Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: arbetsliv

Låser fackets rättvisemärkning fast människor i fattigdom?

Uppsalas röd-rödgröna majoritet vill göra staden till en så kallad Fairtrade City – något som den borgerliga oppositionen protesterar mot. Varför ska en offentlig verksamhet enskilt stödja en enskild organisation – om än en som säger sig göra gott för fattiga bönder Tredje världen – när det finns andra så kallade rättvisemärkningar att välja mellan? undrar debattörerna.

Detta är en högst berättigad fråga, särskilt med tanke på de långtgående förpliktelser det innebär att bli en Fairtrade-stad. Bland annan måste kommunen verka för att ett stort antal butiker och kommunala verksamheter marknadsför Fairtrade-märkta produkter – de gynnas alltså på andra varors bekostnad. Som de borgerliga allianskommunalråden i Uppsala skriver:

För Uppsalas del skulle detta innebära att vi politiker ansvarar för att minst 80 Fairtrade-produkter skulle finns i minst åtta butiker, att minst 15 hotell, kaféer och restauranger har ett utbud av Fairtrade-produkter samt att minst 50 arbetsplatser erbjuder Fairtrade-produkter varav minst tio stycken ska ha mer än en Fairtrade-produkt.

Vid sidan om det faktum att detta känns som ett brott mot konkurrenslagstiftningen – och knappast heller är en kommunal angelägenhet – finns det mer som skaver.

För vad alliansråden inte skriver, kanske av någon slags kommunal anpassning till Decemberöverenskommelsen, är att detta enskilda gynnande även kommer S till godo – via dess fackliga gren Landsorganisationen i Sverige. LO äger varumärket Fairtrade Sverige, tillsammans med Svenska kyrkan, och tjänar pengar när producenter, företag och kommuner använder varumärket Fairtrade – eller utropar sig till Fairtrade City.

Vid sidan om bolaget finns det en ideell organisation med likartat namn,  som samlar in bidrag – därav en stor del skattemedel. Rebecka Weidmo Uvell har granskat detta upplägg på sin blogg (och ja, vi vet att hon ÄR högermänniska).

I vilket fall. Detta innebär det att när Uppsalas s-politiker utser staden till Fairtrade City, gynnas svenska LO – och i förlängningen Socialdemokraterna – där det blir klirr i kassan när de enskilt gynnade rättvisemärkta produkterna säljs.

Däremot klirrar det inte så mycket i fickorna på de fattiga bönderna i Afrika som programmet är tänkt att hjälpa. Tvärtom visar studier att Fairtradeanslutna odlare tjänar mindre än jämförbara bönder i samma områden. I en stor kartläggning (källa) utförd under en fyraårsperiod, slog Londonbaserade School of Oriental and African Studies fast så sent som förra året:

What did surprise us is how wages are typically lower, and on the whole conditions worse, for workers in areas with Fairtrade organisations than for those in other areas.

Careful statistical analysis allowed us to separate out the possible effects of other factors, such as the scale of production. Still, the differences were in most cases, and especially for wages, statistically significant. Explaining why it should be that workers in areas dominated by Fairtrade organisations are so often worse off than workers in other areas is a complex and challenging task. Our full report explores some possible reasons.

It was also surprising to learn that many people do not benefit from the “community” projects supported with funds generated by the “social premium” consumers pay for Fairtrade products. Researchers at London’s School of Oriental and African Studies (Soas) found that many of the poorest are unable to use these facilities. In one Fairtrade tea co-operative the modern toilets funded with the premium were exclusively for the use of senior co-op managers.

(Att notera är att Soas är en institution med ganska uttalade VÄNSTERSYMPATIER.)

Grundproblemet verkar ligga i att Fairtrades regler aktivt förhindrar mekaniserade jordbruksmetoder – enbart fattiga bönder som brukar marken småskaligt, med enkla handverktyg, får del av pengarna. Och alla som sysslar med jordbruk, eller all annan produktion för den delen, vet att högre intäkter hänger ihop med högre produktivitet. Utan effektiva verktyg och mekanisering – låg produktivitet och fortsatt fattigdom. Och även om de fattiga bönderna via Fairtrade får tillgång till nybyggda, fina toaletter, så är de fortfarande fattiga.

Det är alltid vanskligt när politiker bestämmer sig att vara solidariska med andra människors pengar, något som brukar vara ett säkert recept på att offentliga medel slösas bort. För på vägen till småodlarna i Kenya finns det oändligt många vd:ar, marknadschefer och mellanhänder som ska ha sitt, innan det anländer ett fjäderlätt kuvert med pengar till kaffeodlaren i Afrika.

I ett större perspektiv drivs denna nya industri av rättvise- och hållbarhetsmärkning i mångt och mycket helt under radarn, utan kritisk granskning. Det gäller förvisso inte bara Fairtrade utan även den aktuella fiskcertifiering som ASC och MSC bedriver. Eller WWF:s alla lukrativa program för att certifiera allt från palmolja till soja och timmer.

En boomande miljardindustri nästan helt utan insyn.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Myndigheten larmar: undersåtarna vägrar jobba gratis

Den Stora morgontidningens huvdunummer i går söndag var larmrapporten om att svenskarna i allt högre grad skolkar från SCB-undersökningarna – något som riskerar att göra den offentliga statistiken som produceras av myndigheten otillförlitlig. Jag vet inte vad jag tycker är mest upprörande här –myndighetens syn på medborgarna som undersåtar som SKOLKAR från sin plikt att ställa upp när SCB ringer, eller DN som okritiskt gör sig till överhetens redskap gentemot pöbeln. (Att notera är att Dagens nyheter inte ens besvärar sig med att sätta ”skolkar” inom citationstecken, ordvalet är alltså på fullt allvar.)

I detta sammanhang kan det vara värt att upplysa om hur det ser ut i verkligheten för oss svenskar. Ingenstans i svensk lagstiftning finns det något som föreskriver att medborgarna ska lägga ner timmar av sin fritid när myndigheten ringer. Ingenstans har lagstiftaren funnit SCB:s uppgift så samhällskritisk att vi svenskar har belagts med skyldighet att svara när utfrågarna ringer och frågar hur du bor, med vem du har sex eller vem du tänker rösta på.

Mot bakgrund av att vi formligen drunknar i en lavin av enkäter, kartläggningar, utvärderingar och nöjd kund-index, är det desutom fullt normalt att fler och fler av oss vägrar att svara. Numera uppmanas vi fylla i enkäter bara vi har pratat med kundtjänsten på banken. Vi förväntas betygsätta vartenda köp som vi gör på internet. Med tre barn skolan beordras jag gå in och besvara uppåt sex enkäter per år – var och en med hundratalet i princip meningslösa frågor. En plats i musikskolan återföljs direkt av enkät om hur man uppfattar kursen (ibland innan den ens är påbörjad). Normalt internetsurfande resulterar i ett oändligt antal popup-rutor varje dag, där vi uppmanas att svara på ”ett par frågor” om sajten man står i begrepp att besöka.

Det är alltså fullt förståeligt att vi drabbats av massiv kollektiv enkättröttma, och den naturliga reaktionen när SCB ringer blir därför självklar: att slänga på luren. Många av oss har dessutom sagt upp våra fasta telefonabbonnemang – eftersom det mot slutet nästan uteslutande var försäljare och undersökningsföretag som ringde.

I förra veckan fick jag själv ett slags vykort från SCB, där jag informerades om att myndigheten valt ut mig till att svara på frågor – oklart om vad – och att jag skulle komma att kontaktas av utfrågare inom en snar framtid. Jag förväntades delta i eftersom detta var viktigt för SCB:s statistikverksamhet (något tack för hjälpen eller kompensation för den tid jag skulle lägga ner på detta oavlönade arbete nämndes inte).

För mig, som liksom ett flertal andra jobbar gratis fram till nån gång i augusti varje år (räknat på en marginalskatt på 60 procent är det först då man börjar tjäna pengar till sig själv), är kravet på att ägna en enda halvtimme ytterligare till oavlönat jobb för staten minst sagt upprörande.

Men jag ska inte bara gnälla, utan har faktiskt ett tips om hur SCB ska kunna vända trenden med den skolkande allmänheten: Att betala. En tusenlapp för en besvarad undersökning är förmodligen ett ganska billigt sätt att börja få folk att svara i telefon igen. Dessutom skulle SCB behöva lägga ner betydligt mindre resurser på att jaga skolkare om de avlönade folk för den faktiska tid de förväntas ägna åt att gratis åt staten.

Tyvärr kommer detta inte att ske så länge våra myndigheter, lydigt uppbackade av tredje statsmakten, tillåts se på medborgarna som sina olydiga undersåtar.

Intressant?

Fler om , , ,

Svenska avtal med doft av Grekland

En av de mest delade SvD-artiklarna i helgen var nyheten om att de offentliganställda tjänstemännen i Grekland blir av med sex extra semesterdagar. Dessa infördes för många år sedan som en kompensation för att de anställda tvingades arbeta framför datorskärmar, något som gjorde dem trötta. Många suckar säkert åt denna lustighet, som varandes ännu ett exempel på den flagranta klientelism som genomsyrar det grekiska samhället. Frågan är ju om Grekland någonsin kommer att bli kvitt korruptionen och få ordning på sin havererade ekonomi.

Alla som pekar finger bör dock vara medvetna om att förmåner likt dessa långtifrån är främmande på arbetsmarknaden, inte heller den svenska. Byggnadsarbetarförbundet (liksom Målareförbundet) tog till exempel under en lång rad år ut en så kallad mätningsavgift från sina medlemmar – pengar som skulle täcka fackets kostnader för att registrera ackorden inom branschen. Avgiften avskaffades till slut 2007, efter många års debatt. Då hade byggjobbarna redan haft fasta månadslöner sedan decennier, och någon ackordsmätning skedde inte.

För drygt 20 år sedan, när jag kom som ung och hungrig redigerare till en av Stockholms stora tidningar, var dåvarande ledning i färd med att banta de svällande personalkostnaderna. På denna tid krävdes det en persinalstyrka på över 600 för att få ut en tidning – något som idag klaras av en dryg tredjedel så många. Detta som en följd av den tekniska utvecklingen (och tuffa rationaliseringar).

Men 1990 var Grafikerförbundet fortfarande ett rikt och mäktigt förbund, och att komma på kant med facket kunde i värsta fall innebära att det inte kom ut någon tidning över huvud taget dagen efter. Oenighet med cheferna, eller brist på framgång i löneförhandlningarna, ledde ofta till akut brist på arbetsglädje i sätteriet och tidningens tryckning blev försenad (eller så innehöll den färdiga produkten blanka sidor som inte hunnit bli klara). På tryckeriet kunde det råka trilla ner verktyg på de allra mest oåtkomliga ställen i maskineriet, och kombinerat med bristen på arbetsglädje innebar detta stora förluster för tidningsutgivaren.

Denna närmast gisslanliknande situation fick till följd att grafikerna under sin storhetstid kunde förhandla sig till guldkantade avtal som få grupper på arbetsmarknaden kom i närheten av. Vid storhelgerna, när det behövdes extrapersonal, fick vi intresserade journalister skriva upp oss på en lista – och företagsledningen valde sedan ut det antal som behövdes. På grafikersidan fanns det ingen sådan begränsning – alla hade enligt avtal rätt att att komma in och jobba extra – med dubbel OB-ersättning – oavsett om det fanns behov eller inte. Därför var det knökfullt på redaktionen under vissa storhelger. Långtifrån alla fick plats vid ombrytningsborden i sätteriet, utan fördrev tiden med att fika och se på TV.

Det ryktas till och med att dåvarande administrative chefen efter mycket tuffa förhandlingar till slut lyckades avskaffa det gamla högertrafiktillägget – ett risktillägg som grafikerna uppgavs ha åtnjutit ända sedan vänstertrafiken avskaffades 1967. (Om det stämmer har jag ingen aning om, men det hade inte förvånat, och om inte så är det en bra historia…)

Tidningen gjorde sig av med i princip samtliga grafiker bara några år senare, precis som resten av pressen, i samband med övergång till det som kallades desktop publishing. För Expressen tog det dock ytterligare ett antal år att casha in på den nya tekniken – för där hade grafikerna nämligen livstidsavtal.

Jag har ingen aning om det finns några nutida analogier på den svenska arbetsmarknaden, däremot är den så kallade Göteborgsandan säkert mer utbredd än vad folk tror. I vissa avseenden råder det nog fortfarande rena rama Grekland här i Sverige.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Isländsk jobbpolitik: undvik EU till varje pris

eurostat_unemploymentS-kongressen är slut och Stefan Löfven fick stöd för lite allmänt luddiga skrivningar om att låta kommunerna bestämma över privata välfärdsetableringar – och ett löfte om att Sverige ska ha lägst arbetslöshet inom EU år 2020. Med tanke på den massarbetslöshet som breder ut sig på kontinenten i spåren av Euroförsvaret – parat med och en närmast patologisk Brysselbyråkrati som aktivt arbetar för att driva iväg jobbtillfällen – är det senare inte en alltför riskabel utfästelse.

De senaste dystra siffrorna från Eurostat visar nämligen att hela 12 procent saknar jobb i Eurozonen idag (10,9 procent om man räknar med samtliga EU-länder). Och tyvärr går det åt helt fel håll: fem år efter finanskrisen ökar arbetslösheten fortfarande i 19 EU-länder medan den faller i bara åtta. Största ökningen mellan december 2011 och december 2012 uppvisar inte förvånande Grekland, som gått från 21,4 till 26,4 procent arbetslösa och Spanien, där 26,3 procent saknar  jobb jämfört med 23,9 för ett år sedan. Den långsiktiga trenden verkar alltså vara på Löfvens sida – förmodligen behöver S inte lyfta ett finger vid en eventuell valvinst för att infria löftet, eftersom övriga Europa kommer att lösa saken för honom.

iceland-unemployment-rate

Arbetslösheten på Island har fallit kraftigt sedan 2010.

Men om Löfven faktiskt menar allvar, och behöver inspiration för en lyckad arbetsmarknadspolitk, behöver han inte resa längre än till vårt nordiska grannland Island, vars arbetslöshet fallit dramatiskt och i februari i år var nere på 4,7 procent. Det innebär att Island nu kan uppvisa de lägsta arbetslöshetssiffrorna i Europa. Då ska man minnas att Island drabbades hårdare än något annat land i Europa när finanskrisen slog till mot den lilla önationens banker, som pumpat upp en gigantisk spekulationsbubbla. När bubblan brast drevs arbetslöshetens till historiskt höga tal på nära tio procent.

Island valde dock en helt annan väg än EU för att tackla krisen. Istället för att skuldsätta staten och sina egna medborgare – eller konfiskera deras besparingar för att rädda bankirerna på cypriotiskt vis – lät man helt enkelt kapitalismen ha sin gång och bankerna tilläts gå i putten. Fem år efter krisen är det lätt att se vilken metod som fungerade bäst. Man kan också konstatera att Island aldrig haft denna möjlighet ifall ön gjort det ödesdigra misstaget att bli medlem av EU och den gemensamma valutan. Den isländska återhämtningen har varit så snabb, att den till och med nämnts som modell för en annan krisdrabbad önation – Cypern. Det är förstås för sent nu.

Nu beror de fallande arbetslöshetstalen förvisso inte bara på frånvaron av EU och Euron, utan på att att Island byggt ut sin fiskeflotta och storsatsat på öns aluminiumsmältverk. De senare kräver enorma mängder energi, som tillhandahålls naturligt genom billig vattenkraft och heta källor.

Framgångarna för den isländska fiskeflottan hänger till stor del ihop med det faktum Island inte behöver följa EU:s fiskekvoter. Och tillväxten för aluminiumtillverkningen på ön beror till stor del på att fabriker stängts i andra EU-länder, framför allt på grund av  skyhöga miljöavgifter, energiskatter, utsläppsrätter och andra tunga pålagor på som gjort det för dyrt att driva elintensiv industri i unionen.

Det verkar sålunda vara en lyckad strategi för små stater att försvara sitt oberoende, att hålla EU och dess byråkrater på behörigt avstånd – och satsa på billig energi. Dvs precis det som Sverige ägnades sig åt ända fram till 90-talet, då vi gick med i EU.

Men att Stefan Löfven och S skulle ta lärdom av Island ska vi nog inte ha några höga förhoppningar om. Sedan Sverigedemokraterna kom ut som EU-kritiker, debatteras det över huvud taget aldrig om Europa längre. Och grönvänstern kräver att Löfven ska skrota kärnkraften.

Så tyvärr, lösningen blir nog att låta EU:s haveri göra jobbet. Om det inte blir revolution först.

Intressant?

DN 1, 2, SvD 1, 2, Aftonbladet 1, 2

Andra bloggar om , , , ,

EU-byråkraternas mål är att utrota industrin

tanker

Snart en ovanlig syn i svenska vatten.

Stora Enso lägger ner sina pappersbruk i Hylte och Kvarnsveden, och ytterligare 300 svenskar blir av med sina jobb. Anledningen sägs vara minskad efterfrågan på tidningspapper, och det är förstås en naturlig följd av att vi numera föredrar att läsa nyheter på våra mobiler och läsplattor istället för i prasselvariant.

Det är förstås inte riktigt hela bilden – det finns nämligen andra sorters papper som går att sälja. Men just Stora Enso drabbas hårt av EU:s nya så kallade svaveldirektiv, liksom stora delar av vår stål- och skogsindustri.

Svaveldirektivet, som klubbades av EU i höstas, innebär kraftigt skärpta utsläppsregler för sjöfarten i norra Europa, som från och med årsskiftet 2015 i princip förbjuds använda brännolja med högt svavelinnehåll. Resultatet blir att lastfartyg som trafikerar Bottenviken inom bara ett år tvingas gå över till dieselolja som är betydligt dyrare.

Det upprörande med beslutet är dock inte att det ställs hårdare miljökrav på sjöfarten – problemet är att det endast drabbar industrier i Nordeuropa, framför allt i Sverige och Finland. Krasst uttryckt innebär detta att EU:s miljöbyråkrater  – som inte kan röstas bort – stiftar lagar som innebär industridöd i Sverige och Finland.

Fast eftersom det handlar om miljövård, är det givetvis ingen fråga som engagerar någon politiker (och Miljöpartiet jublar som vanligt åt EU:s miljödårskaper). Dessutom finns det  ju alltid jobb på McDonalds att ta för sparkade industriarbetare. Statsminister Fredrik Reinfeldt har ju dessutom sagt att ingen längre jobbar i industrin” i Sverige.

På finska bloggen Korvfabriken skriver , forskare vid Åbo universitet, att de nya reglerna kommer att kosta den finska skogsindustrin mer än en halv miljard Euro (4,3 miljarder svenska kronor) om året. Denna kostnadschock drabbar framför allt skogsindustrins export via Bottenviken, Bottenhavet, Östersjön, Finska viken, Danska sunden och Engelska kanalen. I en redan ansträngd ekonomi kommer detta att leda till ytterligare industrinedläggningar och företagsflykt – både från Finland och Sverige – i spåren av en ny lagstiftning som möjligen i teorin gör att ett antal förtida dödsfall kan undvikas i framtiden. Ungefär samma motivering som bakom dubbdäcksförbudet på Hornsgatan alltså.

Men visst är det bra att luften blir renare, och att rederierna tvingas sluta med sina orenade utsläpp? Jovisst. Problemet är bara att det inte är realistiskt att på bara ett år bygga om hela fartygsflottan som trafikerar det som kallas SECA (vattenvägarna i Nordeuropa) med så kallade scrubbers – en reningsteknik som dessutom bara befinner sig på experimentstadiet – eller att modifiera fartygen för drift med t ex flytande naturgas (LNG).

Dessutom gäller begränsningarna alltså bara just i vårt hörn av Europa, vilket innebär att samma hårda miljöregler inte kommer att gälla på resten av världshaven. Asiatiska pappersbruk, som inte omfattas av miljölagstiftning över huvud taget, får en stor konkurrensfördel med nordiska bruk. De kan skeppa sina massaprodukter med fartyg – som inte omfattas av EU-reglerna – till exempelvis Murmansk, där omlastning sker till lastbil för vidare transport till kontinentala Europa.

Miljön i stort blir lidande – utsläppen är ett globalt problem – genom längre transporter och övergång från sjö- till landtransporter. Skandinaviska industrier läggs ner på grund av bristande lönsamhet och chockhöjda kostnader. Ytterligare tusental sällar sig till den växande skaran av arbetslösa.

Kvar i Bryssel sitter ett antal miljöbyråkrater och skålar för väl utfört arbete. Vi borde alla beväpna oss med högafflar, tjära och fjäder och hälsa på dem.

Fotnot: En effekt av Stora Ensos nedläggning och den kommande krisen för svensk skogsindustri, är i alla fall att Svante Axelsson på Naturskyddsföreningen inte längre behöver driva sitt förslag om straffskatt på tidningspapper. Det finns snart varken tidningar eller papperstillverkare kvar att beskatta.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN 1, 2, 3

Vik inte ner dig i kärnkraftsfrågan, Löfven!

Stefan Löfven. (Bild från Wikipedia)

Kraftigt förenklat brukar socialdemokraterna delas in i två falanger – vänster och höger. Men en minst lika viktig distinktion går mellan tillväxtförespråkarna, industrisossarna – som är många – och en liten men ganska högljudd miljövänster som slåss om medelklassväljare i storstäderna. En i det stora ganska liten och homogen grupp som på fullt allvar tror att det finns ett vindkraftverk kopplat till just deras vägguttag (de har ju faktiskt valt 100 procent grön energi från sitt elbolag!) och är emot såväl nya gallerior som bilar eftersom det förstör värdet på deras bostadsrätt deras närmljö. För denna grupp (dit för övrigt en inte försumbar del av Stockholms dagspressjournalister hör)  finns all service inom bekvämt promenadavstånd, och då spelar ett par kronor i högre bensinskatt ingen större roll. Det drabbar ju ändå dem bara med några hundralappar eftersom de bor i lägenhet med fjärrvärme. (För den som bor  i Norrland, har ett par mil till dagis och saknar kollektivtrafik, innebär det dock en privatekonomisk katastrof.)

Det finns förstås en annan värld, långt utanför de liberala kokongerna på Södermalm. En verklighet där våra stora industrier, en efter en, tvingas lägga ner sin verksamhet eller flytta tillverkningen till låglöneländer – framför allt Kina. Där ungdomsarbetslösheten är högre än nånsin, men där allt som erbjuds är lågbetalda jobb som hamburgervändare.

En av de bidragande orsakerna – om än inte den enda – till denna industridöd är den huvudlösa energipolitik som bedrivits under de senaste 30 åren, anförd av två små minoritetspartier – Centern och Miljöpartiet – som glatt monterat ner Sverige som industriland för sin egna fantasier om en ny grön värld där det ska vara en dyrbar lyx att hålla sig varm på vintern – ivrigt påhejad av miljövänstern inom S. Det var en sådan förödande allians mellan C och S som tvingade fram stängningen av Barsebäck, ett beslut som nu gjort att Sydsveriges energikostnader skjuter i höjden och de lokala tillverkningsindustrierna hotas med utslagning.

Men avindustrialiseringen är något som pågått under många år. Tunga industrier har lagts ner, flera som ett resultat av de skyhöga energipriserna. Sverige, ett land rikt på råvaror och ren energi, hade haft unika möjligheter att driva konkurrenskraftiga industrier – men i brist på låga och stabila energipriser exporteras istället vår malm och skog till Kina. Där är energin smutsig och billig; miljöpolitik ett närmast okänt begrepp. Sverige förvandlas undan för undan till en råvarukoloni: vår skog och vårt stål skeppas till Kina, vår vattenkraftsel till Tyskland som reglerkraft för landets vindsnurror.

Jag hoppas att Stefan Löfven kan bli den som vänder på Socialdemokraternas tillväxtfientliga politik. En bra start är att inte vika ner sig i frågan om att stödja satsningen på ny kärnkraft. För vad Löfven förstår, till skillnad från alla politiska broilers, är att Sverige inte kan bygga sin framtida välfärd på McDonalds-jobb.

Vi är nog ganska många hemlösa gråsossar som hoppas på att Löfven, realpolitiker som han är, vågar sätta ner foten och tala klarspråk i energifrågan, och framför allt behovet av ny kärnkraft. Jag tror till och med att det kan bli en valvinnare.

Sedan är det ju frågan om inte rötan gått för långt: även LO propagerar ju numera för chockhöjda energiskatter. Och Löfven han knappt ens bli presenterad, innan han sålde ut Sverige till EU-maffian.

Intressant?

Mer om Löfven: Aftonbladet 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Expressen

Andra bloggar om , , , ,

Det är inte bara USA som är på dekis

Här, mitt i stan, fanns en av Varbergs många cykelbutiker, fram till för några månader sedan. I porten bredvid huserade Bröderna Carlssons boktryckeri under många år. Idag finns här en begrvningsbyrå.

Om ni inte redan upptäckt Peter Kadhammars intressanta reportageresa genom nydepressionens USA, kan jag varmt rekommendera hans blogg, Amerika på dekis. Tillsammans med fotografen Urban Andersson har åkt bil genom sydvästra USA, genom samhällen som hamnat i både historiskt och ekonomiskt bakvatten, där allt fler förlorat både sina jobb och sin tro på framtiden. Igenbommade butiker, nedlagda arbetsplatser – att döma av Kadhammars reportage visar världens ekonomiska draglok tydliga tecken på soppatorsk.

Men vi ska akta oss väldigt noga för att förledas tro att detta är något unikt för USA. Samma miljöer, samma nerdekade städer och samma desillusionerade människor går att hitta på många ställen i Europa  Och i princip samma resa går att göra även i Sverige, fastän konsekvenserna inte syns lika tydligt – ännu. Dels gör våra trygghetssystem att vi kan gömma undan problemen effektivare än USA, i alla fall under en tid. Dels har Sveriges ekonomi – hyllad både hemma och utomlands – till stor del vuxit som ett resultat av en kraftig ökad privat skuldsättning. Konstlat låga räntor har drivit upp värden på bostäder – vilket sedan rapporteras okritiskt som att svenskarna är ”rikare än nånsin”.  En stor andel av BNP-tillväxten består alltså av privat konsumtion för lånade pengar –vi är skyldiga allt mer, medan lönerna stagnerar eller till och med minskar. I alla fall i branscher som den där jag jobbar (media) där det blir allt svårare att försörja sig.

Vi är också bra på att gömma undan alla de som drabbas när deras jobb flyttar – till platser där andra gör deras jobb för en bråkdel av lönen. Vi har småföretagare som sällan kan ta ut lön som ens når upp till a-kasseersättning. Det finnshorder av arbetslösa ungdomar  som tvingas kvar som inneboende hos föräldrar och lever på smulor från telemarketingjobb eller andra själsdödande jobb.

Här låg det en akvarieaffär en gång i tiden.

Finans- och statsministrar må alltså slå sig för bröstet och hävda att Sveriges ekonomi är stark. Men på marken ser det annorlunda ut, och det behövs bara att man tar bilen till valfri svensk småstad för att se den förändring som landet genomgått under de senaste 10-20 åren. Jag tog de här bilderna i Varberg för några veckor sedan, i de kvarter där jag växte upp och där det förr myllrade av småbutiker, hantverkare och företag. Idag är det mesta igenbommat, i bästa fall ersatt med take away-pizzaställen, frisersalonger (det finns nog ingen stad som har fler än Varberg) eller loppmarknader, där folkhemmets forna välstånd säljs ut för några tior styck. Småaffärerna förlorade för länge sedan kampen mot de stora köpcentren, och trots att man befinner sig mitt i stadskärnan känns det lite som att gå runt i en spökstad.

A-Foto hette fotoaffären förr. Den rostaiga och trasiga skylten ser inte ut att ha lagats sedan jag jobbade där i början av 80-talet.

Här tror jag att det fanns ett bageri en gång. Nu – skyltfönster för loppmarknaden bredvid.

Mitt emot bageriet fanns en blomsteraffär. Nu igenbommad.

Kakelbutiken flyttar ut från stan – till nya större lokaler utanför centrum.

När jag växte upp på 70-talet fanns det ganska många stora industrier i stan, och det var egentligen aldrig särskilt svårt att hitta jobb för den som ville. Man kunde skruva ihop cyklar på Monark, stansa spik på Gunnebo, såga upp virke på en av många brädgårdar, bli plåtslagare, byggjobbare, bilmekare, finmekaniker, urmakare. Numera finns istället möjligheten att utbilda sig, utbilda sig och utbilda sig ännu mer, helst till man närmar sig 30-årsstrecket. Då när man maxat studielånen och är skyldig staten så mycket att det krävs ett jobb med Håkan Juholt-lön för att kunna betala av, inser man att vad som erbjuds på den svenska arbetsmarknaden är ett oändligt antal lågavlönade servicejobb – som oftast är tillfälliga eller provisionsbaserade.

Bröderna Carlssons boktryckeri hade sina fabrikslokaler här på innergården som myllrade av aktivitet. Nu är det tyst och stilla – inte bara för ett yogacenter tagit över.

Denna verklighet syns kanske inte så mycket i trakterna runt Kungsgatan i Stockholm, men det räcker att ta bilen några mil för att se spåren av ett Sverige som befunnit sig på dekis minst lika längre som USA.

Man skulle kunna säga att vi nu skördar det vi sått. De flesta av oss har trott att globaliseringen, avreglerade finansmarknader och fri rörlighet för varor och tjänster skulle göra oss alla rikare. Vi skulle ju bara behöva ägna oss åt kreativa arbeten –  vi som är så smarta. Och tänk bara hur dyr en 42-tums platt-TV eller en Iphone hade varit om vi skulle tillverkat sådana i Sverige!

Nu kommer kinesiska storföretag till oss för att köpa upp resterna av vår forna industriella storhet. Cirkeln är sluten.

Intressant?
Andra bloggare om , , , ,

Banangate vittnar om något stört i vår tid

Lyckligtvis är det flera som reagerat på Uppdrag Gransknings besynnerliga reportage om de svenska ungdomarna som flyttat till Norge – bland annat för att skala bananer!

I Skavlan raljerar programledaren med Janne Josefsson kring om detta löjliga arbete, som inte ens polacker skulle ta. Vilket väl ska tolkas som att Sverige nu blivit en riktig bananrepublik, där vi är så desperata att vi tar vilka skitjobb som helst.

Detta synsätt är ett tydligt kvitto på Sverige – och framför allt den bortskämta medieklassen i Stockholm – tappat allt vett och sans. I vanliga fall får vi höra hur lata, håglösa och bortskämda våra ungdomar är, men när man väl hittar ett antal som faktiskt tagit kommandot över sina liv och flyttat dit det finns jobb – även okvalificerade sådana – så framställs det som något skamligt eller i alla fall förnedrande. Den svenska välfärdens arvtagare – nu får de skala bananer för det nya herrefolket.

Debatten borde istället vara varför det inte finns sådana här jobb i Sverige längre. Här har vi de senaste årtiondena målmedvetet rationaliserat bort alla okvalificerade ”skitjobb”; se bara på debatten om RUT, där medievänstern fortfarande framställer det som gravt förnedrande att städa hemma hos någon. Samtidigt har tillverkningsindustrier, snickerier och textilfabriker flyttat från Sverige, arbetsplatser där det förut ofta gick att få jobb även för oss som var skoltrötta eller inte klarade att jobba projektinriktat och hålla många bollar i luften samtidigt.

Bristen på vanliga jobb försöker politikerna nu skyla över genom att tvinga ungdomarna att utbilda sig långt upp i 30-årsåldern. Det ser bättre ut i statistiken då.

Inte för att det hjälper – när de till slut kastas ut på arbetsmarknaden, med studielån som de aldrig kommer att klara av att betala, visar det sig att behovet av ytterligare journalister, stylister eller klimatkommunikatörer trots allt var ganska begränsat. Det är delvis därför vi har en generation av förtidspensionärer som inte ens har fyllt 30. De som inte klarade att jobba självständigt, misslyckades med att hålla många bollar i luften, och inte brann särskilt mycket för kundrelationer.  Förr i tiden kunde dessa unga vuxna ta jobb på en däckfirma eller på ett lager, och jobba sig till ett drägligt liv.

Idag är de flesta ”skitjobb” avskaffade, och de ungdomar som inte vill förtidspensionera sig och tycker det är jobbigt att bo hemma hos föräldrarna, har egentligen inte så många valmöjligheter.

Att flytta utomlands, till Norge eller Danmark där det finns jobb, är därför ett sundhetstecken. Det vi borde ha en debatt om är varför dessa möjligheter saknas i Sverige. Och vad det är för människor som rekryteras till våra medier…

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: