Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: antisemitism (sida 1 av 2)

Är judehatet ok om det bara drabbar israeler?

ug

Uppdrag gransknings reportage från antisemitismens Malmö är ett skrämmande och viktigt tidsdokument, även om det för flertalet av oss knappast är en nyhet att judehatet är utbrett i Sveriges tredje stad. Och det är långt ifrån bara i Rosengård och liknande bostadsområden med en stor del svenskar med rötterna i Mellanöstern som attackerna sker – även Malmös politiker har upprepade gånger uttryckt sig antisemitiskt om stadens judar. Och det är som många skriver hög tid att ta i med hårdhandskarna mot problemet, det duger inte för politiker att blunda längre av rädsla att bli uthängda som islamofober. Eller för polis och åklagare att regelmässigt lägga ner utredningar om hatbrott mot judar (samtidigt som man inte har några problem att lagföra och fängsla konstnärer för samma brott).

Men det är ändå något som skaver, både i det här reportaget och i nästan alla andra nyhetsinslag där hoten mot Sveriges och Europas judar avhandlas. För i nästan samtliga fall landar analysen i samma slutsats – de judar som bor här, i Bryssel eller Paris, har ju ”inget med Israels politik” att göra. Reportrar, intervjupersoner, politiker och analytiker återkommer ständigt till denna distinktion. Till och med förintelseöverlevare och företrädare för svenskjudiska organisationer som SKMA är noga med att distansera sig från vad politikerna i Jerusalem håller på med. Blanda inte ihop svenska judar med Israel, är budskapet.

Vilket då leder till den oundvikliga frågan: OM det varit israeliska medborgare – kanske turister – som utsatts för hatattacker som de i Uppdrag granskning, hade de varit mer befogade då? Eller om attackerna skett i Israel?

Ibland kan man faktiskt börja undra.

Som av en händelse knivhöggs 15 personer i går morse, varav fem allvarligt,  på en buss i Tel Aviv av en palestinier som gick till attack mot busschauffören och passagerarna, av ingen annan anledning än att de var judar. Enligt Jerusalem Post uppgav mannen i förhör efter gripandet:

He said he was driven by last summer’s conflict in Gaza, unrest on the Temple Mount, and watching extremist Islamic content that glorifies “the reaching of heaven,” the Shin Bet added.

Det som är intressant är hur detta dåd rubriceras i svensk press: som en ”knivattack”.  Om 15 personer hade huggits ner i Paris eller Stockholm hade vi inte tvekat att kalla dådet vid dess rätta namn, men när det riktar sig mot dem som bor i Israel verkar vi ha uppenbara problem att tala klarspråk om terrorn. Jag har ofta funderat på varför det är så.

Dessutom är det inget nytt. Sedan i somras har det pågått en typ av lågnivå-intifada i Israel, där ensamma terrorister slagit till mot civilpersoner i både Jerusalem och Tel Aviv. Bedjande har huggits ihjäl i synagogor, barnfamiljer har mejats ner av bilar vid busshållplatser – eller knivmördats i snabbköpet när de helghandlat. Förövarna har i många fall varit radikaliserade palestinier boende på Västbanken, som jobbat eller varit på besök i Israel. Gemensamt för dessa händelser – om de alls rapporterats – är dock att t-ordet i det närmaste helt lyst med sin frånvaro. Dåden har i svenska medier rubricerats som ”attacker”, ”religiösa konflikter” vid Tempelberget eller kanske  ”oroligheter” på Västbanken (det senare var när en treårig flicka dödades av stenkastare).

hamashyllar

Skärmdump från IDF:s blog.

Inte överraskande har samtliga dåd hyllats av terrorrörelsen Hamas, som även berömmer gårdagens attack som ”heroisk”. Betydligt mera oroande är att även Fatah, den palestinske presidenten Mahmoud Abbas parti – som styr på Västbanken – också har uppenbara svårigheter med att hålla rågången mot extremisterna. (Extremister som ju faktiskt sitter i den palestinska regeringen – Hamas gick i koalition med Fatah för snart ett år sedan.)

Ett talande exempel är att dagen efter att den palestinske presidenten gick arm i arm med världsledarna i Paris, för att visa sitt stöd för yttrandefrihet och mot terrorism, högtidlighöll hans eget parti minnet av den blodigaste attacken någonsin mot civila israeler, då palestinska terrorister 1978 mördade 37 människor på en buss med skjutvapen och handgranater. Måndagen den 12 januari hyllades terroristerna som hjältar på Fatahs Facebooksida.

Denna relativisering av terror är problematisk på många sätt. Dels för att debatten nästan alltid landar i samma slutsats: att hatet, antisemitismen och terrorn föds ur Israels förtryck, ockupationen av Västbanken och att judar envisas med att bygga hus i östra Jerusalem – trots att vi alla vet att hatet går tillbaka betydligt längre än vad staten Israel har existerat. Dels – ergo – att Israel genom att bete sig som en skurkstat på något sätt får skylla sig själv när landet och dess befolkning utsätts för terrorattacker. Till skillnad från svenskar som bekänner sig till den judiska tron, alltså, som är ”oskyldiga” till vad Israels politiker hittar på.

Givetvis ska det vara fritt fram att kritisera Israel för dess bosättningspolitik, för bombningarna av Gaza och för den repressiva behandlingen av invånarna på Västbanken. Men det blir underligt när radikala islamister kan utsätta israeliska medborgare för vidriga terrordåd utan att vi knappt höjer på ögonbrynen. Som antisemit kommer man ganska långt idag genom att hävda att man bara är ”israelkritisk”.

Som sagt – det är en angelägen journalistisk gärning som Uppdrag granskning gör när redaktionen sätter ljuset på antisemitismen i Malmö. Lärdomen vi borde dra  borde dock vara att judehat och terror är oacceptabelt oavsett vem som är måltavla.

Det finns helt enkelt inga ”skyldiga”, som förtjänar att dö.

Intressant?

Fler om , ,

Svårigheten att förhandla med nån som bara vill se dig död

Det finns knappast någon konflikt som, trots sin relativt begränsade omfattning, lockar fram så starka känslor som det till synes eviga kriget mellan Israel å ena sidan och palestinska grupper som Fatah och Hamas på den andra.

För att använda ett lite finare ord brukar Israel anklagas för att bedriva assymetrisk krigföring – genom att till exempel attackera civilbefolkning istället för stridande trupp. Men så är det ju inte – även om man kan få det intrycket om man följer svenska mediers rapportering. Konflikten är minerad mark i ordets alla bemärkelser, och den som uttrycker en åsikt som kan tolkas som det minsta Israelvänlig riskerar hudflängning i sociala medier, något som Stefan Löfven nu fått erfara. Framför allt upprörs många debattörer av att det saknas proportionalitet i antalet döda civila på de båda sidorna i konflikten. Resultatet blir att Hamas, som dels gör sitt bästa för att spränga israeliska civila i bitar, dels använder den egna civilbefolkningen som mänskliga sköldar för sina avskjutningsramper och vapendepåer – legitima militära mål – vinner omvärldens sympatier. Medan Israel, som skyddar sina civila med skyddsrum och sofistikerade anti-robotsystem, utmålas som den part som begår krigsbrott.

Ett problem är att de återkommande striderna mellan Hamas och Israel över huvud taget beskrivs som ”konflikter”. För det är det inte. Det här rör sig om terrorhandlingar, eftersom den ena sidan (Hamas) vill utrota den andra. Därför finns det heller inga utsikter att förhandla sig fram till någon varaktig fred, eftersom det är utsiktslöst att förhandla med någon som bestämt sig för att döda en.

Låt oss gå igenom vad det hela handlar om, punkt för punkt:

För det första: Israel ockuperar inte Gaza, en missuppfattning som upprepas gång på gång av organisationer som Ship to Gaza,men som inte blir mer korrekt för det. Israel utrymde Gaza och alla bosättningar 2005, och sedan dess har palestinierna själva styrt den smala fyra mil långa landremsan med 1,8 miljoner invånare. Däremot upprätthåller Israel en omfattande kontroll av allt gods som förs in till Gaza, via flyg, båt eller landvägen via två de gränsövergångarna från Israel, en i norr och en i söder där 100-tals lastbilar med förnödenheter passerar dagligen, trots konflikten.

Att denna kontroll – som kallas blockad av Israels kritiker – behövs är dessvärre tydligt. Hamas, Islamiska jihad och andra extremistigrupper som verkar i Gaza gör sitt bästa för att smuggla in allt större raketer för att användas i attacker mot Israel. Så sent som i mars bordades ett fartyg på väg till Sudan av den israeliska underrättelsetjänsten med ett stort antal syrisktillerkade långdistansraketer av typen M-302 ombord. Dessa skulle efter avlastning i Sudan smugglas via Sinai till Gaza. Till skillnad från tidigare, då Hamas endast haft tillgång till mindre raketer, hotar dessa vapen Israels själva hjärtland, storstäderna Tel Aviv/Haifa och Jerusalem, vilket gör denna omgång betydligt värre än tidigare raketattacker från Hamas. På bara en vecka har nära 1.000 raketer skjutits från Gaza mot Israel.

För det andra: Det är inte bara Israel som bedriver blockad mot Gaza. Även Egypten har i princip stängt hela sin gräns mot Gazaremsan, eftersom islamistiska terrorgrupper i Gaza även hotar stabiliteten på Sinaihalvön. Den nuvarande militärregimen i Kairo avskyr innerligt Hamas, som är en del av Muslimska brödraskapet – rörelsen vars president Muhammed Mursi avsattes i en militärkupp förra sommaren. Men trots att Egypten alltså bedriver exakt samma blockad som Israel, skjuts det inga terrorraketer mot egyptiska städer.

(Egypten har dessutom förstört ett stort antal av de smuggeltunnlar mellan Sinai och Gaza som använts för att föra in vapen och stridande till Gaza. Uppenbarligen har detta arbete inte varit tillräckligt, med tanke på det stora antal långdistansraketer som Hamas skjutit iväg de senaste dagarna mot Tel Aviv, Jerusalem och nu senast Eilat.)

För det tredje: Gazaremsan har inte varit vare sig israeliskt eller palestinskt område. Området ockuperades av Egypten 1948, då staten Israel bildades och krig utbröt med de arabiska grannländerna. I Sexdagarskriget 1967 intogs Gazaremsan av Israel, som ockuperade området fram till 2005, då premiärminister Ariel Sharon beslöt att ensidigt utrymma de israeliska bosättningarna  och lämna över kontrollen till palestinierna (Egypten var inte intresserat av att ha tillbaka marken).

2005 fanns alltså för första gången någonsin – genom Israels försorg –  ett landområde där palestinierna hade full självständighet. Alltså en början till palestinsk stat. Visst, befolkningen var fattig, men de fabriker, drivhus, konstbevattningsanläggningar och annan infrastruktur som israeliska bosättare hade lämnat efter sig, fungerade fortfarande. Dessutom erbjöd de milslånga stränderna stora möjligheter till turism. Framtiden för Gaza verkade trots allt ganska ljus just då, efter 2005. Jeffrey Goldberg skriver bra i The Atlantic om Gazas historiska chans och hur den slarvades bort:

In the days after withdrawal, the Israelis encouraged Gaza’s development. A group of American Jewish donors paid $14 million for 3,000 greenhouses left behind by expelled Jewish settlers and donated them to the Palestinian Authority. The greenhouses were soon looted and destroyed, serving, until today, as a perfect metaphor for Gaza’s wasted opportunity.

Vid de första fria palestinska valen året efter, röstades islamistiska Hamas fram till makten – kanske mest som en protest mot det korrumperade maktpartiet Fatah. Hamas, som stämplats som terrorister av såväl EU som USA (dock inte Sverige) har sedan dess ägnat all sin energi  åt att förvandla  Gaza till en tungt militariserad bas, istället för att försöka få ekonomin på fötter och göra något åt den skyhöga arbetslösheten. I snart 10 år har Hamas, tillsammans med andra och ännu mer extremistiska rörelser, så gott som dagligen låtit raketerna regna över södra Israel, i hopp om att de ska döda någon – vem som helst – eftersom varje israel enligt Hamas logik är en legitim måltavla. Istället för satsningar på infrastruktur, bostäder och arbetstillfällen har Hamas lagt allt på att nå organisationens övergripande mål: Att utplåna Israel.

Som tur är har Hamas så här långt haft minst sagt begränsad framgång i detta projekt. Den israeliska civilbefolkningen har motvilligt tvingats anpassa sig till den dagliga terrorn, och lever med vetskapen att det när som helst kan komma ett raketlarm. Då gäller det att snabbt som ögat hitta ett skyddsrum – ofta har man bara 15 sekunder på sig att sätta sig i säkerhet. Det gäller även dagisbarn, som får lära sig hur de skyddar sig mot palestinska raketer ungefär samtidigt som de lär sig gå. Dessutom har IDF, den israeliska försvarsmakten, utvecklat sitt eget missilförsvar – Järnkupolen – som skjuter ner många av de inkommande raktererna innan de når sina mål.

Israel har alltså satsat enorma resurser på att skydda sin befolkning från raketterrorn från Hamas, vilket gör att de civila förlusterna på den israeliska sidan är ganska små, jämfört med hur många civila som dödats i Gaza i samband med IDF:s bombningar av raketramper och vapenförråd.

Hamas å sin sida struntar i hur många som dör av den egna befolkningen. I Gaza har det därför inte byggts några skyddsrum – pengarna har gått till raketer istället.


Militära anläggningar förläggs medvetet i bostadsområden, där de skyddas av mer eller mindre ofrivilliga mänskliga sköldar. När Israel förvarnar de boende om en förestående bombattack, går Hamas ut och beordrar dem att återvända till sina hus – något som organisationen själv har bekräftat. Ett 40-tal av de raketer som skjuts mot Israel hittills har dessutom landat inne i Gaza, däribland en som slog ut en kraftledning som levererar el till 70.000 gazainvånare. (Det israeliska energibolaget som äger verket vågar inte skicka någon att reparera ledningen som ligger på Hamaskontrollerat område.)

Som Israels premiärminister uttryckte skillnaden mellan de bägge sidorna: Israel använder anti-missilsystem för att skydda sin befolkning. Hamas använder civilbefolkning för att skydda sina raketer.

pmisrael

Det är framför allt detta förhållande som gör att de palestinska dödstalen blir så stora, jämfört med Israels. Och Hamas vet mycket väl, att ju fler civila som dör, desto större blir det internationella trycket på Israel att avsluta sin offensiv. Denna ”proportionalitetsprincip” används tyvärr alltmer flitigt även i den svenska debatten: Eftersom många fler palestinier än israeler dör, måste Israel alltså vara den mest onda parten i konflikten och huvudansvarig för att få slut på dödandet.

Detta är precis vad Hamas vill uppnå – och därför har man ingen som helst brådska att gå med på vapenvila. Det är ett grymt och cyniskt spel med den egna befolkningens liv som insats.

Och för det fjärde: Hamas raketterror mot Israel har ingenting med fredsförhandlingar eller kampen för en själständig palestinsk stat att göra. Hamas är en extrem, antisemitisk rörelse med medeltida värderingar, vars själva stadga slår fast att alla judar ska fördrivas eller dö –  och det gäller inte bara på Västbanken utan i hela det område som idag utgör staten Israel. Hamas struntar i hur många bosättningar Israel bygger – organisationen har gång på gång förklarat att man aldrig kommer att erkänna Israels rätt att existera någonstans.

Som SvD:s Benjamin Katzeff Silberstein skriver:

Organisationens mest välkända ideologiska mål må vara att utrota staten Israel, men det är knappast det enda målet. Parallellt med Hamas krig mot Israel strider de också mot självklara mänskliga rättigheter. De som främst får utstå konsekvenserna av Hamas politik är inte Israel, med sina skyddsrum och sitt missilförsvarssystem, utan Gazas civila.

Och så länge Hamas sitter kvar vid makten, kommer det aldrig någonsin att bli varaktig fred mellan Israel och palestinierna – än mindre en palestinsk stat.

Ändå finns det ganska många i den svenska debatten, till och med representanter från statsbärande partier som socialdemokraterna, som på allvar vill att Israel ska fredsförhandla med Hamas. En motpart vars främsta ambition alltså är att döda så många israeliska civila som möjligt – ett soklart krigsbrott – samtidigt som den egna befolkningen tvingas agera mänskliga sköldar – något som är ett minst lika allvarligt brott mot krigets lagar.

Med ett lite finare uttryck skulle man kunna beteckna det som assymetrisk opinion.

Intressant?

Fler om , ,

Den som är utan skuld

Svenska kyrkan, anförd av sin tänkartank Seglora smedja, går till storms mot regeringens utnämning av Elisabeth Svantesson som ny arbetsmarknadsminister. Anledningen är att Svantesson en gång i tiden varit medlem i Livets ord – ett kristet förbund – och varit motståndare till fri abort (ett moralisk inställning som hon gissningsvis delar med många medlemmar i Svenska kyrkan). Dessutom har hon avstått från att rösta i riksdagen i frågan om samkönade äktenskap – inte heller det en fråga där det råder konsensus inom kyrkan.

Men en moderat politiker som inte tar fullständigt avstånd från denna typ av privata religiösa och moraliska övertygelser, diskvalificerar sig alltså för i princip varje form av politiskt uppdrag, enligt Dagens Seglora.

Om man sympatiserar med denna ståndpunkt, kan det vara värt att påminna om att samma kristna tankesmedja för inte så länge red ut till försvar för Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige, efter den påstådda hatkampanj han utsatts för i medierna. För den som inte minns blev Mustafa inkuppad i socialdemokraternas högsta ledning i Stockholm, men tvingades bort bara dagar senare när det uppmärksammades att han bjudit in en rad kända antisemiter och förintelseförnekare – bland annat till förbundets ”familjedagar” i våras, där ledande socialdemokrater som Veronica Palm fick lyssna till judehatare som Yvonne Ridley.

Detta är förstås inget att förvånas över. Islamiska förbundet är frontorganisation för Muslimska brödraskapet – en antisemitisk, kvinnohatande och homofobisk sekt som länge varit förbjuden i stora delar av Mellanöstern. Brödraskapets andlige ledare, shejk Yusuf Al-Qaradawi, har brännmärkt homosexualitet och drömmer om att en gång få åka till Jerusalem och döda judar, ”även om det måste ske i rullstol”.

Men även kristna Socialdemokrater för tro och solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen, har varit flitiga med att gulla med samma mörkermän. 2005 bjöd Broderskapsrörelen in den ökände doktor Azzam al-Tamimi, som stödjer terrorstämplade Hamas och skapade rubriker genom att hylla självmordsbombarna i Londons tunnelbana. Något år senare bjöds antisemiten och förintelseförnekaren Gilad Atzmon in som talare av socialdemokratiska ABF och Broderskapsrörelsen.

Samma broderskapsrörelse slopade kampen för HBT-rättigheter i sitt manifest för den muslimska sektionen, för att inte riskera skrämma bort muslimska väljare.

Nu är jag inte själv kristen och det var snart 20 år sedan jag gick ur kyrkan. Det var nog ett bra beslut med tanke på utvecklingen.

Men visst var det Jesus som sa något i stil med Låt den som är utan synd kasta första stenen?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN, SvD, Dagen, Aftonbladet,

Den galna jämförelsen med Breivik

Israels ambassadör i Sverige, Isaac Bachman, jämför de palestinska fångar, många livstidsdömda, som idag släpptes ur israelisk fångenskap, med den norske massmördaren Anders Behring Breivik. Vad ambassadören ville poängtera med sitt uttalande var att frigivningarna, som görs som en eftergift i de nya fredsförhandlingarna mellan Israel och den palestinska myndigheten, varit mycket ifrågasatt hos den israeliska allmänheten.

Twittervänstern gick naturligtvis i spinn direkt, och i Aftonbladet avfärdade Mellanösternexperten Per Jönsson jämförelsen som ”galen på flera sätt”. Han fortsätter:

De här personerna som Israel nu släpper är fredskämpar, mördare och i vissa fall terrorister, men de är ändå väldigt vanliga människor…

OK, låt oss då titta närmare på vilka dessa väldigt vanliga människor egentligen är. Israeliska i24 har kartlagt de tio mest vanliga bland de 26 som frigavs igår, de första av totalt 104 palestinska fångar som Israel lovat släppa i takt med att fredsförhandlingarna framskrider:

1. Fayez Mutawi al-Khur, dömd till livstid 1985 för mordet på Menahem Dadon och försök till mord på Salomon Abukasis, bägge skjutna på en marknad i Gaza City. Al-Khur dömdes också för att planerat mörda Yitzhak Shamir, Israels dåvarande premiärminister.

2. Salah Ibrahim Ahmed Mugdad, Fatah-medlem från Nablus. Han greps 1993 för mord på 73-årige Israel Tenenbaum, en överlevare från Förintelsen. Tenenbaum arbetade som säkerhetsvakt när Mugdad slog ihjäl honom med ett järnrör.

3. Atiyeh Salem Abu Musa greps 1994 för mordet på Issac Rotenberg, 67. Rosenberg, även han överlevare från Förintelsen, arbetade med att lägga golv när Musa högg ihjäl honom med en yxa.

4. Ali Ibrahim al-Ra’i fängslades 1994 för morder på 79-årige Moris Eisenstatt, som vilade sig på en parkbänk när Ra’i högg honom i huvudet med en yxa.

5. Midhat Fayez Barbakh greps 1994 för inblandning i mordet på sin arbetsgivare, 61-årige Moshe Beker. Tillsammans med sina medbrottslingar väntade Barbakh på Beker utanför dennes växthus. Där höggs han ihjäl med kniv och en sekatör.

6. Salameh Abdallah Musleh fängslades 1993 efter att ha dömts för mord på butiksägaren Reuven David. Musleh och en medbrottsling bröt sig in i Davids affär, band honom till händer och fötter och misshandlade David till döds. Sedan plundrade de honom.

7 och 8. Ala Eddin Ahmed Abu Sitteh och Ayman Taleb Abu Sitteh dömdes 1994 för mordet på David Dadi och Haim Weizman i Dadis lägenhet i staden Ramleh.  Bröderna Sitteh, som arbetade i en lägenhet intill, mördade Dadi och Weizman i sömnen. Sedan skar de av offrens öron som bevis för att de var döda.

9. Yusef Abdel Hamid Irshaid greps 1993 för morden på fem palestinska män, misstänkta för att ha samarbetat med israeliska myndigheter. Irshaid dömdes även för ett flertal mordförsök på andra, som han också trodde samarbetat med Israel.

10. Khaled Mohamed Asakreh åtalades 1991 för mordet på den franska turisten Annie Ley. Hon satt och åt på en restaurang, där Asakreh var anställd, när han högg henne till döds med en kniv.

Vad som tydligt framgår tydligt är att det är milsvid skillnad mellan dessa tio helt vanliga människor och Anders Behring Breivik. Framför allt har de ju bara mördat en eller ett par människor vardera, medan Breivik tog livet av 77 stycken.

Däremot finns det en punkt som förenar: motivet. Breivik drevs av hat mot socialdemokrater, som han ansåg förått landet. De palestinska förövarna drevs av ett lika starkt hat mot judar.

Men där Breivik agerade som en ensam extremist, är hatet mot judar och Israel dessvärre vardagsmat i Mellanöstern. Antisemitismen är utbredd och lärs ut redan från tidig ålder. Terrorgruppen Hamas ordnar sommarläger där unga pojkar skolas i att hantera automatgevär och kidnappa israeler. Och i palestinsk stats-tv innehåller till och med barnprogram hatpropaganda mot judar, vilket norsk tv kunde visa förra året.

För övrigt hyllades de hemvändande fångarna som hjältar av den palestinske presidenten Mahmoud Abbas när de återvände till Västbanken.

Det kommer garanterat aldrig att hända Anders Breivik. Så visst är jämförelsen galen på många sätt.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Etnisk rensning som fredskrav

Så kallade fredsförhandlingar mellan Israel och ”Palestina” uppges pågå i Washington, på initiativ av Obamas färske utrikesminister John Kerry som kallat bråket om bosättningar och territorier ”alla konflikters moder”. Vilket förstås är ett sätt att se på saken. Ett annat hade varit att konstatera att såväl Israel som Västbanken åtnjutit ett relativt lugn på senare år, till skillnad från de närliggande blodiga slagfälten i t ex Syrien och Irak där sunni- och shiamuslimska islamister gör sitt bästa för att döda varandra i ett av de värsta religionskrigen som utspelats i modern tid. Hundratusentals har dödats, sprängts, massakrerats eller drivits på flykt bara i Syrien.

Hur som helst, att hitta en fredlig överenskommelse mellan Israel och den palestinska myndigheten (PA) med Mahmoud Abbas i ledningen för att få till stånd en palestinsk stat kan nog stöta på vissa problem. Dels finns det en massiv folkopinion bland palestinierna (alltså inte bara bland terroristerna i Hamas på Gazaremsan) om att inte erkänna Israels rätt att existera över huvud taget. Endast att förhandla med Israel ses som förräderi, och få palestinska politiker riskerar livet genom att på allvar förespråka en tvåstatslösning. För övrigt är i princip allt samarbete med Israel förbjudet – det är t ex belagt med dödsstraff att sälja hus till israeler, något som kanske säger en del om utsikterna för fredlig samexistens.

Dels ligger det nu ett icke-förhandlingsbart krav från Abbas om att inga israeliska bosättningar ska tillåtas i en framtida palestinsk stat. Något som alltså skulle innebära en omfattande etnisk rensning i bland annat Hebron och delar av östra Jerusalem, där  judiska familjer bott i generationer.

Att ett framtida Palestina måste vare helt judefritt för att det ska kunna bli fred, är långtifrån något nytt argument, däremot har det sällan uttryckts så här rättframt. Ändå sker Abbas utspel utan några upprörda röster och armviftande i svenska medier, där vi vanligtvis brukar tala oss varma för mångfald, solidaritet och acceptans av alla människor, oavsett religion, hudfärg eller sexuell läggning. I Sverige brukar det istället vara Israel som gång på gång skälls för att vara ”aparhteidstat” (dessbättre oftast av vänsterdebattörer med begränsad analysförmåga).

Något som kan vara värt att komma ihåg i dessa dagar, när Stockholm håller sin årliga Pridefestival och svenskar med judiska rötter hotas och trakasseras i Malmö, är att det idag endast finns ett land i Mellanöstern, Israel, där invånarna lever i en demokrati med  fullständiga mänskliga rättigheter oavsett härkomst eller religion (detta omfattar även den femtedel palestinier som lever i landet). I Israel kan dessutom homosexuella leva fritt utan att riskera bli ihjälslagna, ett öde som de riskerar möta på Västbanken, Gaza, i Egypten, Iran, Irak, Tunisien, Algeriet och större delen av övriga Mellanöstern.

Den twittrande klassen håller sig också påfallande tyst. Den moderata biståndsministern väljer istället på att fokusera på allvarliga saker, som att palestinska ungdomar inte kan åka till stranden:

Och skattebetalarna fortsätter alltså glatt att betala 700 miljoner om året i bistånd till en myndighet vars främsta krav för att gå med på fred är att deras framtida stat ska vara judefri.

Det skulle vara intressant att höra vad den vanligtvis så socialt mediale Carl Bildt, som såg mycket av etnisk rensning i Bosnien, anser om saken. Är detta verkligen ett förhandlingskrav som EU och västvärlden kan tänka sig acceptera – eller till och med förmå Israel att gå med på?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

S-krisen: att välja extremister som samtalspartner

Stormuftin av Jerusalem, Amin Al-Husseini inspekterar de frivilliga muslimska SS-soldaterna i Bosniska Handzardivisonen. Denna division var ansvarig för en hårdhänt etnisk rensning i landet, där bl a ortodoxa serber mördades. Något som långt senare fick till följd att hämndlystna serber i sin tur begick massmord på muslimer i Bosnien vid Jugoslaviens sammanbrott på 90-talet. Foto från tyska Bundesarchiv

Affären Omar Mustafa rullar vidare, och allt fler tunga socialdemokrater reagerar på beslutet att ge legitimitet åt en organisation som gång på gång väljer att umgås med hårdföra judehatare, förintelseförnekare och konspirationsnötter.

Den större och viktigare frågan är förstås hur det kan komma sig att stora delar av den socialdemokratiska ledningen väljer att gång på gång blunda för dessa övertramp? För det kan ju knappast vara så att Olle Burell och Veronica Palm själv sympatiserar med den typ av åsikter som Mustafas vänner hyser? Redan för ett år sedan, när Mustafa valdes in i S-distriktet i Stockholm, varnade SKMA nämligen för Islamska förbundets täta kontakter med diverse mörkermän. Och den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen ändrade så sent som för några år sedan sin policy när det gällde synen på homosexuellas rättigheter, för att inte skrämma bort muslimska medlemmar.

Det som inte riktigt kommer fram i mediedrevet är att frågan är mycket större än Omar Mustafa, som att döma av de uttalanden han gjort verkar vara en hygglig kille med sunda demokratiska värderingar. Det problematiska ligger i det faktum att han inte i första hand representerar sig själv, utan agerar som företrädare för det Islamiska förbundet i Sverige – en organisation som anses knuten till det fundamentalistiska Muslimska Brödraskapet. Denna rörelses syfte – som är detsamma idag som när det bildades 1928 – är att återupprätta Kalifatet, ett slags Storarabien enat under Islamistiskt styre och reglerat av Sharialag. Denna tänkta union är tänkt att sträcka sig från Irak i öster till Marocko i väst, med Jerusalem som huvudstad. Judar har ingen plats i detta Brödraskapets idealsamhälle, utan ska utrotas, något som organisationens förgrundsfigurer propagerar för så ofta de kan (framför allt terrororganisationen Hamas, den gren av Brödraskapet som sedan ett antal år infört enpartistyre i Gaza).

Brödraskapet och dess olika avdelningar är alltså motståndare till alla former av fredsförhandlingar med Israel, och är naturligtvis även emot varje försök till tvåstatslösning. Det enda som kan skapa fred i Mellanöstern, enligt Brödraskapets doktrin, är att Israel förintas.

För att förstå det hela måste man gå tillbaka till Brödraskapets rötter. Ungefär samtidigt som organisationen bildades fick nazismen fotfäste i Tyskland, och de bägge rörelserna fann varandra snabbt efter Hitlers maktövertagande. Hatet mot judarna förenade de båda, och den ledande företrädaren för Brödraskapet vid denna tid, Amin Al-Husseini, stormufti i Jerusalem, fick snabbt en framträdande position i Hitlers Tredje rike. Han tillbringade krigsåren i Berlin, drev en arabiskspråkig propagandakanal och utsågs av Hitler till  SS-Gruppenführer, motsvarigheten till generallöjtnant inom armén.

Al-Husseini ansvarade för rekrytering av muslimska SS-soldater från Balkan, Sovjet, Mellanöstern och Nordafrika, och var även befälhavare för den bosniska SS-divisionen Hanzar, Tredje rikets största med 26.000 man, som enligt uppgifter från Encyclopedia of the Holocaust bedrev organiserat folkmord på serber, judar och zigenare.

1942 ingrep Amin al-Husseini personligen hos det nazistiska överkommandot för att stoppa Röda Korsets utbyte av tusentals judiska barn mot nazistiska krigsfångar. al-Husseini ville till alla pris stoppa dessa barn från att nå Palestina – istället gasades de ihjäl i Hitlers utrotningsläger.

Vid Nürnbergrättegångarna hävdade Adolf Eichmanns adjutant att Al-Husseini dessutom var intresserad av tyska utrotningsläger som Sachsenhausen och Auschwitz – planen var att bygga en liknande anläggning i Nablus på nuvarande Västbanken, där kvarvarande judar i Palestina skulle mördas.

Amin al-Husseini klarade sig dock från att själv att ställas inför rätta i Nürnberg efter nazisternas nederlag. Istället tilläts han återvända till Jerusalem, där där togs emot som en hjälte av Hassan El-Banna, Muslimska Brödraskapets legendariske ledare, även han en stor beundrare av Hitler. Något som även gäller en av Brödraskapets nutida förgrundsfigurer, schejk Yusuf Al.Qaradawi.

Nåväl, tillbaka till nutid.

SVT:s Uppdrag Granskning kartlade 2006 Brödraskapets taktik i Sverige, som gick ut på att ”etablera relationer med olika makthavare för att gradvis utöka inflytandet för islam i ett samhälle”. Reportaget visade också hur Socialdemokraterna fungerade som måltavla för denna taktik.

En fundamentalistisk och antisemitisk rörelse med en mörkbrun historia har alltså lyckats navigera sig fram till en position som Socialdemokraternas främsta samtalspartner gentemot landets muslimer. En organisation med närmast medeltida åsikter om jämställdhet, religion, HBTQ-rättigheter och demokrati.

Fanns det verkligen inga mer moderata röster att samtala med? (Trots allt är det en liten minoritet, drygt 15 procent, av Sveriges muslimer som är med i IFIS.)

Brödraskapet uppfattas dessutom som extremt även av en majoritet av befolkningen i länder som Egypten, där rörelsens president Mohammed Mursi börjat kasta oliktänkare i fängelse och beter sig alltmer som sin föregångare, militärdiktatorn Hosni Mubarak. Gatuprotesterna tilltar och anklagelserna om att Brödraskapet kidnappat den Egyptiska revolutionen hörs allt oftare.

Man kan jämföra Muslimska brödraskapet med andra högerextrema partier i västvärlden, som till exempel Gyllene gryning i Grekland eller Jobbik i Ungern. I Sverige skulle motsvarigheten vara Sverigedemokraterna, även om SD i jämförelse med Brödraskapet närmast är att betrakta som liberala.

Denna rörelse har alltså Socialdemokraterna valt att samarbeta med. Om man som parti vill gynna förståelse, integration och motarbeta ”islamofobi” måste detta vara ett självmål av närmast episka proportioner.

För övrigt noterar vi att Stefan Löfven fortfarande tror han ska komma undan skitstormen genom att tiga. En feghet som S kan få betala dyrt i nästa val.

Eller vänta förresten, nu sa han visst nåt.

Intressant?

Fotnot 1: Det enda landet där Brödraskapet faktiskt har tillåtits verka öppet genom åren är – Israel. Som för övrigt är regionens enda riktiga demokrati. En nation som består av ”arvtagare till apor och grisar”, för att citera Omar Mustafas Brödraskapsvänner.

Fotnot 2: För den som vill läsa mer om Brödraskapets nazistiska rötter, skrev statsvetaren Lisbeth Lindeborg en bra artikel i Expressen för ett par år sedan.

Andra bloggar om , , , ,

Inte bara S som måste hålla vakt mot antisemitismen

Socialdemokraterna är i blåsväder, efter helgens val av Omar Mustafa till den mäktiga partistyrelsen. Mustafa hade – som Willy Silberstein och tidningen Expo uppmärksammade igår –  bjudit in ett antal talare med starkt antisemitiska åsikter till möten arrangerade av Islamiska förbundet, där han är ordförande. (Ett ordförandeskap han ärvde av den minst lika kontroversielle Abdirisak Waberi, som på modernt liberalt vis propagerar för månggifte. Han sitter för övrigt i Riksdagen för – Moderaterna.)

2010 bjöd Mustafa in predikanten Salah Sultan, som i arabisk TV hävdat att judar under påsken begår ritualmord på kristna för att använda blodet i osyrat bröd. Han hänvisade dessutom på fullt allvar till den mer än hundra år gamla konspirationsdrapan Sions vises protokoll, såsom varande bevis för att judar kontrollerar internationella medier.

Mustafa gillar också den egyptiske teologen och judehataren Yousef Al-Qaradawi på Facebook, men nekar till att han därmed sympatiserar med densamme. Al-Qaradawi är annars välkänd för att sin beundran för Hitler, och har kallat förintelsen av judarna för ett “gudomligt straff”. I ett (ö)känt TV-inslag har han också gett uttryck för sin högsta dröm: att före sin död få återvända till det heliga landet och skjuta judar, som han beskriver som guds fiender.

Man kan tycka att Socialdemokraterna borde vinnlägga sig extra mycket om att hålla partiet rent från antisemitism och judehat, inte minst efter åren med Reepalu vid rodret i Malmö. Den skada som det tidigare S-kommunalrådet ställt till med för staden, numera ökänd internationellt som en av de värsta tillhållen för antisemitism i Europa, kommer att solka ner bilden av Malmö i generationer.

Och säga vad man vill om Göran Persson, men han stod alltid fast vid sitt stöd för Israels rätt att existera, något som idag inte alls är en självklarhet längre hos de mest högljudda Israelkritikerna. Under Perssons ledning hade antisemiter (eller medlemmar som umgås med, gillar och bjuder in dessa) aldrig fått en plats i den innersta cirkeln och han hade förmodligen aldrig försvarat Omar Mustafa, så som dagens socialdemokrater av någon outgrundlig anledning anser sig tvingade till. (Förmodligen handlar det om valtaktiska skäl, vilket gör det ännu mer förkastligt.)

Tyvärr visar sig inte bara vänstern, utan samtliga partier, ha en stor blind fläck när det gäller den utbredda antisemitismen i Mellanöstern, till skillnad från den som praktiseras av Europeiska högerextrema, till exempel i Ungern. Skillnaden är att medan Europa i princip avnazifierades efter Andra världskriget, fortsatte antisemitismen att leva och frodas i Mellanöstern. Det är alltså långtifrån en ny företeelse, som vissa hävdar.

Sion Vises protokoll tas fortfarande som sanning i delar av arabvärlden, och demonisering och avhumanisering av judar är tyvärr mer eller mindre mainstream i länder som Egypten. I palestinsk tv får dagisbarn får lära sig att Israel är djävulen och judar stammar från apor och grisar. Och att det är en plikt att döda dem, gärna med det egna livet som insats.

Norska NRK:s utrikesprogram Verden uppmärksammade denna grovt antisemitiska hatpropaganda i ett program som sändes i februari. Det fick stor uppmärksamhet, inte minst för att den norska staten varje år bidrar med 300 miljoner norska kronor till den Fatahstyrda palestinska myndigheten på Västbanken, som i sin tur kontrollerar de palestinska TV-sändningarna. (I Hamasstyrda al-Aqsa TV låter det om möjligt ännu värre.)

Denna typ av hatpropaganda finansieras till viss del också av svenskt bistånd –Sverige betalar via Sida 40 miljoner per år till Palestinska myndigheten. UD har dock försvarat bidragen med att pengarna går till betalning av administration och lärare (förhoppningsvis inte de som lär ut Jihad till dagisbarnen).

Det är alltså inte bara Socialdemokraterna som har anledning att vara vaksam mot antisemitismen. Men det känns extra bra när just Aftonbladets ledarredaktion reagerar så starkt mot utnämningen – i övriga medier är tyvärr mestadels tyst om Omar Mustafa och hans kompisar på Facebook.

Beröringsskräcken sitter djupt.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

”Det här var ju lite pinsamt, eller hur?”

Det borttagna blogginlägget. Klicka för större bild.

SVT:s hyllade, unga och begåvade Mello-programledare, Gina Dirawi, trampar snett i den mörkbruna sörjan igen. Efter att ha blivit uppläxad av SVT för nästan exakt ett år sedan, då hon jämförde Israel med Hitler och diktatorns folkmord under Andra världskriget, är det nu dags igen. Dirawi, som leder melodifestivalen, lade i går kväll upp en bloggpost med rubriken ”Kvällsläsning” där hon tipsar om en bok av den ökände antisemiten Lasse Wilhelmsson.

När det går upp för Dirawi att inlägget är provokativt och dumt, reagerar hon med sedvanlig ryggradslöshet.  Hon försvarar sig med att hon minsann inte hade en aaaning om vem Lasse Wilhelmson var, det var bara nån ”random kille” som hade stuckit boken i händerna på henne och sagt LÄS.

Förutom att man kan fråga sig vilken typ av umgänge som Dirawi egentligen har, och vilka teorier om den judiska världskonspirationen som denne ”random kille” omger sig med, kan man faktiskt fråga sig hur länge SVT kan ställa upp och försvara en medarbetare som gång på gång ”råkar” haspla ur sig illa dolt judehat i sin blogg.

Gina Dirawi är 21, myndig sedan tre år och får rösta i allmäna val. Dessutom är hon en framstående profil inom public service. Det funkar alltså inte längre att skylla på att hon är ung och oerfaren, även om så skulle vara fallet. Som SVT-anställd har man ett extra ansvar att tänka sig för innan man vidarebefordrar högerextrema boktips från nån ”random kille”. Hade en programledare hos SVT ens knystat något som kunde uppfattas som stöd för t ex Sverigedemokraterna, hade det garanterat varit nolltolerans som gällt.

Efter Twitter- och Facebookstormen tog Gina Dirawi snabbt bort sitt inlägg, och följer man en gammal länk till bloggposten, möts man av en felsida som lite lakoniskt konstaterar att ”Det här var ju lite pinsamt, eller hur?”

Det är vad man kan kalla ett understatement.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Hamas terror och rätten att försvara sig


Det finns all anledning att vara kritisk mot Israels bosättningspolitik på ockuperade områden (även om det är juridiskt omstritt vem de ursprungligen tillhör), behandlingen av palestinier på såväl Västbanken som i Gaza – varav det senare området befinner sig i blockad sedan kriget mot Israel 2008-2009 – och den insomnade fredsprocessen.

Antal raketer som Hamas och andra terrorgrupper skjutit mot Israel sedan årsskiftet. 2012 är på väg mot ett nytt beklagligt rekord.

Men detta är knappast ett försvar för att Hamas, Islamiska Jihad och en rad andra terrorgrupper sedan 12 års tid bombarderat södra Israel med raketer, något som vår utrikesminister Carl Bildt antyder på sin blogg. Sedan årsskiftet har mer än 1.000 missiler avfyrats mot israeliska städer och byar i syd, och beskjutningen trappades upp avsevärt under oktober och början av november. Bara under de senaste dygnen har mer än 350 raketer skjutits in mot Israel (se IDF:s blogg för uppdaterade siffror över antal missilträffar).

Och Hamas skjuter knappast missiler mot Israel för att de är missnöjda med ”fredsprocessen”. Hamas, en organisation som terrorstämplats av EU, USA och de flesta västländer, är nämligen inte ett dugg intresserad av att skapa fred med Israel. Hamas har egentligen bara ett mål: att förinta Israel och helst utrota dess ”ohyra” till invånare – något som organisationens företrädare upprepar så ofta de får tillfälle. Detta mål – att förinta Israel – delar Hamas för övrigt med Muslimska brödraskapet i Egypten (Hamas är en avläggare till MB), vars president Mohammed Mursi nu står inför det kniviga valet att antingen upprätthålla den mångåriga freden med Israel, eller ställa upp och hjälpa Hamasbröderna i Gaza.

Att Israel, liksom alla andra länder borde ha rätt att försvara sig mot terror, trodde jag i min enfald att de flesta var överens om, även Carl Bildt och svenska ledarskribenter. Men när man läser tidningarna får man lätt intrycket av att det är Israel som bedriver ett terrorkrig mot civilbefolkningen i Gaza – när det egentligen förhåller sig precis tvärtom. Under flera års tid har israelernas vardag hotats av den ständiga raketbeskjutning från terrorgrupper i Gaza. Varje dag har barn fått fly skolor för att uppsöka skyddsrum undan missilerna. Under hela den tid som detta bombardemang pågått, har medierna förbigått terrorn med tystnad.

Men när till slut Israel väljer att försvara sig, för att skydda sin befolkning, då blir det liv i luckan. Ledarskribenter och proffstyckare överträffar varandra i att mana till återhållsamhet – från israeliskt håll förstås – och konspirationsteorierna tar fart. Carl Bildt spekulerar till exempel om att Israel vill ”återställa tilltron till sin vedergällningsförmåga”, medan Isabell Schierenbeck, docent i cynism statsvetenskap vid Göteborgs universitet, avfärdar kampanjen som ett sätt för regeringen Netanyahu att visa musklerna inför stundande nyval. Att det skulle handla om omsorg för de egna medborgarna verkar vara fjärran bägge dessa ”experters” empatiska förmåga.

I realiteten är ju risken att dras in i ett utdraget och kostsamt markkrig i Gaza, med flertalet döda israeliska soldater som följd, mångdubbelt större än de osäkra politiska framgångar som skulle kunna vinnas på att bomba sönder Gaza. Dessutom finns alltid risken för att Hizbollah i Libanon ansluter till striderna, och att det nya styret i Egypten mer eller mindre aktivt börjar stödja sina bröder i Gaza.

Nej, det verkliga hotet mot fred och en lösning i Israel-Palestinakonflikten är och förblir terrorister som Hamas, som sedan maktövertagandet 2007 använt den egna befolkningen i Gaza som mänskliga sköldar i sitt  krig mot Israel. Det är Hamas som år efter år sanktionerat daglig raketbeskjutning mot en miljon israeler. En beskjutning som riktas urskiljningslöst mot skolbussar, barn, kvinnor, förskolor och bostadsområden. Ju fler som dör desto bättre, lyder fanatikernas skruvade analys.

Och på vanligt vis placerar terroristerna sina vapen och avskjutningsramper mitt i tättbebyggda bostadsområden i Gaza. Finns kvinnor och barn i närheten är det bara ett plus, eftersom det garanterar civila offer när Israel slår tillbaka, och därmed seger i mediekriget. Hamas-terrorn dödar alltså inte bara israeliska civila, de struntar fullständigt i om den egna befolkningen hamnar i skottlinjen.

Det är i ljuset av detta man ska se Israels likvidering av general Ahmed Jabari, ledare för Hamas militära gren. Man kan ha moraliska invändningar mot metoden att ta livet av terrorledare på främmande territorium. Dock ska man komma ihåg att det handlade om palestinas motsvarighet till Osama Bin Ladin. General Jabari var ansvarig för kidnappningen av Gilad Shalit, den unge soldat som hölls gisslan av Hamas i flera år innan han utväxlades mot drygt 1.000 palestinska fångar. Tillsammans hade dessa män utfört terrordåd som kostat fler än 500 israeler livet, och den högste ledaren för denna terrorrörelse var alltså Jabari.

Professionella armviftare som indigneras över mordet på generalen bör dock hålla i minnet att USA gjorde exakt samma sak i Pakistan för bara något år sedan. Ett kontraktsmord utfört på främmande lands territorium, som president Barack Obama solade sig länge i glansen av och som applåderades världen över – även av oss i Sverige.

Om Hamas skulle lägga ner sina vapen, och upphörde med sin raketbeskjutning mot Israel, hade det nog funnits goda möjligheter för en fredlig tvåstatslösning i regionen.

Skulle Israel däremot lägga ner sina vapen hade landet raderats från kartan för gott.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Läs även Roy B. Altermans blogg

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD, SR 1, 2, 3

Brödraskapets egyptiska kupp

Mohammed Mursi, Egyptens president.

I skuggan av inbördeskrigets Syrien, håller Egyptens nyvalde president, Muhammed Mursi, som bäst på att genomföra en slags omvänd statskupp där landets höga militärledning steg för steg manövreras ut. Efter terrorangreppet på en egyptisk gränspostering i Sinai i början av augusti där 16 soldater dog,  har Mursi låtit kvasten gå, både i säkerhetstjänsten och militärledningen. Försvarsmaktens pinsamma misslyckande med att förhindra angreppet i Sinai – trots tidiga varningar från Israel – är militären både försvagad och bortgjord, något som alltså Mursi varit snabb att utnyttja. Flera höjdare från Mubaraks tid har tvingats ”pensionera sig” eller fått sparken, däribland chefen för säkerhetstjänsten och den förr så mäktiga försvarsministern  Mohamed Hussein Tantawi, som i princip varit den som styrt landet sedan Mubaraks fall.

Mursi har även rensat duktigt bland försvarsgrenscheferna för luftförsvaret, flottan och flyget och – kanske allra mest vågat – upphävt militärledningens (SCAF) tidigare dekret från i juni, som upplöste det civila parlamentet och i princip garanterade att den yttersta makten i landet skulle förbli i militärens händer. Mursi passade dessutom på att utse en vicepresident, Mahmoud Mekki, enligt uppgift anhängare till Mursis parti, Muslimska brödraskapet.

Frågan är alltså: är det ett kuppförsök vi ser i Egypten, där Muhammed Mursi med stöd av ökat väljarstöd nu på allvar vågar utmana den mäktiga militären om makten? Och kommer SCAF stillatigande bevittna Mursi montera ner deras maktbas, eller riskerar Egypten att hamna i ett läge där presidenten, om än uppbackad av det mäktiga Muslimska brödraskapet, hamnar i öppen konflikt med militärledningen?

Det tål att upprepas – förändringarna som Mursi drivit igenom hade aldrig varit möjliga om inte den egyptiska militären gjort bort sig så kapitalt i Sinai. Är man det minsta konspiratoriskt lagd, kan man med fog säga att Sinai-attacken kom som en skänk från ovan för Mursi. En grupp jihadister – sannolikt från Gaza – går över gränsen till Egypten vid Rafah, attackerar en vaktpostering och dödar 16 soldater. Sedan stjäl de två militärfordon som används för att forcera gränsen till Israel. Där sprängs de förstås i småbitar av israeliskt jaktflyg.

Frågorna kring atacken är många. Framför allt varför stridande enheter från Gaza – där brödraskapets politiska systerparti Hamas styr med järnhand – skulle gå till attack mot sina egyptiska bröder? Hamas är ju det Muslimska brödraskapets politiska gren, med samma politiska mål: utplånanet av Israel och upprättandet av en panarabisk stat med Jerusalem som huvudstad – ”befriat” från judar. Brödraskapet och Hamas delar även samma öppet antisemitiska retorik – Adolf Hitler hyllades t ex av Brödraskapets intellektuella ledare Yusuf al-Qaradawi så sent som 2009 (se film nedan). Al Quradawis dröm är att han trots sin höga ålder ska få vara med i det kommande heliga kriget och få chansen att skjuta judar, ”även om det måste ske från en rullstol”.


Al-Quaradawi är långtifrån någon ensam extremist – hans uppfattning är spridd bland brödraskapets anhängare. I våras, när Muhammed Mursis kandidatur tillkännagavs av den islamistiske tv-imamen Safwat Hegazi, känd för sin antisemitism och hat mot judar, hyllades Mursi som den man som skulle återskapa ”kalifatet”. ”Miljoner martyrer marscherar mot Jerusalem”, skanderade Imamen, påeldad av en mångtusenhövdad folkmassa. Om Mursi hade ambitionen att framstå som en enande kraft för ett demokratiskt Egypten, hade man kanske tyckt att han borde tagit avstånd från denna typ av hatretorik. Men Mursi satt tyst och log medan folkmassan skanderade sitt hat.

Man kan ju reflektera över det faktum att attacken som skedde i Sinai var precis vad Brödraskapets högsta ledning propagerat för – martyrer som marscherar mot Jerusalem. Möjligtvis var de lite för tidigt ute, och alldeles för få.

Nu invänder säkert någon att Mohammed Mursi inte längre är medlemi Brödraskapet, men få bedömare tror på allvar att presidenten gör något utan partiets godkännande. Efter utrensningarna i säkerhets- och militärapparaten, väntar nu närmast arbetet med en ny konstitution, där Mursi tagit initiativet. Det är känt att han propagerar för en konstitution där medborgerliga fri- och rättigheter visserligen ska garanteras – men den ska omfattas av islamisk lag.

Så den som hoppas på en demokrati av västligt snitt i Egypten, kan sannolikt sluta att hoppas. Mursis parti är långt ifrån någon progressiv politisk kraft: vi såg hur det gick i Gaza när Hamas vann valet och snabbt avskaffade demokratin.

Som så ofta i Mellanöstern, står valet inte mellan frihet och förtryck, utan snarare mellan pest eller kolera. Militärdiktatur – eller islamitisk enpartistat, där alla upptänkliga problem i samhället skylls på Israel och judarna?

Den arabiska våren känns väldigt långt borta just nu.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN 1, 2, 3, GP, SvD, SR

Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: