför allt slår en efter att ha flanerat en stund i EUR, är hur stora likheterna är mellan de olika typerna av ”totalitär” arkitektur som byggdes vid denna tid. Mycket av EURs monumentalbyggnader kunde lika gärna hört hemma i Hitlers Germania – eller varför inte i efterkrigstidens DDR längs den breda Stalinallén. Skilda ideologer, men i mångt och mycket en och samma vision för det tänkta idealsamhället och medborgaren som skulle bära upp allt. Både fascismens och socialismens konst hyllade arbete, vetenskap och teknologi – och på utsmyckningarna runt om i EUR visas arbetets och de fria konsternas hjältar upp på ett sätt som närmast för tankarna till östtysk propaganda från en långt senare tid.  Här finns ”Industritorget” och ”Jordbrukstorget” och mitt i en rondell har uppfinnaren och radiopionjären Guglielmo Marconi fått sin egen obelisk av romerskt snitt, mitt i en rondell.

eur_arch

Reklamaffisch för Världsutställningen 1942 i Rom, med den aldrig färdigställda E42-bågen i blickfånget.

Men den mest berömda byggnaden i EUR är emellertid den som aldrig blev av –en gigantisk, 200 meter hög båge som skulle spänna över den södra infarten till stadsdelen. Bågen var det stora prestigeprojektet i E42, ett projekt som visades upp på otaliga affischer och annonser i slutet av 30-talet. Problemet var att ingen riktigt var säker på hur denna gigantiska konstruktion skulle realiseras och arkitekterna höll fortfarande på att bråka om materialval och byggteknik när kriget kom. Planerna på den gigantiska ”triumfbågen” har emellertid återuppväckts flera gånger genom åren – så sent som 2009 fanns det seriösa förslag på att göra verklighet av det gamla skrytprojektet.

Men då var redan finanskrisen i full gång.

E42-bågen blev dock verklighet till slut – men på en helt annan plats i världen. Den finsk-amerikanske arkitekten Eero Saarinen blev uppenbarligen så inspirerad av Mussolinis triumfbåge att han ställde upp med idén i en designtävling 1948.  Nära 20 år senare, 1967, invigdes Gateway arch – porten till väst – i St Louis, Missouri.

Ja så kan det gå.

Intressant?

Fler om , , ,

I Mussolinis vinkällare

bunker3

Tunnelrören i Mussolinis egen ”führerbunker”. Den blev aldrig helt klar innan diktatorn tvingades bort från makten.

Rom, den eviga staden. Platsen där mångtusenårig historia finns rakt under fötterna, var helst man går. Människor från hela världen vallfärdar till staden, och köerna ringlar sig kilometerlånga till turistmagneter som Colosseum, Forum Romanum och Petersplatsen i Vatikanstaten.

I en annan del av Rom, i den lummiga parken som omger den lyxiga Villa Torlonia, råder dock lugnet och tystnaden. Den stora vackra parken med de många pampiga 1800-talspalatsen, mitt i den stökiga italienska metropolen, är nästan folktom denna gråtunga eftermiddag sent i oktober. Ändå är detta antagligen en av Roms allra mest intressanta historiska platser – en plats som som bevarats i en slags tidskapsel, närmast orörd sedan 70 år.

Här bodde nämligen den italienske diktatorn Benito Mussolini tillsammans med sin fru och sina fem barn under många år – från 1929 fram till sommaren 1943 då han avsattes – och det var här som han i början av 40-talet inledde ett närmast frenetiskt bunkerbyggande. Benito Mussolini, ”Il Duce”, var nämligen livrädd för att dö i ett bombanfall. Efter att ha tagit del av förödelsen efter de allierades räder över tyska städerna, fruktade han för att Rom skulle bli nästa måltavla – en oro som blev allt starkare i takt med att britter och amerikaner pressade tillbaka italienska och tyska styrkor i Nordafrika. Framför allt var han skräckslagen inför utsikten att han själv skulle bombas i sin lyxiga villa mitt i Rom när han sov. (Han hade förviss  fog för denna oro – efter kriget visade det sig att RAF hade långt framskridna planer på att bomba både hans hem och parlamentet, Palazzo Venezia i topphemliga ”Operation Dux”.)

Därför lät diktatorn bygga om vinkällaren på tomten till ett skyddsrum, komplett med gassäkra dörrar och kommunikationssystem så att han inte skulle tappa kontakten med sina styrkor ifall han behövde ta sin tillflykt hit. Denna bunker konstaterades vid en senare kontroll ligga för ytligt och ha för dåligt skydd för att klara en direktträff från allierade bunkerbomber. Dessutom låg vinkällaren ett par hundra meter från huset – vilket innebar att diktatorn och hans familj vid ett flyglarm skulle tvingas att springa oskyddade över öppen terräng.

bunker2

Den omgjorda vinkällaren i Villa Torlonias trädgård konstaterades vara av för dålig kvalitet för att klara en direktträff från allierade bomber.

Därför byggdes istället köket i källarvåningen i den stora huvudbyggnaden, ”Casino Nobile”, om till nytt skyddsrum, komplett med gasslussar och tjockare betong. Men inte heller detta skyddsrum stillade Mussolinis oro, så i december 1942 gav han order om ännu ett bunkerbygge, denna gång ännu djupare under jord. Bunkern bestod av metertjocka cylinderformade betongelement, formgivna för att bättre stå emot och reflektera sprängverkan i bomberna.

Konstruktionen försenades dock på grund av markförhållandena, och till råga på allt stötte bunkerbyggarna på fornlämningar från romartiden som enligt italiensk lag inte fick förstöras. I juli 1943, efter landstigningen på Sicilien, inledde de Allierade flygattacker i stor skala mot Rom. 60.000 bomber fälldes, tiotusentals dog och stora delar av den fattiga arbetarstadsdelen San Lorenzo mitt i Rom lades helt i ruiner under det mest intensiva anfallet den 19 juli då 521 allierade bombplan fällde allt vad de hade. Bara dagar senare avsattes Mussolini och kastades i fängelse. Italien dumpade Tyskland och gick istället med på de Allierades sida i kriget.

Då var diktatorns nya, supersäkra bunker ännu inte helt klar, och arbetet upphörde.

bunker4

Villa Torlonia i centrala Rom, där Benito Mussolini bodde i 14 år.

Faktum är att Mussolini inte hann sätta sin fot i någon av sina tre bunkrar. Idag ligger de kvar, fortfarande, i skick som nya efter mer än 70 år.

Sommaren 2014 öppnades bunkrarna för allmänheten för första gånger, och guidade vandringar, som hålls tre gånger i veckan, bokas enkelt på Sotteranei di Roma. Det kostar knappt 70 kronor att uppleva vingslagen från den kanske mörkaste tiden i Italiens moderna historia. Underligt nog är det enkelt att få plats, och det är garanterat väl använda pengar.

Intressant?

Fler om , , , ,

Teufelsberg, en ruin på ruinerna av Berlin

En av de mest fascinerande aspekterna av Berlin är att staden fungerar som en slags gigantisk öppen historiebok. För den som tar sig tid att stanna upp lite, finns ofta spåren efter stadens dramatiska nutid  – och ofta mitt framför ögonen. Få andra städer har upplevt ett mer våldsamt och dramatiskt 1900-tal än Berlin, som upplevt allt från från 20-talets sorglösa frihetstid och dekadens, till nazitidens förtryck, Andra världskrigets bombningar som närmast utplånade staden helt och efterkrigstidens delning och Berlinmuren. Lager på lager med historia finns att gräva ner sig i, oavsett var man sätter spaden i den historiska myllan.

Aftonbladet igår.

Aftonbladet igår.

Igår publicerades frukterna av mitt senaste Berlinbesök i Aftonbladet (finns även att läsa i Aftonbladet Plus), en grundlig genomgång av de spår som fortfarande finns kvar av Germania – Hitlers sägenomspunna nya världshuvudstad som var tänkt att förvandla Berlin i grunden. För tvärtemot vad många tror, var Germania inte bara en storhetsvansinnig utopi, utan ett högst reellt projekt som var i full gång åren före kriget. Hundratals hus revs för att ge plats till Germanias nya gator och byggnader, och människor vräktes från sina lägenheter när Albert Speers grävskopor kom.

Planen var ett  nytt Berlin som skulle överglänsa både moderna världsstäder som Paris och London och klassiska imperiemetropoler som romartidens Rom. Från den senare hämtades mycket inspiration av Albert Speer till Germania – allt från de kolonnförsedda skrytbyggnaderna till den breda boulevarderna. Den monumentala, 290 meter höga Volkshalle (hundra meter högre än Turning Torso i Malmö), var i princip en gigantisk version av Pantheon i Rom.

En bild från 1951, som visar platsen för nuvarande Teufelsberg. Den nya militärakademin, som var en del av Germania, syns i bakgrunden. Den finns fortfarande kvar under berget.

En bild från 1951, som visar platsen för nuvarande Teufelsberg. Den nya militärakademin, som var en del av Germania, syns i bakgrunden. Den finns fortfarande kvar under berget.

Artikeln koncentrerar sig på de delar av projektet som planerades i centrala Berlin, men Germania var betydligt större än så. En långt framskriden del av planen var den nya universitetsstad som skulle byggas i västra Berlin, nära Grünewaldskogen. Här stod den nya militärakademin i det närmaste klar vid slutet av kriget,  som den första stora byggnaden i projektet. Militärakademin stod emot bombningarna, och efter kriget var det för dyrt och omständligt att spränga byggnaden – istället dumpades miljontals ton av rasmassor ovanpå konstruktionen. Fyllnadsmassorna, beräknade till 13 miljoner kubikmeter, bestod av resterna av Berlin, av de oräkneliga hus som fallit offer för de allierade bombningarna av staden. Schaktmassorna bildade ett nytt artificiellt berg i utkanterna av staden, som döptes till Teufelsberg.

Ruinerna av den amerikanska radarcentralen på Teufelsberg. Idag ett populärt utflyktsmål och utsiktsplats. Foto: Victor Bergmann/Flickr (CC BY-ND 2.0)

Ruinerna av den amerikanska radarcentralen på Teufelsberg. Idag ett populärt utflyktsmål och utsiktsplats. Foto: Victor Bergmann/Flickr (CC BY-ND 2.0)

Högst upp på det 120 meter höga ”berget” byggde amerikanska spionorganisationen NSA en avlyssningsanläggning, som var i bruk under det Kalla kriget. I början av 90-talet stängdes basen, eftersom det inte fanns några ryssar i öst att lyssna på längre. Efter avvecklingen av Teufelsberg, förföll kompexet och blev så småningom ännu en ruin i staden.

Idag är den övergivna spioncentralen ett populärt utflyktsmål för Kalla kriget-intresserade och urbana utforskare. Dessutom erbjuder Teufelsberg fin utsikt över det annars å platta Berlin.

En ruin på ruinerna av en annan ruin – och ingen äldre än 70 år.

Berlin i ett nötskal.

Intressant?

Fler om , , , ,

Bunkerextra från Berlin

lastpix_bunker

Aftonbladet i söndags.

I söndagens Aftonbladet publicerades ett längre knäck där jag intervjuade Robert Conrad, 53 – sannolikt den siste som besökte Hitlers bunker och fotograferade den, strax före den spränges och schaktades bort i slutet av 80-talet. Aritkeln, som också berörde historien bakom de många bunkrarna i Berlins forna regeringskvarter, är Plusinlåst, men är väl värd att teckna en månads abonnemang för att läsa – om jag får säga det själv.

Den fantastiska historien om den unge amatörfotografen som riskerade friheten i 80-talets DDR för att smyga sig ner i den förbjudna bunkern – för i Östtyskland var nazitiden och dess historia tabu – är emellertid bara en av många fascinerande, berättelser från Berlins försvunna platser. Som först nu, 70 år efter Andra världskrigets slut, så sakteliga börjar upptäckas på nytt. Och det är framför allt under jord som de kvarvarande spåren från krigets Berlin finns att hitta – ovan jord förstördes mer än 90 procent av bebyggelsen dels av de allierades massiva flygbomningar, dels av Röda arméns slutoffensiv som förvandlade de sista resterna av den tyska huvudstaden till grushögar. Och till sist raderade de allierade – framför allt Sovjet – ut de sista spåren av Hitler och nazisterna. Bland annat sprängdes de tre gigantiska luftvärnstornen som byggts i en triangel runt de centrala delarna av staden som försvar mot bombflyget. Det var bara fransmännen som misslyckades med att spränga ”flaktornet” som låg i Volkspark Humboldthain – de lämnade kvar hälften av det gigantiska fortet, som idag blivit centrum för det privata arkeologiska sällskap som kallar sig Berliner Unterwelten.

humbolthain_flaktower

Luftskyddsbunkern i Humboldthain i början av 1940-talet, efter den halvt misslyckade sprängningen efter kriget och idag, då fortet ligger nästan helt dolt bakom grönskan i Volkspark Humboldthain. Foto: Bundesarchiv, Wikipedia och Berliner Unterwelten,

Dessa urbana utforskare dokumenterar och arrangerar visningar av den del av Berlinhistorien som inga myndigheter velat befatta sig med på 70 år – och de upptäcker fler och fler bunkrar för varje vecka. Bara i de centrala delarna av Berlin finns det ett dussintal skyddsrum, underjordiska fabriker och ledningsbunkrar från krigsåren som ännu inte utforskats. Bland annat upptäcktes en nyligen under Dresdner Strasse, där en gammal nedlagd tunnelbanelinje användes som civilt skyddsrum fram till 1945. Denna bunker, som kom att sträcka sig under Berlinmuren, är bara en av alla dem som Berliner Unterwelten utforskat och dokumenterat – i filmen nedan från National Geographic, har de dessutom med sig Andra Världskriget-experten och författaren Anthony Beevor.

Det finns oändligt mycket att se och uppleva i Berlin, men själv skulle jag utan tveka starta utforsknandet vid tunnelbanestationen Gesundbrunnen, varifrån de guidade turerna under krigets Berlin utgår. Jag kommer säkert att återkomma till denna mörka men samtidigt högintressanta period i Europas nutidshistoria.

Intressant?

Fler om , , , ,

Tannbach, socialismen och den oundvikliga muren

ADN-ZB- Donath Deutschland, Juli 1949 (amerikanische Besatzungszone), Grenzort Mödlareuth. Der Bach bildet die Zonengrenze zwischen Thüringen und Bayern, die mitten durch das Dorf verläuft.

Tyskland, juli 1949, amerkanska zonen i gränsorten Mödlareuth.  Bäcken Tannbach, som rinner genom byn, bildar gräns mellan Thüringen und Bayern. Foto: Bundesarchiv.

De senaste kvällarna har jag suttit som klistrad framför den gripande tyska miniserien Tannbach (går att se på SVT Play fram till den 9 juni). Tannbach skildrar en liten by på gränsen mellan Bayern och Thüringen som genom en ödets nyck hamnar i centrum av konflikten mellan USA och Sovjet efter andra världskrigets slut. Serien beskriver en ofta förbisedd del av vår nutidshistoria, den som handlar om vad som hände i det besegrade Tyskland vars territorium efter krigsslutet ockuperades av de fyra segrarmakterna USA, Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Tannbach skildrar dessa dramatiska år, med början i april 1945, när de flesta stora städer låg i ruiner och desperata flyktingströmmar drog fram genom landsbygden i jakt på mat och husrum.

Tannbach, som är  den bäck som utgör gränsen mellan de båda tyska delstaterna, bygger på verkliga händelser i byn Mödlareuth. I tv-serien rullar USA:s soldater in några dagar före krigsslutet i maj 1945 och kämpar ner det sista motståndet bland spridda hemvärnsstyrkor och Hitler jugendsoldater. Amerikanerna kan knappast sägas ha silkesvantar på sig, men under den inledande USA-styrda ockupationen återgår livet i byn till något som kan liknas vid vardag. Strax efter Tysklands kapitulation visar det sig emellertid att den amerikanska armén ryckt fram för långt – byn  ligger i den sovjetiska sektorn. USA drar sig tillbaka och in kommer de nya herrarna från Röda armén, som raskt inleder ett veritabelt skräckvälde med avrättningar, våldtäkter och plundring.

I Mödlareuth finns spåren kvar från denna tid. Byn, som kallas ”Lilla Berlin” delades mitt itu av den gigantiska innertyska gränsen, som trots sina 140 mil är betydligt mindre känd än Berlinmuren.  Idag finns det ett välbesökt museum i byn, och en del av den groteska gränssträckan står kvar, komplett med dödsremsa och vakttorn, som ett minne av det storskaliga vansinne som pågick under 40 år, inte många mil från Sverige. Ett vansinne som inte bara tolererades utan till och med försvarades av flera svenska politiker och kulturpersonligheter.

Moedlareuth_Informationstafel

Informationstavla i Mödlareuth som visar hur det såg ut under DDR-tiden med muren mitt i byn.„Moedlareuth Informationstafel“ Foto: Andreas Praefcke/ Wikimedia Commons

För mig är de största behållningen med serien den lågmälda men mycket effektiva uppgörelsen med socialismen som idé. I Tannbach påbörjar de tyska kommunisterna, som placerats vid makten i den sovjetockuperade sektorn (DDR bildades 1949) socialiseringen med en hårdhänt landreform av samma typ som senare kom att genomföres i Kina och Kambodja. Jordägarna fråntogs sin mark – som styckades upp och delades ut till folket, så kallade nybönder (ofta helt utan erfarenhet från jordbruksarbete). De tidigare godsägarna betraktades som utsugare och folkfiender och deporterades i bästa fall långt bort från sina tidigare ägor. I värsta fall skickades de till arbetsläger – till exempel det gamla koncentrationslägret Buchenwald som under den sovjetiska ockupationen återuppstod som ”Specialläger nr 2” och nu huserade Stalins och den nya tyska statens fiender. Människor som genom sina åsikter riskerade att underminera det nya  socialistiska samhällsbygget.

Så medan USA och de västallierade satsade på snabb återuppbyggnad i sina sektorer, plundrade Sovjet de östliga delarna på i princip allt. Fabriker demonterades och skickades till Sovjet, liksom maskiner och fordon. Slott och gårdar revs för att få byggnadsmaterial till de nya småbönderna som förväntades försörja den nya tyska socialistiska staten.

Vi vet alla hur det gick. Istället för välstånd fick östtyskarna ett liv med ständig brist på det mesta. När godsägarna fängslades, marken styckades upp och generationers expertkunskap ersattes av nybönderna – ofta från de utbombade tyska städerna – bäddade den nya staten och dess enda tillåtna statsbärande parti SED för en långsam katastrof. När ingen längre kunde eller ville skapa välstånd genom sitt arbete, kom folk istället att ägna sig åt byteshandel och smuggling. Enda sättet att slippa köer och skaffa sig bristvaror var att få tag på västvaluta och skaffa det som behövdes på den svarta marknaden.

Parallellt röstade allt fler med fötterna. DDR-medborgarna såg hur de västtyska landsmännen bara några meter bort reste sig ur askan efter kriget och fick det allt bättre. De allierades Marshallplan gjorde att industrierna kom igång igen och allt fler fick jobb. Butikerna dignade av livsmedel och kapitalvaror oåtkomliga för tyskarna på andra sidan av den lilla gränsfloden. Alltfler tröttnade på misär och förtryck och röstade med fötterna. Den unga socialistiska staten höll på att förblöda och taggtrådsstängsel sattes upp längs den sovjetiska sektorgränsen. Jakten på folkfiender intensifierades och ”republikflykt” infördes som brottsrubricering. Snart började gränsvakterna skjuta mot den egna befolkningen när den försökte fly västerut.

I dagens Europa, inte minst i Sverige,  finns det tyvärr många som fortfarande tror att lösningen på problemet med klyftorna i samhället löses bäst genom att se till att alla får det lika dåligt. Välbetalda politiker som aldrig haft en vettig idé om hur välstånd ska skapas –  bara på hur de ska kunna konfiskera det andra producerat – lovar att allt ska bli bra när de dolda rikedomarna fördelas ”rättvist”.

Idag börjar Socialdemokraternas kongress, och dessvärre finns det många i partiet som inte lärt sig så mycket av de 40 år då Österuopa befann sig bakom en mur, byggd i ett desperat av att skydda en dödsdömd socialistisk drömvärld. Utopier som återuppstår i den svenska politiska debatten, i skepnad av förbud mot vissa typer av ägande, stopp för vinster – och genom att klämma åt desom tjänar för mycket. Dessa allt-åt-alla-politiker brukar hävda att ”Sverige är ett rikt land, vi har råd”, om vi bara beskattar de rika ännu mer och förbjuder människor att driva i alla fall vissa typer av företag.

De vill, helt enkelt, ha lite mera Tannbach.

Tyvärr har S av idag uppenbara svårigheter att hålla rågången mellan vad som är socialdemorati å ena sidan och socialism å den andra. Man kan ju alltid hoppas att kongressombuden kanske reflekterar lite över skillnaden och dess konsekvenser. För det är detta som är den viktiga frågan för framtidspartiet, snarare än hur många procent kvinnor det sitter i styrelserna på börsnoterade företag.

Vem vet, några av delegaterna kanske har sett Tannbach?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Fotnot: Kalla kriget-experten Hans Jakobsson har en serie bra bilder från ett besök i Mödlareuth.

På väg ner i djupet

Scherl Bilderdienst: II. Weltkrieg 1939 - 1945, Überfall auf Polen am 1. September 1939. Das KdF - Schiff "Wilhelm Gustloff" wird als Lazarettschiff eingesetzt, hier im Danziger Hafen im Herbst 1939. 12065 - 39

Wilhelm Gustloff för ankar i Danzigs hamn, hösten 1939.

Man kan konstatera att Åsa Romson återigen lyckas med konststycket att ge den helt nya diagnosen politisk tourettes ett ansikte. Inte ens ett år efter den famösa hatattacken mot vita medelålders heteromän i Almedalen – något som sannolikt kostade det rödgröna regeringsalternativet egen majoritet – är det dags igen för Romson att producera grodor vars dimensioner närmar sig medelstora flodhästar. Att dra paralleller mellan den systematiska och inudstriella massutrotningen av människor i Auschwitz med flyktingar som förliser på Medelhavet ombord på smuggelskepp, är inte bara historielöst. Det är att spotta på minnet av både dem som dog i Förintelsen och deras efterlevande. Det är en skamlig relativisering av det värsta massmordet i mänsklighetens historia – ett planerat folkmord som MP-språkröret försökte göra en billig oneliner av.

Förutom det faktum att det är fullkomligt förödande för landet att ha en vice statsminister som inte kan öppna munnen utan att nationen skäms, måste det innebära en ständig plåga för Socialdemokraterna att behöva förlita sig till den dödvikt som Miljöpartiet och Romson har blivit i opinionen. Löfven har – för att fortsätta med marina metaforer – surrat fast sig vid ett lik, och är plågsamt medveten om det, men Decemberöverenskommelsen fjättrar honom obönhörligen vid Romson, Fridolin – och Jonas Sjöstedt inte att förglömma – medan hans samarbetsregering sakta sjunker i djupet, oförmögen att visa handlingskraft i någon fråga över huvud taget.

Den som läst något av vad jag skrivit tidigare, vet att jag inte är någon anhängare av MP. Jag är övertygad om att det enda sättet för regeringen att fungera är att dumpa den gröna barlasten och göra upp i sakfrågor med delar eller hela den borgerliga oppositionen. Det handlar om migration/integration, energipolitik, bostäder, arbetsmarknaden och landsbygdens villkor – samtliga frågor som kortsluts av Romson & Fridolin. (Och nej, man behöver inte vara Sverigedemokrat för att ha denna åsikt.)

Fast jag kan ändå någonstans tycka lite synd om MP:s medlemmar, som tvingas sitta där skräckslagna varje gång deras egen partiledare ställer sig i en talarstol eller är med i tv. Gårdagens fadäs fick säkert många av dem att trycka ansiktena djupt ner i skämskuddarna, åtminstone får man väl hoppas det i alla fall. Och vissa verkar i alla fall fått nog nu.

Det är emellertid inget mot den oro alla vi andra bör ha inför det faktum att Åsa Romson är vice statsminister, och därmed tar över efter Stefan Löfven om det skulle hända denne något. Så skulle statsministern halka i en brant stentrappa i riksdagshuset – eller råka kollidera med regeringsplanet när ryssen är ute och flyger med avslagna transponerar – så vet vi vad som väntar: Romson.

Och när vi ändå är inne på Andra världskriget-metaforer och fartygskatastrofer, finns det betydligt lämpligare jämförelser att dra i vårt närområde än Auschwitz. För drygt 70 år, den 30 januari 1945, torpederades lasarettsfartyget Wilhem Gustloff utanför den tyska Östersjökusten av en sovjetisk ubåt och 9352 människor ombord dog – de allra flesta civila flyktingar som drivits på flykt av ”befriarna” i Röda armén.

Något att fundera på för Löfven & Romson medan syret sakta tar slut.

Mer om Romsons förlisning: Hela Hälsingland, Motpol, Den sjätte mannen

Andra om , , , ,

Polen stoppar Putins MC-klubb, krisen fördjupas mellan Ryssland och EU

Ночные_Волки_(1)

“Ночные Волки (1)” by www.volganet.ru. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

I helgen publicerades ett större reportage om Nattvargarna, Putins ”Hells Angels” i Aftonbladet skrivet av undertecknad (kräver Plus-abonnemang), och den planerade mc-karavanen i Röda arméns spår som klubben inledde i lördags. Planen var att Nattvargarna skulle göra en två veckor lång road trip – döpt till ”Mot Berlin” efter Röda arméns stridsrop – via Polen, Slovakien, Tjeckien, Österrike och Sydtyskland, för att slutligen landa i Karlshorst i den tyska huvudstaden den 9 maj, där Andra världskriget tog slut i och med Nazitysklands ovillkorliga kapitulation.

I en annan tid hade denna mc-utflykt säkert inte orsakat något större rabalder, men idag – med Putins ockupation och annektering av Krim och Rysslands  proxykrig i östra Ukraina – ivrigt understött av Nattvargarna och dess ledare, Alexander ”Kirurgen” Zaldostanov, har karavanen fått en helt annan, mörkare innebörd. Polen, som inte direkt såg Röda armén som några befriare, har stämplat crusingen som en öppen provokation, och i lördags tog såväl Polen som Tyskland beslutet att dra in klubbmedlemmarnas Schengenvisum.

Tidigare idag fick 10 av Nattvargarnas medlemmar vända om, när de försökte korsa gränsövergången vid Terespol, nära vitryska staden Brest. Journalistuppbådet var stort, och ryska medier har direktrapporterat längs karavanen, som alltså nu verkar ha fått ett abrupt slut.

Frågan är hur nu EU:s hårda linje gentemot Putins favorit-bikers tas emot i Moskva. I ett skarpt uttalande från det ryska utrikesdepartementet tidigare i kväll, kräver Ryssland en förklaring från Polen till att mc-klubben hindrades från inresa. Ryska  UD:s uttalande återgavs av nyhetsbyrån Tass:

”On April 27, a group of Russian motorcyclists who planned to pay tribute, shortly before the 70th anniversary of the Victory, to the memory of Soviet warriors who had died when liberating European states from fascism were denied entry to the Polish territory via the Brest-Terespol border crossing point,”

”We are demanding explanations from the Polish authorities and decisively condemn their actions testifying to the readiness to rewrite history and in essence blaspheme, for opportunistic reasons, over the feat of those who saved Poland and the world from fascism.”

Polen förklarar beslutet att stoppa mc-åkarna med att de utgjorde ett hot mot den nationella säkerheten. Under de senaste veckorna har ett upprop  på Facebook samlat 10.000-tals underskrifter för att stoppa Nattvargarna, och polska mc-klubbar har hotat att stoppa dem med våld ifall de korsar gränsen. Bland annat rörde ett planerat stopp vid krigskyrkogården i Braniewo, nära den ryska enklaven Kaliningrad, upp starka känslor bland polackerna.

Vad Europa minst av allt ville ha just nu var ett fullskaligt mc-krig på polsk eller tysk mark – särskilt ett krig mot en grupp som allt mer kommit att uppfattas som en paramilitär styrka direkt underställd Putin. Klubbens credo, ”Dit Nattvargarna åker, där är också Ryssland” har knappast lugnat ner stämningen i Polen. MC-klubbens medlemmar, däribland ”Kirurgen” själv, finns redan på USA:s och Kanadas sanktionslistor efter medverkan i Krimockupationen – där Nattvargarna var först på plats. Flera av klubbens medlemmar uppges även strida för ”folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk i det krigsdrabbade östra Ukraina.

För Ryssland och Putin är det här naturligtvis en propagandaseger av stora mått, och vi kan vara säkra på att ryska statskontrollerade medier under de närmsta dagarna kommer att fyllas med indignerade rapporter om hur de nya fascisterna i Europa pissar på minnet av de sovjetiska befriarna som dog i kampen mot Hitler.

Och temperaturen sjunker därmed ytterligare några grader i de redan djupfrysta relationerna med Ryssland.

Intressant?

 

Fler om , , , ,

Berlin – rikt och osexigt?

Kunstlerhaus Tacheles, Oranienburger Strasse. Foto: Wikipedia

Under många år efter murens fall bestod stora delar av stadens centrum, Mitte, av nedgångna gamla hyreskaserner och en inte oansenlig mängd ruiner som blivit kvar efter Andra världskriget. Jag minns fortfarande ett besök i staden hösten 1991, då vi promenerade i de äldsta delarna av Mitte – de gamla judiska kvarteren nordost om Oranienburger Strasse som gick och fortfarande går under namnet Scheuenviertel. Många av husen stod kvar som om kriget slutat helt nyligen, med splitterskador och kulhål i fasaderna, som förstås var kolsvarta av brunkolsröken som låg tät över Östberlin.

Men livet hade börjat spira i ruinerna. Judar hade återvänt till kvarteren, och en bit till väster om området – i korsningen Oranienburger Strasse/Friedrichstrasse – hade ett konstnärskollektiv tagit över AEG:s pampiga gamla kontorsbyggnad, som hotades av rivning. Konstnärshuset/kollektivet döptes till Tacheles – jiddish för ”rakt på sak” – och blev en slags popkulturell symbol för hela det återförenade Berlin. En ruffig men kreativ miljö, som samlade folk från Berlin, Tyskland och världen. Kvarteren runt omkring levde upp och blev med tiden omåttligt populära att bo i för inflyttade konstnärer, artister och dem som vi idag kallar för hipsters. Det var lätt att skaffa bostad och hyrorna var låga (många av husen hade ju inte renoverats på mer än 40 år).

Staden Berlin levde gott på denna uppstudsiga, frihetliga och alternativa bild av sig själv, och borgmästaren Klaus Wowereit myntade 2004 de bevingade orden ”Berlin ist arm, aber sexy”.

Idag är inte Berlin längre fattigt, och Oranienburger Strasse med kvarteren österut mot Hackescher Markt tillhör de mest attraktiva i staden. Husen har renoverats, ruinerna byggts upp eller rivits och ersatts av lyxlägenheter med skyhöga hyror. Studenter, konstnärer och vinddrivna existenser har för läng sedan ersatts av mer välbeställda invånare – området har genomgått en gentrifiering, precis som Södermalm i Stockholm, Soho i New York och Notting Hill i London.

Nu i veckan vräktes det sista 80-talet konstnärer från Tacheles-huset av polis. Ingen vet vad som kommer att hända med den pampiga gamla byggnaden framöver – men fastighetsbolaget som äger kvarteret beräknar att tomten är värd nära en halv miljard kronor.

Samtidigt är Tacheles öde ett skolboksexempel på hur kulturen fungerar; som en magnet, en slags katalysator för samhällslivet och städers utveckling. I Tacheles fall var det disparata konstnärskollektivet motorn som sparkade igång livet i de gamla kvarteren. Men framgången blev så stor att de inte längre har råd att stanna kvar. Det är tacken det!

Berlin är inte längre fattigt, som det var 1990. Men det har tyvärr blivit lite mer ”unsexy”.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Lästips: Bloggen Auguststrasse, som skriver om livet, kulturen och gentrifieringen i kvarteren kring Scheuenviertel.

Tysk dödslängtan

Merkel i Grekisk tidning.

Samtidigt, någonstans i Berlin, finslipas planerna för att få grekerna att betala skatt som  normala Nordeuropéer:

The German government says it wants to help Greece develop a modern tax administration and has started recruiting volunteers for Greek duty. More than 160 German tax officials with English language skills have signed up and about a dozen also speak Greek, a spokesman for the finance ministry said.

Det finns egentligen bara två möjliga analyser av denna nyhet. Antingen läser den tyska skattmasen inte tidningen, eller också drivs de 160 frivilliga av någon slags kollektiv dödslängtan…

Inressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN, SvD 1, 2, 3, E24, 2

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: