Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: antisemitism (sida 2 av 2)

Hamas-journalistiken

För någon månad sedan slogs en demonstration på Gazaremsan, inspirerad av Egyptiernas kamp för yttrandefrihet och demokrati, brutalt ner av den styrande Hamas-milisen. Denna händelse förbegicks med närmast fullständig tystnad här i Sverige – trots att många journalister var bland de som misshandlades.

Under de senaste veckorna har granatbeskjutningen från Gaza in mot Israel – som vanligtvis sker mer eller mindre dagligen – intensifierats avsevärt. För ett par dagar sedan sköt terrorister i Gaza en raket mot en israelisk skolbuss, varvid ett barn och busschauffören skadades svårt. Som tur var hade de flesta barnen precis hunnit lämna den fullsatta bussen – meningen med raketattacken var att döda alla som satt i den.

Men inte heller denna terrorhandling ansågs värd att berätta om.

Idag, däremot, har DN och SvD vaknat – efter att Israel gått till motangrepp och ”dödat palestinier”, bland annat en befälhavare, inne i Gaza. Israel försvarar sig alltså mot upprepade terrorangrepp – ofta utförda från tättbefolkade områden och hyreshus, där milisen bäddas in av mer eller mindre frivilliga mänskliga sköldar – och detta framställs som brott mot mänskligheten.

Tyvärr är det nog denna typ av nyhetsvärdering och vinklingar som gör att det idag är farligare än nånsin att vara jude i Sverige. Och att antisemitismen numera verkar vara mer eller mindre sanktionerad i delar av landet – inte minst i Malmö.

Intressant?


Andra bloggar om , , ,

I spåren efter Erich Mendelsohn

Ibland, mitt i den grå vardagslunken, glimtar det plötsligt till. Som när man en sen kväll slås av insikten att det grådaskiga parkeringshuset i Nacka, när det är upplyst på kvällen, bildar en hommage till en av arkitekturens verkliga giganter: Erich Mendelsohn. Min absoulta idol inom modernismen, vars skapelser i förkrigstidens Tyskland var en av de främsta anledningarna att jag var på vippen att bli arktitekt isället för journalist. Ett språng jag mer eller mindre dagligen ångrar att jag inte vågade ta – även om jag sannolikt fått sitta och rita avloppskulvertar för kommunala snarare för märkesbyggnader i världens storstäder. Varje dag på väg till jobbet funderar jag på hur Stockholm hade sett ut om arkitekter som Mendelsohn haft något att säga till om i stadsbyggnadsdebatten. Kanske hade vi sluppit vansinnesrivningarna i Klara, liksom överdimensionerade skrytbyggen som Stockholm Waterfront och andra arkitektoniska monokulturer i glas och sten som tillåtits breda ut sig i våra allt mer sterila stadskärnor.

Erich Mendelsohn.

Erich Mendelsohn är en av 1900-tals-arkitekturens verkliga stora doldisar. Han var knappast i närheten av Bauhaus-gängets närmast rockstjärneliknande berömmelse, men under tiden som Walter Gropius & Co festade loss först i Weimar och sedan i Dessau – och var upptagna med att bygga tjusiga små villor åt sig själva – var Mendelsohn i full färd med att fylla Berlin och omnejd med byggnader som fortfarande står ut som de mest spektakulära från 1900-talets arkitekturhistoria.

Värmekraftverket till Röda fanans flaggfabrik, Leningrad, byggd 1926-1937.

Mendelsohn,  född i Allenstein, Östpreussen, sårades som ung soldat i Första världskriget, och kom som 18-åring till Berlin där han öppnade egen arkitektfirma.  Han var modernist, men med själoch hjärta – husen han skapade var fantastiska skapelser i böljande glas-, stål och betongkonstruktioner. En slags expressionistisk funkis, men utan fyrkantigheten och strohetsvansinnet. Och där fascistkramare rockstjärnemodernister som Le Corbusier gärna skövlade gamla medeltida statskärnor för att smälla upp betongmoduler i gigantformat, var Mendelsohn alltid mån om att byggnaderna skulle fungera i sina stadsmiljöer. (Le Corbusiers vision för Gamla Stan var t ex att riva alla hus och dra en motorväg längs Skeppsbron.)

Erich Mendelsohn, som var av judisk härkomst, såg naturligtvis den framväxande antisemitismen i Tyskland, och tvingades fly till England 1933 när nationalsocialisterna kom till makten. Hans tillgångar konfiskerades av nazisterna, hans namn raderades från det tyska arkitektförbundets medlemsregister, och han blev utesluten ur den Preussiska konstakademin.

De La Warr Pavillion från 1935, Englands första offentliga byggnad i funktionalistisk stil, ritad av Mendelsohn och Serge Chermayeff.

Mendelsohns arkitektur är svår att placera i någon särskild av tidens strömningar. Vissa byggnader, som det tidiga Einstein Turm i Potsdam – var närmast skulptural, medan senare projekt. som De La Warr Pavillion i Engelska Sussex låg betydligt närmare den moderna funktionalismen som vi kommit att känna den.

Columbushaus vid Potsdamer Platz, som stod klart 1930. Mendelsohns sista stora byggnad i Berlin. Från början fungerade byggnaden som varuhus för Galeries Lafayette.

Columbushaus 1945. Huskroppen klarade sig nästan intakt genom kriget, men revs några år senare i samband med brand.

Men den mest framgångsrika epoken för Mendelsohn var i 20-talets Berlin, där han låg bakom många av dåtidens mest spektakulära byggnader. Han byggde en hattfabrik i Lückenwalde söder om Berlin, som fortfarande står kvar, han ritade tyska metallarbetarförbundet IG Metalls futuristiska högkvarter i Kreuzberg – en av de få förkrigsbyggnaderna som fortfarande finns kvar intakta i denna del av staden, och han låg bakom en av de mäktigaste moderna kontorsbyggnaderna vid Potsdamer Platz, Columbushaus. Detta tiovåningshus överlevde mirakulöst de massiva allierade bombningarna i Andra världskrigets slutskede mer eller mindre intakt, men skadades svårt av bränder i samband med upproret i Östberlin 1953, och revs i samband med att muren byggdes några år senare.

Mossehaus, Berlin - retrofitting årsmodell 1922.

Något som Mendelsohn mig veterligt också var först med, var det som senare i sci-filitteraturen och filmer som Blade Runner och Brazil benämndes retrofitting. Ett utmärkt exempel på en sådan futuristisk tillbyggnad i bästa Brazil-stil går fortfarande att beskåda i de gamla tidningskvarteren i Berlin – på det som fortfarande går under namnet Mossehaus, i hörnet Zimmerstrasse och Schutzenstrasse. Tidningsmagnaten Rudolf Mosse behövde expandera, och gav Mendelsohns i uppdrag att skapa helt nya ytor i denna tättbebyggda del av stenstaden Berlin.

Lösningen blev att bygga till kontorsbyggnaden på höjden med ett par våningar i modernistisk stil. Som trots att den bröt mot kvartersbebyggelsen i övrigt smälte in överraskande väl stadsmiljön.

Men ett av de finaste exemplet på Mendelsohns ”Metropolis-arkitektur” är ändå WOGA-kvarteret i Berlinstadsdelen Charlottenburg, med teater- och biografkomplexet Schaubühne som kronan på verket. Om det är den som stått förlaga till ett till ett parkeringshus i Nacka 80 år senare har jag naturligtvis ingen aning om, men det är dit tankarna vandrar en kylslagen kväll i februari.

Och sämre inspiration kan man ju onekligen ha.

Intressant?

Aktuellt om stadsbyggnad: SvD, HD

Tänk om Gilad Shalit varit svensk?

Det är fyra år sedan som den israeliske värnpliktige Gilad Shalit kidnappades av palestinska Hamas inne på israeliskt territorium. I Paris hölls igår en stor manifestation för 24-årige Shalit – och emot terrororganisationen Hamas.

Bortförandet av Shalit är ett grovt brott mot alla upptänkliga lagar, konventioner och mänskliga rättigheter. Han deltog inte i heller i strid vid bortförandet, och förvägras besök från Röda Korset av sina kidnappare.

Som bloggen Fred i Mellanöstern uppmärksammar är Sverige en av palestiniernas största bidragsgivare, med 800 miljoner kronor per år. Man hade ju kunnat tycka att dessa pengar hade varit ett ganska bra påtryckningsmedel för att få Hamas att släppa sin gisslan, men regeringen är knäpptyst. Precis som svenska intellektuella som annars aldrig missar en chans att högljutt kritisera Israel. I svenska medier är det dock knäpptyst om saken.

Ett intressant tankeexperiment: om Shalit varit svensk medborgare och tillfångatagits av Hamas, hade fallet då fått samma uppmärksamhet som Dawit Isaak?

Garanterat inte.

Intressant?

Har Reepalu tagit avstånd från balternas krigsbrott?

Ledande socialdemokrater borde rodna av skam över partikollegan och kommunalrådet Ilmar Reepalus uppenbara ointresse inför förföljelsen av judar i Malmö. Trakasserier och hot som blivit så omfattande att många av dem flyttar från staden av oro för sina familjers säkerhet. Judiska affärsinnehavare har misshandlats svårt, synagogan har satts i brand, skolbarn hotas med “halalslakt” och stadens judiska förskola – som bevakas av vaktbolag – vågar inte ens låta barnen ha reflexvästar med dagisets namn på, av rädsla för attentat. Och hotet kommer inte längre från nynazister – utan från Malmös allt större grupp av muslimer. Många av dessa ironiskt nog själva flyktingar från krig och förtryck, men med ett närmast institutionaliserat judehat i sina hemländer som de tyvärr tar med sig till Sverige. Och som uppenbarligen accepteras av politiker som Ilmar Reepalu.

S-kommunalrådet tycker till och med att det är judarnas eget fel att de attackeras – eftersom de inte tillräckligt tydligt tar avstånd från Israels agerande på Gazaremsan. Så här sa han i en intervju med Skånska Dagbladet:

“Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler.”

Ilmar Reepalu är född i Nõva, Estland och kom som flykting i båt över Östersjön i augusti 1944 tillsammans med sina föräldrar och sin ett år äldre syster. Jag kan dock aldrig påminna mig om att han tagit officellt avstånd från alla de landsmän som var inblandade i judeutrotningarna i Baltikum under den tyska ockupationen. Så med Reepalus eget sätt att se på saken, borde han naturligtvis vara medskydlig till dessa brott mot mänskligheten, likväl som ett fåtal invånare i Malmö som råkar bekänna sig till judendomen har ett kollektivt ansvar för vad den israeliska armén ägnar sig åt i Gaza.

Kommunalrådet lyckas också med konststycket att jämställa sionismen, alltså den politiska idén om en stat för det judiska folket, med antisemitism:

“Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda.”

Vilket ju i måste innebära att Ilmar Reepalu vill att staten Israel ska försvinna – i gott sällskap av extremister som Muhammed Omar och Irans ”antisionistiske” president Mahmoud Ahmadinejad. Det är säkert högt i tak i Socialdemokratiska Aarbetarepartiet, men är verkligen uppfattningar som denna välkomna där? Mona?

Judarnas situation i Malmö börjar nu uppmärksammas även av internationella medier som Daily Telegraph. Där berättar Judith Popinski, överlevare från koncentrationslägret Ravensbrück, om hur situationen blivit allt värre i staden på senare år. Hon brukade tidigare föreläsa om förintelsen för ungdomar, men många skolor i områden med muslimsk befolkning har slutat bjuda in henne. Judehatet sitter för djupt.

Ilmar Reepalu får även möjlighet att uttala sig i Sunday Times-artikeln:

”Det har inte förekommit några attacker mot judar, och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö.”

Fredrick Federley tycker att Ilmar Reepalu borde avgå. Det vore en bra början, om än långt ifrån tillräcklig. Socialdemokraterna – och alla andra partier – måste praktisera nolltolerans mot alla typer av antisemitism. Oavsett vem som står bakom den.

Andra om , , , ,

Uppdatering: Jackie Jackubowski skriver en mycket tänkvärd artikel idag på Aftonbladet Debatt. Läs den.

Intressant?

Nyare inlägg »

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: