Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: arkitektur (sida 1 av 3)

Flanör i fascistisk förort

eur_1_lores

EUR: Vy från kongresspalatset längs Viale Cività del lavoro mot det kvadratiska Colosseum.

Alla som besökt Rom vet hur plågsamt proppfullt med folk det är i staden, framför allt i de historiska kvarteren – och i synnerhet vid turistmagneter som Colosseum och Forum Romanum.

Hatar man att trängas men ändå gillar Italien – och dessutom hyser en fascination för de mörkare delarna av 1900-talets historia – kan jag varmt rekommendera ett högintressant utflyktsmål, bara lite drygt 20 minuter med t-banan söderut från Termini, till en kostnad av överkomliga 15 kronor. Jag kanske till och med skulle gå så långt som att säga att det är ett av de mest underskattade historiska upplevelserna i hela den italienska huvudstaden – eller kanske i hela Europa.

EUR, som området heter, är namnet till trots inte någon hyllning vare sig till Europa eller den gemensamma europeiska valutan – förkortningen står för Expositione Universale di Roma. Stadsdelen började byggas i slutet av 30-talet på order av diktatorn Benito Mussolini, och mer än 80 år senare står den kvar som det främsta – och sannolikt enda – bevarade exemplet på storskalig stadsplanering enligt fascismens visioner så som de formulerades åren före Andra världskriget. I Berlin raderades alla spår av Hitlers Germania efter krigsslutet, och planerna för Stalins allra mest megalomaniska planer för Moskva hann aldrig lämna ritbordet innan kriget kom emellan.

Men i EUR står Mussolinis fascistiska drömstad kvar, öppen för alla att promenera omkring i.

e42_roma_lores

Områdets ursprungliga beteckning, E.42, står stämplat på gatbrunnarna i området.

EUR, eller E42 som utställningen ursprungligen kallades, var tänkt att stå klar till den planerade Världsutställningen i Rom 1942. Syftet med den nya stadsdelen var dels att fira 20 år av italiensk fascism, dels att förmedla bilden av ett slags återfött romarrike under Mussolinis ledning. Utställningen blev aldrig av eftersom Andra världskriget kom emellan, men en stor del av området hann färdigställas innan dess.

Bakom den nya stadsdelen stod dåtidens mest berömda italienska arkitekter. Under ledning av Marcello Piacentini, Mussolinis chefsarkitekt, anlades ett en bred nord-sydlig boulevard korsad av två öst-västliga avenyer. Dessa flankerades av ett antal monumentalbyggnader, inte helt olika den typ som såväl Nazityskland och Sovjetunionen var förtjusta i vid denna tidpunkt. Men spännvidden i arkitekturen var stor: vissa av byggnaderna var tydligt tillbakablickande, inspirerade av imperiets och antikens Rom – andra var närmast modernistiska i sin design. Ett antal stora parker och torg anlades också, inklusive en konstgjord sjö, och planen var ursprungligen att den breda nord-sydaxeln skulle sträcka sig ända ner till kusten (att knyta samman staden Rom med havet hade varit en mångårig dröm för ”il Duce”).

square_collosseum_lores

Palazzo della civiltà del lavoro, eller ”kvadratiska Colosseum” som det oftast kallas. Den italienska fascismens mest ikoniska byggnadsverk, komplett med citat från Mussolinis tal högst upp på fasaden.

Den kanske mest välkända av de fascistiska märkesbyggnaderna i EUR är utan tvekan Palazzo della civiltà del lavoro (Den arbetande kulturens palats), i dagligt tal oftast kallad ”det kvadratiska Colosseum”. Ett arkitektoniskt mästerverk, på samma gång hypermodern och tillbakablickande. Med sina sex våningar med vardera nio bågar på varje sida, är den en närmast perfekt geometrisk tolkning av Roms klassiska amfiteater. Den riktigt svåra frågan här är förstås om man verkligen kan tycka fascistisk arkitektur är vacker? Och får man verkligen gilla en sådan byggnad? Svår fråga det där.

congressi_lores

Palazzo dei congresso, ritat 1938 men inte färdigbyggt förrän i mitten av 50-talet. Har beskrivits som en slags kvadratisk tolkning av antikens Pantheon…

Inte blir det enklare av att Collosseo Quadrato på alla fyra sidor pryds av ett citat av Benito Mussolini själv. Inskriptionen är hämtad från ett flammande tal som ”il Duce” höll den 2 oktober 1935, där han förmedlade sin vision om den nya italienska nationen, enad under fascismen och den starke ledaren:

“Un popolo di poeti, di artisti, di eroi, di santi, di pensatori, di scienziati, di navigatori, di trasmigratori”

Fritt översatt: Ett folk av poeter, artister, hjältar, änglar, tänkare, vetenskapsmän, av navigatörer och gränsöverskridare (det sista kan också betyda piloter/flygare).

Citatet är i sig ett slags kondensat av drömmen om det fascistiska folkhemmet. Fascia betyder ju kärve, och i Mussolinis idealsamhälle skulle alla ax i denna kärven bidra med att bygga sin del av det nya italienska imperiet – här manifesterat i diktatorns idealstad. De fascistiska ideologerna var övertygade om att en ny guldålder väntade för Italien, och att landet hade en nyckelroll att spela i det återuppståndna imperiet, som skulle bli ännu större och mäktigare än det gamla romarriket någonsin var. Och just här, i EUR, skulle det manifesteras för hela världen.

Riktigt så blev det ju inte, redan 1943 avsattes Mussolini och de allierade började storskaliga bombningar av Rom. EUR klarade sig dock relativt oskatt undan de brittiska och amerikanska flygräderna.

eur_workingclass_lores

Arbetarkultur: En mosaik visar en industriarbetare i full skyddsmundering i färd med att tillverka en sköld.

Efter kriget förföll området, och de första åren efter krigsslutet användes byggnaderna främst som evakueringsboende för delar av Roms utbombade befolkning. Först på 50-talet återupptogs arbetet med att färdigställa kvarteren. Ett uppsving kom med de olympiska spelen i Rom 1960, där flera av grenarna  förlades till området – roddtävlingarna hölls till exempel på den artificiellt anlagda sjön i södra delen av EUR. I närheten byggdes även en stor OS-arena, Palazzo dello sport. Åren därefter kompletterades EUR med nya höghus och själlösa betongkaserner i typiskt 60-design. In flyttade stora banker, ett par myndigheter, den italienska posten och energijätten ENI.

Men det som framför allt slår en efter att ha flanerat en stund i EUR, är hur stora likheterna är mellan de olika typerna av ”totalitär” arkitektur som byggdes vid denna tid. Mycket av EURs monumentalbyggnader kunde lika gärna hört hemma i Hitlers Germania – eller varför inte i efterkrigstidens DDR längs den breda Stalinallén. Skilda ideologer, men i mångt och mycket en och samma vision för det tänkta idealsamhället och medborgaren som skulle bära upp allt. Både fascismens och socialismens konst hyllade arbete, vetenskap och teknologi – och på utsmyckningarna runt om i EUR visas arbetets och de fria konsternas hjältar upp på ett sätt som närmast för tankarna till östtysk propaganda från en långt senare tid.  Här finns ”Industritorget” och ”Jordbrukstorget” och mitt i en rondell har uppfinnaren och radiopionjären Guglielmo Marconi fått sin egen obelisk av romerskt snitt, mitt i en rondell.

eur_arch

Reklamaffisch för Världsutställningen 1942 i Rom, med den aldrig färdigställda E42-bågen i blickfånget.

Men den mest berömda byggnaden i EUR är emellertid den som aldrig blev av –en gigantisk, 200 meter hög båge som skulle spänna över den södra infarten till stadsdelen. Bågen var det stora prestigeprojektet i E42, ett projekt som visades upp på otaliga affischer och annonser i slutet av 30-talet. Problemet var att ingen riktigt var säker på hur denna gigantiska konstruktion skulle realiseras och arkitekterna höll fortfarande på att bråka om materialval och byggteknik när kriget kom. Planerna på den gigantiska ”triumfbågen” har emellertid återuppväckts flera gånger genom åren – så sent som 2009 fanns det seriösa förslag på att göra verklighet av det gamla skrytprojektet.

Men då var redan finanskrisen i full gång.

E42-bågen blev dock verklighet till slut – men på en helt annan plats i världen. Den finsk-amerikanske arkitekten Eero Saarinen blev uppenbarligen så inspirerad av Mussolinis triumfbåge att han ställde upp med idén i en designtävling 1948.  Nära 20 år senare, 1967, invigdes Gateway arch – porten till väst – i St Louis, Missouri.

Ja så kan det gå.

Intressant?

Fler om , , ,

Bunkerklara – regeringens egen cityomvandling

bunkerklara

Drottninggatan i hörnet av Karduansmakargatan, en vanligt onsdagsmorgon kl 08.55. Till höger utbildnings- och kulturdepartementet, till vänster kvarteret Björnen och Loen som ska bli ny byråkratbunker.

Stockholm växer så det knakar, staden ska förtätas och få nytt liv. Så brukar det ju heta i alla fall. Fast konstigt nog förväntas detta nya sjudande stadsliv uppstå i ny bebyggelse, ofta långt från innerstan – medan de kanske mest centrala, och logiskt sett attraktiva delarna av Stockholm, förblir öde stenöken utan vare sig myller, bostäder eller mänskligt liv efter kontorstid.

Ett av de bästa exemplen på denna typ av stenöken är de gamla Klarakvarteren söder om Klarabergsgatan. Efter 50- och 60-talets brutala cityomdaning, som slet sönder den månghundraåriga stadsväven och drev bort alla småföretagare, hantverkare, tryckare, butiker, hotell och krogar – för att inte tala om de klassiska tidningsredaktionerna – har området legat öde. Stora trafikleder har effektivt stoppat gående, och längs de smala gatorna – som Jakobsgatan, Karduansmakargatan och Vattugatan – ersattes småhusbebyggelsen med kontors- och parkeringskolosser med slutna fasader.

Efter ett välkommet försök att sparka liv i stadsdelen i mitten av 90-talet, då bland annat det anskrämliga parkeringshuset Elefanten försvann och ersattes med bostäder, stannade allt av igen. Många av de värsta 60-talsfasaderna, som i kvarteret Wahrenberg, blev kvar, och idag talas det till och med om att kulturskydda många av plåthusen från City 67. Arrgh!

Men det största hotet mot nytt liv i Klara kommer paradoxalt nog från Helgeandsholmen. För riksdagsbyråkratin sväller till synes ohämmat år från år och i jakten på nya lokaler i närheten av Riksdagen lägger byråkratimaskineriet det ena huset efter det andra under sig på väg upp längs Drottninggatan.

Intressant nog reagerade Socialdemokraterna – av alla partier – på detta fenomen så sent som i november 2010, precis efter valet som vanns med knapp marginal av Alliansen. Då drev S, V och MP – med stöd av Sverigedemokraterna – igenom en besparing på 300 miljoner i Regeringskansliets budget, något som dock i första hand drabbade svenska ambassader utomlands, inte byråkratmarschen norrut genom Klara och den tillhörande bunkrifieringen av området.

bjornen_loen1

Relationsskiss för kvarteret, sett från Jakobsgatan norrut. Observera påbyggnaden mot Drottninggatan.

bjornen_loen2

Befintlig huskropp visas i brunt. Nytt liv i Klara?

Just nu byggs det gigantiska kvarteret Björnen och Loen, ägt av Statens fastighetsverk, om för att husera tusentals nya arbetsplatser för Riksdagens departement. Kvarteret, varigenom Karduansmakargatan löper, ska byggas på med ett avsevärt antal nya våningar vilket innebär att vi kommer att få se ännu fler ”retrofittade” 60- och 70-talshus mitt i det historiska city. Skisserna här intill är från 2009 och kommer från SFV (PDF). Där utlovas ”nytt liv i Klara”, något som känns som en eufemism, milt uttryckt. Visst blir det fler arbetsplatser, men byggnadskropparna kommer av säkerhetsskäl att bli närmast hermetiskt tillslutna, och kommunikation med omliggande gator kommer inte att ske. Precis som resten av byråkratbunkrarna i kvarteren runt Rosenbad är slutna kolosser utan egentlig gatukontakt.

För i spåren av denna politiska kontorisering av Klara, kommer också nya säkerhetskrav. Byggnaderna förvandlas till slutna bunkrar, med vakter som kontrollerar alla ingångar. Flanörer och affärsverksamhet tvingas bort – och City fortsätter att vara lika dött som förr.

Det vill säga, om inte Peter Hultqvist återupptar sin jakt på det galopperande slöseriet i regeringskansliet och sparkar ett par hundra byråkrater till.

Jag har faktiskt ställt frågan i ett mejl till den nye försvarsministern – det ska bli intressant att se om han svarar. På något sätt misstänker jag att behovet inte är lika överhängande idag, när det är s-byråkrater det handlar om…

Intressant?

Fler om , , , ,

Slussen – vilken betongöken gillar du mest?

tyrellvsslussen

Om man bara gör den där inglasade gallerian lite högre, kommer den att se exakt ut som Tyrell Corporation i Blade Runner. Det hade ju faktiskt varit ganska häftgt…

Det ständigt pågående haveri som går under benämningen Nya Slussen rullar vidare. Efter att ha utretts i nära 30 år, efter ett otal arkitekttävlingar, förhalningar, överklaganden och allmän nimbyism, antogs för något år sedan ett slags beslut för hur den framtida Slussen skulle gestaltas.

Många – däribland jag – var besviken på resultatet, främst för att allt som var bra i det ursprungliga förslaget från arkitektbyrån Foster & Partners – som dagens Slussen bygger på – rensades bort. I originalförslaget byggdes ett nytt stadsrum upp runt Södermalmstorg, med flera nya hus. Det vill säga, det anknöt till ett Slussen för länge sedan, före den nuvarande trafikkarusellen raderade ut bebyggelsen som gick ända ner till Slussbassängen. Visst, förslaget hade många brister, men ansatsen att återge Slussen sina stadskvarter var välkommen.

slussen_fb2010

Den ursprungliga planen till nybebyggelse vid Slussen innebar att Södermalmstorg faktiskt blev – ett torg.

Men att bygga nya hus i Stockholm är belagt med gigantiska politiska risker – så efter att stadsbyggnadsnämnden lyssnat in dussintals ilskna bostadsrättsägare på Mosebacke med hotad utsikt från sina lägenheter, raderades i princip alla byggnader från Nya Slussen-planen, och kvar blev bara de breda autostradorna och ett par oregelbundna glaskonstruktioner som placerades ut för att skydda de många kunderna i den nya underjordiska gallerian mot regn och rusk.

Man får anta att även de horder av människor som redan idag ägnar stora delar av sin dag åt att njuta av UTSIKTEN från betongdäcket vid Södermalmstorg, påverkade politikerna att tänka om och inte ta risken att göra om samma fel som de flesta andra städer i den civiliserade världen envisas med att göra: ställa hus bredvid varann.

Som sagt, vi var många som var besvikna på det urvattnade och intetsägande förslag som klubbades igenom för två år sedan, men det finns en gräns för när man inte orkar kämpa emot längre. Dessutom var alternativet – den vittrande betonghögen som utgör dagens Slussen – ännu sämre.

Stoppa vansinnet – Rädda Slussen! (Version 0,5) from Agaton Film on Vimeo.

Men nu har Slussenfrågan återigen blivit het, sedan en privatperson gjort det som de inblandade tjänstemännen och arkitekterna naturligtvis borde ha gjort redan från början: visat hur det faktiskt kommer att se ut i verkligheten för oss som ska vistas i de glättiga arkitektoniska skisserna. De gigantiska betongytorna, glaspyramiden som för tankarna till Blade Runner och det blåsiga och öde betongdäcket i avsaknad av all slags bebyggelse och intimitet: detta fanns med i förslaget från början, men få orkade eller förstod att ta det till sig.

Och nu är det för sent. För även om aktivisterna i Slussen plan B mot förmodan lyckas stoppa bygget ytterligare en gång, kommer ingenting att bli bättre. Tidigare stod valet mellan ny betong och gammal söndervittrad betong. Med Slussen plan B tillförs vi ytterligare ett val – att ersätta den gamla ödsliga betongöknen med en likadan ny.

Stockholm är världens ängsligaste stad när det gäller att bygga nytt – så vad kan vi egentligen förvänta oss?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Resumé 1, 2, DN, SvD

City har blivit ett museum över massbilismen

klarabergsleden

Klarabergsgatan hösten 2013. En av de ödsligaste platserna i Stockholm.

Jag såg fram emot Anders Wahlgrens nya dokumentär i två delar, som sändes med början den 29 december (finns fortfarande att se på SVT Play). Det blev tyvärr något av en besvikelse – där Wahlgren för 20 år sedan öppnade ögonen på en ny generation för de vansinniga skövlingar som utfördes i moderismens och massbilismens namn på 50- och 60-talen, ägnade sig Anders Wahlgren denna gång åt omtugg och eget tyckande i största allmänhet, med lite klipp från sin egen tidigare produktion som omväxling. Men någon väg framåt pekades inte ut, trots att Stockholm City fortfarande befinner sig i ett slags efterkrigslimbo. Stadsväven är för länge sedan söndertrasad och rivningsmassorna bortforslade, men det är fortfarande en slags bombad stad vi tvingas leva i.

Wahlgren belyste dock en aspekt av den helgalna citysaneringen – City 67 – som jag inte riktigt uppmärksammat tidigare, nämligen hur illa det hade kunnat bli om Hjalmar Mehr och hans edsvurna män fått fortsätta att lägga Stockholm i ruiner. Klarabergsgatans brutala – och idag helt onödiga – breddning från 9 till 38 meter gjordes exempelvis i syfte att förvandla densamma till en motorväg rakt in till Sergels torg. Den var tänkt att fortsätta med sina 4-6 filer rakt igenom Serafimersjukhuset på Kungsholmen och ner på Norr mälarstrand, som alltså också hade förvandlats till motorled.

Som om inte det räckte påbörjades arbetet med två andra gigantiska trafikleder – dels via tunnelgatan (som också skulle breddas i likhet med Klarabergsgatan), dels en motorväg genom Tegnérlunden i en bro över Sveavägen. En stor del av den befintliga byggnationen på Norrmalm skulle rivas och ersättas med kontorsskrapor och ett 20-tal stora parkeringshus. (På skissen nedan syns hur leden skulle förinta parken vid Norra bantorget.)

Vansinnet stoppades i sista stund, inte på grund av bristande vilja från huliganerna i Stadshuset, utan på att pengarna helt enkelt tog slut.

Modell_City_67

City 67 – det kompletta vansinnet. Här syns den gigantiska Tunnelgatsleden, en fyrfilig motorled som skulle sprängas fram genom Brunkebergsåsen mot Humlegården. Bebyggelsen på Norrmalm skulle rivas och ersättas med parkeringshus i betong.

Idag lever vi i resterna av denna havererade plan för massbilismen – och ingenstans syns spåren tydligare än vid Klarabergsgatan. Denna motorled ligger idag mer eller mindre övergiven, och någon egentlig biltrafik eller köer existerar inte. Det är högst sannolikt mindre biltrafik mellan Drottninggatan och Klarabergsviadukten idag, än det var på 50-talet innan den stora rivningsvågen började.

Ändå finns det inga planer för denna modernistiska ödemark, detta museum över den uteblivna massbilismen som fick politiker i hela Sverige att totalt förlora huvudet och riva sina egna historiska stadskärnor. Det planeras som aldrig förr i Stockholm för nya bostadsområden, men gemensamt för dessa är att alla sker i stadens periferi – aldrig i centrum, där det paradoxalt nog finns plats i överflöd för både ny spännande arkitektur och attraktiva bostäder. Vid Brunkebergstorg, som jag skrivit om förut, och i kvarteren ner mot Tegelbacken finns stora möjligheter att blåsa nytt liv i city.

Alla dessa onödiga gatubreddningar, som gjordes i väntan på de nya trafiklederna, hade kunnat rullats tillbaka – med resultat att nya täta stadskvarter med bostäder kunnat återuppstå i Stockholms mest centrala lägen. Regeringsgatan, Jakobsgatan, Klarabergsgatan – exemplen är många på trafikleder som nästan inte har någon trafik längre och därför utan större problem skulle kunna tas bort. Liksom tunnlarna genom City och trafiklederna som spärrar av gångstråken runt Tegelbacken, helt utan någon egentlig nytta.

Ändå händer det – ingenting. Jag misstänker att det fortfarande efter alla dessa år handlar om en slags förträngning, att det tar emot att erkänna vansinnet med att lägga en välbevarad, historisk stad i ruiner helt utan anledning.

Intressant?
Andra bloggar om , , ,

Sevärt om när Sverige skövlade sin historia

stadens_sjal

En vison från 1995 om ny fasad på parkeringshuset Wahrenberg mot Brunkebergstorg, ur Anders Wahlgrens film Stadens själ. Resten av kvarteret byggdes om till bostäder, men plåtfasaderna mot Brunkeberg och Drottninggatan blev obegripligt nog kvar.

För ett tag sedan skrev jag om de nya planerna för att bygga nya mastodontkomplex i Klara, och behovet att visa Anders Wahlgrens banbrytande dokumentärfilmer från 90-talet igen. Detta eftersom dagens makthavare verkar ha en minst sagt grumlig bild av stadens historia och de brott som begicks av företrädarna på 50- och 60-talen, då folkhemsbygget gick överstyr och den nya synen på staden perverterades till en slags ohelig kombination av amerikansk massbilism och socialistiska visioner om staden som en produktionsapparat av tjänster, där kontor och handel låg på ett ställe och bostäder på en annan plats långt långt bort – ingen ”funktionsblandning” tilläts ske.

Och när man talar om trollen så har SVT just i dagarna sänt Wahlgrens dokumentärer i repris, filmer som borde vara obligatorisk historieundervisning för alla som tycker och beslutar i Stockholms stad. Staden i mitt hjärta från 1992 finns numera i SVT:s Öppet arkiv, och uppföljaren Stadens själ, vidgar dessutom perspektiven och ger sig ut i landet till små och medelstora svenska städer, vars gamla fina stadskärnor gick samma väg som Klara på 60- och 70-talet. Wahlgren ägnade dessutom en hel film åt rivningsvansinnet i Malmö, där stora delar av den gamla bebyggelsen, inklusive delar från Medeltiden, slukades av grävskoporna.

I samtliga städer fattades samma galna beslut – biltrafiken förväntads öka så dramatiskt att det behövdes inte bara ett utan flera stora parkeringshus mitt i centrum på landsortsstäder som Skövde, Halmstad, Västerås, Eskilstuna och Norrköping. Knappt var de klara och den gamla trähusbebyggelsen ersatt med betongbunkrar innan feltänket visade sig – trafiken ökade inte och istället för ett levande centrum dit människor sökte sig för att handla, umgås och flanera förvandlades de gamla innerstäderna till ogästvänliga stenöknar där ingen ville stanna längre än absolut nödvändigt – en tur in till systemet och sedan snabbt hem igen. Sedan etablerades köpcentrum utanför de skövlade stadskärnorna, dit den bilburna allmänheten föredrog att åka, och parkeringsbunkrarna i centrum blev ännu ödsligare.

Wahlgrens filmer gjordes i början och mitten av 90-talet, alltså för drygt 20 år sedan, men de är mer aktuella än någonsin. Framför allt eftersom vi ny ser det långsiktiga resultatet av denna politiska masspsykos som fick våra egna folkvalda att i bästa välvilja beslutade att radera ut vackra, levande och fungerande städer och tvångsförflytta dess invånare. Samtidigt som stora delar av Centraleuropas städer låg sönderbombade efter kriget, lade vi svenskar våra stadskärnor i ruiner helt frivilligt. En ödets ironi, som man kunde skratta åt om det inte vore så sorgligt.

SE_SSA_0382_Ö7_kvarteret_gripen_1962

De nedgångna gamla husen i kvarteret Gripen, som revs för att ge plats åt en enda mastodontbyggnad – Åhléns varuhus. Bilden är tagen i början av 60-talet, från taket av det nybyggda hotell Continental vid Vasagatan, som idag rivs för ytterligare ett nybygge.

Idag står vi alltså med facit. Citykärnorna, förödda och avfolkade av parkeringshus och Domusbunkrar, förlorade sin funktion som samlingsplats. Många småstäder kämpar idag för att blåsa liv i de centrala delarna av sina centralorter där butiker tvingas slå igen eftersom kunderna nöjer sig med att åka till köpladorna utanför stan. Hade städerna behållits som förr, som blandade miljöer där människor både bodde och arbetade, hade detta aldrig blivit ett problem.

I slutet av Wahlgrens andra film, som blev klar före rivningen av parkeringshusen Wahrenberg och Elefanen, visas också ett par intressanta visioner upp för hur de värsta illdåden i Klara skulle kunna rättas till.

Mycket av detta blev även verklighet, kanske som ett resultat av Wahlgrens dokumentärer. Infillhusen i klassistisk stil vid Oxtorget byggdes exakt enligt skisserna i filmen, och de stora parkeringshusen mellan Vattugatan och Herkulesgatan har idag blivit bostäder. Däremot väntar de stora plåtschabraken längs Drottninggatan fortfarande på att få besök av grävskoporna.

scandig_july13

Scandic Continental, 40 år gammalt men saknat av ingen. Fortsätt gärna på andra sidan Klarabergsgatan när det är färdigrivet här…

I utkanterna av Klara, i korsningen Klarabergsgatan och Vasagatan, är grävskoporna i full färd med att radera ut hotell Scandic Continental, ett punkthus som stått här i 40 år, men som det garanterat inte kommer att göras nostalgiska filmer om. Precis som de andra bunkrarna runt omkring är det ett hus som i bästa fall accepterats, men i smyg är vi många som går förbi och ler åt den allt mindre högen av betong och stål.

Och så fantiserar man om att rivningsfirman inte skulle sluta där, utan i skydd av nattens mörker rulla över maskinerna till andra sidan Klarabergsgatan – och gå loss på två av Stockholms absolut fulaste byggnader.

Det är sånt man tänker när man ser Wahlgrens filmer – att det behövs en ny rivningsvåg i City. Något som vi nog får vänta på länge än, tyvärr.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Villaägarnas fel att huliganer bränner bilar

Ängbyhöjden_28_1938

Funkisvillorna i Södra Ängby byggs i slutet av 1930-talet. Här någonstans börjar segregationen som ledde fram till Husbykravallerna. Eller?

Ett av de mera långsökta förklaringarna till att ungdomar i Husby och andra förorter tänder eld på bilar, kastar sten på polisen och allmänt beter sig svinigt, levereras idag av arkitekten Ola Andersson i DN (ej fri på nätet).

Andersson, som tidigare hyllats för sin intressanta bok Vykort från Utopia, ger en historisk tillbakablick på villastaden och dess framväxt, och landar till slut i åsikten att människor som flyttar från utsatta bostadsområden (ett fenomen kallat white flight) är en bidragande orsak till de till uppblossande kravallerna och upploppen.  Förklaringen är att de enda som blir kvar i de betonggetton som Anderssons arkitektkollegor ritat är fattiga, arbetslösa, invandrare och flyktingar. När de bättre bemedlade som har både inkomst och arbete försvinner, finns det alltså ingen ”buffert” kvar som kan stabilisera samhället och bostadsområdet faller ner i misär och brottslighet, enligt Ola Andersson som skriver:

Segregationen i våra städer uppstår när de som har det gott ställt väljer bort vissa stadsdelar och drar sig tillbaka till välmående villastäder där de kan leva sitt liv väl isolerade från konsekvenserna av viljan att skapa ett avstånd mellan staden och sig själv och sitt hushåll. Villastaden är inte bara ett sätt att fly stadens problem, utan också orsak till många av dem.

Den senaste veckans bilbränder och stenkastning i de minst privilegierade förorterna visar vilka konsekvenser segregationen får. Den segregationen beror inte enbart på villastaden, naturligtvis. Snarare är den en konsekvens av sättet att bygga staden som från varandra avskurna delar, där invånarna sorteras efter ekonomisk, social, kulturell och etnisk bakgrund.

Trots att jag har hyser stor respekt för Ola Anderssons tidigare arbete, tycker jag att han går bort sig totalt i det här resonemanget. Den outtalade lösningen på ovanstående problem landar ju i en socialistisk idealbild av Den goda arkitekturen, en centralplanerad dröm med medborgarna som spelbrickor med uppgift att uppfylla Samhällets visioner.

Denna socialingenjörsmässiga analys, att människor kollektivt ska fås att acceptera att de måste offra egen bekvämlighet och trygghet för kollektivets bästa, funkar inte och har aldrig funkat. Det har historien visat gång på gång.

De allra flesta människor har en inneboende strävan efter att skapa ett bättre liv för sig själva och sina familjer. För den som får ekonomisk möjlighet att flytta från en betongförort med en otrygg miljö och lekplatser där vuxna tvingas sitta vakt när barnen gungar, för att istället skaffa ett litet hus med egen trädgård där ungarna kan leka ensamma ute i trädgården, är valet mellan familjen och kollektivet relativt enkelt.

Men denna ”buffert-tanke” är inte helt ny, Jag har själv sett den tillämpad på nära håll för ett par år sedan i min ena dotters dåvarande skola. Då placerades hon och de andra ”lugna” tjejerna i klassen bredvid de bråkiga eleverna (oftast killar)  för att på detta sätt få grabbarna att tagga ner. Tjejerna fick alltså agera stötdämpare för de bråkiga grabbarna, utan att någon ens tillfrågat dem eller föräldrarna.

Detta innebar givetvis att bufferttjejerna därmed fick en försämrad inlärningsmiljö och riskerade halka efter i undervisningen – vem klarar att plugga när bordsgrannen skriker och slåss? Men som sagt, de hade inget att säga till om när skolans socialingenjörer hade bestämt sig för en lösning.

När det gäller svikarna som lämnat förorten för att bo i villa, undrar jag dock hur Ola Andersson egentligen hade tänkt att de skulle agerat buffertar mot bilbrännarna och stenkastarna? Hade det varit bättre om huliganerna gått till attack mot dem istället för mot polisen?

För övrigt utgår jag från att Ola Andersson själv bor på behörigt avstånd från de problemområden som Sveriges villaägare har lämnat åt sitt öde. Jag har inte forskat vidare i hans val av bostadsadress, men jag är relativt säker på att han bor i en rymlig innerstadslägenhet på bekvämt promenadavstånd till jobbet hos A1 arkitekter, som sitter i fina lokaler på Kammakargatan.

Det är dock Andersson långt ifrån ensam om. Mig veterligt finns det inget arkitektkontor som valt att förlägga sina lokaler till Rosengård, Husby, Hammarkullen eller Vivalla, för att bara nämna några av de områden vars sammanhållning hotas av den vite mannens flykt.

Men rätta mig gärna om jag har fel.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Den nya slakten på Klara

gallerian_retrofitted

Gallerian i ny tappning: samma plåtfasad, fast nu med ett par extra hus ovanpå. Har arkitekterna blivit fullständigt galna?

Tre tunga folkpartister går till storms mot att Stockholm City byggs sönder, genom kortsiktiga beslut och avsaknad av helhetsgrepp. Det ligger en hel del i den kritiken. För trots alla stora ord, alla visioner om förtätning, bostäder och promenadstad, är det enda som hänt i City på senare år att vi fått nya byggnader staplade ovanpå befintliga kontorshus – och då nästan uteslutande kommersiella lokaler. Möjligtvis hänger det samman med ROT-avdraget (det är helt enkelt skattemässigt mer gynnat att bygga om än att bygga nytt) som gör att vi istället för att reparera skadorna från Klararivningarna och skapa en blandstad med mänsklig skala, tillåter en ohämmad retrofitting av betongbunkrarna från 60-talet. Ovanpå dessa kan de nya hyresgästerna glädja sig åt toppmoderna lokaler högt ovan mark. Trenden med att stapla futuristiska lådor ovanpå befintliga kontorskomplex är inte unik för Sverige, och för närmast tankarna till framtidsdystopier som Blade Runner, en berättelse där de rika och framgångsrika lever sina liv på molnfri höjd, långa ovan misären, upploppen och fattigdomen på marknivå.

Dystopiskt är precis vad det nya förslaget för ombyggnad av Gallerian (eller kvarteret Trollhättan) är. Det förslag som av någon obegriplig anledning lyckats slingra sig hela vägen genom beslutsprocessen – se bild ovan – innebär att Gallerian mot Hamngatan byggs på med tre våningar kontor. Malmskillnadsgatan får ett nytt höghus som fortfarande är hermetiskt tillslutet i gatunivå. Och Swedbanks gigantiska mur av plåt mot Brunkebergstorg får inte bara stå kvar orörd eftersom den är av ”stort arkitektoniskt värde”. Den gigantiska huskroppen byggs dessutom på med nya lådor som staplas ovanpå i två-tre ytterligare våningar.

swedbank_brunkebergstorg

Swedbanks plåtmur mot Brunkebergstorg. Denna fasad är så arkitektoniskt viktig att den måste skyddas, sägs det.

Inget fel med höga hus, men det är ju på marknivå som problemen finns. Att inte ta chansen att försöka läka åtminstone några av såren efter Klararivningarna är inget mindre än ett svek mot generationer av stockholmare. Ombyggnadsförslaget med påbyggnaderna permanentar och förstärker istället den monolitiska skalan, och något myllrande folkliv runt detta en gång så livfulla torg lär det knappast bli – bara ännu fler kontor.

Hur har arkitekter och stadsplanerare egentligen tänkt, om de nu gjort det över huvud taget?

SSMDIG000756S

Brunkebergstorg i början av 1950-talet. Telefontornet fanns fortfarande kvar, och fasaderna till höger, som bland annat utgjorde av ett 1700-talshus, hade fortfarande inte ersatts av Swedbanks ”arkitektoniskt viktiga fasad”.

Just Brunkebergstorg var en av de platser som drabbades värst av Hjalmar Mehr och hans rivningsvansinne. Före 60-talet var detta Stockholms bultande hjärta, en triangulär piazza som var trafikknutpunkt för nedre Norrmalm. Idag är allt folkliv försvunnet, och Telegrafhuset, bankkontoren i jugendstil, liksom 1700-talspalatsen för länge sedan rivna och ersatta med gigantiska lådor i plåt. Förutom Swedbanks gigantiska mur möts vi av samma  fasadmaterial på andra sidan torget, där Stadsteaterns bunkerliknande byggnad av plåt effektivt dödar all lust att vistas på platsen. Bidragande orsak till att snabbt lämna torget är P-huset Wahrenbergs blekta röda plåtfasad, liksom flertalet övriga hus i Gallerian-komplexet.

Det som är så tragiskt är att det just nu finns ett unikt tillfälle att rätta till några av felen som gjordes för 40 år sedan – en chans som kanske inte kommer tillbaka på 50 år. Både Swedbank och Nordea, liksom flera myndigheter, är på väg att lämna sina stora lokaler i city, vilket öppnar för en unik möjlighet att omgestalta platsen och åtgärda en del av det som Norrmalmsregleringen ställde till med. Att försöka blåsa liv i detta öde, döda torg borde vara proritet nummer ett för politikerna i stadsbyggnadsnämnden.

Istället får vi ytterligare förfulning, förflackning och avfolkning av City, ett ogenomtänkt förslag som inte löser ett enda problem och bara gör city fulare och mer ogästvänligt.

För exakt 18 år sedan premiärvisades filmen Staden i mitt hjärta. Anders Wahlgrens dokumentär om Klararivningarna. Filmen slog ner som en bomb, och en ny generation fick plötsligt upp ögonen för vidden av de förbrytelser som 60-talets Stockholmspolitiker gjort sig skyldiga till när de lade den mest levande och i många delar vackraste delen av huvudstaden i ruiner. Debatten som uppstod efter filmen fick snabbt till resultat att de gigantiska parkeringshusen Wahrenberg och Elefanten revs eller byggdes på med bostäder. Även vid Oxtorget uppfördes ett par lyckade infill-hus i klassisk Stockholms-stil. Sedan tog det stopp.

retrofitting_klara

Högt ovan de gamla Klarakvarteren, på en kontorsbyggnad från 60-talet, svävar – ja vad är det för något?

Idag sitter en ny generation vid makten i Stockholms stadshus, en som antingen inte känner till Klaras historia, eller struntar i den. Istället verkar dessa politikers högsta dröm vara ett Stockholm som kan mäta sig med amerikanska innerstäder. På något annat sätt kan man inte tolka de ombyggnader som skett i Klara och City under senare år. Några rivningar har i princip inte skett, däremot byggs det på som aldrig förr. Fastighetsverkets kontor vid Jakobsgatan (ovan) är bara det senaste och värsta exemplet på detta: ett rivningsmoget 60-talshus i betong får stå kvar orört – istället smäller man på en påbyggnad i Månbas Alfa-stil på taket.

Det är nog hög tid att visa Wahlgrens filmer på nytt för Stockholms sossar och moderater.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Reclaim Brunkebergstorg!

brunkeberg

Brunkebergstorg en dag i januari. Swedbanks monstruösa plåtbunker dominerar totalt. Gör om, gör rätt – riv!

Det har öppnat sig en unik möjlighet att ställa till rätta delar av det brott mot den lokala delen av mänskligheten i Stockholm som Hjalmar Mehr och hans grävskopor iscensatte i Klarakvarteren för cirka 50 år sedan. De svenska storbankerna som med givmilda kontrakt lockades att bygga i de gigantiska groparna, håller nämligen på att utrymma de delar av staden som de ockuperat sedan tidigt 70-tal i trakterna kring Hamngatan och Brunkebergstorg, den del av staden som förmodligen har mest betong och plåt per capita, även om man räknar in förorterna. Nuförtiden går det ju att lura av folk sina besparingar utan någon fast anställd personal, börsrobotarna gnäller inte om de får ett serverrum i Värtan eller Sundbyberg istället för i City.

SSMF029343S

Allt var inte bättre förr, men alla kan nog enas om att Brunkebergstorg var snyggare för sisådär hundra år sedan. (Bild från Stockholmskällan.)

När bankpalatsen betongbunkrarna töms, har Stockholm en unik chans att fixa till åtminstone några av de misstag som begicks. Gamla Klara må vara förlorat för alltid, men visst borde det gå att skaka liv i de kilometerlånga fasaderna av plåt som idag dominerar området kring det klassiska gamla torget. Hela Swedbanks mastodontkomplex mot Brunkebergstorg skulle må bäst av att rivas eller i alla fall ombildas till hotell eller mindre kontor, med ett par extra våningar med bostäder ovanpå och butikslokaler i gatuplan. Utsikten från en extra våning ovanpå Gallerian-komplexet hade kunnat bli en av de mest hänförande i Stockholms City. (Vill man hitta inspiration är det bara att snegla på den lyckade förtätningen kring Norra bantorget – och framför allt det nya Lilla bantorget.)

TIll detta kunde den brottsligt fula betongväggen mot Kulturhuset byggas igen med en ny fasad, och Scandic tvingas att åtgärda sin deprimerande plåtfasad under hot om rivning.

Parkeringshuset Wahrenberg, som faktiskt byggdes om på 90-talet – då det faktiskt fanns ett visst momentum i arbetet med att återskapa delar av Klara – med fasader i traditionell Stockholmsstil mot Vattugatan och Karduansmakargatan, borde kompletteras med att de kvarvarande anskrämliga fasaderna mot Brunkebergstorg och Drottninggatan också de gjordes om.

Och som kronan på verket hade Brunkebergstorg samtidigt kunnat få tillbaka sitt kanske mest kända landmärke genom tiderna: telefontornet. Det hade dessutom kunnat fungera som utsiktstorn med uppgång inifrån Gallerian.

Fast vem vågar lägga ett förslag om att blåsa liv i Brunkebergstorg, denna gamla Stockholmspärla? Förmodligen ingen, efterssom det säkerligen riskerar att förändra utsikten för någon enskild eller företag.

Fast ibland måste man få tillåta sig att drömma.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

K-märkta kontorshyror

Mark- och miljödomstolen i Nacka sågar planerna för Nya slussen, eftersom ett kontorshus med glasfasad inte får byggas för. Fasaden är nämligen k-märkt, vilket domstolen uppenbarligen anser vara samma sak som att utsikten från och till byggnaden inte får störas, något som skulle kunna innebära ”ekonomisk skada” för fastighetsägaren.

Onekligen en helt ny tolkning av begreppet k-märkning, som säkert tas emot med unisont jubel av alla fastighetsägare och nimbyiter i Stockholms innerstad som dragit en vinstlott i bostadslotteriet. Det innebär nämligen att de allra flesta nybyggen i Stockholms innerstad kan stoppas med hänvisning till att någon k-märkt byggnad någonstans riskerar att skymmas, och därigenom uppnås effektivt vad alla lyckliga ägare till kontorsbyggnader och ombildade hyresrätter innerst inne vill: en stad där inget byggs över huvud taget, någonstans.

Den gamla idén om staden som ett ställe där man placerar många hus tätt tillsammans, så som det var bland annat vid Slussen för 75 år sedan, har nu definitivt övergivits.

Och fastighetsägare med sjöutsikt, som kommanditbolaget T-Bodarne (som överklagade stadsplanen för Nya slussen) har förstås extra anledning att fira idag. eftersom mark- och miljöomstolen tar hänsyn till att glashusets ”värde” minskar ifall det byggs nya hus i närheten.

Hade beslutsfattarna varit lika ängsliga för 100 år sedan, hade de säkert tagit intryck av den högljudda lokala opinionen runt Norr mälarstrand och Klara sjö, och stoppat nybebyggelsen på tomten där ruinerna efter det brandhärjande Eldkvarn fortfarande stod kvar. Och på Gärdet hade grodor och andra träskdjur fortfarande fått kväka ifred i sitt hemtrevliga kärr.

Stockholm är fantastiskt.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Stad med bebyggelseskräck

Förslag för nya kvarteret Orgelpipan. Ett lyft jämfört med dagens trista 60-talsbebyggelse.

Planerna på en ny stationsbyggnad vid Vasagatan fortsätter att riva upp känslor hos huvudstadens stadsbyggnadskommentariat. Den är för dominerande, för blank, för ful, för modern, för lådlik – dessutom förstör den ”en bit av Stockholms attraktionskraft” genom sin placering i ett av de känsliga kvarteren intill Stockholms centralstation, som debattören Kertin Westerlund Bjurström uttrycker det i SvD.

Jag hade varit benägen att hålla med henne, om debattartikeln publicerats i början av 1950-talet, före det stora rivningsraseriet som pulvriserade hela Klara söder om Mäster Samuelsgatan. På den tiden kunde man verkligen tala om ”känsliga kvarter”. Till exempel kan man studera en bild (nedan) av Centralplan och Vasagatan från 1940-talet, en tid då Klarabergsgatan fortfarande var en smal och tättbebyggd stadsgata som slutade i Vasagatan. Huset mitt på bilden är borta (det är allihopa förresten), det strök med vid den brutala breddningen av Klarabergsgatan och bygget av viadukten. Vid platsen för huset längst till höger på bild ligger idag Scandics plåt- och betongklump från 60-talet.

Centralplan i slutet av 1940-talet. Alla husen på bilden revs i samband med Norrmalmsregleringen. Klarabergsgatan, som mynnar ut i Vasagatan mitt i bilden, hade fortfarande inte breddats och bygget av Klarabergsviadukten skulle ännu dröja ett par år.

Den här täta och intima stadsbilden kommer vi aldrig att få tillbaka, skadan är redan skedd. Men det vore fullt möjligt att både bygga nytt och förtäta kvartersbebyggelsen runt Klarabergsgatan, som idag mest liknar en genomfartsled i ytterförort med sin ödsliga och låga 60-talsbebyggelse. Men då måste folk upphöra med den närmast patologiska beröringsskräck som såväl politiker och tjänstemän i Stockholms stad utvecklat när det gäller nya hus i allmänhet, och höga byggnader i synnerhet. Oavsett vad som planeras, lyckas högljudda ”bevarare” allt som oftast stoppa byggena med evighetslånga överklagandeprocesser, upprop, protester och hänvisning till diverse påstådda hot mot stadens själ.

Problemet är att just i denna del av  Stockholm slets själen ur stadskroppen för mer än 40 år sedan. Men det är kanske inte omöjligt att återställa en del av stadskänslan – och med dagens förutsättningar kräver det faktiskt att man vågar bygga högre än förr.

Just sträckan mellan Centralstationen och Sergels torg är ett utmärkt exempel på  genomfartsled som skulle få en helt annan ”stadsmässighet” om den kantats av högre hus. Man skulle kunna säga att gatan idag har en alldeles för låg och gles bebyggelse för sin bredd.

Historiskt finns det i Stockholm en korrelation mellan bredden på gator och tillåten hushöjd. På en smal gata som t ex Gamla brogatan ger ett femvåningshus intryck av höghus, på den fyrfiliga Klarabergsgatan med breda trottoarer ger samma antal våningar ett närmast ödsligt intryck som för tankarna till gamla östtyska paradgator. Att krampaktigt hålla kvar vid en enda dogm från tiden före Klaratragedin – den om maximal hushöjd och regeln om att inte skymma stadens kyrkspiror – känns inte som en framkomlig väg för förnyelsen av city.

Därför är det inte bara välkommet med ett nytt stationshus som vågar sträcka på sig – det borde dessutom bilda skola för resten av Klarabergsgatan. Börja med att riva den anskrämliga kontorsbunkern mitt emot Scandic, på norra sidan av gatan, och gör en passande pendang till det nya stationshus. Fortsätt gärna med det nästintill lika anskrämliga och fönsterlösa Åhléns och de nedgångna och anemiska 50-talskontoren längs Klara kyrkogård.

Klarabergsgatan, en tidig höstdag. Fast ärligt talat går det inte att urskilja några årsider här i betongöknen. Exakt vad som utgör en känslig miljö just här, undgår mig.

Att bygga högre är måhända inget självändamål, men i denna del av Stockholm är det nära nog en förutsättning för att blåsa liv i den ödsliga betongöken som är Klarabergsgatan idag. Med högre hus blir det dessutom ekonomiskt försvarbart att även bygga nya lägenheter, något som verkligen behövs i denna stendöda del av City.

Och det där med “känsliga kvarter” kan vi glömma. Nästan hela fastighetsbeståndet nordost om Centralen är i högsta grad rivningsmoget. Oavsett vad som byggs istället, kan det absolut inte bli värre än det redan är.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: